Igår var jag ute i kylan och dömde säsongens sista seriematch, en match i flickor 15-19 där majoriteten av tjejerna var runt 15 år. Jag hade tur med vädret på så sätt att det hade slutat regna och det blåste inte längre. Men underställ och pannband var ett måste.

Gårdagens match var kanske ingen bra uppladdning inför Åstadsloppet i Örebro. Förra året och året innan hade jag precis blivit någorlunda frisk från en förkylning. Det har jag alltså sluppit i år men istället tänkte jag mig riktigt tunga ben efter matchen. Så jag hade inga större förhoppningar om några stordåd. Förra hösten sprang jag 2025 års bästa femma och året innan lyckades jag springa på under sex minuter per kilometer.

Dagens väder bjöd på regn och nätta sex grader. Långt eller kort var som vanligt frågan. Kollade i arkivet, förra året hade jag mina rosa tights, funderade dock på de gröna som jag hade när jag sprang himmelstalundsloppet i våras. Eller jordgubbetightsen. Svåra val ju. Till slut blev det inget av ovan. Vad det blev kommer längre ner i inlägget.

Jag hade stora problem med det ”uppiggande vädret”. Såg ut enligt ovan hemma! Det var jag, Rickard, A och så min bror. Honom hämtade vi i stan. Det gick smidigt för oss att komma fram men det var två bilar som gjorde helt galna omkörningarr. ingen BMV utan en Tesla som jag var helt övertygad om skulle få vattenplaning.

Barnens lopp hade precis tagit slut när vi kom fram så det gick smidigt att hitta en parkeringsplats. Efter att ha suttit i en varm bil var kontrasten stor. Frös så jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Jag var otroligt glad över både pannband och vantar. Funderade till och med på att springa med vindjackan på. Skulle det bli så?

Vi spatserade in i Tybblelundshallen och hämtade våra nummerlappar. Jag tog mina rosa tights som jag aldrig sprungit lopp i. Vem vet, det kanske bäddar för personbästa i just det här loppet. Inomhus hittade vi en bra plats för våra grejer. Rickard körde sin uppvärmning och jag och brorsan höll sällskap.

Började sakta få upp värmen i kroppen under uppvärmningen och tagga till.

Innan start! Med gårdagens match i benen trodde jag inte att jag skulle springa snabbare än förra året. Kroppen skulle dock förvåna. Men jag tog det lugnt i början och Marcus stack iväg. Såklart. Jag pinnade på i mitt tempo, första kilometern gick i 5,48/kilometer. Det tempot ville inte benen hålla hela loppet och i alla backar. Men jag konstaterade att formen är betydligt bättre vad gäller att orka hålla mitt tempo även när det går uppför. Till slut fick jag springa in i hallen och i mål på tiden 30,42. Enligt min klocka är loppet 5,1 kilometer så jag är mer än nöjd med tiden. Min trend vad gäller att vara snabbare håller i sig. Så nöjd över det. När Marcus och A gått i mål tog vi oss till bilen.

Årets finishertröja var blå. Trevlig färg det där.

Vi tog vår nya bil och den får mer än godkänt. Älskar verkligen den gröna färgen! När vi kom hem så åt vi av pastagratängen som Rickard förberett och därefter kröp jag ner i sängen och sov en stund. Blev så galet trött.

Nu sitter jag i soffan och myskläderna är på. Jag tänker helt seriöst inte göra mer idag. Det är lördagkväll och jag vill bara ta det lugnt.

På vägen hem hände det dock en obehaglig sak. Noterade en bil som låg väldigt nära mittlinjen och jag kände direkt att jag inte ville ligga bakom utan ville komma väck från situationen. Jag höll dock på att bli nerprejad i diket när jag körde om bilen som körde i fyrtio på sjuttioväg. Usch så obehagligt det var! Hade hjärtat i halsgropen hela vägen hem. Föraren hade verkligen ingen koll på var den hade sin vänstra sida eller mittlinjen för den delen.

Så med det sagt ska vi prata om roligare grejer. Loppförberedelser och själva loppet. Inte din cup of tea? Scrolla vidare, du kanske gillar föregående inlägg som är en kort bokrecension.

