I valet och kvalet

Jag och Rickard diskuterade om vi skulle se slutdebatten eller inte just på grund av att vi båda vet hur det brukar bli. Men så gjorde vi det ändå eftersom vi tänkte att det ändå går att stänga av. Och så satt vi där och kollade på hela spektaklet.

Och vad ska man säga, det blev väl ungefär som förväntat. Pajkastning, partiledare som avbryter varandra och vägrar ge ett rakt svar på en fråga. Alltså, jag skäms när jag ser hur personer som vill leda Sverige beter sig. Som vill att jag ska rösta på just deras parti och deras politik.

Det är helt okej att politiker tycker olika, det är ju hela poängen med att vi har ett gäng olika partier. Men när de inte svarar på frågor, när de slingrar sig runt frågan och till på köpet bara klagar på de andra partierna. Då undrar jag lite hur det är ställt. Vill de vinna min röst eller vill de bara kasta paj?

Så avslutningsvis då mina ofiltrerade reaktioner vad gäller partiledarnas insatser.

  • Nooshi som vägrar ge ett rakt svar på frågan om hon vill förbjuda niqab och burka. Hur svårt ska det vara? Ja eller nej liksom.
  • Ulf Kristersson var nog den som var mest anonym. Nästan som en liten tyst mus.
  • Jimmie Åkesson som ändå brukar kunna debattera, nej det var inte hans dag igår.
  • Ebba – helt okej.
  • Simona – Jag är inte liberal men hon är den som gjorde starkast avtryck. Vilken pondus ändå och debattör. Starkt!
  • Amanda Lind – bättre än i utfrågningen.
  • Magdalena Andersson – Övertygar mig inte.
  • Elisabeth Tand Ringqvist – Varken bu eller bä, rätt så slätstruket.

AI och bloggande

Jag har funderat ganska mycket på det här med AI och bloggar. Jag har också skrivit flera inlägg på temat. Jag fokuserar egentligen inte så mycket på om AI kommer att ta över världen eller om alla jobb kommer att försvinna. Det jag istället har funderat mycket på är vad som händer med bloggar när AI får hjälpa till att skriva.

Jag har faktiskt gjort just det, jag har skrivit en text och sedan bett ChatGPT snygga till den. Hitta den där röda tråden och strukturera upp min text. Visst blir texten snyggare men det slutar alltid med att jag tar min egen text istället. Och varför det då? Jo, av den enkla anledningen att den tagit bort min röst. Jag hoppar oftast i min text, jag kan börja mitt inlägg på ett visst sätt och sedan sluta med något helt annat. Det brukar AI oftast vilja polera bort. Och där sätter jag stopp och nej tack. Jag är inte perfekt och polerad i mitt skrivande, snarare väldigt rufsig.

Jag har hittat ett bra ord för det här: välkammat. AI är väldigt bra på att kamma håret, det blir en perfekt liten kombo där alla hårstrån ligger åt samma håll. Snygga övergångar, bort med upprepningar och så har vi ett resonemang som alltid ska knytas ihop. Kan inte ett inlägg bara få vara slut när det är slut? Eftersom jag vet hur AI justerar texter ser jag det direkt. Inte att texten i slutändan inte är äkta eller inte skriven av en människa. Utan snarare att AI fått vara med på ett hörn och redigera.

AI gör nämligen alltid det här:

  • Tydlig inledning
  • Spännande rubrik
  • Underrubriker och tydliga avsnitt
  • Röd tråd i resonemanget
  • Upprepningar och sidospår plockas bort.
  • Halvfärdiga tankar får en liten makeover
  • En tydlig avslutning som knyter ihop säcken.

Visst låter det här bra, vem vill läsa röriga texter? Jo jag, jag vill nämligen höra personens röst, inte en välstrukturerad text. Det kan ju vara ganska så trevligt men ibland blir det för mycket också. Det här leder helt klart in mig på temat: går det att känna igen en AI-redigerad bloggtext även när AI inte varit inblandad från början? Jag tror helt klart att det går. Inte så att man kan säga att ”det här har ChatGPT” skrivit men att det finns typiska kännetecken.

