Kategori: Hanna funderar

Jag hörde på nyheterna häromdagen att Marine Le Pen tänker ställa upp i presidentvalet i Frankrike. Min första tanke var ”hur tänker hon egentligen”? Hon är nämligen dömd för att ha använt EU-pengar på ett sätt som domstolen slagit fast var fel. Trots det tänker hon kandidera till landets högsta position. Jag får faktiskt inte ihop det.

Jag vet att hon inte håller med om domen och att det finns personer som tycker att hon blivit orättvist behandlad. Men någonstans måste man väl ändå stanna upp och fundera över vad ett förtroendeuppdrag faktiskt innebär.

Jag må vara fyrkantig, men det finns mycket som inte går att vifta bort som ett misstag. Att bli dömd för att ha missbrukat offentliga medel är en sådan sak. Det väcker helt klart frågor om ansvar och omdöme. Dessa egenskaper borde vara självklara för den som vill bli president.

Jag har så svårt att förstå att man ens kommer på tanken att ställa upp som president när man bär på en sådan dom. Inte för att lagen nödvändigtvis sätter stopp, utan för att den egna känslan borde göra det. Lite ödmjukhet och lite självkritik. Lite ”det här är kanske inte rätt läge”.

Jag tycker att det är märkligt hur ribban för politiker verkar sänkas hela tiden. Förr kunde en minister avgå för en obetald tv-licens eller ett kvarglömt kvitto. I dag verkar en dom inte ens behöva vara ett hinder. Det gör mig faktiskt bekymrad, att vara ärlig och ansvarstagande är väl det minsta man kan förvänta sig av en person som vill leda ett helt land.

Dagligen ser jag så många inlägg på sociala medier. Inlägg som ska väcka eftertanke, där skribenten vill dela något djupt och personligt. Det klassiska som jag tror alla ser är att man delar något djupt och så kommer det en filosofisk slutkläm där det helt plötsligt slutar vara personligt. En slutkläm som gör att jag direkt tänker att inlägget inte längre är skrivet av en människa utan snarare AI-genererat. Då tappar jag intresset direkt. För var tog den egna rösten vägen? Det känns inte längre äkta. Ett typiskt exempel (som är helt AI-genererat):

Ibland stannar jag upp och tänker på hur snabbt livet rör sig framåt. Vi fyller våra dagar med måsten, planer och tankar om framtiden, men glömmer lätt bort att verkligen vara här och nu.

Det är i de tysta ögonblicken vi ofta hittar de viktigaste insikterna. Inte i bruset, utan i pausen mellan allt det vi försöker hinna med.

Kanske handlar livet inte om att alltid veta vart vi är på väg, utan om att våga lita på vägen vi går.

För i slutändan är det inte målen som formar oss – utan hur vi väljer att möta varje steg på vägen dit.

Det behöver inte vara skrivet med AI, det kan ju faktiskt vara en person som lärt sig skriva på det sättet. Det finns dock ett stort ”men”. När samma sätt att uttrycka sig återkommer hos många oberoende av varandra så tänker jag direkt att det är en färdigpaketerad text och inte längre något äkta.

Jag tänker att det finns en fin avsikt och en äkta tanke bakom inlägget. Men det försvinner när sättet att skriva på blir samma. Alla använder sig av samma röst, det enda som skiljer är upplevelsen som inlägget började med.

Jag läser fortfarande men den där effekten och känslan som jag antar att skribenten vill att man ska få uteblir. För jag börjar direkt tänka i banor om att jag inte läser ett äkta inlägg. Jag letar efter små tecken som bekräftar min känsla. För att bli berörd av en text vill jag att det ska vara äkta. Jag vill att det ska kännas att det kommer från en människa. AI-generade texter missar helt målet.