Laddade upp med en bit äpplekaka som I gjort på hemkunskapen. Nom, nom, nom!

Funderade över om vi kommer klara oss från regnet. Förra året kom det ett rejält skyfall någon timme innan start så det var lervälling i skogen. Det slapp vi i år.

Campushallen triggar alltid löptestångest. Alla misslyckade löptest kommer som ett brev på posten.

De flesta körde i långärmat och långa tights. Jag då? Sprang i linne och blommiga korta tights. Frös innan uppvärmningen så tänkte köra i långärmat men konstaterade sedan efter den slarviga uppvärmingen att det skulle bli för varmt. Och i slutändan var mitt klädval perfekt.

I parken vid Campushallen finns statyn ovan och den där texten. Jag tycker att både statyn och texten är fruktansvärda och ska skriva ett blogginlägg med mina reflektioner. För det triggade verkligen. Fattar inte att kommunen eller så är det väl kanske LIU som lägger pengar på sådant skräp. Ännu mindre fattar jag texten Hollowness på Campus. Kände mig som ett stort frågetecken.

Blommor och en fontän var betydligt trevligare att titta på!

Efter allt fotande, slarvande med uppvärmning och irritation över fruktansvärda statyer var det dags för start. Jag sprang iväg och kände att kroppen ändå var pigg. Dock tog det ett tag innan andningen var med på tåget. Får skylla mig själv eftersom det var segt och jobbigt med uppvärming…

Vid första kilometerskylten hade jag ett bra tempo: 5:45min/km. Men jag skulle ju ta mig uppför vallabacken. Stod på benen men väl uppe på krönet tog det sedan ett tag innan andningen var lugn. Den ser inte så tuff ut på bild men den är kort och brant och suger bra i benen.

Här märkte jag att det var en ny bana: normalt sett vid krönet fortsätter banan åt höger men i år skulle vi springa vänster istället. Efter den branta backen var det inte dumt att ha nerförsbacke ända till Gamla Linköping innan det började slutta svagt uppför igen. Långa uppförsbackar men minst lika långa nerförslut bjöd banan på. Efter fyra kilometer springer man ut ur skogen på en lång grusväg där man ser hur långt som helst innan man springer förbi Vallastaden på asfaltsväg där man också ser hur långt som helst. (Sorry alla man, funderade på om det i just det här fallet var bättre med jag men tyckte inte det).

Efter Vallastaden är det bara dryga femhundra meter kvar till mål och där stod Rickard och hejade på mig. Sprang till slut i mål på dryga 32 minuter. Hade det varit en 6 kilometers bana så hade jag hamnat en bra bit under 36 minuter. Hur nöjd som helst! Det enda jag inte är nöjd med är att kilometerna inte riktigt stämmer med min klocka. Den här gången tänker jag gå efter kilometerna på banan och inte klockan… Det känns betydligt bättre. Jag är riktigt nöjd!

Jag, Rickard och A åkte till Skärblacka ikväll för att springa Billerud Skärblackaloppet. Det är ett lopp som är relativt nystartat och man kan välja mellan att gå fyra kilometer eller springa 6 kilometer. Vi alla tre skulle springa 6 kilometer. Jag hade inga särskilda mål faktiskt. Förutom att orka springa hela vägen. Under loppets gång fick jag dock ett annat mål….

När vi kommit en bit så upptäckte jag att jag glömt mina hörlurar. Hur skulle det här gå? Jag som är så van vid att alltid springa med musik. Men när starten väl gick senare så upptäckte jag att det inte gjorde någonting. Jag kunde tjuvlyssna lite på de som pratade runt omkring mig, jag kunde höra peppandet från publiken och livebanden som spelade längs med banan. Jag kunde också höra när den person som jag bestämt mig för att jag ville komma före började närma sig. Bara fördelar alltså med andra ord. Den enda nackdelen var att jag hörde mitt eget flås. Det är lite töntigt men jag gillar det inte.

När vi parkerat hittade jag för mig höstens första svampar. Vi behövde efteranmäla oss och det var lite klurigt att hitta efteranmälan men det var ju inte så konstigt eftersom vi hamnade på baksidan av tältet. Under tiden vi efteranmälde oss så var barnloppen i full gång. Så kul att se alla duktiga barn och speakern som hejade på alla och pratade med barnen i mål.