Det leder faktiskt in mig på Underbara Clara. Hon skriver fantastiskt bra utan att behöva den där tydliga strukturen. Hon låter tankarna gå åt olika håll och knyter i stort sett aldrig ihop säcken på ett särskilt tydligt sätt. Det påminner mig om att det inte måste vara en tydlig struktur för att en blogg ska vara bra eller för att en text ska vara välskriven.

Så med det sagt så bad jag Chat GPT att göra just det, strukturera upp min text. Resultatet bevisar min poäng. Det finns ingenting kvar av det som är min röst. AI:s version blev dessutom trippelt så lång.

När AI börjar skriva åt oss – vad händer då med den personliga rösten?

Jag har funderat ganska mycket på det här med AI och bloggar.

Jag har också skrivit flera inlägg på temat tidigare, men ju mer jag tänker på det desto mer intresserad blir jag av en annan aspekt av AI-användandet. För mig handlar frågan egentligen inte främst om huruvida AI kommer att ta över världen, ersätta människor eller göra att alla jobb försvinner.

Det är förstås intressanta frågor.

Men det finns en annan fråga som jag tycker är minst lika intressant:

Vad händer med bloggar när AI börjar hjälpa oss att skriva dem?

Och kanske framför allt:

Vad händer med vår personliga röst när vi låter AI förbättra våra texter?

Jag har själv testat

Det här är egentligen inget jag bara spekulerar kring.

Jag har själv gjort precis det.

Jag har skrivit en text på mitt eget sätt och sedan bett ChatGPT att hjälpa mig att snygga till den. Jag har bett AI att hitta den röda tråden, strukturera upp texten och göra den mer lättläst.

Och resultatet?

Jo, texten blir faktiskt snyggare.

Den blir tydligare. Mer sammanhållen. Mer strukturerad. Övergångarna blir bättre och resonemanget blir lättare att följa.

På många sätt blir det alltså precis det man ber om.

Men trots det händer nästan alltid samma sak.

Jag läser den färdiga versionen och tänker:

Nej. Jag tar min egen text.

Varför?

Jo, för att någonstans på vägen har något gått förlorat.

Min röst.

När det rufsiga försvinner

Jag skriver inte särskilt perfekt.

Jag hoppar i mina texter. Jag kan börja prata om en sak och plötsligt befinna mig någon helt annanstans. Jag kan upprepa mig. Jag kan göra ett sidospår. Jag kan börja en tanke utan att nödvändigtvis avsluta den på det mest pedagogiska sättet.

Och vet ni vad?

Jag tycker faktiskt om det.

För det är så jag tänker.

Tankar är inte alltid raka.

De följer inte alltid en tydlig struktur.

De börjar någonstans, tar en omväg, fastnar lite, hoppar vidare och landar kanske på ett helt annat ställe än där man först trodde.

Och kanske är det just där det personliga finns.

När AI kommer in vill den däremot gärna hjälpa till.

Den vill hitta den röda tråden.

Den vill skapa struktur.

Den vill ta bort det som upprepas.

Den vill snygga till det som är lite halvfärdigt.

Den vill helt enkelt göra texten bättre.

Men vad betyder egentligen bättre?

Är en text bättre bara för att den är mer strukturerad?

Eller kan den ibland bli bättre just genom att få vara lite sämre?

Jag har ett ord för det: välkammat

Jag har faktiskt hittat ett ord som beskriver det här väldigt bra.

Välkammat.

AI är fantastiskt bra på att kamma håret.

Alla hårstrån läggs åt samma håll. Inget spretar. Inga små testar sticker ut. Allt ligger på plats och ser snyggt och ordentligt ut.

Och ungefär så behandlar AI en text.

Den kammar den.

Snygga övergångar.

Tydliga stycken.

Bort med upprepningar.

Bort med sidospår.

Bort med halvfärdiga tankar.

In med tydliga resonemang.

Och naturligtvis en avslutning som knyter ihop hela säcken.

Det blir en text där allting har sin plats.

Och visst låter det bra?

Det gör det ju.

