Racereport LIU-LOPPET 2026

Publicerad den av Hannas krypin

Det är tisdag kväll och du ska få följa med mig under höstens LIU-lopp. Fast jag skriver inte i realtid utan efteråt. Det var jag, Rickard och A som skulle springa fem kilometer. I år var banan omgjord (fast det visste vi inte innan) och 600 meter längre. LIU-loppet är också ett sånt där lopp som vi sprungit flera gånger. Första gången var 2014, då sprang jag milen på 52,30. Det har jag aldrig gjort efter det. Snabb som en vessla. (Nåja…)

På vägen hem hände det dock en obehaglig sak. Noterade en bil som låg väldigt nära mittlinjen och jag kände direkt att jag inte ville ligga bakom utan ville komma väck från situationen. Jag höll dock på att bli nerprejad i diket när jag körde om bilen som körde i fyrtio på sjuttioväg. Usch så obehagligt det var! Hade hjärtat i halsgropen hela vägen hem. Föraren hade verkligen ingen koll på var den hade sin vänstra sida eller mittlinjen för den delen.

Så med det sagt ska vi prata om roligare grejer. Loppförberedelser och själva loppet. Inte din cup of tea? Scrolla vidare, du kanske gillar föregående inlägg som är en kort bokrecension. 🙂

Laddade upp med en bit äpplekaka som I gjort på hemkunskapen. Nom, nom, nom!

Funderade över om vi kommer klara oss från regnet. Förra året kom det ett rejält skyfall någon timme innan start så det var lervälling i skogen. Det slapp vi i år.

Campushallen triggar alltid löptestångest. Alla misslyckade löptest kommer som ett brev på posten.

De flesta körde i långärmat och långa tights. Jag då? Sprang i linne och blommiga korta tights. Frös innan uppvärmningen så tänkte köra i långärmat men konstaterade sedan efter den slarviga uppvärmingen att det skulle bli för varmt. Och i slutändan var mitt klädval perfekt.

I parken vid Campushallen finns statyn ovan och den där texten. Jag tycker att både statyn och texten är fruktansvärda och ska skriva ett blogginlägg med mina reflektioner. För det triggade verkligen. Fattar inte att kommunen eller så är det väl kanske LIU som lägger pengar på sådant skräp. Ännu mindre fattar jag texten Hollowness på Campus. Kände mig som ett stort frågetecken.

Blommor och en fontän var betydligt trevligare att titta på!

Efter allt fotande, slarvande med uppvärmning och irritation över fruktansvärda statyer var det dags för start. Jag sprang iväg och kände att kroppen ändå var pigg. Dock tog det ett tag innan andningen var med på tåget. Får skylla mig själv eftersom det var segt och jobbigt med uppvärming…

Vid första kilometerskylten hade jag ett bra tempo: 5:45min/km. Men jag skulle ju ta mig uppför vallabacken. Stod på benen men väl uppe på krönet tog det sedan ett tag innan andningen var lugn. Den ser inte så tuff ut på bild men den är kort och brant och suger bra i benen.

Här märkte jag att det var en ny bana: normalt sett vid krönet fortsätter banan åt höger men i år skulle vi springa vänster istället. Efter den branta backen var det inte dumt att ha nerförsbacke ända till Gamla Linköping innan det började slutta svagt uppför igen. Långa uppförsbackar men minst lika långa nerförslut bjöd banan på. Efter fyra kilometer springer man ut ur skogen på en lång grusväg där man ser hur långt som helst innan man springer förbi Vallastaden på asfaltsväg där man också ser hur långt som helst. (Sorry alla man, funderade på om det i just det här fallet var bättre med jag men tyckte inte det).

Efter Vallastaden är det bara dryga femhundra meter kvar till mål och där stod Rickard och hejade på mig. Sprang till slut i mål på dryga 32 minuter. Hade det varit en 6 kilometers bana så hade jag hamnat en bra bit under 36 minuter. Hur nöjd som helst! Det enda jag inte är nöjd med är att kilometerna inte riktigt stämmer med min klocka. Den här gången tänker jag gå efter kilometerna på banan och inte klockan… Det känns betydligt bättre. Jag är riktigt nöjd!

