Fyra anledningar till att INTE springa Lokmilen…

Publicerad den av Hannas krypin

Alltså idag har jag gjort så mycket knasigt. Skäms en aning när jag tänker på det… Men äsch, jag får bjuda på det och så skyller jag på de trettio graderna som varit idag. Kände mig också extremt ful i morse så var tvungen att kladda på smink…. Inte för att det är viktigt att vara snygg men just idag ville jag inte känna mig ful. Lite rouge, lite ögonskugga och så lite mascara på mina redan svarta ögonfransar.

Vi felsökte vår bil igen. Det visade sig att samma fel tyvärr kvarstår. Det kanske var ett måndagsexemplar på delen som byttes, vad vet jag. Turligt nog är det en väldigt ”billig” reparation: 1400 spänn. Det är ett bra pris för att vara märkesverkstad.

Redan igår tänkte jag att jag skulle springa ett distanspass. Men de trettio graderna som skulle vara idag kändes mindre lockande. Men igår när jag kom hem från jobbet så kände jag att jag verkligen inte orkade. Kändes ju sådär kul att springa idag istället i denna värme. Men vad gör jag om jag behöver döma en match i samma temperatur? Jag måste helt klart vänja mig. Så jag och Rickard åkte iväg tillsammans och jag blev väldigt snabbt påmind om varför jag verkligen inte gillar det där spåret. Det är backar, rötter och stenar och jag måste hela tiden titta var jag sätter fötterna.

Fyra anledningar till att INTE springa Lokmilen:

🚫 Vurpade i år igen och skrapade upp samma ben som förra året…

🚫 Det kom en snabb löpare bakom mig och jag blev så rädd att jag höll på att ramla ner i ett vattenfyllt dike när jag hoppade undan.

🚫 Magen ballade ur när det var två kilometer kvar.

🚫 Ogillar starkt alla uppförsbackar….

Men jag kan sätta check på en mil i trettio graders värme. Sa dock till Rickard att han skulle påminna mig om det här passet nästa gång jag får för mig att jag vill ge mig ut i just det här spåret.

Men är det verkligen bara eländigt? Och nej, givetvis finns det också anledningar till att springa Lokmilen med.

  • Det bygger pannben! Att springa där i spåret och vara arg på alla rötter och stenar och ändå kämpa vidare och inte ge upp.
  • Backarna bygger benstyrka och distansen uthållighet.
  • Jag vurpade bara en gång i år. Förra året vurpade jag 2 gånger och höll på att vurpa tre gånger till…
  • Vissa sträckor är riktigt vackra med små vattendrag och lummig grönska

Älvarumsleden

Publicerad den av Hannas krypin

Det finns en led som jag har velat gå ett tag: älvarumsleden vid omberg. Lite skeptisk har jag allt varit till branterna men väl där så var det inget värre än platser jag redan vandrat på. I söndags frågade jag Rickard om han var sugen på att gå leden med mig. Och det var han såklart. Planerade för enkel lunch åt barnen som de kunde fixa själva och Rickard köpte räkmackor åt oss. Så, förbered dig på ett inlägg med många bilder.

  • Var: En slinga vid Omberg.
  • Svårighetsgrad: Det här är en krävande led. Det suger bra i benen efter ett tag.
  • Längd: Alla officiella källor säger 7,5 men jag hade 9,3 på klockan när vi var tillbaka till bilen.
  • Parkering: Enklast är att parkera vid Ombergs Ekocenter
  • Markering: Följ grön markering. Det är välmarkerat.
  • Att inte missa: Utsikten vid Marberget.

På vägen ner till Ödeshög så lyssnade vi på dansband och sjöng med. Dansband är verkligen inte min grej men helt klart trallvänligt och lätt att sjunga med till. När vi närmade oss Ödeshög var himlen riktigt oroande och ju närmre vi kom desto mer busväder var det över Vättern. Men molnen drog som tur var vidare.

Rundan började i bokskogen. Vid en liten bro kan man välja vilket håll man vill gå rundan. Vi valde över bron och vidare. Snart började det gå uppför. Jag överdriver inte när jag säger att nästan hela första kilometern gick uppför.