Vem vill läsa en rörig text?

Jag vill läsa den röriga texten

Jo.

Jag.

Jag vill läsa den röriga texten.

För det jag framför allt vill åt när jag läser en blogg är inte perfektion.

Jag vill höra personen.

Jag vill känna att det är en människa som sitter och tänker medan hon skriver.

Jag vill kunna följa med när tankarna hoppar.

Jag vill ibland komma till ett stycke och tänka:

”Oj, hur hamnade vi här?”

Och sedan fortsätta läsa.

För det är också en del av charmen med bloggar.

Det är inte en rapport.

Det är inte en uppsats.

Det är inte en text som behöver passera en redaktör innan den får publiceras.

Det är en människa som skriver.

Och människor är lite spretiga.

AI har vissa tydliga mönster

Eftersom jag själv vet hur AI arbetar när den får redigera en text har jag också börjat lägga märke till vissa mönster.

Jag menar inte att man kan läsa en text och med säkerhet säga:

”Det här är skrivet av ChatGPT.”

Så enkelt är det naturligtvis inte.

Men jag tror att man kan känna igen när AI har fått vara med och putsa.

För vad gör AI?

Jo, ganska ofta samma saker.

  • Den skapar en tydlig och engagerande inledning.
  • Den hittar en rubrik som väcker nyfikenhet.
  • Den delar upp texten i tydliga avsnitt.
  • Den lägger till underrubriker som hjälper läsaren framåt.
  • Den skapar en röd tråd.
  • Den tar bort upprepningar.
  • Den plockar bort sidospår.
  • Den förvandlar halvfärdiga tankar till färdiga resonemang.
  • Den lägger till övergångar mellan styckena.
  • Den förtydligar poänger.
  • Den sammanfattar det som redan sagts.
  • Och slutligen knyter den ihop säcken med en tydlig slutsats.

Det är nästan som ett recept.

Inledning + struktur + röd tråd + tydliga övergångar + reflektion + slutsats = välkammad text.

Och kanske är det just därför det ibland känns så lätt att känna igen.

Inte för att innehållet avslöjar AI.

Utan för att formen gör det.

Men kan man verkligen se det?

Här blir det intressant.

För frågan är egentligen inte om AI kan skriva en text.

Det kan den.

Frågan är om vi kan se när AI har varit inne och redigerat en text som från början faktiskt är skriven av en människa.

Jag tror det.

Inte som ett bevis.

Inte som ett facit.

Och absolut inte som att man kan peka på en text och säga:

”100 procent ChatGPT.”

Men jag tror att det finns vissa språkliga fingeravtryck.

En viss sorts struktur.

En viss sorts pedagogik.

En viss sorts övergångar.

En viss sorts avslut.

Och kanske framför allt den där känslan av att texten är lite för välkammad.

Ett exempel: Underbara Clara

Och här tycker jag att Underbara Clara blir ett väldigt bra exempel.

Hon skriver fantastiskt bra.

Men hon behöver inte den där perfekta strukturen.

Hon kan låta tankarna gå åt olika håll. Ett ämne kan leda till ett annat och sedan vidare till något helt annat.

Hon behöver inte alltid tala om för läsaren vad poängen var.

Hon behöver inte sammanfatta.

Hon behöver inte knyta ihop varje liten tråd.

Och ändå fungerar det.

Faktum är att det fungerar väldigt bra.

För hennes texter känns personliga.

Man hör rösten.

Man hör personen bakom orden.

Och kanske är det just det som är poängen.

En bra text behöver inte vara perfekt strukturerad.

En bra text behöver inte ha en tydlig början, mitt och slut.

En bra text behöver inte ens knyta ihop säcken.

Den får spreta.

Den får hoppa.

Den får upprepa sig.

Den får lämna en tanke hängande.

För ibland är det just där, i det som inte är perfekt, som personligheten finns.

Så vad händer när vi låter AI hjälpa till?

Kanske är det här egentligen den stora frågan.

Inte om AI är bra eller dåligt.

Inte om vi ska använda AI eller aldrig använda AI.

