Ireåslingan

Idag säger jag grattis till mig och Rickard för idag är det tjugo år sedan som vi gifte oss! Det har inte varit så lätt alltid men tillsammans är vi starka! Som du såg i gårdagens inlägg så är vi på Gotland, vår älskade favorit-ö. Än så länge har vi haft fantastisk tur med vädret. I dagens inlägg tänker jag dela bilder från gårdagens promenad runt ireå-slingan, en nätt runda på fem kilometer. Om man vill gå hela klintkustleden så är ireåslingan en del av etapp 3. Vill redan här varna för att det kommer bli många bilder.

Vi valde att ta den tuffaste stigningen först. det är också rundans enda branta och jobbiga stigning. Uppe på klinten gäller det att ha tungan rätt i mun då stigen går precis vid kanten på sina ställen. Var nyfiken på fornborgen men den var svår att hitta. Såg en hög med stenar som skulle kunna vara resterna av fornborgen.

Här vänder slingan, svänger man höger kan man fortsätta på klintkustledens sista (?) etapp men vi svängde vänster för att fortsätta på ireslingan. Om det var vackert uppe på klinten var det ingenting jämfört med att gå nere vid stranden. Mitt absolut bästa tips är att gå rundan åt andra hållet så man börjar längs med ireån och sedan vidare till ireviken. Jag var tvungen att vända mig om flera gånger för att kunna insupa allt det vackra omkring oss. Mina bilder gör verkligen inte platsen rättvisa.

Ca en kilometer går nere på stranden i sand. Det suger såklart i benen efter ett tag. Tillbaka i skogen igen kom vi fram till ireån. Den meandrar sig fram genom landskapet och om man går där i oktober kan man se havsöringar leka. Men jag var tvungen att googla på meandrar och det betyder att det är en slingrande flodfåra i ett flackt landskap. Den är skapad av erosion i ytterkurvor och sedimentation i innerkurvorna. Vet inte om jag blev så mycket klokare av det svaret.