I stillhet

Igår tog jag tag i veckans första pass med stretch. Av någon anledning har jag slarvat fast kroppen behövt det särskilt mycket den här veckan efter helgens matcher och onsdagens tuffa pass med domarklubben. Hur som helst så sträckte jag ut mig mina trettio minuter men gjorde misstaget att inte stänga av ljudet på tv:n. Musklerna fick såklart en härlig stretch men jag kände verkligen skillnaden. Tankarna kunde inte sluta snurra och jag fick inte det där flytet i andningen. Den där känslan när andningen och musklerna är i samklang. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan, den måste nästan upplevas. Igår kväll fick jag vila i stretchen men samtidigt inte eftersom att huvudet inte slappnade av .Ljudet från tv:n störde möjligheten för mig att verkligen komma ner i varv. Då började jag fundera på hur samhället ser ut idag. Med den konstanta uppkopplingen mot omvärlden, pushnotiser och allt. Man får aldrig riktigt vara i fred. Som tur är så kan man stänga av pushnotiser, man kan stänga av mobilen.

Vi lever i en tid där allt ska optimeras på bästa vis. Hälsan, sömnen, kosten, träningen – till och med återhämtningen. Steg räknas, puls mäts, sömn analyseras. Och när vi inte tränar kroppen, tränar vi sinnet. Mindfulness på schema, tystnad i appformat. Det är lätt att jämföra sig och känna att det man gör inte gör bra nog. Man vill göra mer och ställer högre krav på sig, Och trots det eller kanske på grund av det är det som att något skaver. En rastlöshet som inte riktigt vill ge med sig, en känsla av att vilja göra mer men inte veta hur. Handlar det så mycket om att vara trött fysiskt eller är det mer mentalt. I kombination med alla krav man har på sig blir det för mycket att att också värna hälsan.