Stortaxi av Flora Wiström

Publicerad den av Hannas krypin

Igår läste jag ut Floras nya bok Stortaxi, en bok som är extremt hypad. Jag har bara läst positiva recensioner så förväntningarna var såklart riktigt höga. Jag tänkte först bara skriva hur boken beskrivs på bokomslaget.

De har hängt ihop i över ett decennium. Snart ska Matti, Anja, Ebba, Leo, Emanuel och Helena fylla trettio och under några omtumlande månader börjar de gamla banden mellan dem lossna. För vad händer med kompisgänget när någon får barn och en annan vill vara barnfri? När någon har det gott ställt medan en annan spelar bort sina pengar. När de som inte får förälska sig i varandra ändå gör det. Kan vänskapen bära när livet förändras?

Jag var inte imponerad först, men ju längre in i boken jag kom, desto mer växte den. Jag satt hela kvällen igår och läste sida efter sida. Det är den bästa känslan, när jag fastnar så där i en bok. När jag börjar känna med karaktärerna, hoppas på dom och bara vilja att allt ska bli till det bästa. Jag var bara tvungen att fortsätta och se hur allt skulle bli.

Jag kände sorg över relationer som går sönder. Men också glädje över att karaktärernas vänskap i slutändan består, trots allt som de går igenom. Eller kanske tack vare. Det är en konst tycker jag att som författare lyckas få läsaren att verkligen känna med karaktärerna. Oavsett om det är glädje, ilska, sorg med mera. Det blir liksom verkliga personer.

En tillbakablick i arkivet

Publicerad den av Hannas krypin

Det är måndag och det känns lite som att min hjärna aldrig riktigt checkade in i morse. Sovit dåligt på grund av att min hjärna fastnat i valvakor, mandat och politik. Lite sådär som jag blir när det är för mycket fokus på något. Det blir samma sak under en helg med fokus på fotboll och fotbollsregler. Jag kan omöjligt slappna av. Eftersom jag jobbade administrativt med ett av mina ansvarsområden så passade jag på att flexa hem och så fick det bli en tupplur. Jag kan inte säga att hjärnan checkat in nu heller men förhoppningsvis blir det en lite piggare måndagskväll. Måndagar verkar vara en dag då jag alltid är trött nu för tiden. Nästa vecka har jag tagit semester i några dagar och det kunde inte tajma mer perfekt.

Min rudbeckia idag.

Det roliga med att ha haft min blogg i så många år är att det finns väldigt mycket sparat. Många minnen, många vackra bilder och påminnelser om saker som jag annars glömt bort. Jag tänkte att vi ska gå tio år tillbaka i tiden. Vad skrev jag om, vad funderade jag över? Fokus har verkligen skiftat genom åren.

Svampar 14 september 2025

14 september 2025 En tillbakablick på veckan. Vet du att min söndagslista är mitt mest återkommande tema? Redan 2019 började jag skriva dessa listor med namnet Söndagslistan men just sammanfattningar av veckan har jag gjort betydligt längre än så. HÄR hittar du mina söndagslistor om du blir nyfiken och vill kika tillbaka.

14 september 2024 var visst en deppdag. Vi går vidare.

14 september 2023 Jag skrev ett inlägg om pilates för bättre hållning. Jag skrev också ett annat inlägg om planerna för dagen: plugga intensivvård med fokus på hjärnan.

14 september 2022 Det här är hösten som jag började plugga till specialistundersköterska i akutsjukvård och intensivvård. I inlägget från den här dagen skrev jag om problembaserat lärande och hur jag tänkte kring det. Bjöd också på otroligt härliga höstbilder som jag måste återpublicera här.

14 september 2021 skrev jag ingenting här på bloggen. Men jag kan ju visa en outfit som jag hade på mig dagen efter när jag var ute och åt med damdomarna. Den där kavajen är fin alltså!

14 september 2020 skrev jag två inlägg: Höstlistan 2020 och så tipsade jag om läsvärda inlägg från mitt arkiv. September verkar vara en bra månad för den typen av inlägg.

14 september 2019 Skrev ett inlägg om min ketogena frukost och så flamsade vi med Googles AI-assistent.

14 september 2018 åkte jag och Rickard till Tinnerö. Delade med mig av en bildbomb.

14 september 2017 planerade jag ett pilatespass som jag skulle ha med min mamma och så skrev jag ett inlägg om varför jag inte vill träna yoga.

