Jag och Rickard diskuterade om vi skulle se slutdebatten eller inte just på grund av att vi båda vet hur det brukar bli. Men så gjorde vi det ändå eftersom vi tänkte att det ändå går att stänga av. Och så satt vi där och kollade på hela spektaklet.

Och vad ska man säga, det blev väl ungefär som förväntat. Pajkastning, partiledare som avbryter varandra och vägrar ge ett rakt svar på en fråga. Alltså, jag skäms när jag ser hur personer som vill leda Sverige beter sig. Som vill att jag ska rösta på just deras parti och deras politik.

Det är helt okej att politiker tycker olika, det är ju hela poängen med att vi har ett gäng olika partier. Men när de inte svarar på frågor, när de slingrar sig runt frågan och till på köpet bara klagar på de andra partierna. Då undrar jag lite hur det är ställt. Vill de vinna min röst eller vill de bara kasta paj?

Så avslutningsvis då mina ofiltrerade reaktioner vad gäller partiledarnas insatser.

• Nooshi som vägrar ge ett rakt svar på frågan om hon vill förbjuda niqab och burka. Hur svårt ska det vara? Ja eller nej liksom.
• Ulf Kristersson var nog den som var mest anonym. Nästan som en liten tyst mus.
• Jimmie Åkesson som ändå brukar kunna debattera, nej det var inte hans dag igår.
• Ebba – helt okej.
• Simona – Jag är inte liberal men hon är den som gjorde starkast avtryck. Vilken pondus ändå och debattör. Starkt!
• Amanda Lind – bättre än i utfrågningen.
• Magdalena Andersson – Övertygar mig inte.
• Elisabeth Tand Ringqvist – Varken bu eller bä, rätt så slätstruket.

Klimatet spelar roll, för om vi inte tar hand om klimatet har vi snart ingen planet kvar”

Jag vet inte var jag läste citatet ovan. Men det spelar ingen roll egentligen. Jag köper delvis påståendet. Men jag skulle samtidigt också vilja vända på kakan:

• tryggheten spelar roll
• vården spelar roll
• satsningar på skolan spelar roll
• ekonomin och välfärden spelar roll.

Jag kan helt klart sympatisera med sakfrågor. Mina värderingar vad gäller vården är exempelvis röda. (Men inte bara, KD är faktiskt nära socialdemokraterna i vårdfrågan). Men för mig finns det så mycket annat också huruvida ett parti får min röst eller inte. Det handlar om förtroende. Jag förstår inte hur politiker kan komma undan med korkade uttalanden och ändå få folkets röst. Som med Nooshi och utfrågningen hon deltagit i under veckan. Det är så mycket goddag yxskaft över svaren att jag kände ”vad hände här” och hur kan folk fortfarande ha kvar förtroendet. Det finns en mätning som Demoskop gjorde 15 juli-19 augusti som visar att förtroendet faktiskt har dalat, från 21% till 18%.

Jag kan sympatisera i sakfrågor hos i stort sett alla partier i riksdagen men för att få min röst, då krävs det mer. På det sättet är jag nog rätt fyrkantig. Men jag har alltid varit sådan, förtroende=min röst.

Som du vet följer jag ett gäng personer med, vad ska man säga, ett lite alternativt synsätt på samhället. Konspirationerna flödar och allt som händer verkar ske med en baktanke. Alla med politisk makt är styrda av någon inflytelserik person i bakgrunden.

Jag hamnade i en diskussion om det och blev påmind om att det är just den här delen av deras världsbild som jag har svårast att köpa. Jag är absolut inte så naiv att jag tror att allt sker i ett vakuum. Det finns såklart lobbyister, företag, organisationer och såklart mäktiga personer som vill styra politiken åt ett visst håll som gynnar dom. Och Sverige har såklart begränsningar i vad som kan göras utifrån EU och andra internationella samarbeten.

Men att därifrån tänka att allt som sker är planerat av någon annan är ganska långsökt. Jag har nämligen svårt att tro att politikerna är marionetter som spelar sina roller och vill få oss att tro att vi kan påverka. Att åtta partier i riksdagen skulle styras åt samma håll, föra samma politik och att samtidigt lägga upp en fasad med skillnader för att lura väljarna. Nej, jag köper det inte. Det är alldeles för långsökt.

För skillnaderna finns ju där, partierna tycker olika om väldigt mycket. De prioriterar olika, har olika ideologiska utgångspunkter och vill lösa problem på olika sätt. Visst finns det frågor där de är överens. Men det betyder ju inte automatiskt att de är samma parti i olika kostymer.