Tyckte det var lite svårt med uppvärmning men hittade en relativt platt raka där jag kunde värma upp. Höll på att trampa på en skalbagge som höll på att fly för livet. En tant med två hundar tittade lite konstigt på mig när jag nästan stod på alla fyra för att föreviga den

Solen tittade fram bitvis men det som oroade mig mest var den där mörka och hotande himlen. Den skulle komma närmre och närmre.

Jag hamnade inte långt från fem minuter/kilometer-ballongen. Det tempot tänker jag inte hålla tänkte jag men stod ändå kvar. De mörka molnen hade kommit ytterligare lite närmre….

Och efter dryga kilometern såg det riktigt mörkt ut. Jag måste springa fort tänkte jag så jag slipper det värsta ovädret. Redan efter en kilometer kunde man ta vatten. Jag tänkte lite att om jag kan döma i 45 minuter utan vatten ska jag kunna springa sex kilometer utan. Så det blev inga vattenpauser under loppet. Hade det varit varmare hade jag såklart tagit några klunkar men hällt resten över mig. Det ville jag inte ikväll, var ju ingen vidare värme i luften.

Vid 1,5 kilometer hörde jag en person komma närmare, jag släppte av lite på farten och då kom den här personen ikapp mig. Det visade sig vara en kvinna som höll ett för mig bra tempo. Henne vill jag komma före tänkte jag. Så från inga mål alls till att vilja hålla henne bakom mig. Ett tag drog hon och vid den andra vätskekontrollen sprang jag ifrån. Banan ledde in på en skogsstig. Åh nej tänkte jag med lokmilen färskt i minnet. Men jag var fokuserad på marken, att lyfta fötterna på ordentligt och jag lyckades stå på benen. Så fick jag snart springa ut på grusväg och in i samhället. När det är 300 meter kvar kan man spurta sista biten till mål. Det här kan inte vara 300 meter tänkte jag. Dessutom går spurten delvis i uppförsbacke. Det blev ingen spurt värd namnet för min del. Men jag är riktigt nöjd med min sluttid: 37,17 och snabbare än Västervik city run i somras.

Hejaklacken i mål. Så kul att de stod och dansade och peppade på alla på målrakan. Med pompoms såklart.

I mål fick man ta ett par solglasögon om man ville. Jag valde ett par rosa. Matchar Hildur perfekt. Så får vi se då om det blir repris nästa år.

• Först min lilla bil, Agda. Älskar den men just idag får den faktiskt rött kort. Efter byte av den tredje sensorn finns felet fortfarande kvar. Eller så är det kanske verkstan jag ska ge rött kort som inte kan lösa problemet åt oss.
• Jag blev biten av en nyckelpiga. Bits nyckelpigor tänkte jag och var tvungen att googla. Och jodå, det kan de visst göra men det är inte farliga bett.
• Jag tog en banan för att få lite energi. Kollar mig sedan runt efter en papperskorg och ser sedan att den fanns rakt framför mig.
• Jag hade lite otur när jag tänkte i morse. ”Jag kan åka till jobbet i utsläppt hår, jag ska ju bara jobba administrativt.” Väl på plats på jobbet kom jag på att jag ska ju springa ikväll och inte har möjligheten att åka hem emellan. Tänkte först klippa av en bit tubifast men kom sedan på att vi har en liten ”nödfallslåda” med tofsar. Det fick bli en rosa tofs.

Soptunnan som fanns rakt framför mig….

Plåt-Niklas i folkparken!

Blå himmel blå outfit. Det roliga var att vi alla hade någon nyans av blått på oss.

Sofialoppet är ett lopp som skapades till minne av Sofia Lindqvist som dog i cancer. Det är ett lopp på fem kilometer i Norrköping med start och mål i folkparken. Man väljer om man vill skänka sin startavgift till barncancerfonden eller till cancerfonden. Ikväll berättade de att överlevnaden hos barn med cancer ökat till 88%. Det tyckte jag är riktigt bra!

