Att våga ta plats

Igår skrev jag om att jag är en person som hörs och syns, en som man lägger märke till. Att jag ibland försöker backa lite och att jag kanske uppfattas som lite jobbig just därför att jag hörs. Fick en kommentar av Madeleine som jag tycker är väldigt intressant att reflektera kring. Det får ett helt eget blogginlägg istället för bara ett svar på en kommentar.

Jag tycker absolut att hon har en poäng i den här pressen som finns att man ska anpassa sig. Att ta plats är fel och om man är den här personen som är mer lugn och inte tar så mycket plats så är det också fel. Hur man än väljer att vara så är det aldrig bra nog. Det finns alltid något som vissa kan tycka borde ändras på. Men varför skulle man? Så länge man inte skadar någon med sitt sätt att vara ska man absolut vara den man är.

Madeleines kommentar lyder så här:

Kan bli lite störd på det där att man förväntas ändra sig själv för att passa andra? Om du nu är en glad och sprallig person, som tar kommandon och syns varför ska du då inte få göra det? Detsamma gäller personer som är mer observerade och lugna, varför måste dessa pushas fram att ta mer plats? Varför ska ”lagom” vara ett mått på socialt betingade hur man bör vara? Vi talar om ”var dig själv”, ändå ska folk tonas ner eller dras upp? I slutändan så får vi då inte duga som den vi är. Det är fel.

Madeleine

Jag känner att jag behöver förtydliga lite vad jag egentligen menar. När jag skriver att jag ibland behöver backa lite, så handlar det inte om att jag inte får synas eller ta plats. Det handlar inte om att jag försöker göra mig mindre eller ändra vem jag är. Det handlar snarare om att jag inte alltid behöver höras och synas mest, utan att också låta andra komma till tals.

Jag vet nämligen att jag tar plats och jag hörs. När jag väljer att kliva tillbaka handlar det om att låta andra få komma till tals. Jag är själv den tystlåtna i olika sammanhang. Jag vet precis hur det är att vara i ett rum med flera starka individer och att försöka ta plats. Det kräver helt klart mod och trygghet.

Därför är det viktigt för mig att skilja på när jag anpassar mig och medvetenhet. Att tona ner mig för att jag är ”för mycket” är något annat än att kliva tillbaka av omtanke. Att trycka ner min personlighet är något annat än att jag vill göra plats för andra. Det handlar inte om att vara ”lagom” utan om att vara så pass trygg att jag kan ta ett steg tillbaka, utan att känna att jag gör avkall på min personlighet. Jag vill inte göra mig mindre. Tvärtom så vill jag att fler ska få plats.

Röda värderingar och fackligt arbete

Jag tänkte på en sak när jag fick veta lite mer om Kommunals historia. Arbetarrörelsen och socialdemokratin har historiskt en stark koppling till varandra. Som du då vet har jag en stark motvilja till just socialdemokraterna. Samtidigt är mina värderingar i grunden väldigt röda. Inte i miljöfrågor, men när det gäller vården vilket är min absoluta hjärtefråga.

Utifrån det tänkte jag att det kanske är lite motsägelsefullt att engagera sig fackligt. Fackföreningsrörelsen är ju historiskt starkt sammanflätad med arbetarrörelsen och socialdemokratin. Det här skaver lite för mig, hur kan jag vara så anti ett parti men samtidigt vara så nära i värderingar?

Det finns helt klart ett viktigt arbete att göra. Det finns så många människor som har dåliga arbetsvillkor och det fackliga handlar ju inte om partipolitik i första hand utan om människors arbetsvillkor, trygghet och arbetsmiljö. I patientmötet handlar det heller inte personalen utan om hälsa och värdighet.

Det är väl så att det ena inte behöver utesluta det andra. Jag tänker att jag ändå i slutändan kan vara kritisk till ett parti och samtidigt stå bakom jämlikhet, rättvisa och frihet. Att vilja förändra utan att köpa det politiska.

Konsten att vara snäll

Så har jag då läst ut ”konsten att vara snäll” av Stefan Einhorn. Det var S som tipsade om boken. Det här kommer kanske bli ett lite långt inlägg då boken väckte många tankar. På flera sätt är det en läsvärd bok. Stefan blandar etiska dilemman, konkreta exempel på när att vara snäll blir kontraproduktivt och även att göra gott utifrån olika religioners perspektiv.

Så innan jag går in på mina reflektioner tänkte jag sammanfatta lite kort. Att vara snäll innebär inte att:

  • låta andra köra över en eller att man själv tar ansvar för andras dåliga beteenden.
  • att aldrig säga ifrån.
  • att alltid säga ja, trots att det sker på bekostnad av ens egna välmående.
  • att alltid försöka undvika konflikter.
  • att inte säga något när något känns fel.
  • att alltid vilja vara till lags för att andra ska tycka om en.

Har du tänkt på att det i dagens samhälle nästan ses som ett skällsord att vara snäll? Eller att man anses vara lite dum om man är snäll? Jag tänker också att vara snäll med lätthet kan kan blandas ihop med att vara konflikträdd. Man biter hellre ihop än att riskera att skapa obehaglig stämning. Men det är en stor skillnad mellan att välja vänlighet och att undvika konflikter. Ibland är det mest snälla man kan göra att faktiskt säga ifrån, även om det känns jobbigt i stunden.

