Min första spontana tanke är nämligen inte alls. Som barn förväntas du gå i skolan, om inte så får föräldrarna vite. Trots att dagens skola faktiskt inte passar alla barn och att en del barn hade haft det bättre hemma. Sen som vuxen förväntas du jobba och bidra till samhället. Där har du tider och arbetsuppgifter att förhålla dig till. Inte kan du göra vad du vill på jobbet.

Tänk vad fint om det gick att anpassa jobbet efter livet och inte som nu att livet måste anpassas efter arbetstiderna.

Så utifrån ovan resonemang tänker jag att vi inte är särskilt fria, ingen av oss egentligen. Om man inte hör till den lilla procenten som antingen fötts med guldsked eller som lyckats göra affärer som gör en ekonomiskt oberoende. Frihet känns på vissa sätt som en illusion där vi må tycka och tro på det vi vill, vi kan jobba med det vi vill men i slutändan är vi alla fast i samma bubbla av konstruerad frihet.

Visa alla svar

AI är definitivt här för att stanna. Många kritiserar AI och inom vissa områden med all rätta. Jag tillhör dock inte den där kategorin som tror att AI kan vidareutveckla sig, bli ond och förgöra mänskligheten. Typ som den gamla Will Smith-filmen ”I, Robot” där en superdator tar över och gör alla robotar onda.

Förutom den totalt onödiga användningen av AI på sociala medier vad gäller videoklipp finns det möjligheten till att använda AI till bra saker. Jag tog AI (hehe) till hjälp för att spalta ner de områden inom vården där AI redan används. En del är etablerat medan annat fortfarande är på utvecklingsstadiet.

• Röntgen och bilddiagnostik – för att upptäcka exempelvis tumörer, blödningar och tecken på stroke.
• Patologi och cancerdiagnostik – för att analysera vävnadsprover och identifiera misstänkta cancerceller.
• Journalföring och dokumentation – för att sammanfatta patientsamtal, skapa utkast till journalanteckningar och formulera remisser.
• Patientövervakning – för att upptäcka tecken på försämring och bedöma risker, exempelvis vid sepsis.
• Hjärt- och kärlsjukdomar – för att analysera EKG och upptäcka exempelvis förmaksflimmer.
• Hud- och ögonsjukdomar – för att analysera hudförändringar och upptäcka tecken på sjukdomar i ögonen.
• Laboratoriemedicin – för att hitta mönster i provsvar och ge stöd vid diagnostik.
• Läkemedelsutveckling – för att hjälpa forskare att hitta nya läkemedelskandidater och utveckla mer individanpassade behandlingar.
• Planering och administration – för att effektivisera schemaläggning, operationsplanering och patientflöden.
• Akutvård – för att prioritera undersökningar och identifiera patienter som behöver snabb bedömning.
• Neurologi – för att analysera hjärnavbildning, exempelvis vid stroke.
• Intensivvård – för att analysera patienternas mätvärden och upptäcka tidiga tecken på försämring.
• Rehabilitering – för att analysera rörelser och stödja individanpassad träning.
• Psykiatri – för att utveckla digitala stöd och undersöka hur AI kan bidra till bedömning och uppföljning.
• Primärvård – för att sammanställa symtom och journaluppgifter samt ge stöd vid bedömning.
• Patientinformation – för att besvara frågor och hjälpa patienter att förstå medicinsk information.

Men vad tror jag då? Kan AI bli så självständig att den börjar göra saker på egen hand, utan kommando från oss människor? Ärligt talat så har jag faktiskt svårt att tro på det just nu. Däremot så tror jag att man kan använda AI till att göra onda handlingar. Men då är det en människa som styr, inte att den gör en massa på eget bevåg. Det förutsätter att det finns något av en fri vilja tänker jag.

Så för att återkomma till frågan i början av inlägget. Jag tror att AI i framtiden kommer att ha en ännu större roll än vad den har nu. Om AI får ett eget liv och blir en ondskefull maskin, ja det får vi se.