Så då ska jag berätta om min lopp-upplevelse. Känslan under uppvärmningen var mer hur det ska gå egentligen? Hela min kropp sa nej tack. Inte bara mina ben utan också det mentala. Jag frös och var bara allmänt opeppad. Fem kilometer kändes väldigt långt och ännu värre kändes det när jag tänkte på den där sista backen som jag vet är hemsk.

Men jag värmde upp en vända med Rickard och en med A och efter rundan med A fick jag faktiskt lite mer energi. Snart var det dags för loppet men först den officiella uppvärmningen på fem minuter, lite information kring själva loppet och så den officiella minuten med handklappning. Tills slut fick vi springa iväg. Om känslan under uppvärmningen var hemsk så var känslan när starten gick något helt annat. Skulle jag kanske lyckas komma under trettio minuter igen på fem kilometer? Jag kände mig pigg förvånansvärt länge och den sista backen sprang jag uppför som ingenting. Nåja, nu överdriver jag väl en aning men i jämfört med förra året då jag behövde gå så kände jag mig starkare och piggare. I slutändan sprang jag på två minuter och 6 sekunder snabbare jämfört med förra året. Det är jag väldigt nöjd med. Däremot är jag inte nöjd med hur kilometerskyltarna var uppsatta. Det diffade med fyrahundra meter vid i alla fall två av markeringarna. Jag sprang inte tre kilometer på 15:46 exempelvis…

Jag är jättenöjd i slutändan! Och ska tydligen lägga in någon avslappning…

Blått och rosa eller rosa och blått.

Som vanligt funderar jag över kläder och i år var det svårare än vanligt att välja outfit. Fick en rosa långärmad tröja av Rickard från Craft, den ville jag gärna ha. Men frågan var ju också det där med nederdel. Gärna mina blå tights från Nike som jag inte haft på evigheter. Då var frågan också, kommer jag störa mig på de halvlånga benen. Läste racereports från förra året och konstaterade att när jag sprang Jätten Bule-löpet förra året hade jag kunnat springa i korta tights. Då kan jag ju inte springa i halvlånga tights i augusti. Gillar för övrigt att tröjan är ”fluffig”. Till slut valde jag att åka i de korta tightsen och ha de längre med mig. Ifall jag skulle ändra mig.

Väl i Jönköping hittade vi snabbt och smidigt en parkeringsplats. Det har varit vägarbeten längs med E4 så vi var osäkra på hur långt innan vi behövde åka. Man kan ju säga att vi åkte med goda marginaler vilket inte var så dumt. Nummerlappar hämtades ut och därefter letade vi efter ett bra ställe att lägga grejerna. Startområdet just då var nästan helt öde. Men parken skulle snart fyllas med människor såklart.

Rickards två bröder och brorson kom också dit för att springa. Det börjar bli en liten tradition att ses på lopp så här. Kul ju!

Det blev dags för uppvärmning. först kändes mina ben riktigt tunga och jag funderade över hur jag skulle kunna nå mit mål om max trettio minuter och snabbare än förra året. Men det är ju det uppvärmning är till för. Mjuka upp kroppen och få igång cirkulationen. Apropå uppvärmning så vet jag inte riktigt hur instruktören tänkte med den officiella uppvärmningen. Hon hittade på en massa övningar som krävde en del utrymme och det var trångt i startområdet. Jag som har noll koordination tänkte att det där, det är jag inte med på.

Hur som helst, starten gick och jag hade valt en bättre position jämfört med förra året. Jag kunde nämligen nästan direkt springa i mitt tempo. Det var kul att känna mig så pass pigg och farten kändes kontrollerad. Ända fram till kilometer tre vill säga, då tappade jag lite och vad gäller sista kilometern så orkade jag inte alls. Eller det gjorde jag ju, jag kom ju i mål. Men den där spurten jag hade tänkt mig i slutet ville kroppen inte alls vara med på. Men vad spelar det för roll? Jag nådde mitt mål och var hela två minuter snabbare än förra året. Trenden att vara snabbare på loppen i år jämfört med förra året står sig. Men som jag längtar efter fler distanspass, mer intervaller och mer styrka.

Inget lopp är komplett utan ett par bilder på mig och Rickard!

