Jag har funderat ganska mycket på det här med AI och bloggar. Jag har också skrivit flera inlägg på temat. Jag fokuserar egentligen inte så mycket på om AI kommer att ta över världen eller om alla jobb kommer att försvinna. Det jag istället har funderat mycket på är vad som händer med bloggar när AI får hjälpa till att skriva.
Jag har faktiskt gjort just det, jag har skrivit en text och sedan bett ChatGPT snygga till den. Hitta den där röda tråden och strukturera upp min text. Visst blir texten snyggare men det slutar alltid med att jag tar min egen text istället. Och varför det då? Jo, av den enkla anledningen att den tagit bort min röst. Jag hoppar oftast i min text, jag kan börja mitt inlägg på ett visst sätt och sedan sluta med något helt annat. Det brukar AI oftast vilja polera bort. Och där sätter jag stopp och nej tack. Jag är inte perfekt och polerad i mitt skrivande, snarare väldigt rufsig.
Jag har hittat ett bra ord för det här: välkammat. AI är väldigt bra på att kamma håret, det blir en perfekt liten kombo där alla hårstrån ligger åt samma håll. Snygga övergångar, bort med upprepningar och så har vi ett resonemang som alltid ska knytas ihop. Kan inte ett inlägg bara få vara slut när det är slut? Eftersom jag vet hur AI justerar texter ser jag det direkt. Inte att texten i slutändan inte är äkta eller inte skriven av en människa. Utan snarare att AI fått vara med på ett hörn och redigera.
AI gör nämligen alltid det här:
- Tydlig inledning
- Spännande rubrik
- Underrubriker och tydliga avsnitt
- Röd tråd i resonemanget
- Upprepningar och sidospår plockas bort.
- Halvfärdiga tankar får en liten makeover
- En tydlig avslutning som knyter ihop säcken.
Visst låter det här bra, vem vill läsa röriga texter? Jo jag, jag vill nämligen höra personens röst, inte en välstrukturerad text. Det kan ju vara ganska så trevligt men ibland blir det för mycket också. Det här leder helt klart in mig på temat: går det att känna igen en AI-redigerad bloggtext även när AI inte varit inblandad från början? Jag tror helt klart att det går. Inte så att man kan säga att ”det här har ChatGPT” skrivit men att det finns typiska kännetecken.
Det leder faktiskt in mig på Underbara Clara. Hon skriver fantastiskt bra utan att behöva den där tydliga strukturen. Hon låter tankarna gå åt olika håll och knyter i stort sett aldrig ihop säcken på ett särskilt tydligt sätt. Det påminner mig om att det inte måste vara en tydlig struktur för att en blogg ska vara bra eller för att en text ska vara välskriven.
Så med det sagt så bad jag Chat GPT att göra just det, strukturera upp min text. Resultatet bevisar min poäng. Det finns ingenting kvar av det som är min röst. AI:s version blev dessutom trippelt så lång.
När AI börjar skriva åt oss – vad händer då med den personliga rösten?
Jag har funderat ganska mycket på det här med AI och bloggar.
Jag har också skrivit flera inlägg på temat tidigare, men ju mer jag tänker på det desto mer intresserad blir jag av en annan aspekt av AI-användandet. För mig handlar frågan egentligen inte främst om huruvida AI kommer att ta över världen, ersätta människor eller göra att alla jobb försvinner.
Det är förstås intressanta frågor.
Men det finns en annan fråga som jag tycker är minst lika intressant:
Vad händer med bloggar när AI börjar hjälpa oss att skriva dem?
Och kanske framför allt:
Vad händer med vår personliga röst när vi låter AI förbättra våra texter?
Jag har själv testat
Det här är egentligen inget jag bara spekulerar kring.
Jag har själv gjort precis det.
Jag har skrivit en text på mitt eget sätt och sedan bett ChatGPT att hjälpa mig att snygga till den. Jag har bett AI att hitta den röda tråden, strukturera upp texten och göra den mer lättläst.
Och resultatet?
Jo, texten blir faktiskt snyggare.
Den blir tydligare. Mer sammanhållen. Mer strukturerad. Övergångarna blir bättre och resonemanget blir lättare att följa.
På många sätt blir det alltså precis det man ber om.
Men trots det händer nästan alltid samma sak.
Jag läser den färdiga versionen och tänker:
Nej. Jag tar min egen text.
Varför?
Jo, för att någonstans på vägen har något gått förlorat.
Min röst.
När det rufsiga försvinner
Jag skriver inte särskilt perfekt.
Jag hoppar i mina texter. Jag kan börja prata om en sak och plötsligt befinna mig någon helt annanstans. Jag kan upprepa mig. Jag kan göra ett sidospår. Jag kan börja en tanke utan att nödvändigtvis avsluta den på det mest pedagogiska sättet.
Och vet ni vad?
Jag tycker faktiskt om det.
För det är så jag tänker.
Tankar är inte alltid raka.
De följer inte alltid en tydlig struktur.
De börjar någonstans, tar en omväg, fastnar lite, hoppar vidare och landar kanske på ett helt annat ställe än där man först trodde.
Och kanske är det just där det personliga finns.
När AI kommer in vill den däremot gärna hjälpa till.
Den vill hitta den röda tråden.
Den vill skapa struktur.
Den vill ta bort det som upprepas.
Den vill snygga till det som är lite halvfärdigt.
Den vill helt enkelt göra texten bättre.
Men vad betyder egentligen bättre?
Är en text bättre bara för att den är mer strukturerad?
Eller kan den ibland bli bättre just genom att få vara lite sämre?
Jag har ett ord för det: välkammat
Jag har faktiskt hittat ett ord som beskriver det här väldigt bra.
Välkammat.
AI är fantastiskt bra på att kamma håret.
Alla hårstrån läggs åt samma håll. Inget spretar. Inga små testar sticker ut. Allt ligger på plats och ser snyggt och ordentligt ut.
Och ungefär så behandlar AI en text.
Den kammar den.
Snygga övergångar.
Tydliga stycken.
Bort med upprepningar.
Bort med sidospår.
Bort med halvfärdiga tankar.
In med tydliga resonemang.
Och naturligtvis en avslutning som knyter ihop hela säcken.
Det blir en text där allting har sin plats.
Och visst låter det bra?
Det gör det ju.
Vem vill läsa en rörig text?
Jag vill läsa den röriga texten
Jo.
Jag.
Jag vill läsa den röriga texten.
För det jag framför allt vill åt när jag läser en blogg är inte perfektion.
Jag vill höra personen.
Jag vill känna att det är en människa som sitter och tänker medan hon skriver.
Jag vill kunna följa med när tankarna hoppar.
Jag vill ibland komma till ett stycke och tänka:
”Oj, hur hamnade vi här?”
Och sedan fortsätta läsa.
För det är också en del av charmen med bloggar.
Det är inte en rapport.
Det är inte en uppsats.
Det är inte en text som behöver passera en redaktör innan den får publiceras.
Det är en människa som skriver.
Och människor är lite spretiga.
AI har vissa tydliga mönster
Eftersom jag själv vet hur AI arbetar när den får redigera en text har jag också börjat lägga märke till vissa mönster.
Jag menar inte att man kan läsa en text och med säkerhet säga:
”Det här är skrivet av ChatGPT.”
Så enkelt är det naturligtvis inte.
Men jag tror att man kan känna igen när AI har fått vara med och putsa.
För vad gör AI?
Jo, ganska ofta samma saker.
- Den skapar en tydlig och engagerande inledning.
- Den hittar en rubrik som väcker nyfikenhet.
- Den delar upp texten i tydliga avsnitt.
- Den lägger till underrubriker som hjälper läsaren framåt.
- Den skapar en röd tråd.
- Den tar bort upprepningar.
- Den plockar bort sidospår.
- Den förvandlar halvfärdiga tankar till färdiga resonemang.
- Den lägger till övergångar mellan styckena.
- Den förtydligar poänger.
- Den sammanfattar det som redan sagts.
- Och slutligen knyter den ihop säcken med en tydlig slutsats.
Det är nästan som ett recept.
Inledning + struktur + röd tråd + tydliga övergångar + reflektion + slutsats = välkammad text.
Och kanske är det just därför det ibland känns så lätt att känna igen.
Inte för att innehållet avslöjar AI.
Utan för att formen gör det.
Men kan man verkligen se det?
Här blir det intressant.
För frågan är egentligen inte om AI kan skriva en text.
Det kan den.
Frågan är om vi kan se när AI har varit inne och redigerat en text som från början faktiskt är skriven av en människa.
Jag tror det.
Inte som ett bevis.
Inte som ett facit.
Och absolut inte som att man kan peka på en text och säga:
”100 procent ChatGPT.”
Men jag tror att det finns vissa språkliga fingeravtryck.
En viss sorts struktur.
En viss sorts pedagogik.
En viss sorts övergångar.
En viss sorts avslut.
Och kanske framför allt den där känslan av att texten är lite för välkammad.
Ett exempel: Underbara Clara
Och här tycker jag att Underbara Clara blir ett väldigt bra exempel.
Hon skriver fantastiskt bra.
Men hon behöver inte den där perfekta strukturen.
Hon kan låta tankarna gå åt olika håll. Ett ämne kan leda till ett annat och sedan vidare till något helt annat.
Hon behöver inte alltid tala om för läsaren vad poängen var.
Hon behöver inte sammanfatta.
Hon behöver inte knyta ihop varje liten tråd.
Och ändå fungerar det.
Faktum är att det fungerar väldigt bra.
För hennes texter känns personliga.
Man hör rösten.
Man hör personen bakom orden.
Och kanske är det just det som är poängen.
En bra text behöver inte vara perfekt strukturerad.
En bra text behöver inte ha en tydlig början, mitt och slut.
En bra text behöver inte ens knyta ihop säcken.
Den får spreta.
Den får hoppa.
Den får upprepa sig.
Den får lämna en tanke hängande.
För ibland är det just där, i det som inte är perfekt, som personligheten finns.
Så vad händer när vi låter AI hjälpa till?
Kanske är det här egentligen den stora frågan.
Inte om AI är bra eller dåligt.
Inte om vi ska använda AI eller aldrig använda AI.
Utan hur mycket av vår egen röst vi är beredda att lämna över på vägen.
För AI kan absolut hjälpa oss.
Den kan göra en text tydligare.
Den kan hjälpa oss att strukturera tankar.
Den kan hitta formuleringar när orden inte riktigt kommer.
Den kan vara ett fantastiskt verktyg.
Men ett verktyg kan också förändra det som det används på.
Och kanske är det där vi behöver vara lite försiktiga.
För när vi gång på gång ber AI att ta bort det spretiga, det upprepade, det halvfärdiga och det osammanhängande så kanske vi samtidigt ber den att ta bort en del av det som gör texten personlig.
Och då återstår till slut en väldigt snygg text.
En väldigt tydlig text.
En väldigt lättläst text.
En väldigt välskriven text.
Men kanske också en text där alla hårstrån ligger åt samma håll.
Och det är där jag börjar fundera.
För måste en blogg verkligen vara så?
Måste varje tanke ha en början och ett slut?
Måste varje resonemang leda någonstans?
Måste varje text lämna läsaren med en tydlig poäng?
Kanske inte.
Kanske får en bloggtext faktiskt vara lite rufsig.
Kanske får den spreta.
Kanske får den hoppa från en tanke till en annan.
Kanske får den sluta precis när personen som skriver känner att den är slut.
För kanske är det inte den perfekta strukturen vi minns.
Kanske är det rösten.
Och kanske är det just den rösten vi behöver vara rädda om när AI blir allt bättre på att kamma våra texter.
För en text kan vara välskriven utan att vara välkammad.
Och ibland är det faktiskt det spretiga som gör den mänsklig.