I parken vid Campushallen finns det ett stort antal konstverk i olika varianter. Man kan tex se anteckningar från Anna Odells journal i två stora glasformationer. Anna Odell gjorde ett konstprojekt av psykiatrin där hon utgav sig för att vara en psykotisk patient. Tog bilder men det går knappt att läsa texten, allt speglade sig. Men det är heller inte det konstverket som det här inlägget ska handla om.

Det ska snarare handla om konstverket ovan. I rondellen i Hackefors finns en staty i samma stuk, ”hello goodbye” heter den. Just för att om man åker åt ena hållet genom rondellen så säger den hej och kommer man från andra hållet säger den hej då. Något sådant i alla fall.

Men jag måste reflektera lite kring statyn. Det första jag tänkte är att den föreställer en kvinna som är sjuk i anorexi. Min andra tanke är att jag tycker det är hemskt att göra ett konstverk utifrån det. Googlade lite och konstnären heter Cajsa von Zeipel och statyn har fått namnet F-ble dimensions variable.

Personligen tycker jag att statyn är hemsk. Både för utformningen men också för att jag tycker det är hemskt att göra en staty med anorektiska proportioner. Inte för att de som är sjuka i anorexi inte får synas i samhället utan på grund av signalerna det sänder att göra konst av något så hemskt som anorexi. Med hemskt menar jag alltså lidandet som sjukdomen medför.

Jag funderar också på varför man valt att placera statyn på Campus. Finns det någon tanke med det eller ville man bara ha en park med konstverk i olika stilar? Jag vet att konst får vara ful och gärna väcka känslor. Men jag har svårt att se vad det är med just den här statyn som jag förväntas uppskatta. Kanske är det meningen att jag ska stanna upp och fundera, och det har jag ju uppenbarligen gjort.

Men tänk om det är så att vi har fel? Att vi inte alls känner en person baserat på det som personen säger i en specifik sakfråga? Vi vet var personen står i aktuell sakfråga men säger det verkligen hela sanningen. Eller finns det mer?

Jag tror att det finns mer. För att dra en parallell, min blogg exempelvis. Jag tror nog att man kan få intrycket av att jag är en väldigt öppen person. Men det är snarare tvärtom, jag delar med mig av det som jag känner är mitt att dela. Jag har ingen aning om vilka som är här inne och läser. Förutom de som vill lämna en liten kommentar eller lämna en like på ett inlägg. Men det är ju bara en liten del av den lilla skaran som vill kika in här hos mig.

Så för att återgå till början av mitt inlägg. Jag tänker att det är skillnad på att vara övertygad om att saker och ting är på ett visst sätt och hålla det för sig själv jämfört med att sprida det online när man faktiskt inte har hela bilden. Även om jag tror att jag har helt rätt upplever jag att jag har ett ansvar att inte sprida mina eventuellt felaktiga slutsatser offentligt. För jag kan inte säkert veta.

Och vad ska man säga, det blev väl ungefär som förväntat. Pajkastning, partiledare som avbryter varandra och vägrar ge ett rakt svar på en fråga. Alltså, jag skäms när jag ser hur personer som vill leda Sverige beter sig. Som vill att jag ska rösta på just deras parti och deras politik.

Det är helt okej att politiker tycker olika, det är ju hela poängen med att vi har ett gäng olika partier. Men när de inte svarar på frågor, när de slingrar sig runt frågan och till på köpet bara klagar på de andra partierna. Då undrar jag lite hur det är ställt. Vill de vinna min röst eller vill de bara kasta paj?

Så avslutningsvis då mina ofiltrerade reaktioner vad gäller partiledarnas insatser.

• Nooshi som vägrar ge ett rakt svar på frågan om hon vill förbjuda niqab och burka. Hur svårt ska det vara? Ja eller nej liksom.
• Ulf Kristersson var nog den som var mest anonym. Nästan som en liten tyst mus.
• Jimmie Åkesson som ändå brukar kunna debattera, nej det var inte hans dag igår.
• Ebba – helt okej.
• Simona – Jag är inte liberal men hon är den som gjorde starkast avtryck. Vilken pondus ändå och debattör. Starkt!
• Amanda Lind – bättre än i utfrågningen.
• Magdalena Andersson – Övertygar mig inte.
• Elisabeth Tand Ringqvist – Varken bu eller bä, rätt så slätstruket.