Utan hur mycket av vår egen röst vi är beredda att lämna över på vägen.

För AI kan absolut hjälpa oss.

Den kan göra en text tydligare.

Den kan hjälpa oss att strukturera tankar.

Den kan hitta formuleringar när orden inte riktigt kommer.

Den kan vara ett fantastiskt verktyg.

Men ett verktyg kan också förändra det som det används på.

Och kanske är det där vi behöver vara lite försiktiga.

För när vi gång på gång ber AI att ta bort det spretiga, det upprepade, det halvfärdiga och det osammanhängande så kanske vi samtidigt ber den att ta bort en del av det som gör texten personlig.

Och då återstår till slut en väldigt snygg text.

En väldigt tydlig text.

En väldigt lättläst text.

En väldigt välskriven text.

Men kanske också en text där alla hårstrån ligger åt samma håll.

Och det är där jag börjar fundera.

För måste en blogg verkligen vara så?

Måste varje tanke ha en början och ett slut?

Måste varje resonemang leda någonstans?

Måste varje text lämna läsaren med en tydlig poäng?

Kanske inte.

Kanske får en bloggtext faktiskt vara lite rufsig.

Kanske får den spreta.

Kanske får den hoppa från en tanke till en annan.

Kanske får den sluta precis när personen som skriver känner att den är slut.

För kanske är det inte den perfekta strukturen vi minns.

Kanske är det rösten.

Och kanske är det just den rösten vi behöver vara rädda om när AI blir allt bättre på att kamma våra texter.

För en text kan vara välskriven utan att vara välkammad.

Och ibland är det faktiskt det spretiga som gör den mänsklig.

Sakfrågor och förtroende inom politiken

Klimatet spelar roll, för om vi inte tar hand om klimatet har vi snart ingen planet kvar”

Jag vet inte var jag läste citatet ovan. Men det spelar ingen roll egentligen. Jag köper delvis påståendet. Men jag skulle samtidigt också vilja vända på kakan:

  • tryggheten spelar roll
  • vården spelar roll
  • satsningar på skolan spelar roll
  • ekonomin och välfärden spelar roll.

Jag kan helt klart sympatisera med sakfrågor. Mina värderingar vad gäller vården är exempelvis röda. (Men inte bara, KD är faktiskt nära socialdemokraterna i vårdfrågan). Men för mig finns det så mycket annat också huruvida ett parti får min röst eller inte. Det handlar om förtroende. Jag förstår inte hur politiker kan komma undan med korkade uttalanden och ändå få folkets röst. Som med Nooshi och utfrågningen hon deltagit i under veckan. Det är så mycket goddag yxskaft över svaren att jag kände ”vad hände här” och hur kan folk fortfarande ha kvar förtroendet. Det finns en mätning som Demoskop gjorde 15 juli-19 augusti som visar att förtroendet faktiskt har dalat, från 21% till 18%.

Jag kan sympatisera i sakfrågor hos i stort sett alla partier i riksdagen men för att få min röst, då krävs det mer. På det sättet är jag nog rätt fyrkantig. Men jag har alltid varit sådan, förtroende=min röst.

Sker allt med en baktanke?

Som du vet följer jag ett gäng personer med, vad ska man säga, ett lite alternativt synsätt på samhället. Konspirationerna flödar och allt som händer verkar ske med en baktanke. Alla med politisk makt är styrda av någon inflytelserik person i bakgrunden.

Jag hamnade i en diskussion om det och blev påmind om att det är just den här delen av deras världsbild som jag har svårast att köpa. Jag är absolut inte så naiv att jag tror att allt sker i ett vakuum. Det finns såklart lobbyister, företag, organisationer och såklart mäktiga personer som vill styra politiken åt ett visst håll som gynnar dom. Och Sverige har såklart begränsningar i vad som kan göras utifrån EU och andra internationella samarbeten.

Men att därifrån tänka att allt som sker är planerat av någon annan är ganska långsökt. Jag har nämligen svårt att tro att politikerna är marionetter som spelar sina roller och vill få oss att tro att vi kan påverka. Att åtta partier i riksdagen skulle styras åt samma håll, föra samma politik och att samtidigt lägga upp en fasad med skillnader för att lura väljarna. Nej, jag köper det inte. Det är alldeles för långsökt.

