När matte blir politik

Ibland tycker jag att debatten kring olika områden blir så konstig. Till och med matte som ska vara logiskt börjar också beskrivas kring normer och inkludering.

Jag hamnade i en artikel i Vi lärare där det diskuteras kring en avhandling. Forskaren Laura Caligari menar att matteuppgifter kan vara exkluderande då de bygger på situationer i vardagen som alla inte kan känna igen sig i. Jag tycker att det är ett mycket intressant resonemang. Tycker allt att det är logiskt att elevers förståelse av språk och erfarenheter påverkas av vilka förkunskaper och erfarenheter man har.

Det här resonemanget väcker dock en fråga. När går rimlig eftertanke över i ideologi? När elever inte förstår en uppgift, beror det alltid på att uppgiften representerar normer. Eller kan det vara så enkelt att det mer handlar om bristande läsvana, att det saknas förkunskaper.

Skolan ska vara en inkluderande plats. Jag tänker att lärande faktiskt det mesta att möta det man inte förstår eller inte kan. Finns det inte ett problem i att barnet bara möter det som det känner igen. Hur ska man lära sig något nytt om allt bara är bekant? Hur är det med förståelsen för andra kulturer, andra sätt att leva? Ska inte skolan vidga barnets vyer och inte stänga in i ett fack?

Det blev en lång utläggning. Jag tycker att det är ett problem i dagens samhälle att man är så rädd för att människor ska känna sig exkluderade att man vänder ut och in på sig själv. Att göra minsta lilla till ett politiskt problem. Kan man verkligen förvänta sig att alla ska anpassa sig efter ett visst synsätt?

Problemet för mig är att matte som handlar om problemlösning och logik ska börja analyseras genom normer, identitet och politik. För mig flyttas då fokus från kunskap till känslor. Vill vi verkligen att kunskap ska vara känslostyrt? Det vill inte jag.

Smart eller bara irriterande?

Hur mycket reklam för sitt eget bloggande är okej hos någon annan? Om det tänkte jag reflektera kring idag. Visst vill väl alla som bloggar att synas på något sätt. Det behöver ju inte alltid vara någon drivkraft: ”mina ord ska läsas av så många som möjligt”. Men visst är det trevligt med engagemang. Men när går man över gränsen vad gäller att göra reklam för sin egen blogg hos någon annan?

Jag hamnade i ett blogginlägg där en av de som kommenterade skrev en engagerad kommentar på blogginlägget men la också till några meningar om vad sitt eget inlägg handlade om. Personen som skrev kommentaren åkte helt klart på patrull. Någon tyckte att bloggaren åkte snålskjuts och någon annan att bloggaren var falsk. Falsk på så sätt att skriva en engagerad kommentar och samtidigt göra förtäckt reklam om sina egna blogginlägg. Det upplevdes inte äkta när man samtidigt blandar in sitt eget skrivande.

När jag sett dessa kommentarer så har jag tänkt tanken att göra samma sak kring min egen blogg. Jag har dock inte gjort det för jag vill hellre att personer ska klicka in för att kommentaren jag skrivit lockar intresse, inte genom att göra reklam för mina egna inlägg hos den andre personen. Jag vill att det ska vara genuint och äkta.

Jag tycker att det finns en liten skillnad om blogginlägget rör något eget som jag skrivit. Då tycker jag att det är relevant på ett annat sätt att länka direkt till det inlägg där jag skrivit om samma sak. Som ett sätt att bredda diskussionen och inte som ett sätt att på något sätt framhäva mig själv.

Är det värt det?

Att betala för en vardagsblogg, är det verkligen värt det? Ja det är en fundering som jag haft ett tag. Som du vet så har jag prenumererat på Underbara Claras blogg. Men den senaste tiden har jag börjat fundera över om prenumerationen faktiskt motsvarar det jag får som läsare.

När en bloggare tar betalt för sitt innehåll känner jag att mina krav på bloggaren faktiskt ökar. Du vet den där känslan av att vilja få något mer, mer inspiration, mer engagemang eller bara något nytt. Jag kommer ihåg varför jag började prenumerera (skrev om det HÄR), personliga texter, vardagsliv och den där känslan av att få läsa något som skiljde sig från det övriga flödet. Och visst gör det det fortfarande.

