Jag har inget pokeransikte….

När jag gick i högstadiet och sjöng i kyrkans kör så var det alltid en kompis där som sa att det går att läsa mig som en öppen bok. Jag tänker ofta att det fortfarande stämmer. Kanske inte så mycket längre med kroppsspråk och ansiktsuttryck men däremot att jag ibland säger för mycket det jag tänker. Det handlar inte om att säga dumma saker men när det handlar om saker som jag upplever orättvist och som jag inte förstår anledningen till. Då håller jag inte tyst. Om jag trampar i klaveret på grund av det? Ja, det är något som alltid visar sig förr eller senare. Jag är helt klart den där jobbiga, obekväma och ifrågasättande typen.

Men jag vet inte om det alltid är en nackdel. Är det ens en nackdel? Jag minns en person som jag aldrig visste vad han egentligen tyckte. Om jag tyckte till om en sak så höll han med mig. När sen någon annan tyckte till om samma sak men tyckte tvärtom mot mig då höll han med den personen istället. En riktig ”vända kappan efter vinden-person”. Jag tänker alltid att det är bättre att vara rak än att vara den där personen som man aldrig vet man har. Jag är en stor förespråkare för att det ska vara högt i tak. På samma sätt som man inte behöver säga allt man tänker om man vet med sig att kommentaren säkerligen kommer såra. Ärlig när det behövs helt enkelt.