Kategori: Hanna funderar

Mitt svar på frågan om en eventuell bloggdöd är ett rungande nej. Bloggar som format lever definitivt fortfarande, men förutsättningarna har ändrats. Jag upplever att läsandet minskar och att hierarkierna blivit stelare. De stora bloggarna är i princip ohotade i toppen, medan det blivit allt svårare för mindre eller nya röster att nå ut till en större läsarkrets.

Jag tror inte att det handlar om brist på kvalitet eller engagemang hos mindre bloggar, utan snarare om hur synlighet fungerar idag. Algoritmer, plattformar och portaler förstärker det som redan är stort. Det skapar ett slags rundgång där samma röster återkommer, medan andra aldrig riktigt får chansen att höras.

Jag läste ett inlägg hos Sandra där hon reflekterade kring ett inlägg som Clara skrivit, där Clara efterlyser mer konkurrens. Jag kan på sätt och vis förstå både Claras önskan och reaktionerna på hennes inlägg. Men jag vill också bidra med min egen syn på saken.

För mig handlar frågan mindre om konkurrens och mer om generositet. Jag tycker generellt att alla som driver bloggar – särskilt de med stor räckvidd – borde vara mer generösa med att låta andra växa. Ju fler röster som får utrymme, desto rikare blir hela blogglandia. Att dela, länka och lyfta andra innebär inte att man tappar sin egen position – tvärtom kan det bidra till att fler hittar in i bloggvärlden överhuvudtaget.

Det är därför jag fastnar vid en detalj i Sandras inlägg. Hon länkar till flera säkerligen mycket läsvärda bloggar – men samtliga tillhör samma stora portal som hon och har redan en betydligt större läsarkrets än de flesta mindre bloggar. Det illustrerar ett stort problem: även när vi vill vara generösa och bjussiga så väljer vi att lyfta dem som redan syns.

Om tanken är att på allvar motverka en eventuell bloggdöd – eller åtminstone förminskandet av bloggandet– behöver man nog börja leta utanför invanda kretsar. Aktivt söka upp mindre bloggar, länka till dem, läsa dem, prata om dem. Inte för att vara snäll utan för att vidga och visa på en större bredd. Mina absoluta favoriter är inte de stora influencerbloggarna utan små gemytliga bloggar där jag verkligen kan känna igen mig.

PS: Dessa två inlägg som jag länkar till är från förra året men ville ändå reflektera lite i efterhand eftersom Sandra lyfte sitt inlägg i en sammanfattning från året).

Jag tycker det är intressant att fundera över hur många olika typer av bloggar det finns. Bloggar med olika fokus, livsstil, träning/hälsa, foto, samhällskritiska bloggar med mera. Min egen blogg är mest en personlig blogg med vardags- och träningsinlägg. Så många reflektioner får inte plats. Det beror mest på att jag inte snubblat över intressanta ämnen. Just nu är fokus på Joakim Lundells bok. Har han hittat på allt? Men det tänker jag inte lägga energi på att spekulera om över huvudet taget. Det intresserar mig inte.

Jag känner inte för att skriva samhällskritiska inlägg. Känner mest för att dela min vardag och min träning. Så följer man mig för den typen av inlägg som jag skrivit tidigare kanske det inte är så kul just nu att hänga här. Det där med att reflektera och tycka till om omvärlden och så vidare, det kräver en hel del fokus och research. Skriva bara för att slänga ur mig en massa åsikter är inte riktigt min grej.

Himlen var väldigt färgsprakande när solen var på väg upp! Så vackert! Staketet däremot är inte så vackert. Nästa år måste vi måla om det. Sköt upp det i år eftersom vi hade lite annat att prioritera. Med annat menar jag den ”härliga” reparationen av min bil….

Jag vaknade av mig själv strax innan sex, kom också i säng skapligt igår så jag var nog utsövd. Så skönt att vakna pigg efter mina fem arbetspass i rad. Nu när jag skriver sitter jag i soffan och i bakgrunden står tv:n på. Det var precis ett inslag om en ung kvinna som inte anses ha rätt till stöd enligt LSS. Grundtanken i LSS är att finnas till för människor med omfattande funktionsnedsättningar, att de ska få leva ett värdigt liv och på lika villkor.

Den här unga tjejen är alltså både blind och rullstolsburen men får inte rätt till stöd. Blir ytterst provocerad av att hennes funktionsnedsättning inte anses vara tillräcklig. Om att vara blind och kraftigt rörelsehindrad inte anses ”betydande”, vad kvalar då in? Finns det ens någon som har rätt att få stöd? Jag förstår inte hur dom som fattar besluten tänker. Handlar det om okunskap eller är de bara cyniska? En oförmåga att kunna leva sig in i hur det kan vara att leva med olika typer av funktionsnedsättningar. Hur många människor hamnar i kläm på grund av huvudlösa beslut av människor som inte kan tänka längre än näsan räcker?