För skillnaderna finns ju där, partierna tycker olika om väldigt mycket. De prioriterar olika, har olika ideologiska utgångspunkter och vill lösa problem på olika sätt. Visst finns det frågor där de är överens. Men det betyder ju inte automatiskt att de är samma parti i olika kostymer.

Och med det sagt så tänker jag också på det här med att rösta på ett parti utanför riksdagen för att åstadkomma förändring. Jag förstår att man vill protestera om man tycker att partierna representerar något som man inte kan stå för. Men om partiet inte kommer över spärren kommer ju den där rösten inte ha någon betydelse i slutändan. Kanske att man behöver väga protesten mot möjligheten att faktiskt påverka.

Jag tycker inte att man ska rösta på ett parti för att det är störst eller för att det är något man alltid gjort. Nej det är viktigt att fundera och sätta sig in i vilken politik man faktiskt vill se. Vilket parti passar sedan bäst in på sina värderingar.

Jag har även svårt att tro att alla politiker är mer intresserade av makt än sakfrågor. Den största anledningen till att man ger sig in i politiken måste ju ändå vara att man drivs av önskan kring förändring och viljan att skapa ett annat samhälle. Jag tror faktiskt att människor kan vara genuint övertygade om att det de gör är rätt. De kan ha fel. De kan fatta dåliga beslut. De kan kompromissa för mycket. De kan vara fega eller rent av dåliga på sitt jobb. Men det är något helt annat än att vara styrd av en dold agenda.

När allt är de girigas fel… Eller?

Det dök upp en intressant post i mitt flöde på Facebook. Jag är verkligen ett fan av att ta hand om sig själv, emot att jämt fokusera på symtomlindring och inte gå till botten med grundorsaken. Vi har absolut skapat ett samhälle där ohälsa florerar. Men är det verkligen så enkelt som att det är de girigas fel? Innan vi går vidare med vad jag tycker tänker jag presentera inlägget som jag läste:

Om vi inte hade låtit giriga styra, hade vi inte haft så mycket sjukdomar. Kanske inga alls.

Då hade maten varit ren och nyttig.

Då hade man botat sjukdomar, istället för att bara dämpa symptomen.

Då hade det varit mer lokalt styrt, anpassat efter de förutsättningar som finns just där.

Då hade vi inte behövt medicinera barn och vuxna, för att de ska passa in i ett system.

Då hade man använt alla olikheter och gåvor, och anpassat systemet efter det.

Då hade de samhällsbärande yrkena som bönder, skola, vård och polis, varit de högst värderade.

Om vi inte lät de giriga styra, hade världen kunnat blomstra.

Men vi låter dem göra det. Genom att tro att de ska rädda oss. När det egentligen är vi som behöver göra jobbet.

Så mina tankar då. Jag tänker att vi behöver backa bandet, säg 100 år för att inte göra perspektivet för stort. För bara 100 år sedan dog människor i sjukdomar som vi idag kan bota. Ta bara penicillinet som exempel. Utan den viktiga medicinska upptäckten hade vi inte kunnat bota bakteriella infektioner. Tack vare människor i läkemedelsbranschen har möjligheterna att bota sjukdomar ökat.

Men det är också här jag tycker att resonemanget blir lite för enkelt. För vad menar vi egentligen när vi pratar om sjukdom och ohälsa? Är all ohälsa ett resultat av hur vi har byggt vårt samhälle? Eller finns det sjukdomar som helt enkelt är en del av att vara människa? Som finns oavsett hur samhället utvecklas?

Det skaver när man skriver att all ohälsa är de girigas fel. Människor blev nämligen sjuka långt innan det fanns läkemedelsföretag att skylla på. Dessutom dog de av sjukdomar som vi idag knappt behöver vara rädda för. Infektioner, lunginflammation, komplikationer efter förlossningar och en massa andra saker som idag går att behandla kunde förr innebära döden.

