av 
Igår sprang jag och Rickard längs med Östersjön och sen vidare runt ringmuren. En runda på pigga och lätta ben. Ända tills vi kom till Visby innerstad då vi sprang uppför branta backar. Pust! Jag älskar verkligen att döma fotboll men även jag tycker det är skönt att få springa utan att fokusera på 22 spelare som kan hitta på hyss. Man behöver en paus efter en period med många matcher. Att få hålla koll bara på mina egna ben och min andning. Jag älskar det!
Imorse sprang vi 4,5 kilometer åt andra hållet. Lika fantastiskt som igårkväll och frukosten smakar extra gott när jag sprungit en runda. Surt dock när jag skulle stoppa runkeepern och såg att jag råkat pausa den på mindre än halva rundan. Det är givetvis bara mentalt men det känns inte som att jag sprungit när jag inte har ”på papper” distans, fart och kalorier.
Runke-epern – ett nytt svenskt ord? 🙂