Ibland tycker jag att debatten kring olika områden blir så konstig. Till och med matte som ska vara logiskt börjar också beskrivas kring normer och inkludering.
Jag hamnade i en artikel i Vi lärare där det diskuteras kring en avhandling. Forskaren Laura Caligari menar att matteuppgifter kan vara exkluderande då de bygger på situationer i vardagen som alla inte kan känna igen sig i. Jag tycker att det är ett mycket intressant resonemang. Tycker allt att det är logiskt att elevers förståelse av språk och erfarenheter påverkas av vilka förkunskaper och erfarenheter man har.
Det här resonemanget väcker dock en fråga. När går rimlig eftertanke över i ideologi? När elever inte förstår en uppgift, beror det alltid på att uppgiften representerar normer. Eller kan det vara så enkelt att det mer handlar om bristande läsvana, att det saknas förkunskaper.
Skolan ska vara en inkluderande plats. Jag tänker att lärande faktiskt det mesta att möta det man inte förstår eller inte kan. Finns det inte ett problem i att barnet bara möter det som det känner igen. Hur ska man lära sig något nytt om allt bara är bekant? Hur är det med förståelsen för andra kulturer, andra sätt att leva? Ska inte skolan vidga barnets vyer och inte stänga in i ett fack?
Det blev en lång utläggning. Jag tycker att det är ett problem i dagens samhälle att man är så rädd för att människor ska känna sig exkluderade att man vänder ut och in på sig själv. Att göra minsta lilla till ett politiskt problem. Kan man verkligen förvänta sig att alla ska anpassa sig efter ett visst synsätt?
Problemet för mig är att matte som handlar om problemlösning och logik ska börja analyseras genom normer, identitet och politik. För mig flyttas då fokus från kunskap till känslor. Vill vi verkligen att kunskap ska vara känslostyrt? Det vill inte jag.
