Det var en fantastiskt vacker kväll ikväll, men helt galet kallt. Jag och Rickard gav oss ut i skogen för att springa backintervaller. Haha, vi hade inte riktigt bestämt vart vi skulle träna så det blev en sightseeing genom stan. Det blev en skaplig omväg men det är något vi kan fnissa lite åt.
Det var ett sånt där pass där det känns som att allt mitt flås är borta och att jag inte tagit ett löpsteg på hela vintern. Det är helt galet att tänka på att jag har uthållighet att springa till jobbet. Visserligen så är det lite annat underlag jämfört med att springa i skogen…
Skadan jag hade i höstas har verkligen förstört mycket och jag börjar bli rädd att min form inte kommer komma tillbaka. 2018 var ett riktigt guldår och dit vill jag tillbaka till. Men jag blir inte direkt yngre. Om tre år fyller jag fyrtio och det blir inte direkt lättare med flåset. Men det ska jag försöka att inte tänka på just nu. Det är bara att jobba vidare. Jag vill fortfarande tro på att jag kommer komma tillbaka!