Första vackra utsiktsplatsen var vid S:t Pers sten. Blev helt klart lite förvirrad för jag förväntade mig någon form av minnesmärke. Typ en stor sten eller något. Och jodå, visst finns stenen, men inte just vid utsiktsplatsen. Här går man på en smal bilväg och snart svänger leden ner vid branterna. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Ett snedsteg och man tumlar nerför slänten. Det är dock inte som på Gotland att det är stup rakt ner utan lite fler ”naturliga stopp”. Om man skulle råka trilla alltså.

Ledens mest krävande stenparti. Det blir inte värre än så här. Vi hade partiet nerför vilket inte var det lättaste med mina händer.

Så efter branterna följde vi en skogsväg fram till Älvarums udde. Här åt vi vår medhavda matsäck: räkmackor. Den var extra god, tänk att frisk luft och vackra vyer gör något särskilt med smaklökarna.

Ville knalla ner här men det gick inte.

Något som förvånade mig var löparna som vi mötte längs med leden. Men det är klart, det går att jogga på de flesta platser. Det blev lite kyligt att sitta här så efter vi ätit färdigt knallade vi vidare till:

Storpissans naturreservat. Skylten döljer en brant och lång uppförsbacke. Hur som helst, vi diskuterade var namnet kan tänkas komma ifrån. Inga svar såklart. Jag får ta google till hjälp tänker jag. Enligt Visit Ödeshög kommer namnet från den smala bäcken som har sitt utlopp rätt ner i sjön. Då var vi ändå lite åt rätt håll för bäcken såg vi ju.

När vi svängde av Omberg runt och knallade in i Storpissans naturreservat fick vi återigen klättra uppför. Det sög bra i benen…. Vandringen här beskrivs som svår vilket jag verkligen håller med om. När man kommer ut från Storpissan kommer man ut på en grusväg och gissa vad: såklart går den uppför. Då passar det väl perfekt att ta ytterligare en avstickare till Marbergen, ”bara” 400 meter uppför.

Klokt med en varning! Så när jag knallade de där 400 metrarna funderade jag på om det verkligen skulle vara värt det. Och jodå, det var fantastiskt vackert.

Så väl nere från berget fortsatte vi vandringen uppför. Här var det läge för ett par dextrosoltabletter. Pulsen gick upp rejält. Men snart fick vi svänga av och då skulle det bara vara tre kilometer kvar till Ekocenter. Blev lite förvirrad eftersom jag redan hade 5,8 kilometer på klockan. Men tre kilometer till ska vi orka gå. Hade ju inget annat val heller, hehe.

Sista naturupplevelsen var mörka hål kärret. Här borde man kunna se orkidéer på våren tänkte jag. Snart var vi tillbaka vid bilen. Jag ville även besöka Ellen Keys strand men det var fullt med bilar vid parkeringen och jag hade verkligen ingen lust att gå två kilometer från parkeringen vid Ekocenter. Det får bli en annan gång.

Förstår dock att det var många som stannat just där: vyn över östgötaslätten var så vacker! Min bild gör det inte rättvisa.

Trädgårdsfix och paletter som inte trivs

Publicerad den av Hannas krypin

I lördags tog jag ta i rabatterna som blir vildvuxna så fort. Skulle behöva köpa ett gäng marktäckare som kan förhindra att ogräset tar över. Ett annat alternativ är att lägga i tidningspapper, vattna och sedan hälla jord över. Syftet är att ”svälta” ut ogräset. Spontant tycker jag att det skulle bli finare med blommor som marktäckare, men tanken är ju att de blommor som jag planterat ska bli större. Kanske är bättre då med tidningspapper och ett lass med jord över.

Rosrabatten före och efter.

Förebilder på den lilla rabatten. Konstaterat att den där gröna fina marktäckaren inte är så trevlig ändå. Det är tydligen knölklocka och extremt svår att bli av med. Och jag som låtit den leva fritt…

Grönt och fint var det iallafall innan jag gick loss med att klippa ner bladen.

Mina paletter trivs inte, de som står i mitt köksfönster är maffigare på alla sätt och vis. Ska kanske pilla ner lite näring och se vad som händer.