Men jag upplever att innehållet har förändrats och den där känslan jag fick tidigare infinner sig inte längre. Jag upplever att jag klickar mig in av vana snarare än av förväntan.

I det här inlägget riktar jag absolut ingen kritik mot Clara som person. Jag tänker att det snarare handlar om att relationen till innehållet förändras när det hamnar bakom en betalvägg. Med det beslutet att prenumerera är jag inte längre ”bara” en följare, utan jag är en kund och som kund är det en naturlig konsekvens att fundera över vad jag tycker är värt att betala för.

Kanske är det jag som bloggläsare som har förändrats eller så är det bloggen. Eller kanske både och. I vilket fall som helst är det inte längre lika givet att vara betalande prenumerant. I förra veckan avslutade jag min prenumeration och jag har inte ångrat mig.

Ett svårt val framöver

Det är val i år. Jag tycker att det är svårare än någonsin att välja parti att rösta på. Politikerna är så fokuserade på att framhäva varandras fel och brister istället för vad de vill göra annorlunda. På det sättet vinner man inga röster. Det är inte bara lek med hink och spade i politiken, det är ett fullskaligt sandkrig.

Och som i alla riktigt barnsliga sandkrig verkar reglerna vara ungefär: kasta först, tänk sen. Helst så mycket sand som möjligt och gärna rätt i ansiktet. Sakfrågorna då? De ligger kvar där i hinken helt orörda, medan alla är fullt upptagna med att bevisa att någon annan har en fulare spade.

Det är som att hela valrörelsen har förvandlats till en enda lång tråd på sociala medier, där varje inlägg börjar med “men de då?” och slutar med att ingen riktigt vet vad någon faktiskt vill. Jag vill rösta för något som faktiskt tar samhället framåt, inte bara släcka bränder här och nu. Jag upplever att det mer handlar om framhäva andras fel och brister istället för vad man själv vill göra.

För just nu tycker jag att det handlar mindre om riktning och mer om reaktion. Mindre “hit ska vi” och mer “dit ska vi absolut inte, särskilt inte om de föreslår det”. Och det gör mig inte direkt klokare som väljare. Istället vill jag bara stänga av och gå och göra något annat. Typ… äta chiapudding och bli influencer istället. Där vet man åtminstone vad man får: en perfekt vinklad frukost och ett tydligt budskap om att allt löser sig med rätt filter.

Jag saknar politiker som vågar prata om deras ambitioner och visioner utan att samtidigt dra in andras nackdelar. Jag vet att det är önsketänkande. Det får bli som vanligt att rösta på det minst dåliga.

Tankar på internationella kvinnodagen

Det är åttonde mars och internationella kvinnodagen. Det är en dag som ofta fylls av blommor, vänliga ord och grattis-hälsningar. Visst finns det en del att fira. Kvinnor har kämpat för rättigheter som tidigare generationer bara kunnat drömma om. Att få rösta och utbilda sig. Att få möjligheten att arbeta och rätten att bestämma över sina egna liv.

Men internationella kvinnodagen är också en påminnelse om att det finns mycket kvar att kämpa för. Kampen för kvinnors rättigheter är långt i från över. I många delar av världen riskerar kvinnor fortfarande sina liv för sådant som vi här i Sverige tar för givet: rätten att bestämma över sina egna kroppar, rätten att klä sig som de vill, rätten att röra sig fritt och rätten att uttrycka sig fritt. I Iran fortsätter kvinnor att protestera mot tvångslagar och förtryck, trots att protesterna möts av arresteringar, fängelsestraff och ibland brutalt våld. Ändå fortsätter de och det är svårt att inte bli berörd av deras mod.

Kvinnor som går ut utan slöja och kvinnor som demonstrerar på gatorna. Kvinnor som skriver, organiserar sig, protesterar och vägrar vara tysta. Deras mod är helt klart både inspirerande och samtidigt så fruktansvärt. Ingen ska behöva riskera sitt liv för något så grundläggande som sin frihet.