Jag har haft en dröm under många år och den här gången handlar inte drömmen om pilates. Dock fortfarande på temat träning såklart. 2015 sprang jag och Rickard Victorialoppet första gången. Jag sprang nio kilometer trots att jag egentligen var skadad och sprang mitt allra bästa nio kilometers lopp någonsin. Sen har vi försökt att åka ner varje år. Men av olika anledningar har det såklart inte alltid gått. Jag har haft mina perioder med skador och inte kunnat springa 9 kilometer. De senaste två åren har jag sprungit 4 kilometer på grund av skador.

Rickard har haft som tradition att springa både Victoriajoggen (4km) och Victorialopet (9km) på samma kväll. Det har varit min dröm att kunna göra det jag med men som du vet har diverse skador förföljt mig. I år anmälde jag mig faktiskt till båda loppen. Men jag fick lite ågren när jag tänkte på att det totalt blir 13 kilometer. Men det ska väl gå bra tänkte jag, jag och Rickard gick tre mil på Gotland när vi var där i april så uthålligheten finns.

Förra året åkte jag och Rickard själva men i år följer brorsan med. Han kom redan igår kväll och då tittade vi på matchen mellan Frankrike och Spanien. Och vilken match och det säger jag inte som något positivt. Frankrike hade nämligen aldrig någon chans, jag har aldrig sett Frankrike spela så dåligt. Eller så var det Spanien som gjorde det svårt. Jag hoppades på att England skulle slå ut Argentina men Argentina har verkligen nio liv. De är riktigt duktiga på att avgöra i slutet. Men nog om det, åter till loppen!

I förrgår kom Rickard hem med två par solglasögon. Jag fick välja men landade i att jag ville ha båda, haha. De med blått glas när jag springer och de andra i vardagen. Kan inte låta bli att tänka på en flugas fasettögon.

Med rätt frisyr och kläder passar de perfekt! Outfiten ovan blev outfiten som jag hade till båda loppen. Vitt och blått är så fint tycker jag.

Resan till Borgholm gick ändå relativt smidigt. Vi funderade på om vi skulle ta ”bakvägen” via Kisa, Vimmerby men landade till slut i att ta största vägen via Oskarshamn trots vägarbeten. I Borgholm var det fruktansvärt varmt. Kände direkt att hur ska det här gå egentligen? Jag är ingen springa i värme-person. Det första vi gjorde var att hämta ut nummerlapparna, som vanligt fick vi parkeringsplats vid nummerlappsutdelningen.

Satte oss i skuggan vid väggen en stund innan det var dags att knalla bort och titta på barnloppen.

I det första barnloppet var det nog deltagarrrekord, det kom så många barn. När vi trodde att det var det sista barnet så kom det ett gäng eftersläntrare till.

Efter barnloppen var det dags att göra sig i ordning för start på fyra kilometers loppet. Jag var så nervös och min klocka larmade till och med för att jag hade ovanligt hög puls. Värmen var intensiv men fyra kilometer ska väl gå tänkte jag. Vid start värmde jag upp lite slarvigt, hängde med på den offentliga uppvärmningen och pratade lite med Niklas, Rickards bror. Jag hade ett mål med det här loppet: springa snabbare än förra året och komma under 24 minuter. Sista kilometern kroknade jag av värmen, eftersom loppet är så kort finns det inga vätskekontroller och så går i stort sett hela banan i solen. Jag nådde båda mina mål och snabbaste kilometern gick i 5:30-fart. Det är riktigt bra av mig i värmen!

Min officiella tid blev tre sekunder snabbare än vad jag hade på klockan i mål. Så väl i mål var det dags för återhämtning. Vatten, salt och kolhydrater. Den största utmaningen var nämligen kvar: Victorialoppets nio kilometer. Jag hade nästan lite ångest när det började närma sig start. Vad har jag gett mig in på? Men jag tänkte lite, vad är det värsta som kan hända? Det är ju bara att gå om jag inte orkar.

