Om vi inte hade låtit giriga styra, hade vi inte haft så mycket sjukdomar. Kanske inga alls.

Då hade maten varit ren och nyttig.

Då hade man botat sjukdomar, istället för att bara dämpa symptomen.

Då hade det varit mer lokalt styrt, anpassat efter de förutsättningar som finns just där.

Då hade vi inte behövt medicinera barn och vuxna, för att de ska passa in i ett system.

Då hade man använt alla olikheter och gåvor, och anpassat systemet efter det.

Då hade de samhällsbärande yrkena som bönder, skola, vård och polis, varit de högst värderade.

Om vi inte lät de giriga styra, hade världen kunnat blomstra.

Men vi låter dem göra det. Genom att tro att de ska rädda oss. När det egentligen är vi som behöver göra jobbet.

Så mina tankar då. Jag tänker att vi behöver backa bandet, säg 100 år för att inte göra perspektivet för stort. För bara 100 år sedan dog människor i sjukdomar som vi idag kan bota. Ta bara penicillinet som exempel. Utan den viktiga medicinska upptäckten hade vi inte kunnat bota bakteriella infektioner. Tack vare människor i läkemedelsbranschen har möjligheterna att bota sjukdomar ökat.

Men det är också här jag tycker att resonemanget blir lite för enkelt. För vad menar vi egentligen när vi pratar om sjukdom och ohälsa? Är all ohälsa ett resultat av hur vi har byggt vårt samhälle? Eller finns det sjukdomar som helt enkelt är en del av att vara människa? Som finns oavsett hur samhället utvecklas?

Det skaver när man skriver att all ohälsa är de girigas fel. Människor blev nämligen sjuka långt innan det fanns läkemedelsföretag att skylla på. Dessutom dog de av sjukdomar som vi idag knappt behöver vara rädda för. Infektioner, lunginflammation, komplikationer efter förlossningar och en massa andra saker som idag går att behandla kunde förr innebära döden.

Och det här tycker jag är viktigt att komma ihåg när vi pratar om läkemedelsindustrin. Jag har absolut inga problem med att kritisera en bransch när det finns anledning till det. Självklart finns det ekonomiska intressen även där, det är jag den första att skriva under på. Läkemedelsföretag är företag och företag vill givetvis tjäna pengar och gå med vinst. Det är ingen större överraskning. Men allt är inte dåligt!

Jag har svårt att se hur man kan hävda att världen hade varit friskare om vi bara hade slutat låta ”de giriga” styra. Hade människor verkligen varit friskare utan insulin, antibiotika, vaccin, blodtransfusioner, modern kirurgi och alla andra medicinska behandlingar som idag tas mer eller mindre för givna? Jag tror inte riktigt på det.

Betyder den här långa utläggningen att jag tycker att skribenten har fel i allt? Nej, verkligen inte. Det har definitivt skapats ett samhälle där girighet har tagit en alldeles för stor plats. Jag håller också med om den indirekta kritiken mot livsmedelsindustrin. Dagens moderna ultraprocessade mat är allt annat än en hälsokur och jag tror att den maten i kombination med för mycket stillasittande är en stor bov vad gäller livsstilsrelaterade sjukdomar.

Så det här ledde mig till att fundera över min egen träning. Inte nog med att jag behöver ha bra kondition för att orka mina matcher, jag gör dessutom mitt hjärta en stor tjänst. När jag tränar tänker jag ofta på det kortsiktiga perspektivet, här och nu. Tränar för att bli snabbare på fem kilometer och kunna prestera bättre på löptestet. Men de långsiktiga effekterna tänker jag inte på vilket är lite knasigt. Jag som ofta skriver om att så som man tar hand om sin kropp nu får man skörda frukterna av när man blir äldre. Nu har jag ytterligare en anledning att fortsätta som jag gör: för ett starkt hjärta när jag är äldre och bättre förutsättningar för att hålla mig frisk långt upp i åren.

HÄR finns hela studien om du vill läsa den.

Missförstå mig rätt, jag tycker verkligen inte att vi ska ligga och pressa i solen tills huden blir röd. Att bränna sig ofta är en riskfaktor för hudcancer. Men samtidigt är solen en källa till liv och har funnits långt innan vi människor ens kom på tanken med solskydd. Är det då rimligt att tänka att den bara är farlig?