Jag har faktiskt gjort just det, jag har skrivit en text och sedan bett ChatGPT snygga till den. Hitta den där röda tråden och strukturera upp min text. Visst blir texten snyggare men det slutar alltid med att jag tar min egen text istället. Och varför det då? Jo, av den enkla anledningen att den tagit bort min röst. Jag hoppar oftast i min text, jag kan börja mitt inlägg på ett visst sätt och sedan sluta med något helt annat. Det brukar AI oftast vilja polera bort. Och där sätter jag stopp och nej tack. Jag är inte perfekt och polerad i mitt skrivande, snarare väldigt rufsig.

Jag har hittat ett bra ord för det här: välkammat. AI är väldigt bra på att kamma håret, det blir en perfekt liten kombo där alla hårstrån ligger åt samma håll. Snygga övergångar, bort med upprepningar och så har vi ett resonemang som alltid ska knytas ihop. Kan inte ett inlägg bara få vara slut när det är slut? Eftersom jag vet hur AI justerar texter ser jag det direkt. Inte att texten i slutändan inte är äkta eller inte skriven av en människa. Utan snarare att AI fått vara med på ett hörn och redigera.

AI gör nämligen alltid det här:

• Tydlig inledning
• Spännande rubrik
• Underrubriker och tydliga avsnitt
• Röd tråd i resonemanget
• Upprepningar och sidospår plockas bort.
• Halvfärdiga tankar får en liten makeover
• En tydlig avslutning som knyter ihop säcken.

Visst låter det här bra, vem vill läsa röriga texter? Jo jag, jag vill nämligen höra personens röst, inte en välstrukturerad text. Det kan ju vara ganska så trevligt men ibland blir det för mycket också. Det här leder helt klart in mig på temat: går det att känna igen en AI-redigerad bloggtext även när AI inte varit inblandad från början? Jag tror helt klart att det går. Inte så att man kan säga att ”det här har ChatGPT” skrivit men att det finns typiska kännetecken.

Det leder faktiskt in mig på Underbara Clara. Hon skriver fantastiskt bra utan att behöva den där tydliga strukturen. Hon låter tankarna gå åt olika håll och knyter i stort sett aldrig ihop säcken på ett särskilt tydligt sätt. Det påminner mig om att det inte måste vara en tydlig struktur för att en blogg ska vara bra eller för att en text ska vara välskriven.

Så med det sagt så bad jag Chat GPT att göra just det, strukturera upp min text. Resultatet bevisar min poäng. Det finns ingenting kvar av det som är min röst. AI:s version blev dessutom trippelt så lång.

När AI börjar skriva åt oss – vad händer då med den personliga rösten?

Jag har funderat ganska mycket på det här med AI och bloggar.

Jag har också skrivit flera inlägg på temat tidigare, men ju mer jag tänker på det desto mer intresserad blir jag av en annan aspekt av AI-användandet. För mig handlar frågan egentligen inte främst om huruvida AI kommer att ta över världen, ersätta människor eller göra att alla jobb försvinner.

Det är förstås intressanta frågor.

Men det finns en annan fråga som jag tycker är minst lika intressant:

Vad händer med bloggar när AI börjar hjälpa oss att skriva dem?

Och kanske framför allt:

Vad händer med vår personliga röst när vi låter AI förbättra våra texter?

Jag har själv testat

Det här är egentligen inget jag bara spekulerar kring.

Jag har själv gjort precis det.

Jag har skrivit en text på mitt eget sätt och sedan bett ChatGPT att hjälpa mig att snygga till den. Jag har bett AI att hitta den röda tråden, strukturera upp texten och göra den mer lättläst.

Och resultatet?

Jo, texten blir faktiskt snyggare.