Och det här tycker jag är viktigt att komma ihåg när vi pratar om läkemedelsindustrin. Jag har absolut inga problem med att kritisera en bransch när det finns anledning till det. Självklart finns det ekonomiska intressen även där, det är jag den första att skriva under på. Läkemedelsföretag är företag och företag vill givetvis tjäna pengar och gå med vinst. Det är ingen större överraskning. Men allt är inte dåligt!

Jag har svårt att se hur man kan hävda att världen hade varit friskare om vi bara hade slutat låta ”de giriga” styra. Hade människor verkligen varit friskare utan insulin, antibiotika, vaccin, blodtransfusioner, modern kirurgi och alla andra medicinska behandlingar som idag tas mer eller mindre för givna? Jag tror inte riktigt på det.

Betyder den här långa utläggningen att jag tycker att skribenten har fel i allt? Nej, verkligen inte. Det har definitivt skapats ett samhälle där girighet har tagit en alldeles för stor plats. Jag håller också med om den indirekta kritiken mot livsmedelsindustrin. Dagens moderna ultraprocessade mat är allt annat än en hälsokur och jag tror att den maten i kombination med för mycket stillasittande är en stor bov vad gäller livsstilsrelaterade sjukdomar.

Ska man gå vänster eller höger eller kanske mittemellan?

Jag har gjort ett antal valkompasser. Beroende på frågor har jag blivit moderat, kristdemokrat, socialdemokrat och sverigedemokrat. Det spridda resultatet kan man ju bli tokig på. Så vet du vad jag gjorde? Jag bad ChatGPT lista 10 frågor med olika alternativ och så fick jag välja det svar som bäst passade in på mig och mina värderingar. Det handlade såklart om relevanta områden: Vård, regioners vara eller inte vara, kärnkraft, försvaret och ett gäng andra områden som jag verkligen inte kommer ihåg just nu. Mina svar jämfördes sedan med alla åtta partiers partiprogram. Jag matchade bäst med Kristdemokraterna och sämst med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Så läste jag ett inlägg (som jag faktiskt inte kommer länka till) där jag kände att jag stod långt bort från skribenten politiskt, samma med kommentarsfältet där det var en idel hyllningskör. Så jag blev provocerad på alla sätt och vis. För jag blir så otroligt trött på världsbilden att om man röstar höger är man ond och vill göra människor illa och är man vänster så är man solidarisk, fin och en god människa. Högst förenklat nu ska jag lägga till.

  • Man kan vilja ha en stark välfärd och tycka att staten ska använda skattepengar ansvarsfullt.
  • Man kan bry sig om fattiga människor och tycka att bidragssystem kan behöva reformeras.
  • Man kan bry sig om klimatet och vilja bygga kärnkraft.
  • Man kan vilja ha jämlikhet och tycka att höga skatter kan få negativa konsekvenser.
  • Man kan vara konservativ i vissa frågor och vara väldigt empatisk.
  • Man kan vara borgerlig utan att vara ”ond”

Jag är så trött på det här fyrkantiga resonemanget i Sveriges politik. Tänk om det faktiskt är så att alla vill göra gott men att man har olika lösningar på problemen. Tänk om det är så alla i grunden faktiskt har samma politik men att vägarna dit är olika?

Censur, konspirationer och källkritik

Hur ofta har man inte snubblat över ett inlägg där någon skriver: ”jag skrev om det här, sen blev mitt konto begränsat”. Jag gör det flera gånger i veckan. Oftast följs det sedan av resonerande kring censur och att någon vill tysta en. Jag är den första att skriva under på att det var exakt så under pandemin. Minsta lilla kritiskt mot covidhanteringen och vaccinets vara eller inte vara så försvann inlägg, videos på youtube med mera.

Men jag funderar samtidigt på om erfarenheterna från pandemin gjort att slutsatsen om censur dras för snabbt. När något försvinner betyder det ju inte att det verkligen är censur. Det kan ju lika gärna handla om algoritmer eller tekniska fel. Kanske är det säkerhetsåtgärd utifrån lagar eller regelverk på olika plattformar. Och så finns det de fallen där det är exakt så: censur.