Det påminner också om något som är lätt att glömma bort. Rättigheterna som vi har är aldrig helt självklara. De kan lätt tas ifrån oss om vi slutar värna om dom. Internationella kvinnodagen handlar därför inte om att bara fira framsteg. Den handlar också om solidaritet och om att se varandra över gränser. Om att förstå att kvinnors kamp för frihet pågår på många platser samtidigt.

Den handlar också om att fortsätta prata om de orättvisor som fortfarande finns, även i samhällen där vi kommit långt. Löneskillnader, otrygga arbetsvillkor i kvinnodominerade yrken, våld mot kvinnor och begränsningar av kvinnors rätt till sin egen kropp är frågor som definitivt angår oss.

Det är lätt att glömma bort att för varje rättighet en kvinna har finns det någon som en gång kämpade för den. Och det mest viktiga: kvinnor som fortfarande kämpar för sin frihet.

Använda AI istället för att tänka själv

Jag läste ett intressant blogginlägg hos The Swedish Lakehouse. Stycket handlade om hur de ska ha en dag i skolan där de pratar om hur man kan använda AI. Det jag vill diskutera kring är det här stycket:

Vi lärare skall gå en kurs i hur vi skall använda A.I. i skolan. 

Jag vill inte vara kärringen mot strömmen som stretar emot utvecklingen men jag är rädd att eleverna kommer att sluta tänka själva och lämna över det mesta till A.I. Eleverna låter redan A.I. skriva texter och göra läxor, och när jag tog upp det på den senaste A.I. genomgången så sa A.I experterna att i framtiden så kanske vi inte ska hålla på med att skriva en massa texter i skolan, för det kan A.I. göra.

Annelie

Jag är verkligen kluven till AI. Det finns helt klart många fördelar med AI men det finns också klara nackdelar. Det värsta jag vet är alla dessa reels på Facebook och instagram som är uppenbart genererade med hjälp av AI. Var är det egna skapandet? Och hur ska man kunna skilja mellan det äkta materialet och oäkta? Jag tycker snarare att det behövs mer av det äkta, det äkta skapandet med själ och hjärta.

Vad händer med det egna tänkandet när man använder sig av AI och då tar genvägar till en färdig text? Att skriva är att tänka och när man fastnar måste man testa andra vägar. Vad händer med fantasin om den inte utmanas? Om man alltid ber om ett färdigt svar, vad händer med sin egen fantasi och sitt eget skapande på sikt?

Samtidigt behöver det vara bara av ondo? Om man ber AI generera en text och sedan reflekterar och analyserar texten kanske man lär sig något på kuppen. Man kanske lär sig att se ett tomt och platt resonemang där det saknas något viktigt. Det är i alla fall så jag upplever en AI-genererad text. Det är perfekt, det är klyschor och fullt med stora ord som inte betyder ett dugg. Men om man får ta en text och skriva om kanske det inte bara är dåligt.

Kontentan av mitt svammel är att jag tror att vi människor behöver utmanas för att utvecklas. Genvägar fungerar inte så tyvärr. Ungdomar behöver lära sig att tänka själva, att resonera och analysera. Det växer man av!

Att projicera sin upplevelse på andra

Madeleine skrev ett riktigt intressant och tänkvärt inlägg som jag tänker spinna vidare på. Hennes inlägg fokuserar på att så fort någon väljer att göra något som avviker från normen så ska det kritiseras och letas fel. Man blir dömd och anses ha gjort felaktiga val.

Det är egentligen där jag vill börja, i vår oförmåga att ta in att alla gör olika val och att acceptera det. Det som är rätt för mig är inte det för någon annan.

I min twist av Madeleines inlägg tänkte jag börja med att fokusera lite på Agneta, barnmorskan som riskerar att bli dömd. Hennes ”allvarliga” brott är att hon assisterade vid en tvillingförlossning i hemmet. Det här med hemförlossningars vara eller icke vara har verkligen väckt stor debatt. De som är emot lyfter alla risker och framförallt utifrån sina egna upplevelser. ”Om jag inte hade varit på sjukhus så hade mitt barn dött”.

