Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om kvällens möte. Det var en del saker som gjorde att det blev fel start, tex soundcheck fem minuter innan mötet och att jag var så nervös.  Obefintliga ljudtekniker gjorde att ljudet var ojämt och att vissa hördes mer än andra. Men det känns gött att vi lyckades beröra med musiken även om allt inte var klockrent. Det kändes att det gav även något till mig fastän jag själv medverkade i mötet. Jag är sån att jag vill bli berörd, teologi kan jag läsa själv i böcker så jag har ganska höga krav och det leder också till att jag ofta går ifrån besviken, att jag inte fått ut det jag velat.  Så länge det man säger/sjunger kommer från hjärtat har det kraften att beröra och det är viktigast. Att det ger något till en annan människa som lyfter upp henne/honom att se saker ljusare.  
Bilderna har min bror tagit och är från i väras när vi sjöng på påskgudstjänsten.
 
avatar
Om författare

Min blogg startades i mars 2007 som en vardagsblogg med mycket fokus på mode. För några år sedan började jag fokusera på träning och hälsa ur olika perspektiv. Min stora passion är pilates och min dröm är att ha en egen pilatesstudio. Men jag drömmer också om att plugga till sjuksköterska och det närmsta målet just nu är att plugga till specialistundersköterska inom intensivvård och akutsjukvård. Det ska jag ta tag i nästa höst. Häng med mig här på bloggen genom högt och lågt! Just nu är det mycket fokus på ren omvärldsspaning. Vad händer i vår värld egentligen och vad vill våra politiker? Du kan även följa mig på instagram: @hannafialotta och på Facebook: Hannas Pilates VÄLKOMMEN TILL MIG!

0 kommentarer

  1. avatar

    Låter underbart!! Har du lagt ut någon video så att man kan få höra? 🙂

    1. avatar

      Tyvärr inte. Tänkte filma men igår men glömde kameran hemma. Har tänkt att jag ska lägga upp en video framöver. Ska bara våga också. Min scenskräck ska vi inte tala om.

  2. avatar

    Måste vara en fantastisk känsla att kunna beröra andra!

  3. avatar

    Sv: Tack snälla för din kommentar! Det värmer verkligen!
    Förstår att du saknar ridningen, en gång hästtjej – alltid hästtjej brukar jag säga. Oavsett om man har möjlighet eller inte att fortsätta med det så bär man ofta med sig känslan av att kunna kommunicera med några hundra kilo häst.
    Håller för övrigt med dig, fantastiskt hur man kan beröras så av musik. Den kan få en både glad, betänksam, ledsen. För att inte tala om den gåshud man ibland får – underbart.

Lämna ett svar

%d bloggare gillar detta: