När jag gick till bilen efter jobbet så regnade det. Försökte parera vattenpölarna så gott det gick och resultatet: blöta fötter. Då slog det mig att jag glömt ta med ett par andra skor. Tog löparskorna direkt i morse. Hade nämligen nog med saker att bära med mig ändå.

Parkerade bilen vid Linköpings arena och funderade över om jag skulle gå till mötesplatsen. Det var nämligen mer än 45 minuter kvar till vi skulle ses och det regnade. Men gissa turen för det sprack upp. Jag knallade iväg till mötesplatsen och när jag stötte på två av kollegorna upptäckte jag att jag hade kvar mitt e-tjänstekort i fickan. Det var bara att ta mina apostlahästar tillbaka till bilen och låsa in mitt kort.

Jag och kollegorna värmde upp och så blev det dags för start. Precis som förra året hamnade jag långt bak och fick kryssa i början. Lagom till jag fått styrfart så sprang jag i fatt personer som ville jogga betydligt långsammare än jag. Då var det bara att sänka tempot, vänta på att kunna springa om och sedan försöka hitta farten igen. Att kryssa på det sättet tar väldigt mycket energi.

Min upplevelse är att det går svagt uppför hela tiden fram tills man kommer till strax innan trädgårdstorget. Till slut fick jag springa in i mål, på en snabbare tid än förra året (31,57min). I år sprang jag in på 30:13. Enligt min klocka är det 5,1 kilometer så då kan jag verkligen känna mig nöjd. Under trettio minuter liksom trots min dåliga känsla.

Efteråt satt vi ner och åt av picnicmaten. De där ballerinakexen var så goda! Inget jag kan köpa hem för jag kommer inte kunna sluta äta, haha. Det blev en väldigt trevlig kväll. Och vädret då? Visst sprack det upp och det blev en riktigt fin sommarkväll.

Årets springa lopp-säsong är nu igång igen. Ikväll åkte jag, Rickard och A till Norrköping för att springa Himmelstalundsloppet. Har sprungit det två år på rad innan ikväll men första gången hette det Arenaloppet. Vi bjöds på kraftig vid, nio grader och strålande sol. Första gången sprang jag på 30,06, andra gången som var förra året sprang jag på 30,39. 2024 sprang jag inte alls på grund av att jag hade en bråkande hälsena. Min förhoppning var att kunna springa på under trettio minuter.

Långt eller kort är den ständiga frågan. Vinden fick avgöra idag. Det fick bli långt vilket jag inte ångrade. Som vanligt så tittade vi på barnloppen innan det var dags för uppvärmning. Jag värmde upp på första raksträckan efter start. Där var det en gräslig motvind som jag inte såg fram emot att springa.

Men fint var det!

Jag var blå upptill och ställde mig långt bak. Det kändes som att det var ett litet startfält i år. Tänkte jag kommer komma sist… Efter en kort uppvärmning av Friskis gick startskottet och jag sprang iväg på pigga ben. Kändes inte som att tempot var så där gräsligt jobbigt heller. Motvinden däremot var sådär. Första kilometern sprangs i 5,31min/km och efter två kilometer hade jag 11,22 på klockan. Vid 3,6kilometer hade jag tio minuter på mig att springa sista 1,4km. Då var jag helt säker på att jag skulle nå mitt mål om under trettio minuter. Sista kilometern går uppför och jag hade inget mer att ge för att spurta i mål. Men jag är så nöjd för jag sprang i mål på 28,35 (officiell tid) och jag har kapat min fem kilometerstid med fyra minuter. Behöver jag säga att jag är nöjd! Vårvinterns träning har verkligen gett resultat!

I dag var det återigen dags för en hösttradition: Jätten Bule-löpet nere i Österbymo. Det är nästan så långt ner som man kan komma i Östergötland. Men bara nästan. Första året vi sprang loppet, jag och Rickard och Marcus (bror) var 2014. Marcus sprang på under 26 minuter och jag på under 27 minuter. Vi var båda snabba då. Rickard sprang in på en femte plats med tiden 18,39. Sedan dess har vi sprungit loppet när vi kunnat. Mellan 2014 och 2019 sprang jag och Rickard varje år. (Alla bilder ovan är från tidigare år i fallande ordning).

I år åkte jag, Rickard, Marcus och A. Vi var lovade halvklart och runt 6 grader. Det var svårt det där med hur mycket kläder som behövdes under själva loppet. När vi kom fram hämtade vi ut nummerlappar och tog sedan en promenad i elljusspåret. Mina ben var blytunga och jag kände mig rätt så negativ. Hur skulle det här gå?

Jag fick energi av Jätten Bule som värmde upp barnen inför knatteloppet.

Fem minuter försenade så gick starten. Den delen som brukar vara relativt lättsprungen var halkig och blöt. Jag hade också för mycket kläder på mig. Note-to-self är att med dagens väder förutsättningar går det helt klart att springa i korta shorts och bara en tunn långärmad tröja. Tror du att jag kommer komma i ihåg det till nästa år?

Gör en u-sväng. Det är rätt så tungt mentalt att springa samma väg tillbaka för att sedan springa in i skogen och uppför en väldigt lång backa. Säkert nästan 1 km. Segt mentalt blev det med när det dök upp en 2km-skylt när min klocka visade 2,7 kilometer. Där blev det ännu tyngre mentalt. Kom sedan på att det var en skylt till milloppet som går i samma bana på vissa ställen.

I år var det tungt på alla sätt och vis. Funderade helt klart på varför jag jag betalar för att springa lopp när det är så jobbigt. Jag kan inte bestämma mig för vilket lopp som är jobbigast, höstfemman eller jätten bule-löpet. I år tänker jag att dagens lopp faktiskt är tuffast. I mål kom solen fram. Så härligt. Jag hade lite tur och vann en liten påse med väldigt mycket reklam för Ydre-bygden. Jag fick en t-shirt och ett litet häfte med information om Ydre. Annat var ett sånt där stift som man kan använda för att undvika skav och en reflex. Jag som aldrig vinner något blev glad.

Regnigt, halkigt, backigt och geggigt. Det var väl ungefär så jag förväntade mig dagens höstfemma. Eller jag hoppades på att slippa regnet i alla fall. Det gjorde jag inte. Det var jag, Rickard och A som åkte iväg för att springa årets näst sista lopp. Sprang höstfemman första gången 2012 men har inte sprungit alla år sedan dess. Ibland har det krockat med skador, ibland med jobb och vissa tillfällen med fotbollscup. Ett år lyckades jag med bedriften att komma på en åttonde plats och springa in på drygt 28 minuter. Det har jag bara gjort en gång. Vi gjorde som vanligt att vi tog en kort promenad efter att ha hämtat ut nummerlapparna. Benen kändes hur sega som helst. Hur ska det här gå egentligen tänkte jag.

Idag hade jag som mål att inte gå något i den första långa och jobbiga uppförsbacken och komma under 35 minuter. Jag lyckades med det första målen i alla fall men kom inte under 35 minuter. Så helt klart det långsammaste loppet någonsin. Men å andra sidan bjöd banan heller inte upp till några snabba tider. Det var geggigt, halt och rötter/stenar gjorde det förrädiskt halt.

Tur jag inte kladdade på smink, det hade runnit överallt….. Jag är väldigt nöjd med hur kroppen kändes. Det här är ett av de backigaste loppen i Östergötland som jag sprungit. Mjölksyran kommer som ett brev på posten. Något som gjorde mig glad är att känna att all styrketräning som jag tränat under hösten verkligen gjort skillnad. Jag var långsammare än förra året men känslan var bättre och det är det jag tänker fokusera på.

Det var länge sedan som jag lyckades springa fem kilometer på under 30 minuter. Det senaste året har jag sprungit långsammare och långsammare för varje lopp. Alla går såklart inte att jämföra så eftersom banor är olika tuffa. Men trenden är att jag blir långsammare. Det vill jag såklart ändra på.

Förra året hade jag precis varit sjuk lagom till Åstadsloppet. Jag valde att delta och verkligen ta det lugnt. Det gick ju bra med förutsättningarna jag hade då. Jag gick i mål på tiden 30:36. I år har jag istället blivit förkyld lagom till loppet. Jag har funderat och funderat. Ska jag göra ett försök och lufsa runt? Precis som jag skrev i i dagens tidigare inlägg så velade jag in i det sista. Jag var riktigt trött i bilen och kände verkligen inte för att anstränga mig fysiskt över huvudet taget. Men när jag fått frisk luft, hämtat ut min nummerlapp började jag bli taggad på att ändå försöka.

Rickard tyckte jag kunde springa med Alex och i starten stod vi bredvid varandra. Tappade dock bort honom direkt när starten gick. Trodde han var bakom mig men visade sig att han var framför mig. Efter en stund lättade det upp i fältet och jag kände mig pigg så sprang iväg i mitt tempo. Min plan var att ta det lugnt, lyssna på kroppen och vid minsta känning att något kändes fel skulle jag avbryta. Men största problemet var att min näsa rann lite. Kroppen och andningen kändes hur bra som helst. Förvånansvärt bra ska jag säga. När det var dryga 500 meter kvar till målet som är Tybblelundshallen var det en tjej som sprang om mig. Funderade hur jag skulle göra, om jag skulle låta henne slå mig eller om jag skulle göra en rejäl tempoökning på målrakan. Valde det senare. När man kommer in i hallen springer man dryga 100 meter, sedan kommer en 90 graders kurva innan sista biten till mål. Jag valde att vänta till kurvan och därefter lägga in min stöt. Min kropp svarade bra och jag drog ifrån henne och kom före i mål. Tjejen pratade med mig efter loppet och berömde min spurt. Hennes plan var ju att klå mig. Kul med spurtstrid så där. Jag är väldigt nöjd med dagens lopp, trots mina urdåliga förutsättningar så sprang jag höstens snabbaste femma. Konstaterade också att Örebro inte är särskilt platt. Konstigt det där för förra året tyckte både jag och Rickard att det var en lätt bana.

Årets finishertröja var svart. Perfekt färg ju, passar till allt. Men om jag springer nästa år så vill jag ha en finishertröja som är mer färgglad. Typ rosa. Var några tjejer som sprang i rosa tröjor med texten ”girl power” på. Kände starkt att jag villhöver något liknande.

När Alex gått i mål så tog vi oss till bilen och letade sedan upp en pizzeria. Valet föll på Nosa Pizzeria som ligger mitt i ett bostadsområde. Hur trevlig restaurang som helst. Verkligen fräscht. Rickard och A tog en varsin pizza och jag valde kebab. Så gott ju.

Under hemresan blev jag påmind om saker jag ofta säger. Hade ju passat bra i gårdagens fem en fredag: ”åh så fint det är” och ”åh vilken gullig kyrka”. Sa till Rickard att när vi är trötta på natur så kan vi åka runt och spana på kyrkor.

Som du vet så är jag instruktör i hjärt-lungräddning och utbildar mina kollegor i det. Idag har jag gått en utbildning i att bli ännu bättre på just scenarioträning. Det är viktigt att få öva på sina kunskaper i påhittade patientfall. Göra eventuella misstag på en docka där det inte gör något om det blir fel. Men också det här att få större trygghet i olika moment.

Förmiddagens fokus var på pedagogik och så fick vi reflektera kring en scenarioträning där allt som kunde gå fel gick fel. Vi fick också verktyg med olika punkter som är viktigt att tänka på för att det ska bli så bra som möjligt. Var och en skulle gå igenom ett frågeformulär och rangordna det som stämmer bäst in. Utifrån svaren fick man olika poäng som sedan skulle fyllas i cirkeldiagrammet.

Vi blev bjudna på mat: god macka till förmiddagsfika, isterband till lunch (jag var den enda som tog isterband). Det var så gott! Till eftermiddagsfika fick vi morotskaka. Den där stora biten var så mättsam. Hade räckt med hälften. Efter lunchen så delades vi in i grupper och skulle skapa ett eget scenario som de andra grupperna sedan fick lämna feedback på. Det blev en intressant eftermiddag. När kursen var slut för dagen så åkte jag till campushallen. Det var dags för höstens upplaga av LIU-loppet. Men vilket usligt väder. Himlen öppnade sig fullständigt och jag kände för att strunta i loppet. Men Rickard och Alex var på väg och brorsan hade också anmält sig. Jag hoppades på att det skulle sluta regna och några minuter innan Rickard och A kom så slutade det att regna.

Jag skulle springa fem kilometer. När jag började värma upp kände jag verkligen hur mycket gårdagens träning tagit på benen. Trots att jag tog det lugnare än vad jag brukar. Men jag var peppad. Det skulle bli kul. Vad lite jag visste haha. Hällregnandet dryga timmen innan start hade förvandlat vallabacken till en halkbana. När jag kommit uppför hälften så halkade. Inne i skogen där det brukar vara relativt lättsprunget var det lervälling på sina ställen. Tungt är bara förnamnet!

Något som jag är väldigt glad över är att jag trots vurpa och tunga ben var bara tjugo sekunder långsammare än Sofialoppet tidigare i september. Detta alltså trots min vurpa. Jag är helnöjd med dagen på alla sätt och vis!

Sedan 2014 går det ett lopp i Norrköping som startades till minne av Sofia Lindqvist som dog i cancer 2014. Det fina med det här loppet är att tack vare sponsorer kan hela anmälningsavgiften skänkas till cancerforskning. Man kan välja om man vill skänka till barncancerfonden eller Cancerfonden. Min avgift går till barncancerfonden. Tycker det känns fint att kunna bidra till just forskningen vad gäller cancer hos barn. Jag, Rickard och Alexander åkte till ett soligt Norrköping. Starten går i vackra folkparken, har bott i Östergötland sedan 93 men folkparken slår lätt Linköpings trädgårdsförening. Vi visste inte hur det skulle se ut med parkering så vi var där i väldigt god tid. Skönt att slippa stressa tycker jag.

Så här ser banan ut. Väldigt lovande, eller hur! Mina enda mål idag var att försöka ha roligt och att välja en bättre startposition så jag kan springa i mitt tempo direkt.

Jag tänkte att jag för en gång skull skulle värma upp ordentligt. Stretcha och komma igång ordentligt. Deltog också lite i den officiella uppvärmningen. För en gång skull var det en lätt uppvärmning där jag kunde hänga på utan att helt tappa takten. För att hedra minnet av Sofia så hade vi en minut att alla skulle klappa händerna. Efter applåden drog starten igång och jag kunde springa mitt tempo precis som önskat. För första gången på evigheter sprang jag första två kilometerna på under 12 minuter. Sen orkade inte kroppen hålla det tempot men jag sprang fortfarande snabbare än tidigare lopp. Runt tre kilometer kom vätskekontrollen. Som jag längtade efter att få ta lite vatten. Det var 27 grader och en öken i min mun. Tog några klunkar vatten och hällde resten över mig. Hur skönt som helst. Sista kilometern var den som kändes längst, trodde aldrig att den skulle ta slut. Banans överraskning var en hemsk backe där jag var tvungen att gå för det fanns verkligen ingen energi kvar till att jogga uppför. Jag är hur nöjd som helst. Trots att jag gick ca 200 meter och gick vid vätskekontrollen var jag bara 6 sekunder långsammare än förra loppet som jag joggade hela vägen.

Vättern låg helt spegelblank. Den här delen av motorvägen är så vacker. Gränna-Jönköping är något alldeles extra tycker jag.

Start och mål var i Knektaparken som ligger vid rockssjön. Femman går runt sjön och milen springs också runt sjön och sedan fortsätter den fem kilometer till. Vi blev väldigt glada för vi stötte på Rickards bror och brorson som också skulle springa. Jag gjorde en slarvig uppvärmning, (läs ingen alls) och gjorde mig sedan redo för start. Även  denna gång hamnade jag långt bak. Se bara

Till slut fick jag börja lufsa och det var ett evigt genande mellan människor som gick och som joggade betydligt långsammare än jag. Vet inte hur många hälar jag av misstag trampade på eller hur många som jag krockade med när jag ville förbi. Otroligt frustrerande men själva banan är riktigt fin.

Efter ett par kilometer kunde jag springa lite mer i mitt tempo. Är verkligen inte nöjd med min slutgiltiga tid men har ju bra anledningar till att det blev som det blev. Kul utflykt!

Kvällssolen över Vättern! Så vackert!

