av 
Det finns flera anledningar till att dagens pass var en plåga från första till sista steget. Det var ett sånt här pass jag gett upp under om jag varit själv (men också varit sur efteråt om jag gjort det)
– Jobbat sex dagar i sträck varav tre dagpass på rad. Zzzz….
– En timme pilates igår.
– Regn, löv och gegga.
– Min svaghet är just backintervaller.
– Intervaller och lugn löprunda i skogen tidigare i veckan.
Men åter till passset, renodlad backintervall har jag inte sprungit sedan jag skadade höften. Det var ingen picnic heller för Rickard tyckte vi skulle ha joggvila…. Backen vi sprang i börjar brant, blir lite flakare och så är det en liten nerförsbacke innan det blir brant igen upp till toppen. Grymt jobbigt, ungefär 150meter långt blir det. Eftersom att jag var totalt omotiverad redan innan fick jag slita rejält, inte så mycket egentligen med benen men med huvudet och flåset. Jag är glad nu iallafall när passet är avklarat, det var ett bra pass.
Bra gjort!! Inspirerande! Jag ska väcka mitt pannben till liv igen…
Ohh härligt med envishet =D