Kategori: Träning

När kroppen äntligen svarar

Det är så märkligt det där. Jag har kämpat i så många år med min träning. Det har känts tungt och slitsamt. Självförtroendet har varit i botten och skador har avlöst varandra. Jag har stått och stampat på en och samma punkt.

Jag har nog inte skrivit något om det men Rickard har gjort ett träningschema åt mig. Schemat sträcker sig över tolv veckor och jag är i slutet på vecka tre. Med några anpassningar av just innehållet i passen har jag följt det. Jag har fått till längre intervaller och längre pass över huvudet taget. Det har helt klart varit utmanande men det som varit extra glädjande är att jag kunnat utmana mer och mer för varje pass.

Idag skulle jag springa 400 meter. Jag har ett tempo som jag alltid springer mina intervaller i och jag brukar alltid gåvila. Men i Rickards schema har jag istället haft joggvila. Första passet jag körde på det här sättet orkade jag 6 intervaller. Redan passet efter kunde jag springa planerade åtta intervaller. Idag utmanade jag mig ett snäpp till: springa snabbare (4,52min/km, tidigare tempo 5min/km) men jag testade också att joggvila i ett lite högre tempo. Gick hur bra som helst! Gissa om jag är nöjd!

Så tillbaka till det jag skrev i början av inlägget. Jag har verkligen fått kämpa. Gissa då glädjen i att känna att formen äntligen blir bättre och bättre för varje pass. Känna att den fokuserade styrketräningen jag gjorde i höstas också gjort skillnad. Träning är alltid långsiktigt och nu efter allt kämpande kommer mina resultat.

Att våga prova igen och lyckas

Utmanande är ett ord som sammanfattar mina två senaste dagar. Igår morse fick vi skriva upp våra förväntningar på kursen. Jag skrev tre mål,  bland annat att ha roligt. Det kan man säga att jag har haft. Trots mina jobbiga känslor från gårdagen. Jag läste igenom all feedback igen och konstaterade att det egentligen var väldigt konstruktiva tips som jag fick. Det som jag reagerade på i slutändan var att det blev så mycket. Jag fick dock sluta med flaggan i topp. Men vi ska väl kanske ta min dag från början.

Förmiddagens fokus var att få delta i resterande tre simuleringar (jag kommer blanda lite mellan scenarion och simuleringar men det är alltså samma sak). Jag var observatör i ett scenario och deltagare i de andra två. När man simulerar finns det lite olika dockor som man kan använda. Från väldigt enkla dockor där man egentligen inte kan göra så mycket till dockor som både andas och kan svara på enkla ja och nej-frågor. Allt för att det ska bli lättare för deltagarna att vidta rätt åtgärder. Dockan som kan andas och ha en massa ljud för sig ser ju lite läskig ut:

Jag får associationer till skräckfilmer faktiskt men så är jag ju den lite rädda typen av mig. Efter våra tre simuleringar var det dags för lunch. Kålpudding, soppa eller linsbiff var alternativen. Den där linsbiffen var precis så tråkig och torr som den ser ut att vara. Men tzatzikin var god.

Efter lunchen pratade vi om vilka två scenarion som vi skulle köra igen. Jag ville såklart få gå hem från kursen med en betydligt bättre känsla så jag erbjöd mig. Men jag valde inte samma scenario som igår, istället fick det bli ett scenario med hjärtstopp och sedan omhändertagandet enligt A-E när patienten återfår blodcirkulationen. Jag hade hand om själva scenariot och en annan instruktörskollega skulle ha hand om återkopplingen. Utöver kollegan så var det en tredje instruktör som skulle titta på oss instruktörer och ge feedback. I tidigare simuleringar så har fokus istället varit på deltagarna. Så det var en väsentlig skillnad men så nyttigt och bra.

Lång utläggning, jag fick fin kritik och kunde gå hem från kursen med en bra känsla. Så nöjd! Väl hemma fortsatte jag utmana mig. Först tänkte jag springa på löpbandet, sedan inte alls men tänkte det fick vara någon måtta på latmasken. Så utmanade mig själv genom att jogga i skogen fast det höll på att mörkna. Det fick bli två varv, ett varv i det långa spåret och ett i det korta. Därefter blev det en extra sväng för att få ihop totalt nio kilometer. Jag lät mina ben välja tempot eftersom jag kände mig pigg. Nu när jag kunnat träna lite längre pass känner jag verkligen skillnad på uthålligheten.

Vårkänslor!!!

Nu kan inte ens jag stå emot vårkänslorna längre. I morse när jag ställde bilen vid tio över sex så var det en tydlig skillnad. Det går verkligen mot ljusare tider. Se bara på bilden ovan!

Jag har i vanlig ordning varit samordnare på jobbet. Hade det relativt lugnt så förberedde mig inför utbildning som jag ska gå nu onsdag och torsdag. Utbildningen handlar om hur man blir bättre på att leda scenarion. Skapade ett fiktivt patientfall och använde mitt ”go to”-namn Agda. Läste även en engelsk artikel om scenarioträning. Den ska diskuteras under utbildningen så kommer behöva läsa den en gång till.

Jag och Rickard pratade om att springa intervaller på bana. Men idag har det blåst riktigt hård vind. Tänkte därför springa på löpbandet. Men när jag åkte hem så sken solen så jag kom att tänka på ett roligt pass att springa ute i spåret: 30 sekunder snabbt och 30 sekunder gång ett varv och sedan ett varv till och då springa en minut och gå en minut. Tanken är såklart att det tempot ska vara s¨å pass högt att det blir jobbigt. Det kan man ju säga att jag lyckades med. Det blev totalt sju kilometer, nu måste mina distanspass bli längre när intervallpassen blir så pass långa. Medan jag sprang mina intervaller så sprang Rickard ett distanspass. Det var mycket folk i spåret, många som vill passa på nu när det börjar bli ljusare.

Kan man säga att man förstår?

Jag var så ledsen idag över saker som jag inte kan gå in på här. En av mina kollegor var så söt, tog med sig en kexchoklad till mig för hon tänkte tanken att ”den här behöver nog Hanna”. Hon visste inte ens att jag mådde som jag gjorde när hon tänkte så. Så jag blev helt rörd och började gråta av den anledningen också.

Annars har det varit en bra dag på jobbet. På eftermiddagen hade kuratorerna en reflektionstimme med oss. Temat var krisreaktioner. Vi samtalade bland annat om hur vi tror att vi själva skulle reagera i en kris och hur vi skulle vilja bli bemötta. Det var riktigt intressant, och jag kom att tänka på något som jag har burit med mig sedan 2013, när jag hörde det första gången:

Nyckeln till att förstå är att förstå att man inte förstår…

Låter det snurrigt? Jag ska förklara. Citatet ovan fick jag med mig under en föreläsning när jag utbildade mig till specialistundersköterska inom palliativ vård. Det har stannat kvar hos mig.

Jag brukar vara lite försiktig med att säga till en annan människa att jag förstår. Risken finns att jag får tillbaka ett ”vad är det du tror att du förstår?” Om jag inte har varit i samma situation kan jag omöjligt förstå hur det känns. Om jag aldrig själv har fått besked om en obotlig sjukdom kan jag inte veta hur det känns att ta emot ett sådant besked. Jag kan möta personen med empati, närvaro och respekt – men jag kan inte säga att jag förstår. Däremot så kan jag föreställa mig att det är svårt och att det gör ont, det kan jag säga. Hur tänker du?

Så från det lite tunga från min dag till något betydligt roligare. Jag har tränat ikväll, tredje passet på rad. Jag har trots mina två tidigare träningspass haft riktigt pigga ben. Då är det dumt att inte passa på. Så ikväll fick det bli fokus på styrka och explosivitet.

Det går väl kanske lite framåt med formen

När jag kom hem från jobbet så påbörjade jag ett helt annat inlägg. Eller egentligen två men med lite olika twist på samma ämne. Men just idag hittar jag inte rätt på orden så jag låter dessa två inlägg ligga kvar i utkastmappen. Kanske att det går att göra något vettigt av dom en annan dag.

Så istället tänkte jag skriva om kvällens träningspass. Jag bestämde mig för att springa 400 meter igen. I helgen ska jag döma två matcher så då får jag till korta och snabba intervaller. Hur som helst…

I söndags när jag sprang det här passet fick det bli 6*400 meter med joggvila. Döm om min förvåning när jag ikväll med relativt lätta steg kunde springa två intervaller till i samma fart och med samma längd på vilan. Så check på 8*400 meter. Visst vill vi tänka att det går framåt och att det inte bara är en bra löpardag. 😛

”Man kan inte springa i minusgrader”

Som jag skrev i morgonens inlägg gick jag och la mig tidigt igår kväll. Somnade direkt och har nog ändå sovit bra i natt. Jag har varit betydligt piggare idag så både jag och Rickard tänkte jogga lite. Min plan var att springa på löpbandet. Som vanligt liksom för man kan ”inte” springa i minusgrader. Inte heller i mörker…..Men så fick jag bara den där lusten att utmana mig. Få till några kilometers lugn jogging. Och vet du att jag gillade det, både minusgraderna och mörkret. Med rätt kläder var det ju faktiskt hur härligt som helst. Ville egentligen jogga längre än fem kilometer men hade lite ont i min högra fotled så ville inte pressa för mycket. Tror att fotleden beror på att mina löparskor nu sjunger på sista versen.

Summa summarum är att jag är så nöjd! Med tanke på känslan i kroppen igår kändes det rätt långt borta att kunna göra något mer utmanande fysiskt. Från sjukdomskänsla till att kunna ta mig ut och jogga i fem kilometer. Det trodde jag inte igår.

Fem en fredag vecka 6: Ditt eller datt

Då kan jag sätta check på dag två i min skyddsombudsutbildning. Vi har pratat om arbetsmiljölagen och fått verktyg för att kunna förändra på våra arbetsplatser. Om behov finns vill säga. Igår skulle vi lämna kvar namnskyltarna. Jag tänkte direkt att det säkerligen skulle vara bordsplacering. Och mycket riktigt, jag hamnade med helt andra personer idag. Det är nyttigt att hänga med de andra deltagarna också. Lite intressant dock att se hur alla drogs till de personer som man hängde med första dagen. Så också jag…. Konstaterade också att jag är en väldigt framåt person, hörs och syns och behöver öva på att backa ibland. Den egenskapen kan nog helt klart göra att jag uppfattas som en lite jobbig person. Samtidigt är det en styrka att faktiskt våga ta plats. Den här reflektionen kanske jag skriver om i ett helt eget inlägg framöver.

När jag kom hem satt jag och Rickard och pratade om allt möjligt och så tog jag tag i dagens träning. Springa intervaller eller jogga några kilometer. Tänkte att springa 400 meter är en bra idé. Rickard tyckte i sin tur att jag skulle utmana mig och springa i betydligt snabbare tempo än vad jag brukar. Jag var skeptisk, testade och konstaterade att den farten jag brukar springa 400 meter är ett bra tempo. Men jag utmanade mig på så sätt att jag körde den farten i en minut*5 och så 2*400 meter. Avslutade med några bra pilatesövningar.

Och så slutligen, Elisas fem en fredag som den här veckan handlar om ditt och datt. Tycker att det var riktigt bra frågor.

  1. Vad väljer du oftast, planera eller ta dagen som den kommer? Tar dagen som den kommer. Det är Rickard som är den som planerar och håller koll. Jag är lite mer ”go with the flow”.
  2. Vad föredrar du, tystnad eller något i bakgrunden? Det beror på dagsformen, ibland är tystnad bästa sällskapet men för det mesta vill jag ha något i bakgrunden.
  3. Vad funkar bäst för dig, ensam tid eller sällskap? Samma
  4. När något blir fel, skrattar du bort det eller stör dig? Skrattar bort det direkt när det händer och stör mig i efterhand.
  5. Vad känns enklast, göra klart direkt eller ta det senare? Jag är helt klart den som skjuter upp och så slutar det alltid med att jag blir irriterad på mig själv för att jag skjutit upp det. Det är egentligen bättre att göra klart direkt. Som igår med mina intyg.

Fredagslufs, lasagne och heder

Jag har sprungit lite idag. Eller springa är att ta i, min lufs på löpbandet är inte ens jobbig. Som vanligt joggade jag i 45 minuter, lite snabbare än senast. Det känns mer som att gå en rask promenad och just idag känns det konstigt att det ska göra mig snabbare på sikt. Efter löpningen lagade jag till lasagne igen. Tycker helt klart att den blir godare och godare för varje gång.

Jag och Rickard har börjat se på en svensk serie: Heder med bland andra Alexandra Rapaport och Eva Röse i huvudrollerna. Det är ingen ny serie, kom tydligen redan 2019 och det finns tre säsonger. Serien handlar om fyra kvinnor som driver en advokatbyrå där de fokuserar på utsatta kvinnor. I säsongen försöker de reda ut ett mord och omständigheterna kring det.

Ett grymt bra fyspass

Ikväll var det dags för träning med domarklubben igen. Tänkte först skippa träningen eftersom jag jobbar i natt. Men det kändes som en lite för lam ursäkt så jag och Rickard åkte på träningen tillsammans. Det bjöds på ett riktigt tufft pass med löpning, ”idioten” i form av stafett, olika tuffa styrkeövningar och såklart avslutades det med mina fem pilatesövningar.

Tycker det är intressant det där hur kroppen ändå har förändrats till det bättre. Förr kunde jag knappt röra på mig efter löptest. En promenad var jobbigt. Men igår, efter bara en dags vila efter löptestet så joggade jag några långsamma kilometer på löpbandet. Och så konditions- och styrkepasset igår. Men imorgon, eller idag ser jag för klockan är över midnatt så blir det en vilodag. Behöver bara få till lite aktiv vila känner jag.

Ett klokt beslut

Både jag och Rickard var helt slut efter helgens kurser, så det blev tidig läggdags. Det som förvånade mig var att jag somnade snabbt och vaknade bara ett par gånger under natten. Kan inte säga att jag kände mig utvilad när jag vaknade men har fått betydligt fler timmars sömn än i helgen.

Jag velade länge om jag skulle springa före eller efter lunch, men valde till slut att ställa mig på löpbandet innan lunch. Med sega ben efter löptestet var det mest jobbigt, men jag joggade ändå trettio lugna minuter. Samtidigt så tittade jag på filmen ”Britt-Marie var här”. Efter maten la jag mig och sov ett par timmar. Att springa före maten var dagens bästa beslut. Taggar då för att jobba tre nätter.