Kategori: Träning

Det här blir det tredje löpningsrelaterade inlägget på rad. Men sedan lovar jag att jag ska fokusera på annat. Hur som helst, ikväll var det dags för årets mittsäsongsträff med fotbollsdomarna. Här vill coacher och instruktörer se att man inte tappat flåset under sommaren. Grabbarna springer 1600 meter på tid och tjejerna springer 1400 meter.

Jag funderade hela dagen på vilket tidsmål som är rimligt, vad jag kan tänkas orka springa. Jag hade förra årets tid och vårens tid för jämförelse men de tiderna är från 1600 meter. Jag ville såklart vara bättre än i våras. Orkar jag springa i fem minuter/km i 1400 meter i värmen? Det är den hastigheten jag springer mina intervaller i på löpbandet men det är inte riktigt samma sak, löpband och löparbana. Drömmen är att lyckas springa på 7 minuter blankt. Men det tror jag blir lite för tufft.

Fyspasset började med uppvärmning och sedan skulle vi sprinta 3*40 meter. Jag fick galet jobbiga förutsättningar för vet du vad jag gjorde när jag kom i mål på den andra intervallen? Jo, jag fällde mig själv på något konstigt sätt, gjorde världens vurpa och skrapade upp mitt högra knä och gjorde illa båda handflatorna när jag tog emot mig. Andra vurpan inom en vecka. Det går bra nu… Så hur som helst. Efter en kort vila var dags att ställa upp för själva testloppet, 1400 meter på tid. Under tiden kände jag verkligen inte att jag hade mer att ge, jag orkade verkligen inte öka. Gissa att jag kände mig ursämst då jag inte lyckades vara bättre än i våras trots bra träning. Men det var varmt, jag gjorde en ordentlig vurpa i sprinten så jag ska vara snäll mot mig själv. Svårt dock…

Halva 2026 har gått och jag tänkte att det kunde vara kul att reflektera kring årets träning. Det är lätt att bli ”hemmablind” och tänka att det står still i utvecklingen. Trots alla fina resultat på träningspass, på fotbollsplan och på loppen.

Året började knaggligt med att komma igång igen efter min långdragna skada. Hela hösten 2025 körde jag alternativ träning, crosstrainer och explosiv styrka för benen. I december kunde jag börja löpträna försiktigt. Under dessa pass fokuserade jag på att springa under en visst tid: 45 minuter och inte att komma ett visst antal kilometer. Det fokus ger bra uthållighet som behövs för att kunna bli snabbare.

Årets första löppass blev ett intervallpass på löpbandet: 5*200 meter med joggvila mellan varje. Jag och Rickard var också med på ett träningspass som domarklubben ordnade på Friskis och Svettis. Jag utmanade mig och var med på träningen med domarklubben. Det är alltid svårt och utmanande att träna tillsammans med killarna i domarklubben som är på en helt annan nivå än jag. Jag fortsatte med lugna distanspass med fokus att bygga uthållighet. Rickard skrev ett träningschema åt mig som jag följde så gott det gick mellan fotbollsmatcherna. Målsättningen med träningschemat var att kunna springa fem kilometer på 25 minuter. Det är en tid som är utmanande för vem som helst! Jag är verkligen inte där än, springer just nu 400meters intervaller i det tempo jag måste hålla för att kunna springa 5 kilometer på 25 minuter.

I januari sprang jag löptest och det gick riktigt bra. Inte på de korta intervallerna, det är mitt stående problem men de långa intervallerna gick så klart galant. Under februari, mars och april kunde jag träna det jag ville och jag kände hur jag blev bättre och bättre för varje vecka. Träningsschemat var riktigt utmanande men precis det jag behövde för att långsamt bli bättre och bättre.

Skadan höll sig borta men i maj hände det som inte fick hända: jag drog upp min skada igen när jag ville hjälpa domartillsättaren och dömde tre fotbollsmatcher på rad. Inte samma dag såklart, men fredag, lördag, söndag. Så därefter fick det bli mer alternativ träning igen. Jag har trots skadan fortsatt döma fotboll och nu under sommaruppehållet känner jag att den är nästan helt läkt. Vi får se hur kroppen reagerar sen när det är dags för matcher igen.

Den största skillnaden i min form har jag märkt under matcherna. Jag är mer uthållig, förr kunde jag känna mig helt tom i huvudet efter en match men den känslan har jag inte längre på samma sätt. Jag orkar också ta fler löpningar, känner mig pigg i kroppen betydligt längre.

Vi måste ju såklart avsluta det här inlägget med att skriva om hur det gått med mitt mål att kunna springa fem kilometer på under trettio minuter igen. Och det lyckades jag med under Himmelstalundslopet i våras. Sedan har det blivit ett gäng lopp: blodomloppet i Linköping, Byrundan i Gamleby, Västervik city run och så årets viktigaste lopp: Victorialoppet på Öland. I flera år har jag velat springa båda loppen på samma kväll och det kan jag nu sätta check på. Är så nöjd med det, både snabbare totalt på loppen och så den utmaningen som det är att springa 13 kilometer på det sättet samma kväll. Jag är helt klart på väg tillbaka igen!

Gårdagens distanspass blev ju en liten missräkning eller vad man ska säga. Kroppen ville inte alls och det kändes som att all min uthållighet bara flugit sin kos. Fick nämligen mjölksyra av att bara ta mig uppför en backe i långsam gång.

Så hur skulle det då gå idag när tanken var att springa 10*400 meter med joggvila? Alldeles utmärkt skulle det visa sig. Jag tänkte först att det skulle räcka med 6*400meter, att jag inte skulle vilja springa fler. Men hjärnan är uppenbarligen väldigt lättlurad för efter den sjätte intervallen var det ju bara fyra kvar. Tänkte då att om jag inte orkade kunde jag köra gåvila på de fyra sista. Men återigen var min hjärna lättlurad, de fyra sista sprangs igenom relativt lätt. Det märkliga är att det oftast är den första intervallen och den sista som är jobbigast. Den första för att min kropp inte kommit igång än och den sista för att jag har några kilometer i benen. Resten går av bara farten eller vad man ska säga.