Jag och brorsan (Marcus) ställde upp på startlinjen tillsammans och Rickard ställde sig långt fram. När startskottet väl gick fick vi gå i sakta mak fram till startlinjen och kunde sedan börja springa vid startlinjen. Mina ben undrade vad jag höll på med men kom igång efter en stund. Skönt att få springa en kilometer nerför där i början tänkte jag och Marcus sprang iväg i sitt tempo. Som alltid då, hehe. Publikpeppen runt banan var total. Det är så mycket folk, förutom just vid kilometer 6 där man springer lite mer avsides. Fram till kilometer fem lyckades jag springa snabbare än vad jag tänkt mig men efter backen där vid fem kilometer så började benen krokna och efter kilometer 6 var det ren viljestyrka som drev mig framåt. Fördelen med allt folk runt banan är ju att jag pressar mig själv. Jag vill verkligen inte stanna och gå. Det är såklart inget fel med det utan det sitter i mitt huvud. Kullerstenarna mellan kilometer sju och åtta gjorde dock att jag ville gå. Det gick så sakta, så sakta och när det var dags att springa in i skogen hade jag kramp i mina lår. Men jag tog mig i mål till slut, målet var att klara dessa nio kilometer på under timmen vilket jag gjorde med typ två minuter.

Efter loppet möttes vi upp med Rickards två bröder och brorson som också var där och sprang. Det fick bli mat på McDonalds och en pratstund innan vi alla åkte hemåt åt varsitt håll. Kul dag och jag är så nöjd. Tänk att jag klarade av att springa båda loppen på samma kväll! Jag har ju velat göra det så länge och nu kan jag sätta check på det. Fint också att känna att jag verkligen har uthållighet. Vårens träning har verkligen gett resultat.

Idag när jag skriver det här inlägget känns benen över förväntan. När man gör en sån här grej finns alltid risken för överbelastningsskador men så känns det inte idag. Trots att det gjorde ont typ överallt när jag kom i mål igår.

Godmorgon!

Igår var det dags att springa lopp igen. Jag och Rickard åkte ner tillsammans till Västervik för att springa Västervik city run. A som brukar vilja springa lopp ville inte den här gången.

Häng nere vid hamnen en stund innan det var dags att börja med de riktiga lopp-förberedelserna.

En selfie innan loppet under uppvärmningen. Även den här gången värmde jag upp ordentligt. Gillar att komma igång ordentligt innan startskottet går.

Så tio minuter till start då! Till slut gick startskottet och jag kunde springa iväg i mitt tempo direkt. Jag lär mig, hehe. Första kilometern gick galet långsamt, fast så upplevde jag det inte. Blev förvånad när jag tittade på min klocka. Så här kan vi inte ha det tänkte jag och försökte öka tempot en aning. Även i år kom jag in för varvning samtidigt som vinnaren i herrklassen spurtade in i mål. Det är helt klart det jobbigaste med att springa en bana med två olika tre kilometers sträckningar och sedan varva i målområdet. Samtidigt är det mycket folk där som hejar och peppar.

Här har man sprungit dryga 4,5 kilometer. Jag glömmer bort från varje år hur jobbigt det här loppet är. Från kilometer fyra till kilometer 5,5 (ungefär) går det uppför. Sen är det kullersten på vissa ställen med vilket suger ännu mer i benen.

Jag hade som mål att vara snabbare än förra året och det lyckades jag med. La på en ordentlig tempoökning de sista 300 meterna. Såg en kvinna på upploppet som jag kände att henne skulle jag komma om. Tog henne med kanske två meter kvar till målet. Men blev galet illamående som släpper snabbt. Jag är riktigt nöjd för jag var mer än minuten snabbare jämfört med förra året. Den som kom tvåa i damklassen var bara 12 år. Grymt ju!

Vacker kvällssol efter jobbet. Och ett väldigt vackert par med tycker jag.

Vädret vi alltid får på vägen till Gamleby….

Regn och så lite mera regn.

Väl i Gamleby var det inte så mycket bättre. Vi efteranmälde oss och vi alla tre tänkte springa 4 kilometer. Man kan springa åtta kilometer också men i den här backiga och utmanande banan var det inget som ingen av oss ville göra. Fyra kilometer räcker gott och väl.

Under uppvärmningen sprack det upp och blev riktigt fint. Fick också se en dubbel regnbåge. Jag har börjat med att värma upp ordentligt och hittills har jag bara positivt att säga om det inför lopp.