I dagens samhälle är det otroligt viktigt att vara källkritisk. Jag tänker att det gäller oavsett källa, oavsett om det är en tidning eller forskning eller inlägg i sociala medier. Det intressanta är att fundera över, hur vet personen att kontot begränsades av just det inlägget. Det är ju uppenbart om personen får ett meddelande med texten ”vi har begränsat ditt konto” och varför. Men det är ju inte så i alla fall. Det kanske bara råkade bli så att två saker hände samtidigt.

Något som jag tycker är intressant är hur ett konto som krånglar eller ett inlägg som försvinner kan börja handla om censur. Och visst, i en del fall är det absolut så, som under pandemin. Men kanske kan det också vara så att man bestämmer sig för att saker och ting är på ett visst sätt utifrån sin egen världsbild.

När är bilderna berättelsen och när är de en del av berättelsen?

Som du redan sett så har jag ofta många bilder i mina inlägg. Det speglar väl den jag är i vardagen väldigt väl. Jag hittar små fotoögonblick nästan dagligen som jag bara måste föreviga. Nu för tiden fotar jag bara med min mobil. Men jag har en fantastiskt fin digitalkamera från Nikon som får komma ut alldeles för lite egentligen.

Jag har funderat på att jag rent generellt använder bilder på ett lite annat sätt än många andra bloggare. Jag gillar att använda mig av gallerier, där de används för att förstärka texten jag precis skrivit. Men för mig är de sällan själva berättelsen utan tanken är att komplettera min text.

Ta mina vandringsinlägg som exempel. Där vill jag förstås dela med mig av allt det vackra, men också ge en känsla för leden. Hur ser stigen ut? Är det brant? Hur stenigt är det? Hur ser utsikten ut när man väl kommit upp? Mina bilder hjälper till att berätta det som mina ord ibland har svårt att beskriva.

Samtidigt har jag också börjat fundera på något annat. När jag läser andra bloggar märker jag att bilder kan användas på ett helt annat sätt. I vissa inlägg är det nästan som att bilderna är själva berättelsen. Texten fungerar mer som ett komplement. Då gäller det att varje bild verkligen tillför något nytt, eftersom det är bilderna som i mitt tycke driver läsaren framåt.

I mina egna inlägg är det nog oftast tvärtom. Jag skriver först och visar sedan. Bilderna får förstärka det jag redan försökt beskriva med ord. Bilderna visar hur det såg ut, hur vackert ljuset föll mellan träden eller hur utsikten faktiskt såg ut när jag väl kämpat mig uppför den där sista sega backen.

Men jag är verkligen inte perfekt. Jag kan också fastna i att flera bilder känns för lika varandra. Ibland är det säkert en bild för mycket. Eller två. Kanske till och med tre. Det är väldigt lätt hänt när jag själv minns känslan bakom varje bild och verkligen vill visa upp hur fint det var. Då är det så mycket svårare för mig att välja bort. Hur skulle jag kunna välja bort ett maffigt stenparti i Tiveden som verkligen ger upplevelsen en extra dimension, eller en vacker solnedgång över Östersjön i hundra (nåja) olika vinklar…

Sedan varierar jag också ganska mycket. Vissa inlägg har bara en enda bild. Andra har inga bilder alls. Och ibland, framför allt efter en riktigt fin vandring, blir det ett helt gäng. För mig handlar det nog inte om att ett inlägg ska innehålla ett visst antal bilder, utan om vad det aktuella inlägget behöver.

Hur går dina tankar? Är bilderna själva berättelsen när du bloggar, eller är de ett sätt att förstärka det du redan skrivit?

Hur tänker man egentligen?

Jag hörde på nyheterna häromdagen att Marine Le Pen tänker ställa upp i presidentvalet i Frankrike. Min första tanke var ”hur tänker hon egentligen”? Hon är nämligen dömd för att ha använt EU-pengar på ett sätt som domstolen slagit fast var fel. Trots det tänker hon kandidera till landets högsta position. Jag får faktiskt inte ihop det.