Ikväll på Rapport pratades det om oron kring AI. Vissa forskare menar att tekniken kan utvecklas så snabbt att vi människor riskerar att tappa kontrollen. Några går till och med så långt som att säga att AI en dag kan dominera världen. För mig låter det nästan som den sämsta science fiction-rullen – typ I, Robot med Will Smith. Där börjar det med att robotar är en självklar del av vardagen i människors hem, men till slut tar en superdator kontrollen. Ironiskt nog är det just en robot, tillsammans med Will Smiths rollfigur, som till sist räddar världen.

När jag hör sådana resonemang kan jag inte låta bli att tänka: AI är ju trots allt ett mänskligt hittepå. Det är vi som bygger, programmerar och sätter riktningen. Då borde vi också kunna bestämma när det är dags att dra i nödbromsen. Vi måste inte testa varje ny möjlighet bara för att vi kan. Vi måste våga säga: hit men inte längre. Hur svårt ska det egentligen vara?

Men den stora frågan är förstås: går det ens att styra en sådan utveckling? Historien visar att när ny teknik väl har introducerats blir den svår att hålla tillbaka. Det räcker inte med att ett enskilt land sätter gränser – den globala konkurrensen driver på i en takt som är nästan omöjlig att bromsa. AI utvecklas inte bara i forskningslaboratorier, utan också av stora företag och stater där ekonomiska och strategiska intressen väger tungt. Frågan är därför inte bara om tekniken kan kontrolleras, utan också vem som har makten att göra det – och på vilka grunder.

Historien ger oss många exempel på hur konsekvenserna av ny teknik blivit tydliga först i efterhand. Industrialiseringen, digitaliseringen och sociala medier har öppnat enorma möjligheter – men också skapat problem vi inte förutsåg. Kanske är det just där min oro ligger: vad händer om AI utvecklas snabbare än vår förmåga att reflektera över dess konsekvenser?

För att knyta ihop säcken: nej, jag tror inte att AI kommer ”ta över världen” i bemärkelsen att robotar får mänskliga tankar och styr som i filmerna. Däremot tror jag att den som lyckas gå längst i utvecklingen får ett enormt övertag – och därmed makt. Jag oroar mig också för oavsiktliga konsekvenser. Vad händer om vi använder AI i system som redan är instabila? Vad händer om tekniken missbrukas för övervakning och manipulation? Eller om vi bygger system som är så komplexa att vi själva inte längre förstår hur de fungerar?

I går kom beskedet att Magnus Gisslén, statsepidemiolog på folkhälsomyndigheten (FHM), avgår från sitt uppdrag. Orsaken är att det nu finns alldeles för lite medicinsk kompetens i ledningen på FHM. I den här debattartikeln berättar han mer om sitt beslut. (Bakom betalvägg). Han beskriver en myndighet på väg utför. Det bedrivs exempelvis ingen egen forskning inom smittskyddsområdet vilket är en relevant förklaring till varför kompetens försvinner från myndigheten. Enligt Gisslén ser det helt annorlunda ut i våra grannländer. I Danmark har man erfarna läkare på i stort sett alla ledande positioner och inga beslut fattas utan välgrundade medicinska bedömningar.

Just det är intressant tycker jag. När det gäller folkhälsa måste medicinsk vetenskap prioriteras – inte det som råkar passa politiska narrativ eller ekonomiska intressen. En myndighet som bär ansvaret för befolkningen måste stå stabilt på medicinsk expertis, på forskningsresultat och på den långsiktiga kunskap som professionen för med sig.

Vi vet från pandemin hur mycket som står på spel. När råd och rekommendationer är tydliga, evidensbaserade och väl förankrade, skapar det trygghet och förtroende hos befolkningen. Men när råden istället blir otydliga, spretiga eller uppfattas som politiskt färgade, riskerar det att undergräva tilliten – inte bara till en myndighet utan till hela systemet. Tillit är färskvara och kan förloras snabbt.

Därför behövs en folkhälsomyndighet som inte bara förvaltar utan också utvecklar kunskap. Forskning inom smittskydd och infektionssjukdomar är inget ”trevligt att ha” – det är en förutsättning för att kunna stå bättre rustade nästa gång vi ställs inför en kris, vare sig det handlar om en ny pandemi, antibiotikaresistens eller andra folkhälsoutmaningar.

För mig blir Gissléns avhopp ett tydligt tecken på att vi måste tänka om. Om våra grannländer lyckas kombinera stark medicinsk kompetens med goda beslutsstrukturer – varför skulle inte Sverige kunna göra detsamma?