Hur mycket reklam för sitt eget bloggande är okej hos någon annan? Om det tänkte jag reflektera kring idag. Visst vill väl alla som bloggar att synas på något sätt. Det behöver ju inte alltid vara någon drivkraft: ”mina ord ska läsas av så många som möjligt”. Men visst är det trevligt med engagemang. Men när går man över gränsen vad gäller att göra reklam för sin egen blogg hos någon annan?

Jag hamnade i ett blogginlägg där en av de som kommenterade skrev en engagerad kommentar på blogginlägget men la också till några meningar om vad sitt eget inlägg handlade om. Personen som skrev kommentaren åkte helt klart på patrull. Någon tyckte att bloggaren åkte snålskjuts och någon annan att bloggaren var falsk. Falsk på så sätt att skriva en engagerad kommentar och samtidigt göra förtäckt reklam om sina egna blogginlägg. Det upplevdes inte äkta när man samtidigt blandar in sitt eget skrivande.

När jag sett dessa kommentarer så har jag tänkt tanken att göra samma sak kring min egen blogg. Jag har dock inte gjort det för jag vill hellre att personer ska klicka in för att kommentaren jag skrivit lockar intresse, inte genom att göra reklam för mina egna inlägg hos den andre personen. Jag vill att det ska vara genuint och äkta.

Jag tycker att det finns en liten skillnad om blogginlägget rör något eget som jag skrivit. Då tycker jag att det är relevant på ett annat sätt att länka direkt till det inlägg där jag skrivit om samma sak. Som ett sätt att bredda diskussionen och inte som ett sätt att på något sätt framhäva mig själv.

Att betala för en vardagsblogg, är det verkligen värt det? Ja det är en fundering som jag haft ett tag. Som du vet så har jag prenumererat på Underbara Claras blogg. Men den senaste tiden har jag börjat fundera över om prenumerationen faktiskt motsvarar det jag får som läsare.

När en bloggare tar betalt för sitt innehåll känner jag att mina krav på bloggaren faktiskt ökar. Du vet den där känslan av att vilja få något mer, mer inspiration, mer engagemang eller bara något nytt. Jag kommer ihåg varför jag började prenumerera (skrev om det HÄR), personliga texter, vardagsliv och den där känslan av att få läsa något som skiljde sig från det övriga flödet. Och visst gör det det fortfarande.

Men jag upplever att innehållet har förändrats och den där känslan jag fick tidigare infinner sig inte längre. Jag upplever att jag klickar mig in av vana snarare än av förväntan.

I det här inlägget riktar jag absolut ingen kritik mot Clara som person. Jag tänker att det snarare handlar om att relationen till innehållet förändras när det hamnar bakom en betalvägg. Med det beslutet att prenumerera är jag inte längre ”bara” en följare, utan jag är en kund och som kund är det en naturlig konsekvens att fundera över vad jag tycker är värt att betala för.

Kanske är det jag som bloggläsare som har förändrats eller så är det bloggen. Eller kanske både och. I vilket fall som helst är det inte längre lika givet att vara betalande prenumerant. I förra veckan avslutade jag min prenumeration och jag har inte ångrat mig.

Det är val i år. Jag tycker att det är svårare än någonsin att välja parti att rösta på. Politikerna är så fokuserade på att framhäva varandras fel och brister istället för vad de vill göra annorlunda. På det sättet vinner man inga röster. Det är inte bara lek med hink och spade i politiken, det är ett fullskaligt sandkrig.

Och som i alla riktigt barnsliga sandkrig verkar reglerna vara ungefär: kasta först, tänk sen. Helst så mycket sand som möjligt och gärna rätt i ansiktet. Sakfrågorna då? De ligger kvar där i hinken helt orörda, medan alla är fullt upptagna med att bevisa att någon annan har en fulare spade.

Det är som att hela valrörelsen har förvandlats till en enda lång tråd på sociala medier, där varje inlägg börjar med “men de då?” och slutar med att ingen riktigt vet vad någon faktiskt vill. Jag vill rösta för något som faktiskt tar samhället framåt, inte bara släcka bränder här och nu. Jag upplever att det mer handlar om framhäva andras fel och brister istället för vad man själv vill göra.