Och med det sagt så tänker jag också på det här med att rösta på ett parti utanför riksdagen för att åstadkomma förändring. Jag förstår att man vill protestera om man tycker att partierna representerar något som man inte kan stå för. Men om partiet inte kommer över spärren kommer ju den där rösten inte ha någon betydelse i slutändan. Kanske att man behöver väga protesten mot möjligheten att faktiskt påverka.

Jag tycker inte att man ska rösta på ett parti för att det är störst eller för att det är något man alltid gjort. Nej det är viktigt att fundera och sätta sig in i vilken politik man faktiskt vill se. Vilket parti passar sedan bäst in på sina värderingar.

Jag har även svårt att tro att alla politiker är mer intresserade av makt än sakfrågor. Den största anledningen till att man ger sig in i politiken måste ju ändå vara att man drivs av önskan kring förändring och viljan att skapa ett annat samhälle. Jag tror faktiskt att människor kan vara genuint övertygade om att det de gör är rätt. De kan ha fel. De kan fatta dåliga beslut. De kan kompromissa för mycket. De kan vara fega eller rent av dåliga på sitt jobb. Men det är något helt annat än att vara styrd av en dold agenda.

Jag har gjort ett antal valkompasser. Beroende på frågor har jag blivit moderat, kristdemokrat, socialdemokrat och sverigedemokrat. Det spridda resultatet kan man ju bli tokig på. Så vet du vad jag gjorde? Jag bad ChatGPT lista 10 frågor med olika alternativ och så fick jag välja det svar som bäst passade in på mig och mina värderingar. Det handlade såklart om relevanta områden: Vård, regioners vara eller inte vara, kärnkraft, försvaret och ett gäng andra områden som jag verkligen inte kommer ihåg just nu. Mina svar jämfördes sedan med alla åtta partiers partiprogram. Jag matchade bäst med Kristdemokraterna och sämst med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Så läste jag ett inlägg (som jag faktiskt inte kommer länka till) där jag kände att jag stod långt bort från skribenten politiskt, samma med kommentarsfältet där det var en idel hyllningskör. Så jag blev provocerad på alla sätt och vis. För jag blir så otroligt trött på världsbilden att om man röstar höger är man ond och vill göra människor illa och är man vänster så är man solidarisk, fin och en god människa. Högst förenklat nu ska jag lägga till.

• Man kan vilja ha en stark välfärd och tycka att staten ska använda skattepengar ansvarsfullt.

• Man kan bry sig om fattiga människor och tycka att bidragssystem kan behöva reformeras.

• Man kan bry sig om klimatet och vilja bygga kärnkraft.

• Man kan vilja ha jämlikhet och tycka att höga skatter kan få negativa konsekvenser.

• Man kan vara konservativ i vissa frågor och vara väldigt empatisk.

• Man kan vara borgerlig utan att vara ”ond”

Jag är så trött på det här fyrkantiga resonemanget i Sveriges politik. Tänk om det faktiskt är så att alla vill göra gott men att man har olika lösningar på problemen. Tänk om det är så alla i grunden faktiskt har samma politik men att vägarna dit är olika?

Hur ofta har man inte snubblat över ett inlägg där någon skriver: ”jag skrev om det här, sen blev mitt konto begränsat”. Jag gör det flera gånger i veckan. Oftast följs det sedan av resonerande kring censur och att någon vill tysta en. Jag är den första att skriva under på att det var exakt så under pandemin. Minsta lilla kritiskt mot covidhanteringen och vaccinets vara eller inte vara så försvann inlägg, videos på youtube med mera.

Men jag funderar samtidigt på om erfarenheterna från pandemin gjort att slutsatsen om censur dras för snabbt. När något försvinner betyder det ju inte att det verkligen är censur. Det kan ju lika gärna handla om algoritmer eller tekniska fel. Kanske är det säkerhetsåtgärd utifrån lagar eller regelverk på olika plattformar. Och så finns det de fallen där det är exakt så: censur.

I dagens samhälle är det otroligt viktigt att vara källkritisk. Jag tänker att det gäller oavsett källa, oavsett om det är en tidning eller forskning eller inlägg i sociala medier. Det intressanta är att fundera över, hur vet personen att kontot begränsades av just det inlägget. Det är ju uppenbart om personen får ett meddelande med texten ”vi har begränsat ditt konto” och varför. Men det är ju inte så i alla fall. Det kanske bara råkade bli så att två saker hände samtidigt.