14 september 2016 skrev jag om vän-tid, om att vara forever business owner och testa olika produkter och så var jag visst väldigt glad.

Söndagslistan vecka 37

Publicerad den av Hannas krypin

I morse ringde klockan tidigt. Det är valdag och jag, Rickard, S och A skulle iväg till gympahallen och rösta i årets val. För A var det första gången. När vi kom hem tittade vi lite på rapporter från olika valdistrikt och så intervjuade de förstagångsväljare. Slog mig då att jag inte har en aning om hur jag kände mig första gången jag fick välja. Var det pirrigt, kände jag mig nervös eller hur var det? Allt sådant har jag glömt bort. Däremot minns jag hur jag var som domare i de allra första matcherna som jag dömde. Det är verkligen selektivt minne, jag kommer uppenbarligen ihåg det jag vill.

Idag har jag varit ute dömt en division 6 match. Det var en riktigt tuff drabbning med mycket känslor. Jag fick också stoppa matchen en halvtimme då vi behövde få dit en ambulans då en spelare skadade sig allvarligt. Vad svårt det var att komma igång igen i både ben och huvud efter det där stoppet. Men det gick bra och som helhet är jag nöjd med insatsen.

Känsla: Veckan startade med att bara vara extremt trött. Längtade efter sovmorgon och mer oregelbundna tider igen. Känner mig understimulerad men har fått fin feedback av en läkare och en annan kollega. Det kändes väldigt uppmuntrande.

Väder: Höstväder får jag väl ändå lov att säga. Gråväder vissa dagar och temperaturen har väl legat som högst på 20 grader.

Mina positiva från veckan:

  • Jag är riktigt nöjd med loppet och min prestation i onsdags.
  • Det var ett bra val att flytta ut bokhyllan från sovrummet. Det känns redan mycket luftigare och större i sovrummet.

Veckans träning: Eftersom att jag var så trött både måndag och tisdag så fick det bli helvila. Verkligen välbehövligt. Det gav mig energi att springa snabbt på loppet i onsdags och intervallerna i fredags.

  • Måndag: Vilodag
  • Tisdag: Vilodag
  • Onsdag: Sprang Skärblackaloppet 6 km.
  • Torsdag: 5 kilometers promenad i Tinnerö med två av kollegorna.
  • Fredag: Jag sprang intervaller i skogen.
  • Lördag: Fyra kilometers promenad med Rickard.
  • Dömt fotboll, herrar division 6.

Cravings: Redan förra veckan fick jag dille på att göra en variant på pizzasallad. Den innehåller vitkål, rårivna morötter, paprika och så äppelcidervinäger, rapsolja, svartpeppar, salt och socker.

Veckans media: Jag har kommit mindre än halvvägs i min bok ”Stortaxi”. Det är så roligt att läsa men jag prioriterar det inte. Det tänker jag på varje gång jag läser en bok. När jag var barn hade jag i stort sett alltid näsan i en bok.

Fem snabba:

  • Irriterande att kommunal skickar partipolitisk propaganda dagen innan valet. ”För att det ska ske måste vi byta regering”. Jag vill ha ett fackförbund som är politiskt neutralt. Önska kan man ju alltid göra. För övrigt så även om det skulle gynna mig så är jag inte för att karensavdraget avskaffas. Kan tyvärr bara se nackdelar i det långa loppet. Inte för en enskild person såklart men vad gäller det allmänna. Tror tyvärr att det kommer kosta mer än det smakar och så kommer man tvingas återinföra det igen.
  • Jag trodde att jag sett de sista humlorna men nog finns de allt kvar. Trodde också att lavendeln blommat klart men nehej då. Det kommer fler blommor.
  • Slutdebatten i lördags blev precis som väntat. Det är inte rimligt!
  • Nostalgi: Nocco har kommit med en ny smak och den påminner mig om när jag var barn. Som sjuåring var jag i Sydafrika tillsammans med mamma, pappa och brorsan. Där åt jag torkad frukt och den där noccon påminner mig om just den torkade frukten.
  • När jag åkte till min match såg jag en person som var ute på promenad. Personen hade på sig både mössa och vantar och då funderade jag över hur stor skillnaden var på vädret där och hemma. Var det på den nivån att jag behövde underställ? Och nej, så kallt var det verkligen inte.

Bilder från veckan:

Ommöblering

Publicerad den av Hannas krypin

Jag har bra länge velat flytta ut bokhyllan som står i sovrummet. Tänkte först att bokhyllan kunde få plats bakom löpbandet men den är för bred. Så valet föll istället på hallen. Låter kanske lite konstigt att ha en bokhylla i hallen men tyckte den i slutändan passade väldigt bra där. Och så blev det mer luft i sovrummet. Missmatchar dock en aning med min farmors gamla byrå men mitt hem ska inte vara med i ett inredningsmagasin.

Jag har också dammsugit soffan och bytt plats på alla kuddar. Tur Rickard var på match för när jag städar blir det oftast stökigare först. Men det blir bra när allt är klart.

När jag städat i ordning allt kaos jag ställt till med fixade jag mat till barnen, sneglade på ”ett monster till svärmor” och fortsatte med boken ”Stortaxi”. Den imponerade inte i början men nu när jag börjar lära känna karaktärerna så växer den. Ser verkligen fram mot att läsa den till slutet.

Ikväll gick jag och Rickard ut på en promenad i skogen. Jag kände mig riktigt seg i benen, det var kvavt och jag förväntade mig att vi skulle hamna i ett oväder. Jag anade en regnbåge med när jag spanade på molnen. I skogen sken solen och när vi kom hem upptäckte jag att champinjonerna åter ploppat upp. Med tanke på vattenbristen och hur varmt det varit förvånade det mig.

I valet och kvalet

Publicerad den av Hannas krypin

Jag och Rickard diskuterade om vi skulle se slutdebatten eller inte just på grund av att vi båda vet hur det brukar bli. Men så gjorde vi det ändå eftersom vi tänkte att det ändå går att stänga av. Och så satt vi där och kollade på hela spektaklet.

Och vad ska man säga, det blev väl ungefär som förväntat. Pajkastning, partiledare som avbryter varandra och vägrar ge ett rakt svar på en fråga. Alltså, jag skäms när jag ser hur personer som vill leda Sverige beter sig. Som vill att jag ska rösta på just deras parti och deras politik.

Det är helt okej att politiker tycker olika, det är ju hela poängen med att vi har ett gäng olika partier. Men när de inte svarar på frågor, när de slingrar sig runt frågan och till på köpet bara klagar på de andra partierna. Då undrar jag lite hur det är ställt. Vill de vinna min röst eller vill de bara kasta paj?

Så avslutningsvis då mina ofiltrerade reaktioner vad gäller partiledarnas insatser.

  • Nooshi som vägrar ge ett rakt svar på frågan om hon vill förbjuda niqab och burka. Hur svårt ska det vara? Ja eller nej liksom.
  • Ulf Kristersson var nog den som var mest anonym. Nästan som en liten tyst mus.
  • Jimmie Åkesson som ändå brukar kunna debattera, nej det var inte hans dag igår.
  • Ebba – helt okej.
  • Simona – Jag är inte liberal men hon är den som gjorde starkast avtryck. Vilken pondus ändå och debattör. Starkt!
  • Amanda Lind – bättre än i utfrågningen.
  • Magdalena Andersson – Övertygar mig inte.
  • Elisabeth Tand Ringqvist – Varken bu eller bä, rätt så slätstruket.

Rosa lurv, intervaller i skogen och fem en fredag

Publicerad den av Hannas krypin

Det är äntligen fredag! Min telefon lovade varmare väder i dag och det har den hållit. Jag måste erkänna att höstkänslan smugit sig på rejält den här veckan. Nu går det inte att hålla hösten i från mig längre. Men! När jag såg på telefon i morse att det ändå skulle bli varmt idag luftade jag mina rosa utsvängda byxor. De har fått komma ut från garderoben alldeles för lite. Jag tog också på mig min rosa lurviga jacka. Den där jackan gör mig fortfarande väldigt glad. Färg är trevligt alltså…

I går var jag allmänt negativ så jag bestämde mig redan då att jag i dag skulle ha ett helt annat mindset. Gick in med positiva tankar och den där beslutsamheten att inget skulle få rubba mina cirklar. Och det fungerade, jag var glad och positiv hela dagen. Precis som jag lyckas lura mig till att springa längre än vad jag vill från början så kan jag också påverka mitt mående.

Det ”mindsetet” tog jag med mig ut i skogen för att springa ett gäng intervaller: 30/30 och 60/60. Men jag funderade också på att springa fyrhundringar på löpbandet men det konstaterade jag snabbt att jag inte alls kände för. Kort och snabbt skulle det vara! Lagom till jag kom ut hade solen täckts av ett gäng moln och det var ganska kallt. Men jag tänkte jag kör i linne och korta tights ändå. Det var alldeles lagom kan jag säga!

Och passet då? Gissa glädjen i att känna att sedan sist jag sprang på det här sättet har jag blivit snabbare och uthålligare. Jag testade en ny taktik i intervallerna: istället för att tänka jobba, jobba, jobba som jag brukar så körde jag med ”vila, vila, vila”. Och döm om min förvåning när det faktiskt fungerade. Det gick lättare att springa och konstigt nog kändes det inte jobbigare. Där ser vi, eller jag, att inställning är allt.

Vi ska väl avsluta dagens inlägg med fem en fredag. Ämnet är trivialt, saker som är helt oviktiga men kanske jätteviktiga i slutändan ändå. Eller va? 😛

  1. Vilken helt oviktig sak har du en stark åsikt om? Bilförare som inte kan hantera sina stora bilar. De håller sig i mitten av vägen och har ingen aning om var de har sin högra sida vilket innebär att de tar upp hela vägbanan. Eller ställer sig irriterande snett i en parkeringsruta. Å andra sidan är inte parkeringsrutorna dimensionerade för dagens stora bilar.
  2. Vilken liten sak kan störa dig mer än den borde? När jag tolkar in en massa saker i ett totalt ”oskyldigt” samtal.
  3. Vilken helt oviktig sak skulle du vilja vara bäst i världen på? Om jag skulle vilja vara bäst i världen på en sak så är det ju helt plötsligt inte oviktigt längre.
  4. Vilken liten sak kan du bli orimligt nöjd med? En bild på en humla som samlar nektar.
  5. Vad är något du fortfarande inte kan? Ha tålamod. Jag är alldeles för impulsiv fortfarande. Allt ska hända nu, helst igår.

Fröberget i Tinnerö

Publicerad den av Hannas krypin

Det har inte varit en bra dag idag. I morse kom det över mig vad gäller besöket hos arbetsterapeuten. Som jag längtar efter att få jobba i vårdlag, vara med där det händer saker. Få finnas där i svåra situationer. Ibland känns det okej att jobba som jag gör just nu och andra dagar känns det tufft. Som idag.

Då passade det perfekt att hälsoinspiratörerna på mottagningen bestämt en promenad (eller löprunda) i Tinnerö. Jag hade glömt bort det men kom på det på eftermiddagen. Kände då att jag skulle strunta i det. Det kändes nämligen för stressigt och så hade jag fel kläder. Men väl hemma hade solen tittat fram och det var en fantastiskt fin kväll. Rickard peppade mig att ändå åka så jag tog mig till mötesplatsen vid Fröberget i Tinnerö.

Det var jag och två kollegor som möttes upp, en stark trio ändå. De skulle promenera och jag ville inte springa själv så vi gick en runda på fem kilometer. Pratade åldrar och en hel massa andra saker. Riktigt trevlig timme! Och så fick jag sol på nosen. Sol på nosen gör underverk för humöret.

Skärblackaloppet 2026

Publicerad den av Hannas krypin

Jag, Rickard och A åkte till Skärblacka ikväll för att springa Billerud Skärblackaloppet. Det är ett lopp som är relativt nystartat och man kan välja mellan att gå fyra kilometer eller springa 6 kilometer. Vi alla tre skulle springa 6 kilometer. Jag hade inga särskilda mål faktiskt. Förutom att orka springa hela vägen. Under loppets gång fick jag dock ett annat mål….

När vi kommit en bit så upptäckte jag att jag glömt mina hörlurar. Hur skulle det här gå? Jag som är så van vid att alltid springa med musik. Men när starten väl gick senare så upptäckte jag att det inte gjorde någonting. Jag kunde tjuvlyssna lite på de som pratade runt omkring mig, jag kunde höra peppandet från publiken och livebanden som spelade längs med banan. Jag kunde också höra när den person som jag bestämt mig för att jag ville komma före började närma sig. Bara fördelar alltså med andra ord. Den enda nackdelen var att jag hörde mitt eget flås. Det är lite töntigt men jag gillar det inte.

När vi parkerat hittade jag för mig höstens första svampar. Vi behövde efteranmäla oss och det var lite klurigt att hitta efteranmälan men det var ju inte så konstigt eftersom vi hamnade på baksidan av tältet. Under tiden vi efteranmälde oss så var barnloppen i full gång. Så kul att se alla duktiga barn och speakern som hejade på alla och pratade med barnen i mål.

Tyckte det var lite svårt med uppvärmning men hittade en relativt platt raka där jag kunde värma upp. Höll på att trampa på en skalbagge som höll på att fly för livet. En tant med två hundar tittade lite konstigt på mig när jag nästan stod på alla fyra för att föreviga den

Solen tittade fram bitvis men det som oroade mig mest var den där mörka och hotande himlen. Den skulle komma närmre och närmre.

Jag hamnade inte långt från fem minuter/kilometer-ballongen. Det tempot tänker jag inte hålla tänkte jag men stod ändå kvar. De mörka molnen hade kommit ytterligare lite närmre….

Och efter dryga kilometern såg det riktigt mörkt ut. Jag måste springa fort tänkte jag så jag slipper det värsta ovädret. Redan efter en kilometer kunde man ta vatten. Jag tänkte lite att om jag kan döma i 45 minuter utan vatten ska jag kunna springa sex kilometer utan. Så det blev inga vattenpauser under loppet. Hade det varit varmare hade jag såklart tagit några klunkar men hällt resten över mig. Det ville jag inte ikväll, var ju ingen vidare värme i luften.

Vid 1,5 kilometer hörde jag en person komma närmare, jag släppte av lite på farten och då kom den här personen ikapp mig. Det visade sig vara en kvinna som höll ett för mig bra tempo. Henne vill jag komma före tänkte jag. Så från inga mål alls till att vilja hålla henne bakom mig. Ett tag drog hon och vid den andra vätskekontrollen sprang jag ifrån. Banan ledde in på en skogsstig. Åh nej tänkte jag med lokmilen färskt i minnet. Men jag var fokuserad på marken, att lyfta fötterna på ordentligt och jag lyckades stå på benen. Så fick jag snart springa ut på grusväg och in i samhället. När det är 300 meter kvar kan man spurta sista biten till mål. Det här kan inte vara 300 meter tänkte jag. Dessutom går spurten delvis i uppförsbacke. Det blev ingen spurt värd namnet för min del. Men jag är riktigt nöjd med min sluttid: 37,17 och snabbare än Västervik city run i somras.

Hejaklacken i mål. Så kul att de stod och dansade och peppade på alla på målrakan. Med pompoms såklart.

I mål fick man ta ett par solglasögon om man ville. Jag valde ett par rosa. Matchar Hildur perfekt. Så får vi se då om det blir repris nästa år.

Mitt sista hopp

Publicerad den av Hannas krypin

Rubriken är lite dramatisk men det är inte så illa som det låter, jag ska berätta. Idag hade jag tid för uppföljning hos arbetsterapeut. Berättade om hur ont jag fick i förra veckan när jag bara tog lite kontroller, satte en infart och tog blodprover. Att det gjorde ont i ett dygn efteråt. ”Det är för mycket” var hennes ögonblickliga svar. Så nu sitter jag här med en ny handledortos som är specialtillverkad för min hand. Fick välja mellan ett gäng olika färger och rosa kändes ju såklart som jag. Den kommer passa min rosa, lurviga jacka från Stronger. Man får försöka se det lite positivt. Men på jobbet blir det kanske lite iögonfallande. Men har ju redan gått runt med ortoser i ett halvår så det blir ingen skillnad. Förutom färgen då.

Min bil heter Agda och min nya kompis ska få heta Hildur. Agda och Hildur, det passar bra ihop och om jag behöver en skena på vänsterhanden med ska den få heta Arthur.

Hur som helst, den här skenan är det sista som arbetsterapeuterna kan göra för mig. Jag ska få träffa läkare för en ny bedömning framöver. Det verkar som att jag kan få kortison en gång till men om det inte hjälper med skena och kortison så finns det bara ett alternativ kvar=operation. Det vill jag verkligen inte så håll tummarna för mig!