För just nu tycker jag att det handlar mindre om riktning och mer om reaktion. Mindre “hit ska vi” och mer “dit ska vi absolut inte, särskilt inte om de föreslår det”. Och det gör mig inte direkt klokare som väljare. Istället vill jag bara stänga av och gå och göra något annat. Typ… äta chiapudding och bli influencer istället. Där vet man åtminstone vad man får: en perfekt vinklad frukost och ett tydligt budskap om att allt löser sig med rätt filter.

Jag saknar politiker som vågar prata om deras ambitioner och visioner utan att samtidigt dra in andras nackdelar. Jag vet att det är önsketänkande. Det får bli som vanligt att rösta på det minst dåliga.

Det är åttonde mars och internationella kvinnodagen. Det är en dag som ofta fylls av blommor, vänliga ord och grattis-hälsningar. Visst finns det en del att fira. Kvinnor har kämpat för rättigheter som tidigare generationer bara kunnat drömma om. Att få rösta och utbilda sig. Att få möjligheten att arbeta och rätten att bestämma över sina egna liv.

Men internationella kvinnodagen är också en påminnelse om att det finns mycket kvar att kämpa för. Kampen för kvinnors rättigheter är långt i från över. I många delar av världen riskerar kvinnor fortfarande sina liv för sådant som vi här i Sverige tar för givet: rätten att bestämma över sina egna kroppar, rätten att klä sig som de vill, rätten att röra sig fritt och rätten att uttrycka sig fritt. I Iran fortsätter kvinnor att protestera mot tvångslagar och förtryck, trots att protesterna möts av arresteringar, fängelsestraff och ibland brutalt våld. Ändå fortsätter de och det är svårt att inte bli berörd av deras mod.

Kvinnor som går ut utan slöja och kvinnor som demonstrerar på gatorna. Kvinnor som skriver, organiserar sig, protesterar och vägrar vara tysta. Deras mod är helt klart både inspirerande och samtidigt så fruktansvärt. Ingen ska behöva riskera sitt liv för något så grundläggande som sin frihet.

Det påminner också om något som är lätt att glömma bort. Rättigheterna som vi har är aldrig helt självklara. De kan lätt tas ifrån oss om vi slutar värna om dom. Internationella kvinnodagen handlar därför inte om att bara fira framsteg. Den handlar också om solidaritet och om att se varandra över gränser. Om att förstå att kvinnors kamp för frihet pågår på många platser samtidigt.

Den handlar också om att fortsätta prata om de orättvisor som fortfarande finns, även i samhällen där vi kommit långt. Löneskillnader, otrygga arbetsvillkor i kvinnodominerade yrken, våld mot kvinnor och begränsningar av kvinnors rätt till sin egen kropp är frågor som definitivt angår oss.

Det är lätt att glömma bort att för varje rättighet en kvinna har finns det någon som en gång kämpade för den. Och det mest viktiga: kvinnor som fortfarande kämpar för sin frihet.

Jag läste ett intressant blogginlägg hos The Swedish Lakehouse. Stycket handlade om hur de ska ha en dag i skolan där de pratar om hur man kan använda AI. Det jag vill diskutera kring är det här stycket:

Vi lärare skall gå en kurs i hur vi skall använda A.I. i skolan. 

Jag vill inte vara kärringen mot strömmen som stretar emot utvecklingen men jag är rädd att eleverna kommer att sluta tänka själva och lämna över det mesta till A.I. Eleverna låter redan A.I. skriva texter och göra läxor, och när jag tog upp det på den senaste A.I. genomgången så sa A.I experterna att i framtiden så kanske vi inte ska hålla på med att skriva en massa texter i skolan, för det kan A.I. göra.