Nej jag tror på en mer nyanserad bild. Forskningen har under lång tid främst handlat om hur man bör skydda sig från UV-strålning. De senaste åren har en annan fråga börjat undersökas:

Finns det hälsofördelar med solljus som vi inte pratar lika mycket om?

Det visar sig att svaret verkar vara ja. Solen hjälper kroppen att bilda D-vitamin men forskare idag är tänker att det bara är en liten del av bilden. Solen har fler funktioner:

• Påverkar dygsrytmen, sömn och hormoner.
• Solen hjälper till att frigöra kväveoxid från huden vilket man tror sänker blodtrycket och förbättrar blodcirkulationen.
• Det finns också studier som tittar på hur solen påverkar immunförsvaret och det psykiska välbefinnandet.

Det betyder förstås inte att mer sol alltid är bättre. Det kanske mer handlar om hur man kan vistas i solen på ett klokt sätt. Inte att undvika solen till varje pris. Jag tror inte att det är svart eller vitt. Hälsa handlar inte om att gå till överdrifter utan lagom. Lagom med mat, motion och så tänker jag med solen. Inte pressa flera timmar ute i solen utan det naturliga exponerandet som blir av att vistas ute.

Så det där med solskydd då. Precis som jag skrev i början av inlägget har jag inte använt solskydd på flera år. När jag är ute i naturen är det alltid långbyxor som gäller och vid behov långärmad tröja. Precis som med mycket annat är jag skeptisk till att det som vi är skapade för att möta helt plötsligt skulle vara farligt. Jag är inte intresserad av tvärsäkra råd som säger att ”så här ska det minsann vara”. Försöker istället att hitta en bra balans. Att vara ute varje dag och att njuta av solen när den värmer.

Vad tänker du? Hur ser du på solen och solskydd idag? Har dina tankar förändrats genom åren?

Godmorgon!

Idag tänkte jag lägga några rader på att berätta om gårdagens träningspass. Det blev ett pass som verkligen visade var min gräns går. Tanken var att springa 1000m*3. När jag springer den typen av intervaller brukar jag alltid välja att ha gåvila. Det gjorde jag inte den här gången. Istället joggade jag riktigt långsamt i tre minuter innan nästa intervall. Efter den andra kände jag att nej, det här är riktigt jobbigt. Men du vet ju hur jag är, jag vill gärna pressa gränserna. Och det gjorde jag med besked. Efter 500 meter på den sista intervallen var jag tvungen att hoppa av löpbandet och kräkas.

Att pressa sig på det här sättet är såklart inte bra, det blev för mycket. Fördelen är att jag vet var min gräns går. Nästa gång jag ska springa den här typen av intervaller får det bli med gåvila.

Men vad är det egentligen som händer rent fysiologiskt? Det blev jag väldigt nyfiken på. Jag tog min kompis AI till hjälp för att reda ut det hela.

• Kroppen prioriterar musklerna som jobbar och hjärtat har fullt upp med att pumpa ut stora mängder blod. Blodflödet till magen minskar samtidigt eftersom matsmältning inte står högst på listan över funktioner att prioritera.
• Kroppens stressystem drar igång ordentligt. Både adrenalin och noradrenalin ökar samtidigt som hjärtat slår hårt och andningen jobbar intensivt.
• Det blir också en stor värmeproduktion i kroppen. Att det var kallt ute och att jag hade ytterdörren öppen precis vid löpbandet hjälpte som du förstår inte.

Alla dessa funktioner kan bidra till illamående och när belastningen blir för hög kan kroppen utlösa kräkreflexen. Smart sätt att få mig att sänka tempot…. Ibland händer det också att jag mår illa efter tävlingar. Senast det hände var i Västervik. När jag kommer i mål är kroppen fortfarande på högvarv samtidigt som belastningen upphör. Inte undra på att det blir knas.

Det blev en viktig lärdom kring vad jag klarar av just nu. Budskapet som jag fick gick inte att missförstå. Och jag kommer givetvis lyssna, nästa gång jag springer den här typen av intervaller så kommer jag köra gåvila. Det ger helt klart mer kvalitet.