Jag klippte tistlar i gräsmattan och ogräs som fått växa fritt. Det är verkligen tur att jag inte har små barn längre som vill gå barfota i gräsmattan. Det är ingen trevlig gräsmatta just här.

Under tiden jag pysslade med mitt så pysslade humlan med sitt. Blir lite förvirrad av min egen blogg, är det oregano eller är det en basilika. Jag har nämligen skrivit olika under årens lopp… Men om jag inte missminner mig så planterade jag ut både och och bara den ena växten överlevde. Efter lite googlande är jag säker på att det ändå är oreganon som kommer tillbaka år efter år som ett riktigt buffébord för både humlor och bin.

Solig morgonpromenad och pigg som en lärka

Publicerad den av Hannas krypin

Jag vaknade pigg som en lärka imorse. Somnade redan vid åtta igår kväll och haft ett par uppvak men sedan somnat om. Det var så skönt att vakna och känna mig pigg. Ännu piggare blev jag av det härliga vädret. Åkte tidigt till jobbet, ställde bilen vid parkeringen och gick sedan fyra kilometer på riktigt pigga ben. Underbart ju!

Idag fyller min kära mamma åttio år. Ringde imorse, sjöng en trudelutt (hehe sjöng trudelutten sittandes ute i receptionen där det alltid går förbi folk) och pratade en stund. Bestämde att vi skulle ses en sväng efter jobbet. Mamma hade gjort en päronkaka som jag inmundigade och så pratade vi om lite allt möjligt. Brorsan var också där. Trevligt värre att ses en stund.

När jag kom hem slappade jag en stund och därefter tog jag tag i dagens träning. Distans eller intervaller var frågan. Rickard tyckte jag skulle köra intervaller och så fick det bli, närmare bestämt 10*400. Jag valde att återigen utmana mig men på lite mer rimliga nivåer. Jag mådde inte dåligt efter sista intervallen. Däremot hade jag väldigt trötta ben såklart. Precis som det ska vara! Jag är väldigt nöjd.

Håller ifrån mig höstkänslorna

Publicerad den av Hannas krypin

I morse var det bara elva grader (enligt min telefon alltså) så jag drog på mig långa tights, långärmad tröja och min rosa fluffiga jacka. Men sen blev det ju varmt under dagen och solen tittade fram. Vips kändes det alldeles för tidigt för den typen av kläder. Det är bara juli och fortfarande sommar även om termometern och vindarna visar annat. Hösten känns fortfarande så avlägsen och jag är inte redo mentalt! Imorgon blir det korta tights igen. Eller kanske någon fin klänning, vi får se.

Jag tog en kort promenad innan jobbet och testade nya vägar och konstaterade att de två rundorna som jag brukar gå är bäst. Funderat över om jag ska träna något i kväll men efter min intensiva helg får det faktiskt bli vila och inget annat. Om det inte blir en extremt fin kväll, då kommer jag säkert vilja ha lite sol på nosen. Men just precis nu, i skrivande stund, är det vilodag som gäller.

Några tankar om solen

Publicerad den av Hannas krypin

Jag har inte använt solskydd särskilt ofta de senaste åren, ärligt talat inte alls. Egentligen inte för att jag tycker att forskning är trams eller för att jag tror att solen är ofarlig. Men jag har funderat en hel del över hur vi pratar om solen idag. Är vi så fokuserade på risker att att vi glömmer bort att solen faktiskt också är en viktig källa till hälsa?

Missförstå mig rätt, jag tycker verkligen inte att vi ska ligga och pressa i solen tills huden blir röd. Att bränna sig ofta är en riskfaktor för hudcancer. Men samtidigt är solen en källa till liv och har funnits långt innan vi människor ens kom på tanken med solskydd. Är det då rimligt att tänka att den bara är farlig?

Nej jag tror på en mer nyanserad bild. Forskningen har under lång tid främst handlat om hur man bör skydda sig från UV-strålning. De senaste åren har en annan fråga börjat undersökas:

Finns det hälsofördelar med solljus som vi inte pratar lika mycket om?

Det visar sig att svaret verkar vara ja. Solen hjälper kroppen att bilda D-vitamin men forskare idag är tänker att det bara är en liten del av bilden. Solen har fler funktioner:

  • Påverkar dygsrytmen, sömn och hormoner.
  • Solen hjälper till att frigöra kväveoxid från huden vilket man tror sänker blodtrycket och förbättrar blodcirkulationen.
  • Det finns också studier som tittar på hur solen påverkar immunförsvaret och det psykiska välbefinnandet.

Det betyder förstås inte att mer sol alltid är bättre. Det kanske mer handlar om hur man kan vistas i solen på ett klokt sätt. Inte att undvika solen till varje pris. Jag tror inte att det är svart eller vitt. Hälsa handlar inte om att gå till överdrifter utan lagom. Lagom med mat, motion och så tänker jag med solen. Inte pressa flera timmar ute i solen utan det naturliga exponerandet som blir av att vistas ute.

Så det där med solskydd då. Precis som jag skrev i början av inlägget har jag inte använt solskydd på flera år. När jag är ute i naturen är det alltid långbyxor som gäller och vid behov långärmad tröja. Precis som med mycket annat är jag skeptisk till att det som vi är skapade för att möta helt plötsligt skulle vara farligt. Jag är inte intresserad av tvärsäkra råd som säger att ”så här ska det minsann vara”. Försöker istället att hitta en bra balans. Att vara ute varje dag och att njuta av solen när den värmer.

Vad tänker du? Hur ser du på solen och solskydd idag? Har dina tankar förändrats genom åren?

Söndagslistan vecka 30

Publicerad den av Hannas krypin

Känsla: Jag tänker så mycket på min bloggkompis BP och undrar hur hon har det. Nu har även Rickard börjat jobba så nu känns det verkligen att semestern är slut för i år. Känns lite vemodigt. Jag har också känt mig gnällig eftersom det är så segt med det onda i händerna. Dubbla budskap från arbetsterapeut och lite mycket med andra saker.

Väder: Det har varit kallt den här veckan, så där så jag är glad över att jag inte har semester just nu. Men mycket roligt har vi gjort ändå. Vandringar passar ju ypperligt när det inte är hett ute.

Veckans träning:

  • Måndag: 4 kilometers promenad i skogen med Rickard.
  • Tisdag: Skulle springa distans men det blev ett intervallpass istället. 30*30*30.
  • Onsdag: Tog en morgonpromenad på dryga fyra kilometer innan jobbet.
  • Torsdag: Tog en promenad på nästan tre kilometer innan jobbet och sprang ett distanspass på jobbet.
  • Fredag: Vilodag.
  • Lördag: Jag, Rickard och barnen gick rundslingan runt Birgittas udde. Sprang också 1000-meters intervaller på kvällen.
  • Söndag. Jag och Rickard gick Älvarumsleden. Sög bra i benen så det får bli dagens träning.

Mina positiva från veckan:

  • Så glad över de nya bladen på klätterrosen.
  • Turen vid Bergs slussar tillsammans med Rickard. Det var så trevligt och välbehövligt.
  • Att få med alla barn på utflykt till Birgittas udde. Inte S då, han var på egna äventyr.
  • Jag och Rickard hade en trevlig tur runt Älvarumsleden runt Omberg.

Cravings: Glass i stora lass och Ahlgrens bilar.

Något dumt: Jag testade arbetsterapeutens råd om att anstränga händerna lite i vardagen. Drog upp ogräs och det gjorde inte ont under tiden. Däremot så gör det riktigt ont i dag. Hur ska jag veta vad som blir för mycket när jag inte får responsen direkt?

Bilder från veckan: Har fler såklart men du får se fler bilder i inläggen som kommer i veckan.

Min kropp sa nej tack!

Publicerad den av Hannas krypin

Godmorgon!

Idag tänkte jag lägga några rader på att berätta om gårdagens träningspass. Det blev ett pass som verkligen visade var min gräns går. Tanken var att springa 1000m*3. När jag springer den typen av intervaller brukar jag alltid välja att ha gåvila. Det gjorde jag inte den här gången. Istället joggade jag riktigt långsamt i tre minuter innan nästa intervall. Efter den andra kände jag att nej, det här är riktigt jobbigt. Men du vet ju hur jag är, jag vill gärna pressa gränserna. Och det gjorde jag med besked. Efter 500 meter på den sista intervallen var jag tvungen att hoppa av löpbandet och kräkas.

Att pressa sig på det här sättet är såklart inte bra, det blev för mycket. Fördelen är att jag vet var min gräns går. Nästa gång jag ska springa den här typen av intervaller får det bli med gåvila.

Men vad är det egentligen som händer rent fysiologiskt? Det blev jag väldigt nyfiken på. Jag tog min kompis AI till hjälp för att reda ut det hela.

  • Kroppen prioriterar musklerna som jobbar och hjärtat har fullt upp med att pumpa ut stora mängder blod. Blodflödet till magen minskar samtidigt eftersom matsmältning inte står högst på listan över funktioner att prioritera.
  • Kroppens stressystem drar igång ordentligt. Både adrenalin och noradrenalin ökar samtidigt som hjärtat slår hårt och andningen jobbar intensivt.
  • Det blir också en stor värmeproduktion i kroppen. Att det var kallt ute och att jag hade ytterdörren öppen precis vid löpbandet hjälpte som du förstår inte.

Alla dessa funktioner kan bidra till illamående och när belastningen blir för hög kan kroppen utlösa kräkreflexen. Smart sätt att få mig att sänka tempot…. Ibland händer det också att jag mår illa efter tävlingar. Senast det hände var i Västervik. När jag kommer i mål är kroppen fortfarande på högvarv samtidigt som belastningen upphör. Inte undra på att det blir knas.

Det blev en viktig lärdom kring vad jag klarar av just nu. Budskapet som jag fick gick inte att missförstå. Och jag kommer givetvis lyssna, nästa gång jag springer den här typen av intervaller så kommer jag köra gåvila. Det ger helt klart mer kvalitet.

En utflykt till Birgittas udde

Publicerad den av Hannas krypin

Idag åkte jag, Rickard, A och I till Birgittas udde. Birgittas udde är dels en historisk plats och dels en rundslinga på Östgötaleden. Det är också en del av Pilgrimsleden Birgittaleden.

Lite fakta om Birgitta uddes rundslinga:

  • Var: Vid sjön Boren och i närheten av Ulvåsa slott.
  • Längd: 4,5 km.
  • Svårighetsgrad: Lättvandrad på grusvägar.
  • Parkering: Parkeringen ligger 800 meter från där rundslingan börjar. Annars är själva rundan bilfri och man får bara åka med bil där om man ska till något av torpen som finns längs med vägen.

Vid den här skylten kan man välja att följa leden åt vänster eller åt höger. Vi valde vänster men tar man åt höger så kommer man fram till Ulvåsa slott. Otroligt maffig byggnad som vi bara observerade på avstånd från bilen.

Den första historiska plats vi kom till var Galgbacken. Det var tättbevuxet så ingen av oss ville knata upp där. Rickard och barnen fortsatte vidare medan jag läste så jag fick sedan springa i kapp dom.

Efter att ha gått några hundra meter kom vi fram till Tegelslagartorpet och i hagen gick det ett gäng får och betade. Under 1800-talet låg det ett tegelbruk här där man grävde lera direkt ur marken för att tillverka tegel. Det finns tyvärr inget kvar av bruket nu mer än gropar som var omöjliga att se i det höga gräset.

Vi fortsatte vidare och kom fram till ett vägskäl där vi kunde svänga vänster eller höger. Vi valde återigen vänster. Här ska man om man vill komma snabbare till Birgittas udde följa vägen åt höger/neråt istället. Längre upp längs vägen finns ett sådant gulligt torp. Kunde inte fota eftersom det var en massa människor där just då. Uppförsbacken här trodde jag aldrig skulle ta slut…

Dock så fotade jag ett annat gulligt torp som enligt skylten heter Dalen. Drömde mig bort till att själv ha ett litet torp så där mitt ute i skogen.

Till slut var vi framme vid huvudmålet: Ulvåsa medeltida borg som anlades i början av 1200-talet. Skulle det vara en riktig ruin eller bara stenar? Och jodå, visst var det en ruin. Det som finns kvar är vallgraven som sannolikt varit betydligt djupare och så källaren.

Gick längst ut på udden. Där var det några som fiskade och så såg vi på avstånd ett gäng segelbåtar. Tror det var en seglartävling då vi hörde speakern över sjön.

När vi var nöjda med titten här fortsatte vi tillbaka mot bilen igen. Under hela rundan föll det ett stilla regn. En solig dag hade platsen varit 100 gånger finare. Solglitter gör allt vackrare. Hur som helst, regnet lockade fram små, små bebisgrodor som ingen av oss ville trampa på. Lurigt dock att se dom eftersom de såg ut precis som stenarna.

Dubbla budskap och blandade känslor

Publicerad den av Hannas krypin

Det är dags att skriva lite om min torsdag och min fredag. Gårdagen startade med att jag gick min korta runda som är 2,8 kilometer. Hehe, jag hade fart i benen och gick dessa kilometer på inte ens 26 minuter. Min uthållighet som jag fått i löparspåret har även haft den effekten att jag kan gå i ett snabbare tempo. Dagen flöt sedan på och när jag kom hem vilade jag en stund för att sedan ta tag i min träning: ett distanspass på löpbandet. Eftersom min högra fot varit lite tråkig ute i spåret ville jag testa på löpbandet. Och det är så konstigt för kände ingenting. Undrar om det är en mental grej.

Som löpare hör jag ofta talas om runnershigh. Ett stadie där man får känslan av att kunna springa hur länge som helst. Kroppen bara går av sig självt och det går till och med att öka tempot. Exakt så blev det för mig igår. Helt plötsligt var det inte jobbigt längre och kroppen bara sprang av sig själv. Min runnershigh kommer efter sex kilometer. Hehe, lite jobbigt att behöva springa så långt innan det känns lätt och ledigt…

Idag fick jag frågan om jag var trött eller ledsen. Ironin i att få en sådan kommentar när jag sovit nästan nio timmar i natt… Dagen fortsatte med allmänt tråkiga grejer. Ville hjälpa en kollega med en sak och konstaterade att det inte gick. På grund av mina händer alltså. Det här kommer låta hårt men jag känner mig helt värdelös. Samtidigt som jag underlättar för mina kollegor vad gäller logistik och annat. Så jag började gråta när jag pratade om det med chefen och en annan kollega. De var så snälla och försökte muntra upp mig. Sen hände ett par andra saker där jag bara kände att hit men inte längre. Skönt med fredag och helg säger jag.

Jag träffade arbetsterapeut idag på hand och plastik. Jag får dubbla budskap och känner mig bara förvirrad. Jag får inte köra det träningsprogram med vikter som jag fick av rörelse och hälsa. Däremot får jag belasta om det gör ont men bara om smärtan sedan minskar. Hela tiden har jag fått höra att så länge det gör ont så får jag inte belasta utan händerna måste vila. Tror du att jag blir förvirrad eller vad… I praktiken gör det ju ont mer eller mindre hela tiden så det är bara att fortsätta som jag gjort de senaste fyra månaderna.

I morse skickade jag ett mess till Rickard (han jobbade natt). Ska vi inte ses efter jobbet och hitta på något, typ fika och promenad, skrev jag. Såklart var inte Rickard sen att hoppa på. Så han hämtade mig efter jobbet och så åkte vi vidare till Bergs slussar. Köpte glass och satte oss och kollade lite vid kanalen. Det var broöppning precis när vi satte oss och vilka puckon. Flera bilar körde över och en löpare skulle tvunget springa över precis när bommarna gått ner. Pucko säger jag, det finns verkligen folk till allt.

Efter glassen gick vi hela slusstrappan ner. Det var en tysk båt som skulle slussas och en flicka på sisådär 15 bast hade ansvar för linorna vid slussningen. Funderade lite på hur det skulle vara att åka båt, hela vägen från Tyskland ända till Göta kanal. Det måste vara en häftig upplevelse! Hur som helst så satt vi nere vid Roxen en stund innan det var dags att styra kosan hemåt igen.