Något som jag tycker är intressant är hur ett konto som krånglar eller ett inlägg som försvinner kan börja handla om censur. Och visst, i en del fall är det absolut så, som under pandemin. Men kanske kan det också vara så att man bestämmer sig för att saker och ting är på ett visst sätt utifrån sin egen världsbild.

Som du redan sett så har jag ofta många bilder i mina inlägg. Det speglar väl den jag är i vardagen väldigt väl. Jag hittar små fotoögonblick nästan dagligen som jag bara måste föreviga. Nu för tiden fotar jag bara med min mobil. Men jag har en fantastiskt fin digitalkamera från Nikon som får komma ut alldeles för lite egentligen.

Jag har funderat på att jag rent generellt använder bilder på ett lite annat sätt än många andra bloggare. Jag gillar att använda mig av gallerier, där de används för att förstärka texten jag precis skrivit. Men för mig är de sällan själva berättelsen utan tanken är att komplettera min text.

Ta mina vandringsinlägg som exempel. Där vill jag förstås dela med mig av allt det vackra, men också ge en känsla för leden. Hur ser stigen ut? Är det brant? Hur stenigt är det? Hur ser utsikten ut när man väl kommit upp? Mina bilder hjälper till att berätta det som mina ord ibland har svårt att beskriva.

Samtidigt har jag också börjat fundera på något annat. När jag läser andra bloggar märker jag att bilder kan användas på ett helt annat sätt. I vissa inlägg är det nästan som att bilderna är själva berättelsen. Texten fungerar mer som ett komplement. Då gäller det att varje bild verkligen tillför något nytt, eftersom det är bilderna som i mitt tycke driver läsaren framåt.

I mina egna inlägg är det nog oftast tvärtom. Jag skriver först och visar sedan. Bilderna får förstärka det jag redan försökt beskriva med ord. Bilderna visar hur det såg ut, hur vackert ljuset föll mellan träden eller hur utsikten faktiskt såg ut när jag väl kämpat mig uppför den där sista sega backen.

Men jag är verkligen inte perfekt. Jag kan också fastna i att flera bilder känns för lika varandra. Ibland är det säkert en bild för mycket. Eller två. Kanske till och med tre. Det är väldigt lätt hänt när jag själv minns känslan bakom varje bild och verkligen vill visa upp hur fint det var. Då är det så mycket svårare för mig att välja bort. Hur skulle jag kunna välja bort ett maffigt stenparti i Tiveden som verkligen ger upplevelsen en extra dimension, eller en vacker solnedgång över Östersjön i hundra (nåja) olika vinklar…

Sedan varierar jag också ganska mycket. Vissa inlägg har bara en enda bild. Andra har inga bilder alls. Och ibland, framför allt efter en riktigt fin vandring, blir det ett helt gäng. För mig handlar det nog inte om att ett inlägg ska innehålla ett visst antal bilder, utan om vad det aktuella inlägget behöver.

Hur går dina tankar? Är bilderna själva berättelsen när du bloggar, eller är de ett sätt att förstärka det du redan skrivit?

Jag hörde på nyheterna häromdagen att Marine Le Pen tänker ställa upp i presidentvalet i Frankrike. Min första tanke var ”hur tänker hon egentligen”? Hon är nämligen dömd för att ha använt EU-pengar på ett sätt som domstolen slagit fast var fel. Trots det tänker hon kandidera till landets högsta position. Jag får faktiskt inte ihop det.

Jag vet att hon inte håller med om domen och att det finns personer som tycker att hon blivit orättvist behandlad. Men någonstans måste man väl ändå stanna upp och fundera över vad ett förtroendeuppdrag faktiskt innebär.

Jag må vara fyrkantig, men det finns mycket som inte går att vifta bort som ett misstag. Att bli dömd för att ha missbrukat offentliga medel är en sådan sak. Det väcker helt klart frågor om ansvar och omdöme. Dessa egenskaper borde vara självklara för den som vill bli president.

Jag har så svårt att förstå att man ens kommer på tanken att ställa upp som president när man bär på en sådan dom. Inte för att lagen nödvändigtvis sätter stopp, utan för att den egna känslan borde göra det. Lite ödmjukhet och lite självkritik. Lite ”det här är kanske inte rätt läge”.

Jag tycker att det är märkligt hur ribban för politiker verkar sänkas hela tiden. Förr kunde en minister avgå för en obetald tv-licens eller ett kvarglömt kvitto. I dag verkar en dom inte ens behöva vara ett hinder. Det gör mig faktiskt bekymrad, att vara ärlig och ansvarstagande är väl det minsta man kan förvänta sig av en person som vill leda ett helt land.