Men när man resonerar på det sättet så missar man något viktigt: man kan inte projicera sina upplevelser på andra och ta det som något allmängiltigt. Vi har alla våra egna upplevelser, erfarenheter och känslor som gör att vi fattar olika beslut. Agneta blir nästan en symbol. Inte bara för hemförlossningsdebatten, utan för vad som händer när någon kliver utanför det etablerade och vågar göra något som inte passar in i normen. Då ska det granskas, ifrågasättas och kanske bestraffas.

Jag har full förståelse för de kvinnor som väljer en hemförlossning. För dom är alternativet att föda på sjukhus värre än att få vara i sin trygga vrå i hemmet. Det är också anmärkningsvärt eftersom att vi har autonomi och självbestämmande i Sverige. Ingen inom vården kan tvinga någon till något som man inte vill. (Om man inte är under tvångsvård förstås men det är en helt annan sak.) Att välja att föda sitt barn hemma är ett val precis som att välja att föda på sjukhus är det. Om man vägt alla fördelar och nackdelar mot varandra och man ändå väljer att stå fast vid sin övertygelse vem är då exempelvis jag att kritisera det då?

Jag tänker att det här lite är ett symtom för tiden. Nåde den som vågar tänka själv och gå emot normen. När människor inte vågar tänka fritt, inte vågar fatta beslut baserade på det som känns rätt för dom så kommer vi få en otrygg generation. En generation som inte vågar stå upp för sig själv utan faller in i det trygga i att tillhöra ett sammanhang där man inte behöver synas eller ta plats. Men vad gör det med sin egen självkänsla när man går emot det man egentligen tror på?

Att våga ta plats

Igår skrev jag om att jag är en person som hörs och syns, en som man lägger märke till. Att jag ibland försöker backa lite och att jag kanske uppfattas som lite jobbig just därför att jag hörs. Fick en kommentar av Madeleine som jag tycker är väldigt intressant att reflektera kring. Det får ett helt eget blogginlägg istället för bara ett svar på en kommentar.

Jag tycker absolut att hon har en poäng i den här pressen som finns att man ska anpassa sig. Att ta plats är fel och om man är den här personen som är mer lugn och inte tar så mycket plats så är det också fel. Hur man än väljer att vara så är det aldrig bra nog. Det finns alltid något som vissa kan tycka borde ändras på. Men varför skulle man? Så länge man inte skadar någon med sitt sätt att vara ska man absolut vara den man är.

Madeleines kommentar lyder så här:

Kan bli lite störd på det där att man förväntas ändra sig själv för att passa andra? Om du nu är en glad och sprallig person, som tar kommandon och syns varför ska du då inte få göra det? Detsamma gäller personer som är mer observerade och lugna, varför måste dessa pushas fram att ta mer plats? Varför ska ”lagom” vara ett mått på socialt betingade hur man bör vara? Vi talar om ”var dig själv”, ändå ska folk tonas ner eller dras upp? I slutändan så får vi då inte duga som den vi är. Det är fel.

Madeleine

Jag känner att jag behöver förtydliga lite vad jag egentligen menar. När jag skriver att jag ibland behöver backa lite, så handlar det inte om att jag inte får synas eller ta plats. Det handlar inte om att jag försöker göra mig mindre eller ändra vem jag är. Det handlar snarare om att jag inte alltid behöver höras och synas mest, utan att också låta andra komma till tals.

Jag vet nämligen att jag tar plats och jag hörs. När jag väljer att kliva tillbaka handlar det om att låta andra få komma till tals. Jag är själv den tystlåtna i olika sammanhang. Jag vet precis hur det är att vara i ett rum med flera starka individer och att försöka ta plats. Det kräver helt klart mod och trygghet.

Därför är det viktigt för mig att skilja på när jag anpassar mig och medvetenhet. Att tona ner mig för att jag är ”för mycket” är något annat än att kliva tillbaka av omtanke. Att trycka ner min personlighet är något annat än att jag vill göra plats för andra. Det handlar inte om att vara ”lagom” utan om att vara så pass trygg att jag kan ta ett steg tillbaka, utan att känna att jag gör avkall på min personlighet. Jag vill inte göra mig mindre. Tvärtom så vill jag att fler ska få plats.