Jag vet att hon inte håller med om domen och att det finns personer som tycker att hon blivit orättvist behandlad. Men någonstans måste man väl ändå stanna upp och fundera över vad ett förtroendeuppdrag faktiskt innebär.

Jag må vara fyrkantig, men det finns mycket som inte går att vifta bort som ett misstag. Att bli dömd för att ha missbrukat offentliga medel är en sådan sak. Det väcker helt klart frågor om ansvar och omdöme. Dessa egenskaper borde vara självklara för den som vill bli president.

Jag har så svårt att förstå att man ens kommer på tanken att ställa upp som president när man bär på en sådan dom. Inte för att lagen nödvändigtvis sätter stopp, utan för att den egna känslan borde göra det. Lite ödmjukhet och lite självkritik. Lite ”det här är kanske inte rätt läge”.

Jag tycker att det är märkligt hur ribban för politiker verkar sänkas hela tiden. Förr kunde en minister avgå för en obetald tv-licens eller ett kvarglömt kvitto. I dag verkar en dom inte ens behöva vara ett hinder. Det gör mig faktiskt bekymrad, att vara ärlig och ansvarstagande är väl det minsta man kan förvänta sig av en person som vill leda ett helt land.

Är FIFA korrupt?

Godmorgon!

Det var riktigt busväder igår men på kvällen sprack det upp och blev riktigt fint. Sa till Rickard att vi måste passa på och ta en kvällspromenad. Hade ju inte gjort så mycket annat vettigt än träningspasset så kände jag behövde komma ut en sväng. Luften var frisk och vinden kall och jag fick helt klart höstkänsla. Det är det alldeles för tidigt för så här i början på juli. Högsommaren har ju bara precis börjat.

Efter promenaden bänkade vi oss i soffan för att återigen titta på VM-fotboll. Norge skulle möta Brasilien i åttondelsfinal. I ren protest mot Norges media höll jag faktiskt på Brasilien. Blev så sur på Norges studio som pratade ner Sveriges landslag och till och med Zlatan. Nu är jag inget fan av Zlatans attityd men fotboll kan han spela. Skulle Brasilien att ha något att sätta emot Norges målkung Haaland? Och det kan vi konstatera att de inte hade. Men om Norges målvakt inte storspelat så hade Brasilien fått in betydligt fler bollar.

Generellt har jag svårt för för de där stora stjärnspelarna men jag tycker faktiskt att Haaland utmärker sig på ett positivt sätt. Samma med Mpabbé som faktiskt sliter lite under sina matcher. Det var ingen fin tillställning mellan Frankrike och Paraguay och domarinsatsen hade mycket mer att önska. Med betoning på MYCKET. Det var ingen bra insats och Paraguay fick fulspela utan att domaren gjorde något. Cred till Frankrike som höll huvudet kallt.

När vi ändå är inne på fotboll måste jag också skriva om FIFA. USA fick en spelare utvisad mot Bosnien. Helt rätt då han i situationen gick in på ett riktigt fult sätt. Efter behandling kunde spelaren fortsätta matchen. Den amerikanska spelaren skulle varit avstängd mot Belgien men får nu spela matchen ändå då FIFA hävt avstängningen.

Enligt flera amerikanska medier kom det här beslutet efter att Donald Trump personligen kontaktat FIFA och bett dem se över avstängningen. FIFA har vad jag vet inte kommenterat uppgifterna. Om det här är sant är det svårt att inte höja på ögonbrynen. Hade FIFA agerat likadant om det varit Bosniens president som ringt? Det tvivlar jag faktiskt på.

Det finns kanske en rimlig förklaring och att beslutet ändå fattades utifrån aktuellt regelverk. Jag vet inte vad som står i FIFAS alla stadgar. Men när man tar beslut som gynnar värdnationen och det samtidigt kommer uppgifter om politisk påverkan. Ja då blir i alla fall jag misstänksam.

Så min fråga blir: Är FIFA korrupt? Jag påstår inte att det verkligen är så. Däremot tycker jag att organisationen gång på gång fattar beslut som gör frågan allt svårare att avfärda.