De senaste dagarna har jag sett en bild cirkulera på sociala medier med rubriken:
”EU-lag: Fängsla journalister för ’felaktig information'”. Texten hävdar att den europeiska pressfrihetslagen (EMFA) nu gör det möjligt att frihetsberöva, straffa och avlyssna journalister som sprider desinformation. Min första tanke var att det där kan inte stämma, jag måste ta reda på mer. Jag hittar direkt ett problem: påståendet är helt felaktigt och bygger på en misstolkning – eller medveten förvrängning – av vad lagen faktiskt säger. Jag låter det vara osagt hur det kan ha blivit så fel.

Vad är då EMFA?

European Media Freedom Act (EMFA) är en ny EU-lag som trädde i kraft den 7 maj 2024 och börjar tillämpas fullt ut den 8 augusti 2025 (European Commission, 2024). Den syftar till att stärka pressfrihet och att skydda journalisters källor. Lagen ska garantera ett redaktionellt oberoende och göra medieägandet mer transparent. Syftet med lagen är också att den ska hindra politisk och ekonomisk styrning av media (Säger ja tack till det! Politikerna hade alldeles för stor makt under pandemin). Lagen ska också förhindra att digitala plattformar godtyckligt tar bort innehåll från etablerade medier. Det säger jag också ja tack till! (European Parliament, 2024).

Finns det verkligen fängelsestraff för felaktig information i EMFA?

Det korta svaret är NEJ. Det längre svaret är att EMFA inte innehåller några bestämmelser om fängelsestraff för att sprida felaktig information. (European Commission, 2024). Lagen är inte ett “anti-fake-news”-paket. Däremot så är den designad för att motverka att stater använder vagt definierade begrepp som “desinformation” för att tysta medier.

Det som kan ligga bakom missförståndet är att vissa artiklar i lagen tillåter ingripanden mot medieaktörer i “övervägande allmänintresse” – men detta är strikt reglerat, kräver rättslig prövning och gäller endast i extremt allvarliga fall (t.ex. terrorism, grov kriminalitet) (European Parliament, 2024).
Det handlar helt enkelt inte om att straffa felaktiga fakta eller dålig journalistik.

Så varifrån kommer ryktet?

Jag skulle tro att det är från en sammanblandning med nationella lagar i vissa EU-länder som faktiskt kriminaliserar “fake news”:

• Grekland: Fängelsestraff upp till 5 år för att sprida falsk information som kan orsaka oro eller skada förtroendet för staten (Reporters Without Borders, 2021).
• Cypern (förslag): Liknande regler, också med upp till 5 års fängelse (Article 19, 2024).

Dessa nationella lagar är helt separata från EMFA – och är faktiskt exempel på vad EMFA försöker förhindra genom gemensamma pressfrihetsregler.

Hur kommer lagen påverka Sveriges pressfrihet?

I Sverige innebär EMFA främst att redan starka pressfrihetsregler förstärks. Det kommer bli obligatorisk med ett medieägarregister och källskyddet kommer stärkas. Det kommer inte bli någon kriminalisering av felaktig information. Sverige har grundlagsskyddad yttrandefrihet och tryckfrihet. (The Guardian, 2025).

Läs mer HÄR.

Det är augusti och det är helt klart något med just augusti….

Jag försöker känna efter hur det känns – men det är mycket på en gång. Det är som om allt rör sig långsamt framåt, samtidigt som tiden springer i väg för mig. Sommaren har sakta börjat glida undan, och hösten står runt hörnet och väntar.

Det är en tid av övergång, snart skolstart för barnen och rutiner som jag ska försöka hitta tillbaka till. Snart är kollegorna tillbaka som haft andra perioden som sina semesterveckor. I höst kommer jag få nya kollegor. Någon flyttar, en annan går på föräldraledighet. Några ska börja plugga eller har valt att göra något helt annat. Det kommer säkerligen hända mycket samtidigt. Det känns spännande. Men samtidigt…..

Det jag känner mest är en blandning av längtan och vemod. Sommaren gick så fort och det är samma sak varje år. Jag kommer på mig själv med att göra mentala listor – allt jag ville hinna göra men av olika anledningar inte gjorde. En känsla av att vilja hålla kvar något som sakta börjar glida iväg. Det går inte att hålla kvar, bara försöka glida med. Så det blir så mjukt som möjligt.

Samtidigt tänker jag på allt som blev. Det fina och alla små ögonblick som stannar kvar. Ljus som dröjer sig kvar sent på kvällen, samtal som blev viktiga, skratt som kom oväntat. Det finns något i just augusti som ändå gör det lätt att minnas. Och visst är det okej att känna flera saker samtidigt. Vemod och tacksamhet. Längtan och rastlöshet.