Röda värderingar och fackligt arbete

Jag tänkte på en sak när jag fick veta lite mer om Kommunals historia. Arbetarrörelsen och socialdemokratin har historiskt en stark koppling till varandra. Som du då vet har jag en stark motvilja till just socialdemokraterna. Samtidigt är mina värderingar i grunden väldigt röda. Inte i miljöfrågor, men när det gäller vården vilket är min absoluta hjärtefråga.

Utifrån det tänkte jag att det kanske är lite motsägelsefullt att engagera sig fackligt. Fackföreningsrörelsen är ju historiskt starkt sammanflätad med arbetarrörelsen och socialdemokratin. Det här skaver lite för mig, hur kan jag vara så anti ett parti men samtidigt vara så nära i värderingar?

Det finns helt klart ett viktigt arbete att göra. Det finns så många människor som har dåliga arbetsvillkor och det fackliga handlar ju inte om partipolitik i första hand utan om människors arbetsvillkor, trygghet och arbetsmiljö. I patientmötet handlar det heller inte personalen utan om hälsa och värdighet.

Det är väl så att det ena inte behöver utesluta det andra. Jag tänker att jag ändå i slutändan kan vara kritisk till ett parti och samtidigt stå bakom jämlikhet, rättvisa och frihet. Att vilja förändra utan att köpa det politiska.

Konsten att vara snäll

Så har jag då läst ut ”konsten att vara snäll” av Stefan Einhorn. Det var S som tipsade om boken. Det här kommer kanske bli ett lite långt inlägg då boken väckte många tankar. På flera sätt är det en läsvärd bok. Stefan blandar etiska dilemman, konkreta exempel på när att vara snäll blir kontraproduktivt och även att göra gott utifrån olika religioners perspektiv.

Så innan jag går in på mina reflektioner tänkte jag sammanfatta lite kort. Att vara snäll innebär inte att:

  • låta andra köra över en eller att man själv tar ansvar för andras dåliga beteenden.
  • att aldrig säga ifrån.
  • att alltid säga ja, trots att det sker på bekostnad av ens egna välmående.
  • att alltid försöka undvika konflikter.
  • att inte säga något när något känns fel.
  • att alltid vilja vara till lags för att andra ska tycka om en.

Har du tänkt på att det i dagens samhälle nästan ses som ett skällsord att vara snäll? Eller att man anses vara lite dum om man är snäll? Jag tänker också att vara snäll med lätthet kan kan blandas ihop med att vara konflikträdd. Man biter hellre ihop än att riskera att skapa obehaglig stämning. Men det är en stor skillnad mellan att välja vänlighet och att undvika konflikter. Ibland är det mest snälla man kan göra att faktiskt säga ifrån, även om det känns jobbigt i stunden.

Att vara snäll på riktigt, som Einhorn beskriver den, handlar inte om att alltid sätta andra före sig själv, utan om att ta ansvar – både för sina handlingar och för hur de påverkar andra. Det innebär också att ta ansvar för sig själv. Att visa respekt för sina egna gränser är en förutsättning för att kunna visa genuin respekt för andra.

Jag fastnar särskilt för tanken att snällhet kräver att man gör medvetna val. Det är inte bara ett personlighetsdrag man antingen har eller saknar, utan något man kan öva på. Att stanna upp, tänka efter och välja hur man vill agera, även när man är trött, stressad eller sårad. I boken görs det också en tydlig skillnad mellan snällhet och undfallenhet. Snällhet handlar inte om att bli överkörd, att alltid säga ja eller att tiga när något känns fel. Tvärtom kräver äkta snällhet ofta mod. Mod att sätta gränser, att säga ifrån på ett respektfullt sätt och att ta ansvar både för sina egna och andras känslor.

Undrar om det är just därför som att vara snäll uppfattas som svaghet – för att den ofta är tyst och inte gör så mycket väsen av sig. Fast den kanske i själva verket kräver både styrka och integritet. Att vara snäll på riktigt innebär att stå stadigt och möta andra med omtanke. Att inte säga ifrån när någon beter sig på ett sätt som gör en illa är inte snällt – varken mot sig själv eller mot den andra. I längden skapar det snarare bitterhet, obalans och oärlighet. Att vara snäll kräver också att man respekterar sig själv.