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag tränar jämt. På sätt och vis kan jag förstå det med tanke på att det är det som jag fokuserar på i mina sociala medier. Men jag tränar inte jämt. Exempelvis igår kväll tränade jag inte. Det blev heller ingen promenad. Jag lyssnar på kroppen när den säger i från. Och det gjorde den med råge. Gick och la mig vid åtta.

Men!!

Jag har dock den provocerande åsikten att generellt så tränas det för lite. Vi människor är inte gjorda för ett stillasittande liv. Vi är gjorda för rörelse, fysisk aktivitet och att inte trycka en massa halv- och helfabrikat med en del tvivelaktiga innehåll. Jag tänker att det inte är rörelse som är det extrema utan stillasittande. Tänk om den som inte tränar fick höra ’“Agda, du vilar ju jämt.” Låter ju lite knasigt men egentligen är det ju samma sak fast tvärtom.

Det är klart att en kropp som inte är van vid rörelse protesterar. Man känner sig svag, stel och allmänt blaha. ”Boten” för det är inte mer stillasittande utan att faktiskt utsätta sig för det som är tråkigt och jobbigt. Tyvärr är det så att grunden för hur man kommer må som äldre läggs när man är ung.

Man måste inte älska sin träning. Det är lite som att borsta tänderna eller betala sina räkningar. Man gör det för att man måste och för att alternativet till att inte göra det är sämre.

Idag känns det extra skönt att det är fredag. Jag är verkligen trött och längtar efter helgens sovmorgnar. Fredagar är ofta extra intensiv och idag var inget undantag. Så därför passar det bra att prata om att andas i fyrkant eller box breathing.

Första gången jag stötte på det här uttrycket var när jag körde en 30 dagars yin yoga-utmaning. Märkte direkt hur effektivt det var för att lugna ner mig, gå ner i varv och .

”Box breathing” innebär:

• Andas in lugnt genom näsan i fyra sekunder.
• Håll andan i fyra sekunder.
• Andas ut långsamt i fyra sekunder.
• Håll andan i fyra sekunder.

Repetera ett par minuter. Ett enkelt sätt att komma igång är att föreställa dig en fyrkant. Tänk dig att du ritar en linje uppåt medan du andas in, håller stilla på översta sidan, ritar neråt när du andas ut och stannar till på nedersta sidan. På så sätt blir andningen mer konkret och lättare att följa.

Under det där första passet kände jag verkligen hur effektivt det var. Bara några rundor med andningen gjorde att kroppen slappnade av och tankarna blev lite mindre intensiva. Det är verkligen inte krångligt.

Jag tar till den här andningstekniken när jag inte kan komma till ro, till exempel när jag inte kan sova eller när jag behöver landa mellan olika saker i vardagen. Men mest uppskattar jag det i början av ett stretchpass. Jag hittar fokus direkt utan en massa krusiduller. Har du testat någon gång?

När jag började jobba som undersköterska på ett ålderdomshem lade jag snabbt märke till något som överraskade mig. De som verkade mest pigga och friska var ofta de som hunnit bli hundra år eller mer. De åt få mediciner och hade få sjukdomar. Det fick mig att fundera på om deras trick var något så enkelt som vardagliga vanor, att äta bra, hålla sig i rörelse och vårda kroppen hela livet. Det där som jag tjatat om under flera år här i bloggen…. Bra vanor kommer påverka långt upp i åldrarna.

Den här bilden bekräftas nu också i forskning från Karolinska Institutet. Hundraåringar lever inte bara längre än andra, de förblir också friskare. Hundraåringarnas sjukdomar utvecklas långsammare och blir oftare mer begränsade, i stället för att spridas över flera olika diagnoser. Medan många äldre tyngs av samsjuklighet de sista åren, verkar hundraåringarna snarare hålla en jämnare nivå efter 90 och åldras med större styrka.

Det går helt klart inte att styra över allt i livet men mycket ligger faktiskt i egna val som man gör. Allt kommer ha betydelse i slutändan. Att äta bra, röra på sig och hålla fast vid goda vanor blir som små investeringar i framtiden. Hundraåringarna visar helt klart att det går att bli gammal och ändå må bra.

HÄR kan du läsa en sammanfattning av artikeln. HÄR hittar du själva studien om du vill läsa. Som med alla artiklar är den på engelska.