Paus i Emån. Det är lite nostalgi att stanna här. När barnen var små så hade vi som tradition att åka till Ölands djurpark. Då stannade vi alltid vid Emån för fikapaus.

Över Ölandsbron och havet låg helt vindstilla, så vackert!

På vägen mot Borgholm hamnade vi i bilkö. Det var så mycket bilar överallt. Kändes som att fler ”hemestrar” istället för att åka utomlands.

Vi hade med oss en pastasallad som vi åt när vi kom fram. Vid nummerlappautdelningen fick vi ta en varsin flaska med vätskeersättning. Valde hallonssmak och den smakade precis som YES diskmedel. Den där originaldoften. Pinade i mig den ändå eftersom det var riktigt varmt. Tänkte dock att just min dricka var spetsad med diskmedel….

Vi tog en promenad längs med en del av bansträckningen på Victoriajoggen. Hur fint som helst. I den här skogen kan man gå prinsessan Leonores stig och prins Alexanders stig.

Jag och Rickard värmde upp en bit tillsammans och så sa Rickard att han skulle visa mig en fin utsikt. Jag fick då se en ”närbild” av Borgholms slottsruin. Egentligen vill jag gå in i borgen men är lite för snål. Till slut blev det dags för start. Jag hamnade mitt i uppvärmningen. Det där att stå stilla när alla andra rör på sig är nog mer pinsamt än att missa något steg….

Som vanligt så ställer jag mig för långt bak så jag kunde inte springa i mitt tempo. Det var trångt i skogen där första kilometern gick. Där var det också svalt och skönt. Värre var det när banan ledde ut i hamnområdet. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter en vätskekontroll där jag kunde ta lite vatten och hälla över mig. Den lyxen fick vi inte… I mål kom jag på strax under 25 minuter. Det var svettigt och jag ville bara ge upp och gå istället. Man kan inte klaga på mitt huvud och min förmåga att pressa mig själv iallafall. Det är farten jag behöver få upp… Men det är under all kritik. Ledcykeln ledde täten fel så Rickard fick springa 500 meter för långt. Det ironiska var att vi pratade om det innan loppet att man inte alltid ska följa de andra för de kan leda fel.

Efter loppet gick vi till bilen, bytte lite kläder och knallade sedan ner till hamnen. Vi kollade på båtar och satt ner en stund. Det var lite pinsamt för jag tog kort på en båt där jag sedan såg att det datt lite folk. Jaja, personerna på båten vet inte vem jag är. Snart blev det dags för start i det stora loppet. Vi ställde oss på en bra plats där vi kunde se täten.

Herrarna är ruskigt snabba, samma kille som ledde loppet från start var också först i mål. Han kom in på målrakan som ohotad etta.  Grymt ju. Han sprang på dryga 26 minuter, nio kilometer. Jag vill helt klart försöka få ordning på min fysik så jag kan springa både 4 kilometer och 9 kilometer. Dröm ju!

Det satt långt inne men vi bestämde oss i sista stund för att åka ner och springa Västerviks stadslopp. Med vi menar jag, Rickard och Marcus. Barnen ville inte följa med. Vi lämnade ett regnigt hemma och kom till ett minst lika regnigt Västervik.  Jag hade shorts och en tunn långärmad tröja på mig. Note to self är att även om det är 17 grader och regn så går det alldeles utmärkt att bara ha ett linne på överkroppen.

Vi efteranmälde oss. Det som är så bra med det här loppet är att om man springer Byrundan får man 100 kronor rabatt på startavgiften. Det är taget! I väntan på barnloppet som är lite tradition att titta på så fotade jag och Marcus makro.

Kolla vilka närbilder min mobilkamera kan ta:

Eftersom min skada inte blev värre av loppet i fredags så tänkte jag att jag kan springa. Vila har ju inte hjälpt så jag tänker att jag kan göra det som jag inte får ondare av. Som att springa lopp. Jag och Marcus sprang första tre tillsammans, sen tappade jag honom. Jag tog ”ta det lugnt” på lopp till en helt ny nivå. Men jag sprang hela vägen och dessa 6 kiloneter är det längsta jag sprungit under hela året. Förutom under matcherna men det räknas inte. Tror senaste sexan jag sprang var på detta lopp förra året….. Det är inte bra alls.