Den blir tydligare. Mer sammanhållen. Mer strukturerad. Övergångarna blir bättre och resonemanget blir lättare att följa.

På många sätt blir det alltså precis det man ber om.

Men trots det händer nästan alltid samma sak.

Jag läser den färdiga versionen och tänker:

Nej. Jag tar min egen text.

Varför?

Jo, för att någonstans på vägen har något gått förlorat.

Min röst.

När det rufsiga försvinner

Jag skriver inte särskilt perfekt.

Jag hoppar i mina texter. Jag kan börja prata om en sak och plötsligt befinna mig någon helt annanstans. Jag kan upprepa mig. Jag kan göra ett sidospår. Jag kan börja en tanke utan att nödvändigtvis avsluta den på det mest pedagogiska sättet.

Och vet ni vad?

Jag tycker faktiskt om det.

För det är så jag tänker.

Tankar är inte alltid raka.

De följer inte alltid en tydlig struktur.

De börjar någonstans, tar en omväg, fastnar lite, hoppar vidare och landar kanske på ett helt annat ställe än där man först trodde.

Och kanske är det just där det personliga finns.

När AI kommer in vill den däremot gärna hjälpa till.

Den vill hitta den röda tråden.

Den vill skapa struktur.

Den vill ta bort det som upprepas.

Den vill snygga till det som är lite halvfärdigt.

Den vill helt enkelt göra texten bättre.

Men vad betyder egentligen bättre?

Är en text bättre bara för att den är mer strukturerad?

Eller kan den ibland bli bättre just genom att få vara lite sämre?

Jag har ett ord för det: välkammat

Jag har faktiskt hittat ett ord som beskriver det här väldigt bra.

Välkammat.

AI är fantastiskt bra på att kamma håret.

Alla hårstrån läggs åt samma håll. Inget spretar. Inga små testar sticker ut. Allt ligger på plats och ser snyggt och ordentligt ut.

Och ungefär så behandlar AI en text.

Den kammar den.

Snygga övergångar.

Tydliga stycken.

Bort med upprepningar.

Bort med sidospår.

Bort med halvfärdiga tankar.

In med tydliga resonemang.

Och naturligtvis en avslutning som knyter ihop hela säcken.

Det blir en text där allting har sin plats.

Och visst låter det bra?

Det gör det ju.

Vem vill läsa en rörig text?

Jag vill läsa den röriga texten

Jo.

Jag.

Jag vill läsa den röriga texten.

För det jag framför allt vill åt när jag läser en blogg är inte perfektion.

Jag vill höra personen.

Jag vill känna att det är en människa som sitter och tänker medan hon skriver.

Jag vill kunna följa med när tankarna hoppar.

Jag vill ibland komma till ett stycke och tänka:

”Oj, hur hamnade vi här?”

Och sedan fortsätta läsa.

För det är också en del av charmen med bloggar.

Det är inte en rapport.

Det är inte en uppsats.

Det är inte en text som behöver passera en redaktör innan den får publiceras.

Det är en människa som skriver.

Och människor är lite spretiga.

AI har vissa tydliga mönster

Eftersom jag själv vet hur AI arbetar när den får redigera en text har jag också börjat lägga märke till vissa mönster.

Jag menar inte att man kan läsa en text och med säkerhet säga:

”Det här är skrivet av ChatGPT.”

Så enkelt är det naturligtvis inte.

Men jag tror att man kan känna igen när AI har fått vara med och putsa.

För vad gör AI?

Jo, ganska ofta samma saker.

• Den skapar en tydlig och engagerande inledning.
• Den hittar en rubrik som väcker nyfikenhet.
• Den delar upp texten i tydliga avsnitt.
• Den lägger till underrubriker som hjälper läsaren framåt.
• Den skapar en röd tråd.
• Den tar bort upprepningar.
• Den plockar bort sidospår.
• Den förvandlar halvfärdiga tankar till färdiga resonemang.
• Den lägger till övergångar mellan styckena.
• Den förtydligar poänger.
• Den sammanfattar det som redan sagts.
• Och slutligen knyter den ihop säcken med en tydlig slutsats.