Ett kompisgäng hade klätt ut sig i riktigt roliga kostymer. Så kul att se! Till slut var det dags för start och jag visste att det skulle bli fyra jobbiga och backiga kilometrar. Varför utsätter jag mig för det här varje år? Och varför vill jag betala för det frivilligt? Jo det ska jag tala om: känslan efteråt. När jag konstaterar att jag var dryga 20 sekunder snabbare jämfört med förra året. Att backarna visserligen är jobbiga men sett under hela banan så är det faktiskt mest nerför.

I förmiddags behövde jag och Rickard åka in till stan, dels för att handla lite till Gotland och så för att I behöver en ny bikini. Det blev världens regnoväder. Så pass att det var översvämning i stan. En bil hade kört i diket i en rondell. Funderar över om personen hade oturen att få vattenplaning. En annan person stannade i alla fall och hjälpte till lite. Resten av dagen har det fortsatt att regna till och från. Jag kände inte för att åka till Söderköping och springa lopp. Men så blev det ändå.

Lagom till vi kom dit öppnade sig himlen igen och det blev härligt geggigt, halt och vattenpölar här och där lagom till start. Det var inte så lätt att efteranmäla sig via telefon när det kom vatten överallt. Men så till slut gick det. Jag hade samma mål som alltid: försöka springa på under 30 minuter. 2024 sprang jag på 31,02 och snabbare än så ville jag vara idag. För att vara jag värmde jag upp väldigt väl: 1,5 kilometer jogg blandat med gång och så lite löpskolningar. Lagom till start var det riktigt varmt så då valde jag att springa i linne istället.

Jag tänkte jag skulle vara smart och ställa mig långt fram och visst var jag längre fram än vad jag brukar men hamnade ändå långt bak. Men det dröjde inte så länge ändå innan jag kunde springa i mitt tempo. I det här loppet finns det ”harar” som springer med ballonger med tidsmål och jag lyckades hamna vid 30 minuters ballongen. Perfekt tänkte jag. Dock så sprang han för snabbt.

Jag kände mig tung och seg men höll mitt tempo och vid målet tänkte jag inte spurta. Men så såg jag att jag hade goda marginaler till att nå mitt tidsmål så då ökade jag tempot rejält. Min officiella tid blev nästan tjugo sekunder snabbare än vad jag hade på min klocka. Det roliga är att en instruktörskollega också sprang loppet och vi sprang på exakt samma tid: 29:38.

När jag gick till bilen efter jobbet så regnade det. Försökte parera vattenpölarna så gott det gick och resultatet: blöta fötter. Då slog det mig att jag glömt ta med ett par andra skor. Tog löparskorna direkt i morse. Hade nämligen nog med saker att bära med mig ändå.

Parkerade bilen vid Linköpings arena och funderade över om jag skulle gå till mötesplatsen. Det var nämligen mer än 45 minuter kvar till vi skulle ses och det regnade. Men gissa turen för det sprack upp. Jag knallade iväg till mötesplatsen och när jag stötte på två av kollegorna upptäckte jag att jag hade kvar mitt e-tjänstekort i fickan. Det var bara att ta mina apostlahästar tillbaka till bilen och låsa in mitt kort.

Jag och kollegorna värmde upp och så blev det dags för start. Precis som förra året hamnade jag långt bak och fick kryssa i början. Lagom till jag fått styrfart så sprang jag i fatt personer som ville jogga betydligt långsammare än jag. Då var det bara att sänka tempot, vänta på att kunna springa om och sedan försöka hitta farten igen. Att kryssa på det sättet tar väldigt mycket energi.

Min upplevelse är att det går svagt uppför hela tiden fram tills man kommer till strax innan trädgårdstorget. Till slut fick jag springa in i mål, på en snabbare tid än förra året (31,57min). I år sprang jag in på 30:13. Enligt min klocka är det 5,1 kilometer så då kan jag verkligen känna mig nöjd. Under trettio minuter liksom trots min dåliga känsla.

Efteråt satt vi ner och åt av picnicmaten. De där ballerinakexen var så goda! Inget jag kan köpa hem för jag kommer inte kunna sluta äta, haha. Det blev en väldigt trevlig kväll. Och vädret då? Visst sprack det upp och det blev en riktigt fin sommarkväll.