Jag har haft en dröm under många år och den här gången handlar inte drömmen om pilates. Dock fortfarande på temat träning såklart. 2015 sprang jag och Rickard Victorialoppet första gången. Jag sprang nio kilometer trots att jag egentligen var skadad och sprang mitt allra bästa nio kilometers lopp någonsin. Sen har vi försökt att åka ner varje år. Men av olika anledningar har det såklart inte alltid gått. Jag har haft mina perioder med skador och inte kunnat springa 9 kilometer. De senaste två åren har jag sprungit 4 kilometer på grund av skador.
Rickard har haft som tradition att springa både Victoriajoggen (4km) och Victorialopet (9km) på samma kväll. Det har varit min dröm att kunna göra det jag med men som du vet har diverse skador förföljt mig. I år anmälde jag mig faktiskt till båda loppen. Men jag fick lite ågren när jag tänkte på att det totalt blir 13 kilometer. Men det ska väl gå bra tänkte jag, jag och Rickard gick tre mil på Gotland när vi var där i april så uthålligheten finns.
Förra året åkte jag och Rickard själva men i år följer brorsan med. Han kom redan igår kväll och då tittade vi på matchen mellan Frankrike och Spanien. Och vilken match och det säger jag inte som något positivt. Frankrike hade nämligen aldrig någon chans, jag har aldrig sett Frankrike spela så dåligt. Eller så var det Spanien som gjorde det svårt. Jag hoppades på att England skulle slå ut Argentina men Argentina har verkligen nio liv. De är riktigt duktiga på att avgöra i slutet. Men nog om det, åter till loppen!
I förrgår kom Rickard hem med två par solglasögon. Jag fick välja men landade i att jag ville ha båda, haha. De med blått glas när jag springer och de andra i vardagen. Kan inte låta bli att tänka på en flugas fasettögon.
Med rätt frisyr och kläder passar de perfekt! Outfiten ovan blev outfiten som jag hade till båda loppen. Vitt och blått är så fint tycker jag.
Resan till Borgholm gick ändå relativt smidigt. Vi funderade på om vi skulle ta ”bakvägen” via Kisa, Vimmerby men landade till slut i att ta största vägen via Oskarshamn trots vägarbeten. I Borgholm var det fruktansvärt varmt. Kände direkt att hur ska det här gå egentligen? Jag är ingen springa i värme-person. Det första vi gjorde var att hämta ut nummerlapparna, som vanligt fick vi parkeringsplats vid nummerlappsutdelningen.
Satte oss i skuggan vid väggen en stund innan det var dags att knalla bort och titta på barnloppen.
I det första barnloppet var det nog deltagarrrekord, det kom så många barn. När vi trodde att det var det sista barnet så kom det ett gäng eftersläntrare till.
Efter barnloppen var det dags att göra sig i ordning för start på fyra kilometers loppet. Jag var så nervös och min klocka larmade till och med för att jag hade ovanligt hög puls. Värmen var intensiv men fyra kilometer ska väl gå tänkte jag. Vid start värmde jag upp lite slarvigt, hängde med på den offentliga uppvärmningen och pratade lite med Niklas, Rickards bror. Jag hade ett mål med det här loppet: springa snabbare än förra året och komma under 24 minuter. Sista kilometern kroknade jag av värmen, eftersom loppet är så kort finns det inga vätskekontroller och så går i stort sett hela banan i solen. Jag nådde båda mina mål och snabbaste kilometern gick i 5:30-fart. Det är riktigt bra av mig i värmen!
Min officiella tid blev tre sekunder snabbare än vad jag hade på klockan i mål. Så väl i mål var det dags för återhämtning. Vatten, salt och kolhydrater. Den största utmaningen var nämligen kvar: Victorialoppets nio kilometer. Jag hade nästan lite ångest när det började närma sig start. Vad har jag gett mig in på? Men jag tänkte lite, vad är det värsta som kan hända? Det är ju bara att gå om jag inte orkar.
Jag och brorsan (Marcus) ställde upp på startlinjen tillsammans och Rickard ställde sig långt fram. När startskottet väl gick fick vi gå i sakta mak fram till startlinjen och kunde sedan börja springa vid startlinjen. Mina ben undrade vad jag höll på med men kom igång efter en stund. Skönt att få springa en kilometer nerför där i början tänkte jag och Marcus sprang iväg i sitt tempo. Som alltid då, hehe. Publikpeppen runt banan var total. Det är så mycket folk, förutom just vid kilometer 6 där man springer lite mer avsides. Fram till kilometer fem lyckades jag springa snabbare än vad jag tänkt mig men efter backen där vid fem kilometer så började benen krokna och efter kilometer 6 var det ren viljestyrka som drev mig framåt. Fördelen med allt folk runt banan är ju att jag pressar mig själv. Jag vill verkligen inte stanna och gå. Det är såklart inget fel med det utan det sitter i mitt huvud. Kullerstenarna mellan kilometer sju och åtta gjorde dock att jag ville gå. Det gick så sakta, så sakta och när det var dags att springa in i skogen hade jag kramp i mina lår. Men jag tog mig i mål till slut, målet var att klara dessa nio kilometer på under timmen vilket jag gjorde med typ två minuter.
Efter loppet möttes vi upp med Rickards två bröder och brorson som också var där och sprang. Det fick bli mat på McDonalds och en pratstund innan vi alla åkte hemåt åt varsitt håll. Kul dag och jag är så nöjd. Tänk att jag klarade av att springa båda loppen på samma kväll! Jag har ju velat göra det så länge och nu kan jag sätta check på det. Fint också att känna att jag verkligen har uthållighet. Vårens träning har verkligen gett resultat.
Idag när jag skriver det här inlägget känns benen över förväntan. När man gör en sån här grej finns alltid risken för överbelastningsskador men så känns det inte idag. Trots att det gjorde ont typ överallt när jag kom i mål igår.