Det är nästan som ett recept.

Inledning + struktur + röd tråd + tydliga övergångar + reflektion + slutsats = välkammad text.

Och kanske är det just därför det ibland känns så lätt att känna igen.

Inte för att innehållet avslöjar AI.

Utan för att formen gör det.

Men kan man verkligen se det?

Här blir det intressant.

För frågan är egentligen inte om AI kan skriva en text.

Det kan den.

Frågan är om vi kan se när AI har varit inne och redigerat en text som från början faktiskt är skriven av en människa.

Jag tror det.

Inte som ett bevis.

Inte som ett facit.

Och absolut inte som att man kan peka på en text och säga:

”100 procent ChatGPT.”

Men jag tror att det finns vissa språkliga fingeravtryck.

En viss sorts struktur.

En viss sorts pedagogik.

En viss sorts övergångar.

En viss sorts avslut.

Och kanske framför allt den där känslan av att texten är lite för välkammad.

Ett exempel: Underbara Clara

Och här tycker jag att Underbara Clara blir ett väldigt bra exempel.

Hon skriver fantastiskt bra.

Men hon behöver inte den där perfekta strukturen.

Hon kan låta tankarna gå åt olika håll. Ett ämne kan leda till ett annat och sedan vidare till något helt annat.

Hon behöver inte alltid tala om för läsaren vad poängen var.

Hon behöver inte sammanfatta.

Hon behöver inte knyta ihop varje liten tråd.

Och ändå fungerar det.

Faktum är att det fungerar väldigt bra.

För hennes texter känns personliga.

Man hör rösten.

Man hör personen bakom orden.

Och kanske är det just det som är poängen.

En bra text behöver inte vara perfekt strukturerad.

En bra text behöver inte ha en tydlig början, mitt och slut.

En bra text behöver inte ens knyta ihop säcken.

Den får spreta.

Den får hoppa.

Den får upprepa sig.

Den får lämna en tanke hängande.

För ibland är det just där, i det som inte är perfekt, som personligheten finns.

Så vad händer när vi låter AI hjälpa till?

Kanske är det här egentligen den stora frågan.

Inte om AI är bra eller dåligt.

Inte om vi ska använda AI eller aldrig använda AI.

Utan hur mycket av vår egen röst vi är beredda att lämna över på vägen.

För AI kan absolut hjälpa oss.

Den kan göra en text tydligare.

Den kan hjälpa oss att strukturera tankar.

Den kan hitta formuleringar när orden inte riktigt kommer.

Den kan vara ett fantastiskt verktyg.

Men ett verktyg kan också förändra det som det används på.

Och kanske är det där vi behöver vara lite försiktiga.

För när vi gång på gång ber AI att ta bort det spretiga, det upprepade, det halvfärdiga och det osammanhängande så kanske vi samtidigt ber den att ta bort en del av det som gör texten personlig.

Och då återstår till slut en väldigt snygg text.

En väldigt tydlig text.

En väldigt lättläst text.

En väldigt välskriven text.

Men kanske också en text där alla hårstrån ligger åt samma håll.

Och det är där jag börjar fundera.

För måste en blogg verkligen vara så?

Måste varje tanke ha en början och ett slut?

Måste varje resonemang leda någonstans?

Måste varje text lämna läsaren med en tydlig poäng?

Kanske inte.

Kanske får en bloggtext faktiskt vara lite rufsig.

Kanske får den spreta.

Kanske får den hoppa från en tanke till en annan.

Kanske får den sluta precis när personen som skriver känner att den är slut.

För kanske är det inte den perfekta strukturen vi minns.

Kanske är det rösten.

Och kanske är det just den rösten vi behöver vara rädda om när AI blir allt bättre på att kamma våra texter.

För en text kan vara välskriven utan att vara välkammad.

Och ibland är det faktiskt det spretiga som gör den mänsklig.