Annelie

Jag är verkligen kluven till AI. Det finns helt klart många fördelar med AI men det finns också klara nackdelar. Det värsta jag vet är alla dessa reels på Facebook och instagram som är uppenbart genererade med hjälp av AI. Var är det egna skapandet? Och hur ska man kunna skilja mellan det äkta materialet och oäkta? Jag tycker snarare att det behövs mer av det äkta, det äkta skapandet med själ och hjärta.

Vad händer med det egna tänkandet när man använder sig av AI och då tar genvägar till en färdig text? Att skriva är att tänka och när man fastnar måste man testa andra vägar. Vad händer med fantasin om den inte utmanas? Om man alltid ber om ett färdigt svar, vad händer med sin egen fantasi och sitt eget skapande på sikt?

Samtidigt behöver det vara bara av ondo? Om man ber AI generera en text och sedan reflekterar och analyserar texten kanske man lär sig något på kuppen. Man kanske lär sig att se ett tomt och platt resonemang där det saknas något viktigt. Det är i alla fall så jag upplever en AI-genererad text. Det är perfekt, det är klyschor och fullt med stora ord som inte betyder ett dugg. Men om man får ta en text och skriva om kanske det inte bara är dåligt.

Kontentan av mitt svammel är att jag tror att vi människor behöver utmanas för att utvecklas. Genvägar fungerar inte så tyvärr. Ungdomar behöver lära sig att tänka själva, att resonera och analysera. Det växer man av!

Madeleine skrev ett riktigt intressant och tänkvärt inlägg som jag tänker spinna vidare på. Hennes inlägg fokuserar på att så fort någon väljer att göra något som avviker från normen så ska det kritiseras och letas fel. Man blir dömd och anses ha gjort felaktiga val.

Det är egentligen där jag vill börja, i vår oförmåga att ta in att alla gör olika val och att acceptera det. Det som är rätt för mig är inte det för någon annan.

I min twist av Madeleines inlägg tänkte jag börja med att fokusera lite på Agneta, barnmorskan som riskerar att bli dömd. Hennes ”allvarliga” brott är att hon assisterade vid en tvillingförlossning i hemmet. Det här med hemförlossningars vara eller icke vara har verkligen väckt stor debatt. De som är emot lyfter alla risker och framförallt utifrån sina egna upplevelser. ”Om jag inte hade varit på sjukhus så hade mitt barn dött”.

Men när man resonerar på det sättet så missar man något viktigt: man kan inte projicera sina upplevelser på andra och ta det som något allmängiltigt. Vi har alla våra egna upplevelser, erfarenheter och känslor som gör att vi fattar olika beslut. Agneta blir nästan en symbol. Inte bara för hemförlossningsdebatten, utan för vad som händer när någon kliver utanför det etablerade och vågar göra något som inte passar in i normen. Då ska det granskas, ifrågasättas och kanske bestraffas.

Jag har full förståelse för de kvinnor som väljer en hemförlossning. För dom är alternativet att föda på sjukhus värre än att få vara i sin trygga vrå i hemmet. Det är också anmärkningsvärt eftersom att vi har autonomi och självbestämmande i Sverige. Ingen inom vården kan tvinga någon till något som man inte vill. (Om man inte är under tvångsvård förstås men det är en helt annan sak.) Att välja att föda sitt barn hemma är ett val precis som att välja att föda på sjukhus är det. Om man vägt alla fördelar och nackdelar mot varandra och man ändå väljer att stå fast vid sin övertygelse vem är då exempelvis jag att kritisera det då?

Jag tänker att det här lite är ett symtom för tiden. Nåde den som vågar tänka själv och gå emot normen. När människor inte vågar tänka fritt, inte vågar fatta beslut baserade på det som känns rätt för dom så kommer vi få en otrygg generation. En generation som inte vågar stå upp för sig själv utan faller in i det trygga i att tillhöra ett sammanhang där man inte behöver synas eller ta plats. Men vad gör det med sin egen självkänsla när man går emot det man egentligen tror på?