Det blir en lång dag idag tänkte jag i morse när klockan bara vara åtta men hips vips var klockan halv fyra och jag fick åka hem. Det första jag gjorde när jag kom hem var att gå ut och röja ogräs. Måste ta tag i det där med att lägga någon form av barriär så jag slipper allt eländigt gräs och annat ogräs. Det blev helt klart mycket bättre. Räknas stäppsalvian som en invasiv växt? I min trädgård har den verkligen slagit rot. Men hellre stäppsalvian överallt än en massa ogräs.
Jag tänkte vara med på Elisas fem en fredag. Som vanligt kan du delta i din egen blogg eller om du vill lämna en kommentar här hos mig eller hos Elisa. Glöm inte länka till henne. 🙂 Rubriken på veckans fem en fredag är ”Av bara farten” och det passar väl rätt så bra.
Vad är det första du tänker på när du hör ”helg”? Fotboll och just nu lediga helger eftersom jag inte jobbar helger alls.
Vad får dig att tänka ”det här var värt det”? Vackra utsikter fast vägen dit var jobbig. Som Marbergen vid Omberg.
3. Vad är du gärna tidig till? Jag är alltid tidig. Värsta jag vet att är att komma för sent. 4. Vad är en sak du aldrig riktigt lär dig? Tänka först och prata sen. Det är som att hjärnan inte hänger med munnen…. 5. Vad är det mest vuxna du gör? Tar hand om barnen, jobbar och betalar räkningar.
PS: Trodde humlorna gjort sin sorti men idag fanns det faktiskt ett gäng. DS
Bloggcoach: ”Vi behöver prata om din innehållsstrategi.” Hanna: ”Jag skrev om mina paletter igår.” Bloggcoach: ”😱🤓😵”
Jag har bloggat i snart 20 år och kan ibland tänka att jag behöver en tydlig nisch. Tänkt många gånger att jag ska fokusera på ett ämne. Kanske borde jag ha en genomtänkt strategi och veta exakt vilka som är min målgrupp. Har jag ens en målgrupp? Kanske borde jag ha en kalender med förslag på inlägg som sträcker sig längre än till nästa blogginlägg. Som Blondinbella på den tiden när hon bloggade frekvent utifrån sitt excelark: charmigt vardagsinlägg och så något provocerande för att öka statistiken och engagemanget.
Så om vi leker med tanken, om jag hade en person som coachade mig i mitt skrivande här på bloggen, vad hade den velat ändra då? Jag tror att det hade kunnat bli ett ganska intressant möte.
Bloggcoach: Det första jag tänker är att du behöver en tydligare nisch.
Jag: Jag har en.
Bloggcoach: Jaså?
Jag: Ja, jag.
Bloggcoach: …?
Jag: Det handlar faktiskt om mitt liv. Det är väl en nisch?
Jag kan nästan höra suckandet. För vad är det egentligen som jag skriver om? Här på Hannas krypin är det ju en blandad kompott av allt möjligt. Träning. Hälsa. Familjeliv. Jobb. En hel massa växter. Utflykter med Rickard och barnen. Mat. Tankar om samhället. Min Garmin som uppenbarligen har starka åsikter om hur mycket jag bör vila. Och ibland skriver jag om något så oerhört viktigt som att jag har röjt på fönsterbrädan och upptäckt att mina växter har tagit över.
Bloggcoach: Du borde verkligen nischa dig.
Jag: Men jag tycker ju att det är roligt att skriva om allt möjligt.
Bloggcoach: Fast läsaren måste veta vad den får.
Jag: Den får Hanna, räcker inte det?
Bloggcoach: Men vad är Hannas nisch?
Jag: Ingen aning.
Och där någonstans tror jag att bloggcoachen hade börjat inse att det här kanske inte var det enklaste uppdraget.
Nästa grej som jag tror att bloggcoachen skulle ha synpunkter på är mina rubriker. Jag vill ju ha en rubrik som är kul, men kanske inte alltid så SEO-vänlig. Typ så här kan jag tänka mig att den diskussionen skulle låta:
Bloggcoach: Rubriken ska väcka intresse och gärna innehålla ett sökord.