Klimatet spelar roll, för om vi inte tar hand om klimatet har vi snart ingen planet kvar”

Jag vet inte var jag läste citatet ovan. Men det spelar ingen roll egentligen. Jag köper delvis påståendet. Men jag skulle samtidigt också vilja vända på kakan:

• tryggheten spelar roll
• vården spelar roll
• satsningar på skolan spelar roll
• ekonomin och välfärden spelar roll.

Jag kan helt klart sympatisera med sakfrågor. Mina värderingar vad gäller vården är exempelvis röda. (Men inte bara, KD är faktiskt nära socialdemokraterna i vårdfrågan). Men för mig finns det så mycket annat också huruvida ett parti får min röst eller inte. Det handlar om förtroende. Jag förstår inte hur politiker kan komma undan med korkade uttalanden och ändå få folkets röst. Som med Nooshi och utfrågningen hon deltagit i under veckan. Det är så mycket goddag yxskaft över svaren att jag kände ”vad hände här” och hur kan folk fortfarande ha kvar förtroendet. Det finns en mätning som Demoskop gjorde 15 juli-19 augusti som visar att förtroendet faktiskt har dalat, från 21% till 18%.

Jag kan sympatisera i sakfrågor hos i stort sett alla partier i riksdagen men för att få min röst, då krävs det mer. På det sättet är jag nog rätt fyrkantig. Men jag har alltid varit sådan, förtroende=min röst.

Jag hamnade i en diskussion om det och blev påmind om att det är just den här delen av deras världsbild som jag har svårast att köpa. Jag är absolut inte så naiv att jag tror att allt sker i ett vakuum. Det finns såklart lobbyister, företag, organisationer och såklart mäktiga personer som vill styra politiken åt ett visst håll som gynnar dom. Och Sverige har såklart begränsningar i vad som kan göras utifrån EU och andra internationella samarbeten.

Men att därifrån tänka att allt som sker är planerat av någon annan är ganska långsökt. Jag har nämligen svårt att tro att politikerna är marionetter som spelar sina roller och vill få oss att tro att vi kan påverka. Att åtta partier i riksdagen skulle styras åt samma håll, föra samma politik och att samtidigt lägga upp en fasad med skillnader för att lura väljarna. Nej, jag köper det inte. Det är alldeles för långsökt.

För skillnaderna finns ju där, partierna tycker olika om väldigt mycket. De prioriterar olika, har olika ideologiska utgångspunkter och vill lösa problem på olika sätt. Visst finns det frågor där de är överens. Men det betyder ju inte automatiskt att de är samma parti i olika kostymer.

Och med det sagt så tänker jag också på det här med att rösta på ett parti utanför riksdagen för att åstadkomma förändring. Jag förstår att man vill protestera om man tycker att partierna representerar något som man inte kan stå för. Men om partiet inte kommer över spärren kommer ju den där rösten inte ha någon betydelse i slutändan. Kanske att man behöver väga protesten mot möjligheten att faktiskt påverka.

Jag tycker inte att man ska rösta på ett parti för att det är störst eller för att det är något man alltid gjort. Nej det är viktigt att fundera och sätta sig in i vilken politik man faktiskt vill se. Vilket parti passar sedan bäst in på sina värderingar.

Jag har även svårt att tro att alla politiker är mer intresserade av makt än sakfrågor. Den största anledningen till att man ger sig in i politiken måste ju ändå vara att man drivs av önskan kring förändring och viljan att skapa ett annat samhälle. Jag tror faktiskt att människor kan vara genuint övertygade om att det de gör är rätt. De kan ha fel. De kan fatta dåliga beslut. De kan kompromissa för mycket. De kan vara fega eller rent av dåliga på sitt jobb. Men det är något helt annat än att vara styrd av en dold agenda.

Om vi inte hade låtit giriga styra, hade vi inte haft så mycket sjukdomar. Kanske inga alls.

Då hade maten varit ren och nyttig.

Då hade man botat sjukdomar, istället för att bara dämpa symptomen.

Då hade det varit mer lokalt styrt, anpassat efter de förutsättningar som finns just där.

Då hade vi inte behövt medicinera barn och vuxna, för att de ska passa in i ett system.

