







Den skönaste stunden för min stretch är precis innan läggdags. Då blir jag så där härligt avslappnad och somnar snabbt när jag sedan kryper ner under täcket. Det är också den stunden just nu där jag får slippa min huvudvärk och yrsel för en stund. Förutom när jag sover då men det räknas inte.
Min högsta önskan just nu är att få bli mig själv igen. Att kunna träna som jag vill och leva som vanligt. Det enda sättet att bli av med yrsel är att utsätta mig för det som jag får yrsel av men det tar också mycket energi av mig. Jag var så glad över att min skada läkt, jag skulle kunna komma igång och löpträna på allvar igen efter skadan. Det blev det inget med. Får nöja mig med skogspromenader, lite lätt styrka, ex tåhävningar när jag står och borstar tänderna. All fysisk aktivitet som blir av är såklart bättre än inget alls. Men jag mår inte bra av att inte kunna röra på mig. Det blir dubbelt eländigt på något sätt. Dels kan jag inte springa och mår dåligt för det och så såklart yrseln som spökar till det.
Förstår dig så väl.
Det handlar om att återerövra vardagen.
Ja, jag kämpar på!
Det är som Catch 22, eller hur!? Tålamod verkar inte vara ditt mellannamn direkt, och jag förstår dig helt och hållet. Du vet ju att det blir bättre, men inte när. Och att utsätta sig för moment som utlöser yrseln låter som självplågeri om jag ska vara ärlig.
Fortsätter hålla tummarna för dig att du snart blir frisk igen:-) KRAM!
Självplågeri är en väldigt bra beskrivning. Exakt så känns det. Nej, tålamod är inte min starka sida. Har nog aldrig varit heller… 😛