Jag: ”Brända fingrar och så Agda.”
Bloggcoach: Nej.
Jag: Jo, varför inte?
Bloggcoach: Vad handlar inlägget om?
Jag: Det får man läsa för att ta reda på.
Bloggcoach: Hanna…
Jag: Agda är för övrigt en väldigt bra anledning att klicka sig in här hos mig.
Dina inlägg är för långa….
Vadå, menar du? hade jag garanterat svarat. För jag vill ju inte skriva fyra korta inlägg om fyra olika saker. Jag kör gärna allt i ett. Generellt såklart, det finns ju undantag. Jag har nämligen den där vanan att börja med en tanke och sedan komma på en tanke till som leder mig in på ytterligare spår. Och så vips har jag ett inlägg om olika grejer, en liten humla i oreganon eller att jag åt plättar med hallonsorbet och så kanske jag kommer på någon liten grej som jag gjort för länge sedan som jag såklart måste berätta om. Jag tycker det är charmigt men vet inte om bloggcoachen skulle tycka det.
Något jag däremot är hundra på är att bloggcoachen skulle tycka att jag behöver vara tydligare. Min spontana reaktion? Jaaa. Eller nä. Eller kanske. Eller???
Bloggcoach: Vad är det du vill att läsaren ska veta när den kommer in på Hannas krypin?
Jag: Att det är min blogg.
Bloggcoach: Ja, men vad får man läsa om?
Jag: Det beror på.
Bloggcoach: På vadå?
Jag: På vad jag har lust att skriva om. Det är som en chokladask, man vet aldrig vad man får.
Bloggcoach: Det är inte särskilt strategiskt.
Jag: Nej.
Bloggcoach: Du verkar väldigt nöjd med det.
Jag: Ja.
Min blogg har funnits sedan 2007 och en av anledningarna till att jag fortfarande håller på är ju att bloggen har fått förändras med mig. Det har varit mode, hälsa, träning, pilates och under pandemin började jag lyfta mer av det jag tänker och reflekterar över. Det vore helt klart konstigare om jag fortfarande skrev om samma saker som när jag var 24.
Bloggcoach: Men du måste bestämma dig för vad Hannas krypin ska vara.
Jag: Måste jag?
Bloggcoach: Ja.
Jag: Okej. Jag bestämmer att det är en blogg.
Bloggcoach: Hanna…
Jag: Förlåt. Fortsätt.
Bloggcoach: Du behöver en plan.
Jag: Jag har en plan.
Bloggcoach: Jaså?
Jag: Jag öppnar datorn och ser vad jag känner för att skriva om.
Bloggcoach: Det där är inte en plan.
Jag: Det har fungerat i snart 20 år.
Visst börjar jag väl egentligen här fatta vad coachen är ute efter. Det finns absolut saker jag i teorin skulle kunna göra bättre. Jag skulle kunna tänka mer på sökord och SEO-anpassa rubriker. Jag skulle kunna planera mitt innehåll och fokusera mer på vad som faktiskt skulle locka hit nya läsare.
Men då tror jag att det som faktiskt gör Hannas krypin till det den är skulle försvinna. Jag är plottrig, skriver om det jag känner för oavsett om det är ett vardagligt inlägg, något mer reflekterande eller ett inlägg med tjugo olika bilder på humlor.
Bloggcoach: Du borde också publicera mer konsekvent.
Jag: Fast det gör jag väl?
Bloggcoach: Hur många inlägg ska du publicera i veckan?
Jag: Ingen aning.
Bloggcoach: Där ser du.
Jag: Men jag skriver ju.
Bloggcoach: Ja, men hur ofta?
Jag: När jag har något att skriva.
Bloggcoach: Det är inte en strategi.
Jag: Nej, men det är ganska trevligt.
Här tror jag faktiskt att vi skulle börja krocka på riktigt. Jag vill inte skriva ett inlägg bara för att det står ”blogginlägg” i kalendern. Å andra sidan har jag en svit på över 1280 dagar med inlägg varje dag, så där skulle jag egentligen knäppa coachen på näsan som inte alls har koll på just den delen.
Jag vill alltid skriva när jag faktiskt har något att berätta, inte bara för att. Som tur är finns det alltid något att skriva om. Ibland blir det också flera inlägg varje dag. Ibland börjar jag med ett kort inlägg och så flödar tankarna iväg. Precis så som det ska vara.
Bloggcoach: Varför?
Jag: Jag kom på en annan sak.
Bloggcoach: Och?
Jag: Den hängde ihop med den första.
Bloggcoach: Och sedan?
Jag: Sedan kom jag på en tredje sak.
Bloggcoach: Jag börjar förstå problemet.
Jag: Det är inget problem. Det är innehåll.
Och det är här jag sätter stopp. Det blir inget bloggcoachande för mig. Jag vill nämligen inte att min blogg ska bli så strategisk att jag inte kan skriva om en humla och fundera över om det är tillräckligt relevant för målgruppen.
Så vad skulle jag egentligen vilja ha ut av en bloggcoach? Helt klart någon som säger: ”Det här kan du göra bättre.” Och sen gör jag som jag vill ändå.
Bloggcoach: Så du tänker alltså inte ändra någonting?
Jag: Jo då.
Bloggcoach: Vad?
Jag: Jag ska försöka komma på vad vi ska äta till middag innan Rickard frågar.
Temperaturen svänger verkligen hela tiden. Kallt på nätterna och varmt på dagarna. Fördelen är ju att det blir fantastiskt vackra morgnar. Som en sagovärld liksom! Var tvungen att gå ut försöka föreviga. Det är vackert med dimma tycker jag.
Kunde stanna på ett ställe längs med vägen och fota. Men på det vackraste och mest sagolika stället fanns det inget bra ställe att stanna på. Jag får behålla minnet i huvudet istället. Alternativt kliva upp tidigt och ta cykeln till samma ställe. Fast mina händer uppskattar nog inte en cykeltur…
Igår hade jag vilodag från träningen men jag och Rickard tog en promenad i skogen tillsammans. Det var varmt men intelligenta jag drog på mig en svart långärmad tröja. Den lilla grejen sätter tonen för resten av mitt inlägg. 😛
Precis innan jag skulle sova började jag grubbla över en jobbsak. Såklart liksom… Varför lyckas jag alltid med det?
Pratar med en kollega idag: ”vid elva får du vara samordnare medan jag går på möte.” Jag fastnar dock i en sak vid datorn och glömmer helt bort. Så när det var dags för möte kommer hon och jag säger direkt: ”nej jag kan inte avbryta det här nu”. Kollegan: men du skulle väl på möte?” Ridå… snacka om minne som en guldfisk…
Jag skulle ju ha ett klart svar till Rickard när han frågar mig vad jag vill äta ikväll. Standardsvaret är nämligen ”vet inte”. Det tänkte jag ju inte säga idag… Men jag glömde bort att jag skulle fundera på mat…. Fail igen då…
Igår sa jag till en kollega att jag vägrar långa byxor. ”Det är fortfarande sommar”. Hanna idag: drar på sig sina rosa favoriter. Man kan inte anklaga mig för att vara konsekvent…. 🤪🙈🤣 Men imorgon är jag nog tillbaka till bara ben igen… Det var nämligen lite svettigt när jag skulle hem….
Nej det var nog det jag ville berätta just nu. Nu ska jag ut och försöka springa ett distanspass. Målet är en mil. Men jag tänkte köra med lite omvänd psykologi. ”Du behöver bara springa ett varv”.
Som du vet följer jag ett gäng personer med, vad ska man säga, ett lite alternativt synsätt på samhället. Konspirationerna flödar och allt som händer verkar ske med en baktanke. Alla med politisk makt är styrda av någon inflytelserik person i bakgrunden.
Jag hamnade i en diskussion om det och blev påmind om att det är just den här delen av deras världsbild som jag har svårast att köpa. Jag är absolut inte så naiv att jag tror att allt sker i ett vakuum. Det finns såklart lobbyister, företag, organisationer och såklart mäktiga personer som vill styra politiken åt ett visst håll som gynnar dom. Och Sverige har såklart begränsningar i vad som kan göras utifrån EU och andra internationella samarbeten.
Men att därifrån tänka att allt som sker är planerat av någon annan är ganska långsökt. Jag har nämligen svårt att tro att politikerna är marionetter som spelar sina roller och vill få oss att tro att vi kan påverka. Att åtta partier i riksdagen skulle styras åt samma håll, föra samma politik och att samtidigt lägga upp en fasad med skillnader för att lura väljarna. Nej, jag köper det inte. Det är alldeles för långsökt.
För skillnaderna finns ju där, partierna tycker olika om väldigt mycket. De prioriterar olika, har olika ideologiska utgångspunkter och vill lösa problem på olika sätt. Visst finns det frågor där de är överens. Men det betyder ju inte automatiskt att de är samma parti i olika kostymer.
Och med det sagt så tänker jag också på det här med att rösta på ett parti utanför riksdagen för att åstadkomma förändring. Jag förstår att man vill protestera om man tycker att partierna representerar något som man inte kan stå för. Men om partiet inte kommer över spärren kommer ju den där rösten inte ha någon betydelse i slutändan. Kanske att man behöver väga protesten mot möjligheten att faktiskt påverka.
Jag tycker inte att man ska rösta på ett parti för att det är störst eller för att det är något man alltid gjort. Nej det är viktigt att fundera och sätta sig in i vilken politik man faktiskt vill se. Vilket parti passar sedan bäst in på sina värderingar.
Jag har även svårt att tro att alla politiker är mer intresserade av makt än sakfrågor. Den största anledningen till att man ger sig in i politiken måste ju ändå vara att man drivs av önskan kring förändring och viljan att skapa ett annat samhälle. Jag tror faktiskt att människor kan vara genuint övertygade om att det de gör är rätt. De kan ha fel. De kan fatta dåliga beslut. De kan kompromissa för mycket. De kan vara fega eller rent av dåliga på sitt jobb. Men det är något helt annat än att vara styrd av en dold agenda.
I morse när jag vaknade kände jag att jag var på extremt dåligt humör. Tänkte jag skulle smitta alla med min negativa energi. Men i slutändan blev det en riktigt bra dag och min negativa känsla försvann. Blev tillfrågad om jag vill ta på mig ett ansvarsområde till. Behövde inte fundera utan sa ja direkt. Så nu är jag anmäld till en utbildning framöver och har betat av två online-utbildningar. Kommer säkerligen behöva gå igenom dom ett par gånger till innan jag börjar med mitt nya ansvarsområde. Kul att få något nytt att sätta händerna i framöver.
Man kan ju tycka att en märkesverkstad ska ha koll på bilmärket som de ska vara experter på. Efter alla vändor med Agda kommer jag aldrig mer ta det för givet. Hur som helst så vet vi nu äntligen vad det är för fel på min bil: det finns nämligen en tredje sensor som var bra sliten. Tre timmars jobb tog det att hitta felet efter att tidigare ha bytt två sensorer som inte behövde bytas, kört ett rökläckage-test*2 och kollat samtliga kablar. Jag säger då det, men då ska väl det här problemet förhoppningsvis snart vara ur världen. Enda fördelen med just det här felet är att bilen har kunnat användas som vanligt.
Jag brände mig på min matlåda på jobbet: tog det som var närmast till hands: ett mjölkpaket med bara en liten slatt kvar. Hjälpte bra faktiskt men vi kan också konstatera att jag ser väldigt gravid ut i min jobboutfit… Men väldigt, väldigt glad, haha. Förutom en bild som jag la ut här 2019 så är det här nog den mest osmickrande bilden på mig… Men äsch, du får skratta.
Planen idag var att träna. Träna med domarklubben eller inte, det var frågan. Till slut åkte jag och Rickard i väg för att få till ett bra pass med andra domarkollegor. Supertusingar stod på schemat men också 4*100 meter mellan varje supertusing. Jag var med på första varvet med 4*100 meter och sedan körde jag supertusingarna i mitt tempo. För dig som inte vet vad en supertusing är så kan jag berätta att det är som en stege där 1000 meter delas upp på fyra:
100 meter
200 meter
300 meter
400 meter
Man börjar med den kortaste först och kör sedan i ordning, jag gick 100 meter mellan varje sträcka och så efter 400 meter gick jag 200 meter. Eftersom det var länge sedan som jag körde supertusingar fick det bli 3 stycken. Avslutade passet med att maxa 2*100 meter och sprang i ett för mig riktigt bra tempo. Grymt nöjd och så fick du som kikar in här förslag på ett riktigt bra pass.
Det har varit en sådan solig och vacker måndag. Jag hade ingen lust att vara inomhus på jobbet. Men jag hade såklart inget annat val. Drog på mig mina favvotights i morse och det blev ju alldeles för varmt när jag åkte hem. Bytte snabbt om till kjol när jag kom hem. Rosa är fint alltså, tycker jag i alla fall.
Kände mig lite dum idag vad gäller en sak. Min hjärna gör imponerande krumsprång, så där så jag undrar hur jag som är så logisk för det mesta egentligen tänker… Min förnuftiga sida har det inte lätt alltså med Känslo-Hanna.
I helgen band jag upp en gren på min ros som växer så det knakar. Kände jag behövde styra den lite åt rätt håll. Undrar om den kommer blomma mer framöver. När jag kom hem från jobbet rensade jag bort några vissna blommor. Så här såg den ut i juni:
Från en sak till en annan, i fredags var det elva år sedan jag hade min första match i herrar division fem. Vad fort tiden har gått! Då hade jag fortfarande möjligheten att komma högre upp som domare. Jag fick mina chanser men lyckades inte prestera på rätt nivå. Dock så är en av de matcher som inte ansågs tillräckligt bra fortfarande en av mina bästa matcher. Kan inte riktigt släppa att jag under några år var tillräckligt bra för att döma herrar division fem men ändå inte tillräckligt bra för att platsa i damer division ett. På den tiden kunde jag också springa på ett annat sätt (2018).
Och till en tredje sak. Den här outfiten var en av mina favoriter 2015. Hittade bilden när jag läste inlägg från 2015. Har kvar både toppen och byxorna i garderoben. Såna där favoriter som jag inte kan göra mig av med, trots att brallorna är för tajta och att toppen stramar över axlarna. Slås också av vinkeln på mina handleder…. Det fungerar inte idag kan jag säga där jag hela tiden måste tänka på raka handleder…
Det dök upp en intressant post i mitt flöde på Facebook. Jag är verkligen ett fan av att ta hand om sig själv, emot att jämt fokusera på symtomlindring och inte gå till botten med grundorsaken. Vi har absolut skapat ett samhälle där ohälsa florerar. Men är det verkligen så enkelt som att det är de girigas fel? Innan vi går vidare med vad jag tycker tänker jag presentera inlägget som jag läste:
Om vi inte hade låtit giriga styra, hade vi inte haft så mycket sjukdomar. Kanske inga alls.
Då hade maten varit ren och nyttig.
Då hade man botat sjukdomar, istället för att bara dämpa symptomen.
Då hade det varit mer lokalt styrt, anpassat efter de förutsättningar som finns just där.
Då hade vi inte behövt medicinera barn och vuxna, för att de ska passa in i ett system.
Då hade man använt alla olikheter och gåvor, och anpassat systemet efter det.
Då hade de samhällsbärande yrkena som bönder, skola, vård och polis, varit de högst värderade.
Om vi inte lät de giriga styra, hade världen kunnat blomstra.
Men vi låter dem göra det. Genom att tro att de ska rädda oss. När det egentligen är vi som behöver göra jobbet.
Så mina tankar då. Jag tänker att vi behöver backa bandet, säg 100 år för att inte göra perspektivet för stort. För bara 100 år sedan dog människor i sjukdomar som vi idag kan bota. Ta bara penicillinet som exempel. Utan den viktiga medicinska upptäckten hade vi inte kunnat bota bakteriella infektioner. Tack vare människor i läkemedelsbranschen har möjligheterna att bota sjukdomar ökat.
Men det är också här jag tycker att resonemanget blir lite för enkelt. För vad menar vi egentligen när vi pratar om sjukdom och ohälsa? Är all ohälsa ett resultat av hur vi har byggt vårt samhälle? Eller finns det sjukdomar som helt enkelt är en del av att vara människa? Som finns oavsett hur samhället utvecklas?
Det skaver när man skriver att all ohälsa är de girigas fel. Människor blev nämligen sjuka långt innan det fanns läkemedelsföretag att skylla på. Dessutom dog de av sjukdomar som vi idag knappt behöver vara rädda för. Infektioner, lunginflammation, komplikationer efter förlossningar och en massa andra saker som idag går att behandla kunde förr innebära döden.
Och det här tycker jag är viktigt att komma ihåg när vi pratar om läkemedelsindustrin. Jag har absolut inga problem med att kritisera en bransch när det finns anledning till det. Självklart finns det ekonomiska intressen även där, det är jag den första att skriva under på. Läkemedelsföretag är företag och företag vill givetvis tjäna pengar och gå med vinst. Det är ingen större överraskning. Men allt är inte dåligt!
Jag har svårt att se hur man kan hävda att världen hade varit friskare om vi bara hade slutat låta ”de giriga” styra. Hade människor verkligen varit friskare utan insulin, antibiotika, vaccin, blodtransfusioner, modern kirurgi och alla andra medicinska behandlingar som idag tas mer eller mindre för givna? Jag tror inte riktigt på det.
Betyder den här långa utläggningen att jag tycker att skribenten har fel i allt? Nej, verkligen inte. Det har definitivt skapats ett samhälle där girighet har tagit en alldeles för stor plats. Jag håller också med om den indirekta kritiken mot livsmedelsindustrin. Dagens moderna ultraprocessade mat är allt annat än en hälsokur och jag tror att den maten i kombination med för mycket stillasittande är en stor bov vad gäller livsstilsrelaterade sjukdomar.
Idag har jag tagit tag i mina paletter. Det har bokstavligt talat varit en skog på fönsterbrädan. Det var på den nivån att jag till och med behövde rensa bland skotten. De har också växt så det knakar. I förra veckan klippte jag till och med ett gäng skott och tog med till jobbet men det syns inte.
En rejäl rensning av skotten. Nu får de rota om sig då jag klippte av en rejäl bit. Dumt kanske om jag vill skapa ett palett-träd men med tanke på hur det växer lär jag snart få en ny chans.
Så efter rensningen blev det betydligt mer plats på fönsterbrädan. Förutom förmiddagens löprunda var det här det mest avancerade. Tänkte följa med Rickard på match men kände sedan att jag faktiskt hellre ville vara hemma. Har varit riktigt trött idag. Antar att det är någon trötthet efter nattjobbet i torsdag, detta trots att jag verkligen sovit bra i helgen.
Känsla: Jag blev besviken över att jag inte kan jobba helt i vården än men annars har det varit en bra vecka.
Väder: Sommarkänsla på dagarna och riktigt höstiga morgnar.
Veckans träning: Om förra veckan var en vecka med någon form av fysisk aktivitet varje dag så har den här veckan varit betydligt lugnare.
Måndag: Joggade 6,5 kilometer
Tisdag: Promenad på 3 kilometer.
Onsdag: Dömde herrar division 6.
Torsdag: Vilodag.
Fredag: Vilodag.
Lördag: Dömde herrar division 6.
Söndag: Joggade en mil.
Godaste: Bookmakertoast. Så gott ju!
Veckans media: Jag och Rickard tittade på den svenska serien ”tills döden skiljer oss”. Riktigt bra serie med Aliette Opheim och Filip Berg i huvudrollerna.
Mina positiva från veckan:
I onsdags så var jag utan mina handledsskydd hela arbetspasset. Det gick riktigt bra! Glad över det.
En otroligt trevlig afterwork med kollegorna i torsdags.
Självklart är jag helt prillig efter den fina feedback jag fick efter onsdagens match.
Träffade arbetsterapeuten i torsdags och nu känns det som att jag har en plan framåt.
Fundering: Är all ohälsa i dagens samhälle de girigas fel? Jag kommer utveckla det i ett eget inlägg i veckan.
Planer för veckan:
Jag ska jobba som samordnare hela veckan.
Träna med domarklubben på tisdag?
Det ska gå ett stadslopp i veckan. Funderar på att springa.
Jag ville verkligen få till ett distanspass idag. Det var länge sedan och jag kände verkligen det där suget efter att få gå ut och mata kilometer. Söndagar känns som en bra dag vad gäller att försöka springa lite längre, särskilt eftersom jag inte dömer några matcher på söndagar.
Jag höll dock på att falla för latmasken med tanke på att jag dömde en match igår. Men kroppen kändes pigg och då tycker jag att det är den känslan jag ska gå efter, inte någon automatisk vila bara för att jag dömde igår.
Gav mig upp till spåret där jag joggade två varv i det spår som är 2,8 kilometer och gav mig sedan ut i byn för de sista 4 kilometerna. Jag gillar verkligen att vi bara har 600 meter till skogen och spåret. Skrämde en kvinna när jag hoppade undan för en kopparödla, det var nog det mest dramatiska som hände under min mil. Jag sprang milen på dryga 65 minuter vilket är mer än okej med dagens form.
Inför loppen i juli beställde Rickard en GPS-klocka åt mig. Jag själv har bara skjutit upp det eftersom det inte är något fel på själva klockan, bara armbandet. Vilket kan vara nog som anledning. Se själv, den här tyckte jag alltså var användbar eftersom det ändå gick att använda eltejp och tejpa ihop armbandet.. Imponerande logik…
Hur som helst, det blev en Garmin Forerunner 55, en klocka med betydligt mer funktioner än vad jag är van vid. Den mäter puls, distans, hastighet, body battery, kort sagt en hel massa funktioner som jag själv inte ens tänkt på att jag behöver. Jag har nu använt klockan mer än en månad och har alltså lite data att berätta om.
Eftersom att den mäter puls och sömn så har jag blivit en person som använder armbandsklocka hela tiden. Jag har börjat uppskatta att kunna ha koll på min puls, både i vardagen och under träning. Vad sägs om en vilopuls på 48 som lägst? Jag har också noterat att pulsen är högre när jag sovit dåligt. Klockan skvallrar verkligen om allt men såklart får inte klockan bli den som styr mig i allt. Men trots det så är det ganska roligt att kunna följa sådant och se hur väl min känsla stämmer med datan som klockan visar. Och ofta stämmer känslan med klockan. Sedan finns det förstås en hel del annat som jag inte hade en aning om att jag skulle bry mig om. Eller ens vetat om att det går att hålla koll på.
Body Battery är ett sådant exempel. Jag hade aldrig ens tänkt tanken innan på att jag behövde veta hur mycket ”batteri” jag har kvar under dagen. Nu kan jag däremot bli lite smått fascinerad över hur klockan tycker att jag har återhämtat mig efter en natt. Och ibland verkar den faktiskt ha bättre koll på hur trött jag är än vad jag själv vill erkänna. 😛
Sedan finns sömnmätningen, VO2max, återhämtningstid och en massa andra siffror som jag plötsligt går omkring och tittar på. Klockan har med andra ord lyckats göra något jag inte trodde var möjligt: få mig att bli intresserad av statistik om mig själv.
Däremot så är vi inte kompatibla vad gäller min återhämtningstid efter träningspass. Som du vet så är jag van vid att vara väldigt aktiv. Det har inte min klocka fattat än. Det roligaste var när den tyckte jag skulle vila 24 timmar efter trettio minuter stretch. Jag hann ju knappt bli varm innan klockan tyckte jag skulle vila. En fotbollsmatch ger fyra dygn. Det är ju rimligt när jag ska döma fotboll även dagen efter…. Det här med återhämtningen är helt klart något att förhandla om.