Jag har haft olika perioder när jag försökt minska på sockerintaget. Jag tror tyvärr inte att samhällets sockerstinna processade livsmedel är någon hälsokur direkt. Igår bestämde jag mig för att försöka minska på mängden socker. Efter två dagar på jobbet kan jag säga att jag redan har misslyckats….

Det är så mycket lättare att skapa dåliga vanor men inte alls lika lätt att skapa nya bra och hälsosamma vanor. Jag behöver helt enkelt hitta sätt att ta till för att distrahera mig när suget efter socker kommer.

Det jag kan göra är att:

• Träna! Springa tuffa intervaller, stretcha genom kroppen, träna pilates.
• Fundera över vad som triggar mitt sötsug. Är jag uttråkad, ledsen, nedstämd?
• Dricka mycket vatten
• Kanske börja städa och på så sätt få tankarna på något annat
• Gå ut på en promenad
• Sova!! Är jag trött så blir jag också mer sugen på socker.

Mycket stillasittande är det bästa sättet att skapa sig värk på. Vad gör du för att balansera stillasittande med rörelse?

Anna Hallén Buitenhuis

När jag skrev mitt examensarbete så fördjupade jag mig i vad som händer i kroppen vid svår sjukdom och immobilisering (att man inte kan röra på sig av olika anledningar). För den svårt sjuka kroppen har immobilisering stora konsekvenser för det fortsatta måendet och livskvalitet på lång sikt. Men ska man hårddra det så gäller det definitivt den friska kroppen också. Vi alla behöver och måste röra på våra kroppar, oavsett om vi vill eller inte. Här nedan finns råden för åldrarna 18-64 år:

Var skulle jag sätta mig själv då? Tja, jag lever definitivt inte upp till råden. Om jag har jag två matcher på en vecka så får jag till 180 minuters fysisk aktivitet. Men jag styrketränar ingenting. Här tänker jag att jag också hittar anledningen till mina onda höfter. Jag behöver verkligen komma igång med styrketräning igen då jag känner mig svag i hela kroppen. Jag behöver också rörlighetsträningen som jag får i pilatesträningen.

Jag har funderat en hel del över vilka träningsmål jag vill ha under hösten och nu har jag en plan klar. Det jag framförallt vill är relaterat till fotbollsdömandet. Trots gårdagens match där jag ville blåsa av matchen i förtid så har jag fortfarande ambitioner med mitt dömande. Jag vill få gå i team igen, det är det jag saknar mest. Så i höst/vinter ska jag jobba stenhårt för att kunna springa snabbt som vinden (nåja) på löptestet. Det svåra är inte att veta hur eller vad jag ska träna. Det svåra är disciplinen. Särskilt de här veckorna när jag sover urdåligt och varje tanke på att träna tufft möts av ett mentalt motstånd. Men jag måste försöka, jag ska försöka! Fast inte idag, för idag är jag hemma från jobbet

Martina Johansson är en person som har varit en stor förebild för mig när det kommer till hälsa och att optimera sitt mående. Det var hon som inspirerade mig till att börja med ketogen kost (en väldigt strikt variant av LCHF). Jag lusläste hennes inlägg och grottade verkligen ner mig i hennes blogg. Sen en dag var hon bara borta från instagram och bloggen började gapa tom. Något inlägg här och där blev det och vips ingenting. Ett halvår senare så publicerades det här inlägget: flykten från arbetslägret….. (lång rubrik på inlägget som jag här kortat ner lite för enkelhetens skull.

Jag lyssnade på ett avsnitt av Maratonpodden med Petra Månström, gäst var just Martina. I avsnittet får man lyssna till hur Martina långsamt kommer till en gräns där det bara är nog och en förändring krävs. Det som jag tänkte reflektera lite kring är hur lite vi vet om en annan människa. Hur saker och ting kan se så perfekta och fina utanpå men dölja en själslig kamp. Man kanske sover, äter bra och tränar bra men känner ändå att något fattas. Jag tänkte ofta att hon levde det perfekta och mest hälsosamma livet. Vad lite jag egentligen visste.

Det är så med människor, vi vet bara det som personer väljer att dela med sig av. Det kan dölja sig så mycket bakom en persons perfekta yttre som man inte har en aning om. Det är verkligen värt att tänka på.