Tänkvärt av Ylva

Jag läste en sådan vacker dikt, en dikt om att våga möta smärta och svårigheter. Att våga stå kvar när det stormar som mest och komma starkare ur det. Det är nog det svåraste tror jag, att låta det göra ont. En naturlig reaktion är just att fly… Du ska få läsa dikten. Det är Ylva Eggehorn som skrivit dikten. Hon är poet och författare.

Stå stilla i smärtan, rotad i det som är ljus i dig.
Låt svärdet gå genom dig.
Kanske det inte alls är ett svärd.
Kanske det är en stämgaffel.
Du blir en ton,
du blir den musik du alltid längtat efter att få höra.
Du visste inte att du var en sång

Dikt av Ylva Eggehorn, poet och författare.

Jag tänker att dikten direkt går emot impulsen att fly från smärta och tunga händelser. Istället uppmanas läsaren att stå stilla, att våga stå kvar när det river som värst, att våga möta med närvaro. Kanske att författaren tänker att vi har något inom oss som kan hjälpa till att sig igenom det svåra. Att vi har en inre kraft som gör oss starkare än vad vi tror. Kanske att författaren vill ingjuta mod och hopp, samt tillit till vår egen förmåga.

Kan det vara så att det som är svårt samtidigt är en väg mot att bli hel? Att man blir härdad av tråkigheter som sker. Jag läste ett inlägg hos Underbara Clara för några år sedan. Hon jämförde livet med en vas, en vacker vas men som genom åren får sprickor, krackeleringar och blir kantstött. Hon jämförde oss människor med vasen. Sprickorna gör oss inte starkare utan tvärtom skörare men samtidigt med mer livserfarenhet. Jag tänker lite tvärtom just med skörheten, allt som jag varit med om har snarare gjort mig starkare. Kanske inte själva händelsen men allting som jag tar med mig från varje jobbig händelse. Starkare på så sätt att jag vet vad jag vill och vad jag inte vill. Det är trygghet och styrka!