Då hade man använt alla olikheter och gåvor, och anpassat systemet efter det.

Då hade de samhällsbärande yrkena som bönder, skola, vård och polis, varit de högst värderade.

Om vi inte lät de giriga styra, hade världen kunnat blomstra.

Men vi låter dem göra det. Genom att tro att de ska rädda oss. När det egentligen är vi som behöver göra jobbet.

Så mina tankar då. Jag tänker att vi behöver backa bandet, säg 100 år för att inte göra perspektivet för stort. För bara 100 år sedan dog människor i sjukdomar som vi idag kan bota. Ta bara penicillinet som exempel. Utan den viktiga medicinska upptäckten hade vi inte kunnat bota bakteriella infektioner. Tack vare människor i läkemedelsbranschen har möjligheterna att bota sjukdomar ökat.

Men det är också här jag tycker att resonemanget blir lite för enkelt. För vad menar vi egentligen när vi pratar om sjukdom och ohälsa? Är all ohälsa ett resultat av hur vi har byggt vårt samhälle? Eller finns det sjukdomar som helt enkelt är en del av att vara människa? Som finns oavsett hur samhället utvecklas?

Det skaver när man skriver att all ohälsa är de girigas fel. Människor blev nämligen sjuka långt innan det fanns läkemedelsföretag att skylla på. Dessutom dog de av sjukdomar som vi idag knappt behöver vara rädda för. Infektioner, lunginflammation, komplikationer efter förlossningar och en massa andra saker som idag går att behandla kunde förr innebära döden.

Och det här tycker jag är viktigt att komma ihåg när vi pratar om läkemedelsindustrin. Jag har absolut inga problem med att kritisera en bransch när det finns anledning till det. Självklart finns det ekonomiska intressen även där, det är jag den första att skriva under på. Läkemedelsföretag är företag och företag vill givetvis tjäna pengar och gå med vinst. Det är ingen större överraskning. Men allt är inte dåligt!

Jag har svårt att se hur man kan hävda att världen hade varit friskare om vi bara hade slutat låta ”de giriga” styra. Hade människor verkligen varit friskare utan insulin, antibiotika, vaccin, blodtransfusioner, modern kirurgi och alla andra medicinska behandlingar som idag tas mer eller mindre för givna? Jag tror inte riktigt på det.

Betyder den här långa utläggningen att jag tycker att skribenten har fel i allt? Nej, verkligen inte. Det har definitivt skapats ett samhälle där girighet har tagit en alldeles för stor plats. Jag håller också med om den indirekta kritiken mot livsmedelsindustrin. Dagens moderna ultraprocessade mat är allt annat än en hälsokur och jag tror att den maten i kombination med för mycket stillasittande är en stor bov vad gäller livsstilsrelaterade sjukdomar.

Så läste jag ett inlägg (som jag faktiskt inte kommer länka till) där jag kände att jag stod långt bort från skribenten politiskt, samma med kommentarsfältet där det var en idel hyllningskör. Så jag blev provocerad på alla sätt och vis. För jag blir så otroligt trött på världsbilden att om man röstar höger är man ond och vill göra människor illa och är man vänster så är man solidarisk, fin och en god människa. Högst förenklat nu ska jag lägga till.

• Man kan vilja ha en stark välfärd och tycka att staten ska använda skattepengar ansvarsfullt.

• Man kan bry sig om fattiga människor och tycka att bidragssystem kan behöva reformeras.

• Man kan bry sig om klimatet och vilja bygga kärnkraft.

• Man kan vilja ha jämlikhet och tycka att höga skatter kan få negativa konsekvenser.

• Man kan vara konservativ i vissa frågor och vara väldigt empatisk.

• Man kan vara borgerlig utan att vara ”ond”

Jag är så trött på det här fyrkantiga resonemanget i Sveriges politik. Tänk om det faktiskt är så att alla vill göra gott men att man har olika lösningar på problemen. Tänk om det är så alla i grunden faktiskt har samma politik men att vägarna dit är olika?