Jag läste mitt inlägg om mitt drömliv igen och hajade till när jag läste att om tio år är jag där jag vill vara. Det som slog mig då är att tio år är för lång tid. Alldeles för lång tid och jag har inte tid med det. Det är alldeles för mycket som jag vill göra. Det känns som att jag slösat bort alldeles för mycket tid redan och äntligen insett vad som verkligen är viktigt. Det bästa är att det finns ett sätt och att det inte är omöjligt!
Wow, fantastiskt att ändå vet vad man vill göra och hur man vill att livet ska vara flera år framåt… Framtid har alltid skrämt mig. Haft svårt att se, drömma, planera. Men idag har jag åtminstone funnit en riktning, vilket känns oerhört befriande och hoppfullt för sinnesron.
Framtiden skrämde mig också förut. Men jag har verkligen hittat DET som får mitt hjärta att klappa extra hårt. Det finns liksom inget annat alternativ än att jobba för det.