Det är juldagen och lugnet har fått infinna sig i huset. Efter den intensiva gårdagen och dagen innan har det varit skönt att få ha en hemmadag. Jag och barnen har varit ute i snön och åkt pulka. En av pulkorna gick dock sönder så barnen turades om att åka och medan ett barn åkte så körde vi andra snöbollskrig. Mysigt värre! Imorgon fyller min förstfödda 18 år så Rickard har bakat smörgåstårta och i min garderob ligger ett par presenter till tonåringen. 18 år är stort alltså!  Jag tänkte avsluta inlägget med en text som jag snubblade över för ett tag sedan. Tänkvärd som med allt annat jag väljer att dela med mig av.
Den här bilden är provocerande men tänkvärd i sin enkelhet.
 ***Den här texten kommer inte att handla om, och tar inte ställning i frågan kring vaccinering som sådan, utan är en kommentar till det olämpliga i att införa vaccinpass utifrån ett psykologiskt, historiskt, demokratiskt och etiskt perspektiv. Den här texten är inte avsedd som en kommentar till den medicinska frågan eller det rimliga i olika åtgärders proportioner i förhållande till det aktuella läget. Den här texten handlar om införandet av vaccinpasset och dess konsekvenser – inte på hur smittan ökar eller minskar som ett resultat av det – utan specifikt på själva uppdelningen mellan medborgare som är vaccinerade och ovaccinerade.***
Vi vet, om vi tittar historiskt, vad som kan hända med en befolkning där många människor är rädda och oroliga och en viss grupp ur befolkningen pekas ut som syndabock. Under gårdagens pressträff uppmanade statsminister Magdalena Andersson alla att ta sitt ansvar och vaccinera sig. Hon sade även att de som är vaccinerade bör vara mer försiktiga än vanligt och ta en krampaus från personer som man inte vet om de är vaccinerade eller inte. Därmed har staten givit legitimitet till att peka ut ovaccinerade som smittbärare och smittspridare och som människor specifikt ska akta sig för, trots att även vaccinerade personer kan bli smittade och smitta. Att betrakta ovaccinerade människor som syndabockar är alltså nu något som staten indirekt uppmuntrar till.
Det har förts fram som ett argument i debatten att det inte är en mänsklig rättighet att gå på offentliga arrangemang under en pandemi. Givet att det är fallet borde det gälla alla – vaccinerade som ovaccinerade. Att vaccinera sig ska inte ske med tvång, vare sig det sker direkt eller indirekt, då det hotar människors kroppsliga integritet. Att tillgängliggöra och erbjuda vaccin till hela befolkningen är en sak, men att direkt eller indirekt tvinga människor är inte värdigt ett fritt och demokratiskt samhälle.
Staten agerar nu som en auktoritär förälder som behandlar sina barn olika. De lydiga barnen som vaccinerar sig blir belönade, medan de olydiga barnen som inte vill vaccinera sig blir bestraffade. Denna sociala bestraffning ger legitimitet till mobbing, uteslutning och skambeläggande av de som inte lyder – vilket är att betrakta som ett indirekt tvång. Människor är sociala varelser som är beroende av sina medmänniskors välvilja för sin överlevnad. När den blir hotad och sanktionerad av staten utgör det ett existentiellt hot. Det spelar här ingen roll om man anser att det är rätt och riktigt att vaccinera sig och att de som av olika anledningar väljer att inte göra det ”har fel i sak”, det är alltså inte det som är poängen här. Frågan handlar om att det är oetiskt att indirekt tvinga och särbehandla en grupp, så länge de inte begår något brottsligt. Det är fullt möjligt att principiellt vara för vaccin och att samtidigt ta ställning mot vaccinpassen, pga. de konsekvenser uppdelningen kan komma att medföra.
Jag vägrar att delta i ett krig mellan de som utropar sig till de goda, mot de onda, vare sig det görs av vaccinförespråkare eller vaccinationsmotståndare. Ur ett sådant krig kommer bara elände, det har historien visat oss väldigt tydligt.
Skribenten väljer att vara anonym av rädsla för konsekvenserna av en publicering av denna text och att medmänniskor ska göra antaganden och komma med personliga angrepp. Att så är fallet tyder på att något redan har gått sönder. Begrunda allvaret i detta.
avatar
Om författare

Min blogg startades i mars 2007 som en vardagsblogg med mycket fokus på mode. För några år sedan började jag fokusera på träning och hälsa ur olika perspektiv. Min stora passion är pilates och min dröm är att ha en egen pilatesstudio. Men jag drömmer också om att plugga till sjuksköterska och det närmsta målet just nu är att plugga till specialistundersköterska inom intensivvård och akutsjukvård. Det ska jag ta tag i nästa höst. Häng med mig här på bloggen genom högt och lågt! Just nu är det mycket fokus på ren omvärldsspaning. Vad händer i vår värld egentligen och vad vill våra politiker? Du kan även följa mig på instagram: @hannafialotta och på Facebook: Hannas Pilates VÄLKOMMEN TILL MIG!

0 kommentarer

  1. avatar

    Åh det är klart att 18 år är stort. Jag tänkte på att det igår var sista julen med ett "barn" i lagens mening med sonen. Han fyller 18 nästa år i oktober men ändå. När blev man mamma till ett aå vuxet barn? Begriper inte! Tänker att vi nog tänker samma sak där 😅.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: