Jag har börjat med min stretch igen, yin yoga. Det är så konstigt det där med den typen av stretch. Vissa dagar kommer jag ner i varv direkt medan andra dagar får jag kämpa med precis allt. Positionerna är obekväma, de positioner som jag generellt alltid uppskattar gör ont och kroppen är bara så inte med på tåget. Typ som att jag har två parallella diskussioner i huvudet samtidigt:
- Kroppen: Åh vad skönt det känns. Det här behövde jag verkligen!
- Hjärnan: Är du säker på att du ska hålla på med det här?
Ibland tänker jag att det har med min kristna bakgrund att göra. Man skall icke blanda religioner. Hör min pappas röst i huvudet som säger att yoga är dåligt. Och det är så mycket i yogafilosofin som jag verkligen inte kan stå för. Men kroppen blir för det mesta glad över stretchen.
Jag kan inte plocka bort den andliga dimensionen från yoga, den finns där. Oavsett hur mycket gymmen försöker att få det till att det bara handlar om fysisk aktivitet. Minns när jag var 18 år, testade kristen meditation i Domkyrkan. Kändes väl trevligt och bra just där och då. Men ett par dagar senare satt jag på en gräsmatta utanför ”flygeln” (se förklaring i slutet av inlägget.) Jag mediterade en stund och under meditationen såg jag ett stort åskoväder framför mig. Inte bara ett sånt där litet ”sommaråskoväder” utan ett rejält där blixtarna avlöste varandra, lyste upp himlen och det var bara mörkt. Senare samma kväll blev det ett rejält åskoväder. Det var som att jag såg saker som skulle hända. Efter den här upplevelsen kände jag alltid att jag hade någon med mig. Det var ingen skön eller mysig känsla, utan bara obehagligt och det skrämde mig. Det är så mycket kring andlighet som man inte vet och jag tror på att det är sunt att vara försiktig.
*Flygeln: Jag gick naturbruksgymnasium och jobbade ofta helger. Det gick dåligt med bussar och då sov jag ofta över i det här huset som kallades för flygeln. Som det för övrigt spökade i, hände så många konstiga grejer där.)
