av 
Vet du att det känns helt galet att faktiskt få skriva en racereport. Senast jag skrev en racereport var Jätten Bulelöpet 2019. Långt innan pandemin alltså. Den racereporten var inte så rolig att läsa. Hela texten bara andades opepp och ovilja. Så kändes det inte idag ska jag säga.
Däremot så har jag glömt bort hur det känns att välja outfit och vilket projekt det kan vara… Jag bytte tights tre gånger. Började med ett par gröna, sen till ett par rosa och till sist bytte jag till det par jag tänkt mig från början: mina blå tights från Nike som jag tänkt mig från början men inte ville använda på grund av vinterlurvet som var kvar på benen.
Det var jag, Rickard, Marcus och J som skulle springa. Jag och J ska döma fotboll imorgon såmitt enda mål var att komma under 30 minuter. Stötte på E en sväng som jag jobbat med. Det blev jag glad över. Vi kom till startområdet bara en timme innan start. Rickard som skulle springa lite snabbare än oss värmde upp och jag sprang lite halvhjärtat med Marcus. Kändes som en ”domaruppvärmning” när vi joggade lite fram och tillbaka på en gräsplätt.
Till slut var det dags för start. Rickard ställde sig långt fram och jag, Marcus och J ställde upp tillsammans. Vis av erfarenhet så visste jag att Marcus skulle springa iväg men jag och J sprang tillsammans iallafall. Jag vet inte hur man ska klassa den här banan, lätt, mittemellan eller jobbig. Jag skulle säga mittemelllan. Linköping är ingen platt stad och när vi närmade oss tinnerbäcken var både jag och J bekymrade över om vi skulle behöva springa uppför lasarettsbacken. Det var ingen av oss pepp på kan jag säga. Som tur var slapp vi det men de backar som fanns var nog så jobbiga. Jag är ingen uppförslöpare….
Sista kilometern hade jag kanske kunnat öka lite mer men kände att jag inte ville på grund av matcherna imorgon. J ville verkligen komma före en person och jag sa att det var okej att rejsa iväg om han ville det. Men nej, han höll mig sällskap, däremot på spurten höll den här personen på att springa om J och då sa jag åt honom att öka. Det var han glad över för han ville verkligen klå den här personen. Rickard hade en för honom lugn resa men sprang ändå i mål före oss andra, Marcus sprang ungefär som han brukar, kom i mål före mig, haha. Jag nådde mitt mål med att komma under 30 minuter och det är jag nöjd med idag.
Efter loppet åt vi lite picnic och hade en trevlig stund tillsammans innan vi alla gick till vårt. Nu godis och film! Både jag och Rickard kände hur kul det var att springa lopp igen. Framförallt känner vi båda att springer alldeles för mycket på löpband. Det är en annan känsla att springa utomhus och det vi båda vill just nu är att börja springa på bana igen. Snart så blir det mindre matcher och då kan vi träna mer tillsammans. Det ser jag fram emot.
