Jag funderar över om det ligger i generna att vara utanför. Är vissa mer benägna att hamna utanför än andra? Jag känner mig så ledsen över en sak så det är därför jag funderar över detta. Jag till exempel har alltid varit den här personen som inte är direkt utanför men inte heller en i gänget. Den här personen som har svårt att ta plats, som är utåtriktad och har väldigt lätt att prata med människor men samtidigt har ganska svårt att få vänner, vänner som är mer än ytligt bekanta. Jag har såklart mina guldkorn som jag är så tacksam över att jag har i mitt liv. 
Jag hoppas verkligen att det jag funderar över ska lösa sig. Det känns så orättvist! Nu skriver jag i gåtor och jag tycker att det är så jobbigt när människor säger A men inte B. Jag varken kan eller vill  skriva ut exakt vad det handlar om. Tankarna går verkligen på högvarv.
avatar
Om författare

Min blogg startades i mars 2007 som en vardagsblogg med mycket fokus på mode. För några år sedan började jag fokusera på träning och hälsa ur olika perspektiv. Min stora passion är pilates och min dröm är att ha en egen pilatesstudio. Men jag drömmer också om att plugga till sjuksköterska och det närmsta målet just nu är att plugga till specialistundersköterska inom intensivvård och akutsjukvård. Det ska jag ta tag i nästa höst. Häng med mig här på bloggen genom högt och lågt! Just nu är det mycket fokus på ren omvärldsspaning. Vad händer i vår värld egentligen och vad vill våra politiker? Du kan även följa mig på instagram: @hannafialotta och på Facebook: Hannas Pilates VÄLKOMMEN TILL MIG!

0 kommentarer

  1. avatar

    Kloka kommentarer du fått.
    Att känna sig utanför är hemskt och gäller det barn känns det ännu värre. Jag tror att barn lär sig av den miljö de är i. Vi (dvs min man och jag) har sociala jobb och inga problem att vara utåtriktade, men vi umgås inte med så många och inte så ofta. Det färgar nog av sig. Tror jag.
    Men ingen ska behöva kämpa för att få vara med. Iaf inte som barn. Då ska alla få vara med och det bör föräldrarna lära ut och tänka på.
    Jag hoppas att det löser sig vad det än är.

  2. avatar

    Intressant tanke. När du beskriver dig själv så låter det som en beskrivning av mig. Jag är utåtriktad, social, karisma…men jag har heller aldrig varit en i gänget (känt mig utanför). Har också många vänner men få riktigt nära vänner, har inga gamla tjejkompisar eller barndomsvänner och tyvärr är det även så för min dotter

  3. avatar

    Joo men Du jag tror det är så, att vi alla är olika å att ens beteendemönster så att säga ärvs.
    Ser många likheter inom familj, släkt då det gäller personlighet.
    Jag hoppas det ordnar sig till det bästa, vad som nu är fel i Din värld, lite svårt att säga mer exakt då Du är rätt kryptisk.

  4. avatar

    Känner igen mig i det du skriver, förstår liksom din antydning där.
    Jag läste en studie förut, tror det var när jag läste till lärare att man vet att barn som blir mobbade ofta haft föräldrar som blivit mobbade. Vissa forskare hade då försök förstå varför, men det enda man ser är att det är något som tycks följa med. Tror att det stod att vissa forskare trodde att föräldrar som själva blivit mobbade eller varit utanför förmedlar sin rädsla till barnen. Men eftersom jag inte vet källan till detta längre, kan jag tyvärr inte ge dig den.
    Men tillbaka till det där med att känna att man får en plats. Jag är HSP-personlighet så tror helt klart det är därför. Jag har mina vänner där jag kan vara helt galen och avkopplad med. Men så i sammanhang där jag känner mig otrygg drar jag mig undan och låter andra ta plats. Eller otrygg är inte direkt rätt ord, jag tror mer att jag låter människor som vill ta mer plats göra det. Kan känna mig ensam i sådana situationer, som att jag inte syns, fastän jag gör det.

Lämna ett svar

%d bloggare gillar detta: