Kategori: Hanna funderar

Det är val i år. Jag tycker att det är svårare än någonsin att välja parti att rösta på. Politikerna är så fokuserade på att framhäva varandras fel och brister istället för vad de vill göra annorlunda. På det sättet vinner man inga röster. Det är inte bara lek med hink och spade i politiken, det är ett fullskaligt sandkrig.

Och som i alla riktigt barnsliga sandkrig verkar reglerna vara ungefär: kasta först, tänk sen. Helst så mycket sand som möjligt och gärna rätt i ansiktet. Sakfrågorna då? De ligger kvar där i hinken helt orörda, medan alla är fullt upptagna med att bevisa att någon annan har en fulare spade.

Det är som att hela valrörelsen har förvandlats till en enda lång tråd på sociala medier, där varje inlägg börjar med “men de då?” och slutar med att ingen riktigt vet vad någon faktiskt vill. Jag vill rösta för något som faktiskt tar samhället framåt, inte bara släcka bränder här och nu. Jag upplever att det mer handlar om framhäva andras fel och brister istället för vad man själv vill göra.

För just nu tycker jag att det handlar mindre om riktning och mer om reaktion. Mindre “hit ska vi” och mer “dit ska vi absolut inte, särskilt inte om de föreslår det”. Och det gör mig inte direkt klokare som väljare. Istället vill jag bara stänga av och gå och göra något annat. Typ… äta chiapudding och bli influencer istället. Där vet man åtminstone vad man får: en perfekt vinklad frukost och ett tydligt budskap om att allt löser sig med rätt filter.

Jag saknar politiker som vågar prata om deras ambitioner och visioner utan att samtidigt dra in andras nackdelar. Jag vet att det är önsketänkande. Det får bli som vanligt att rösta på det minst dåliga.

Det är åttonde mars och internationella kvinnodagen. Det är en dag som ofta fylls av blommor, vänliga ord och grattis-hälsningar. Visst finns det en del att fira. Kvinnor har kämpat för rättigheter som tidigare generationer bara kunnat drömma om. Att få rösta och utbilda sig. Att få möjligheten att arbeta och rätten att bestämma över sina egna liv.

Men internationella kvinnodagen är också en påminnelse om att det finns mycket kvar att kämpa för. Kampen för kvinnors rättigheter är långt i från över. I många delar av världen riskerar kvinnor fortfarande sina liv för sådant som vi här i Sverige tar för givet: rätten att bestämma över sina egna kroppar, rätten att klä sig som de vill, rätten att röra sig fritt och rätten att uttrycka sig fritt. I Iran fortsätter kvinnor att protestera mot tvångslagar och förtryck, trots att protesterna möts av arresteringar, fängelsestraff och ibland brutalt våld. Ändå fortsätter de och det är svårt att inte bli berörd av deras mod.

Kvinnor som går ut utan slöja och kvinnor som demonstrerar på gatorna. Kvinnor som skriver, organiserar sig, protesterar och vägrar vara tysta. Deras mod är helt klart både inspirerande och samtidigt så fruktansvärt. Ingen ska behöva riskera sitt liv för något så grundläggande som sin frihet.

Det påminner också om något som är lätt att glömma bort. Rättigheterna som vi har är aldrig helt självklara. De kan lätt tas ifrån oss om vi slutar värna om dom. Internationella kvinnodagen handlar därför inte om att bara fira framsteg. Den handlar också om solidaritet och om att se varandra över gränser. Om att förstå att kvinnors kamp för frihet pågår på många platser samtidigt.

Den handlar också om att fortsätta prata om de orättvisor som fortfarande finns, även i samhällen där vi kommit långt. Löneskillnader, otrygga arbetsvillkor i kvinnodominerade yrken, våld mot kvinnor och begränsningar av kvinnors rätt till sin egen kropp är frågor som definitivt angår oss.

Det är lätt att glömma bort att för varje rättighet en kvinna har finns det någon som en gång kämpade för den. Och det mest viktiga: kvinnor som fortfarande kämpar för sin frihet.

Jag läste ett intressant blogginlägg hos The Swedish Lakehouse. Stycket handlade om hur de ska ha en dag i skolan där de pratar om hur man kan använda AI. Det jag vill diskutera kring är det här stycket:

Vi lärare skall gå en kurs i hur vi skall använda A.I. i skolan. 

Jag vill inte vara kärringen mot strömmen som stretar emot utvecklingen men jag är rädd att eleverna kommer att sluta tänka själva och lämna över det mesta till A.I. Eleverna låter redan A.I. skriva texter och göra läxor, och när jag tog upp det på den senaste A.I. genomgången så sa A.I experterna att i framtiden så kanske vi inte ska hålla på med att skriva en massa texter i skolan, för det kan A.I. göra.

Annelie

Jag är verkligen kluven till AI. Det finns helt klart många fördelar med AI men det finns också klara nackdelar. Det värsta jag vet är alla dessa reels på Facebook och instagram som är uppenbart genererade med hjälp av AI. Var är det egna skapandet? Och hur ska man kunna skilja mellan det äkta materialet och oäkta? Jag tycker snarare att det behövs mer av det äkta, det äkta skapandet med själ och hjärta.

Vad händer med det egna tänkandet när man använder sig av AI och då tar genvägar till en färdig text? Att skriva är att tänka och när man fastnar måste man testa andra vägar. Vad händer med fantasin om den inte utmanas? Om man alltid ber om ett färdigt svar, vad händer med sin egen fantasi och sitt eget skapande på sikt?

Samtidigt behöver det vara bara av ondo? Om man ber AI generera en text och sedan reflekterar och analyserar texten kanske man lär sig något på kuppen. Man kanske lär sig att se ett tomt och platt resonemang där det saknas något viktigt. Det är i alla fall så jag upplever en AI-genererad text. Det är perfekt, det är klyschor och fullt med stora ord som inte betyder ett dugg. Men om man får ta en text och skriva om kanske det inte bara är dåligt.

Kontentan av mitt svammel är att jag tror att vi människor behöver utmanas för att utvecklas. Genvägar fungerar inte så tyvärr. Ungdomar behöver lära sig att tänka själva, att resonera och analysera. Det växer man av!

Madeleine skrev ett riktigt intressant och tänkvärt inlägg som jag tänker spinna vidare på. Hennes inlägg fokuserar på att så fort någon väljer att göra något som avviker från normen så ska det kritiseras och letas fel. Man blir dömd och anses ha gjort felaktiga val.

Det är egentligen där jag vill börja, i vår oförmåga att ta in att alla gör olika val och att acceptera det. Det som är rätt för mig är inte det för någon annan.

I min twist av Madeleines inlägg tänkte jag börja med att fokusera lite på Agneta, barnmorskan som riskerar att bli dömd. Hennes ”allvarliga” brott är att hon assisterade vid en tvillingförlossning i hemmet. Det här med hemförlossningars vara eller icke vara har verkligen väckt stor debatt. De som är emot lyfter alla risker och framförallt utifrån sina egna upplevelser. ”Om jag inte hade varit på sjukhus så hade mitt barn dött”.

Men när man resonerar på det sättet så missar man något viktigt: man kan inte projicera sina upplevelser på andra och ta det som något allmängiltigt. Vi har alla våra egna upplevelser, erfarenheter och känslor som gör att vi fattar olika beslut. Agneta blir nästan en symbol. Inte bara för hemförlossningsdebatten, utan för vad som händer när någon kliver utanför det etablerade och vågar göra något som inte passar in i normen. Då ska det granskas, ifrågasättas och kanske bestraffas.

Jag har full förståelse för de kvinnor som väljer en hemförlossning. För dom är alternativet att föda på sjukhus värre än att få vara i sin trygga vrå i hemmet. Det är också anmärkningsvärt eftersom att vi har autonomi och självbestämmande i Sverige. Ingen inom vården kan tvinga någon till något som man inte vill. (Om man inte är under tvångsvård förstås men det är en helt annan sak.) Att välja att föda sitt barn hemma är ett val precis som att välja att föda på sjukhus är det. Om man vägt alla fördelar och nackdelar mot varandra och man ändå väljer att stå fast vid sin övertygelse vem är då exempelvis jag att kritisera det då?

Jag tänker att det här lite är ett symtom för tiden. Nåde den som vågar tänka själv och gå emot normen. När människor inte vågar tänka fritt, inte vågar fatta beslut baserade på det som känns rätt för dom så kommer vi få en otrygg generation. En generation som inte vågar stå upp för sig själv utan faller in i det trygga i att tillhöra ett sammanhang där man inte behöver synas eller ta plats. Men vad gör det med sin egen självkänsla när man går emot det man egentligen tror på?

Jag tänkte på en sak när jag fick veta lite mer om Kommunals historia. Arbetarrörelsen och socialdemokratin har historiskt en stark koppling till varandra. Som du då vet har jag en stark motvilja till just socialdemokraterna. Samtidigt är mina värderingar i grunden väldigt röda. Inte i miljöfrågor, men när det gäller vården vilket är min absoluta hjärtefråga.

Utifrån det tänkte jag att det kanske är lite motsägelsefullt att engagera sig fackligt. Fackföreningsrörelsen är ju historiskt starkt sammanflätad med arbetarrörelsen och socialdemokratin. Det här skaver lite för mig, hur kan jag vara så anti ett parti men samtidigt vara så nära i värderingar?

Det finns helt klart ett viktigt arbete att göra. Det finns så många människor som har dåliga arbetsvillkor och det fackliga handlar ju inte om partipolitik i första hand utan om människors arbetsvillkor, trygghet och arbetsmiljö. I patientmötet handlar det heller inte personalen utan om hälsa och värdighet.

Det är väl så att det ena inte behöver utesluta det andra. Jag tänker att jag ändå i slutändan kan vara kritisk till ett parti och samtidigt stå bakom jämlikhet, rättvisa och frihet. Att vilja förändra utan att köpa det politiska.

Mitt svar på frågan om en eventuell bloggdöd är ett rungande nej. Bloggar som format lever definitivt fortfarande, men förutsättningarna har ändrats. Jag upplever att läsandet minskar och att hierarkierna blivit stelare. De stora bloggarna är i princip ohotade i toppen, medan det blivit allt svårare för mindre eller nya röster att nå ut till en större läsarkrets.

Jag tror inte att det handlar om brist på kvalitet eller engagemang hos mindre bloggar, utan snarare om hur synlighet fungerar idag. Algoritmer, plattformar och portaler förstärker det som redan är stort. Det skapar ett slags rundgång där samma röster återkommer, medan andra aldrig riktigt får chansen att höras.

Jag läste ett inlägg hos Sandra där hon reflekterade kring ett inlägg som Clara skrivit, där Clara efterlyser mer konkurrens. Jag kan på sätt och vis förstå både Claras önskan och reaktionerna på hennes inlägg. Men jag vill också bidra med min egen syn på saken.

För mig handlar frågan mindre om konkurrens och mer om generositet. Jag tycker generellt att alla som driver bloggar – särskilt de med stor räckvidd – borde vara mer generösa med att låta andra växa. Ju fler röster som får utrymme, desto rikare blir hela blogglandia. Att dela, länka och lyfta andra innebär inte att man tappar sin egen position – tvärtom kan det bidra till att fler hittar in i bloggvärlden överhuvudtaget.

Det är därför jag fastnar vid en detalj i Sandras inlägg. Hon länkar till flera säkerligen mycket läsvärda bloggar – men samtliga tillhör samma stora portal som hon och har redan en betydligt större läsarkrets än de flesta mindre bloggar. Det illustrerar ett stort problem: även när vi vill vara generösa och bjussiga så väljer vi att lyfta dem som redan syns.

Om tanken är att på allvar motverka en eventuell bloggdöd – eller åtminstone förminskandet av bloggandet– behöver man nog börja leta utanför invanda kretsar. Aktivt söka upp mindre bloggar, länka till dem, läsa dem, prata om dem. Inte för att vara snäll utan för att vidga och visa på en större bredd. Mina absoluta favoriter är inte de stora influencerbloggarna utan små gemytliga bloggar där jag verkligen kan känna igen mig.

PS: Dessa två inlägg som jag länkar till är från förra året men ville ändå reflektera lite i efterhand eftersom Sandra lyfte sitt inlägg i en sammanfattning från året).

Jag tycker det är intressant att fundera över hur många olika typer av bloggar det finns. Bloggar med olika fokus, livsstil, träning/hälsa, foto, samhällskritiska bloggar med mera. Min egen blogg är mest en personlig blogg med vardags- och träningsinlägg. Så många reflektioner får inte plats. Det beror mest på att jag inte snubblat över intressanta ämnen. Just nu är fokus på Joakim Lundells bok. Har han hittat på allt? Men det tänker jag inte lägga energi på att spekulera om över huvudet taget. Det intresserar mig inte.

Jag känner inte för att skriva samhällskritiska inlägg. Känner mest för att dela min vardag och min träning. Så följer man mig för den typen av inlägg som jag skrivit tidigare kanske det inte är så kul just nu att hänga här. Det där med att reflektera och tycka till om omvärlden och så vidare, det kräver en hel del fokus och research. Skriva bara för att slänga ur mig en massa åsikter är inte riktigt min grej.