Att vara snäll på riktigt, som Einhorn beskriver den, handlar inte om att alltid sätta andra före sig själv, utan om att ta ansvar – både för sina handlingar och för hur de påverkar andra. Det innebär också att ta ansvar för sig själv. Att visa respekt för sina egna gränser är en förutsättning för att kunna visa genuin respekt för andra.

Jag fastnar särskilt för tanken att snällhet kräver att man gör medvetna val. Det är inte bara ett personlighetsdrag man antingen har eller saknar, utan något man kan öva på. Att stanna upp, tänka efter och välja hur man vill agera, även när man är trött, stressad eller sårad. I boken görs det också en tydlig skillnad mellan snällhet och undfallenhet. Snällhet handlar inte om att bli överkörd, att alltid säga ja eller att tiga när något känns fel. Tvärtom kräver äkta snällhet ofta mod. Mod att sätta gränser, att säga ifrån på ett respektfullt sätt och att ta ansvar både för sina egna och andras känslor.

Undrar om det är just därför som att vara snäll uppfattas som svaghet – för att den ofta är tyst och inte gör så mycket väsen av sig. Fast den kanske i själva verket kräver både styrka och integritet. Att vara snäll på riktigt innebär att stå stadigt och möta andra med omtanke. Att inte säga ifrån när någon beter sig på ett sätt som gör en illa är inte snällt – varken mot sig själv eller mot den andra. I längden skapar det snarare bitterhet, obalans och oärlighet. Att vara snäll kräver också att man respekterar sig själv.

Är bloggdöden en myt?

Mitt svar på frågan om en eventuell bloggdöd är ett rungande nej. Bloggar som format lever definitivt fortfarande, men förutsättningarna har ändrats. Jag upplever att läsandet minskar och att hierarkierna blivit stelare. De stora bloggarna är i princip ohotade i toppen, medan det blivit allt svårare för mindre eller nya röster att nå ut till en större läsarkrets.

Jag tror inte att det handlar om brist på kvalitet eller engagemang hos mindre bloggar, utan snarare om hur synlighet fungerar idag. Algoritmer, plattformar och portaler förstärker det som redan är stort. Det skapar ett slags rundgång där samma röster återkommer, medan andra aldrig riktigt får chansen att höras.

Jag läste ett inlägg hos Sandra där hon reflekterade kring ett inlägg som Clara skrivit, där Clara efterlyser mer konkurrens. Jag kan på sätt och vis förstå både Claras önskan och reaktionerna på hennes inlägg. Men jag vill också bidra med min egen syn på saken.

För mig handlar frågan mindre om konkurrens och mer om generositet. Jag tycker generellt att alla som driver bloggar – särskilt de med stor räckvidd – borde vara mer generösa med att låta andra växa. Ju fler röster som får utrymme, desto rikare blir hela blogglandia. Att dela, länka och lyfta andra innebär inte att man tappar sin egen position – tvärtom kan det bidra till att fler hittar in i bloggvärlden överhuvudtaget.

Det är därför jag fastnar vid en detalj i Sandras inlägg. Hon länkar till flera säkerligen mycket läsvärda bloggar – men samtliga tillhör samma stora portal som hon och har redan en betydligt större läsarkrets än de flesta mindre bloggar. Det illustrerar ett stort problem: även när vi vill vara generösa och bjussiga så väljer vi att lyfta dem som redan syns.

Om tanken är att på allvar motverka en eventuell bloggdöd – eller åtminstone förminskandet av bloggandet– behöver man nog börja leta utanför invanda kretsar. Aktivt söka upp mindre bloggar, länka till dem, läsa dem, prata om dem. Inte för att vara snäll utan för att vidga och visa på en större bredd. Mina absoluta favoriter är inte de stora influencerbloggarna utan små gemytliga bloggar där jag verkligen kan känna igen mig.

PS: Dessa två inlägg som jag länkar till är från förra året men ville ändå reflektera lite i efterhand eftersom Sandra lyfte sitt inlägg i en sammanfattning från året).

Förväntningar på 2026

Det finns inför 2026 ett tydligt och stort behov av förändring. Ekonomin är det största som påverkar vardagen för många, tryggheten behöver stärkas och det politiska klimatet borde bli både mer vuxet och lösningsorienterat istället för pajkastning. Något jag upplever är att vanliga människors behov alltför ofta hamnar i bakgrunden när konflikter och symbolfrågor tar över. Jag har några tankar kring vad jag önskar mig för 2026.

  • Ett bättre ekonomiskt klimat. Lönerna ökar inte i samma takt som allting blir dyrare. Jag önskar mig lägre elpriser och lägre matkostnader. Jag önskar mig mer stabilitet.
  • 2025 röstades det igenom en kritisk lag. Den skulle göra det lättare att göra ett juridiskt könsbyte. Jag hoppas att denna lag under 2026 rivs upp. Att en biologisk man byter juridiskt kön till kvinna och på grund av det flyttas till ett kvinnofängelse är ett av problemen. Det man identifierar sig som kan inte stå över biologi. Det ska heller inte stå över kvinnors rätt till trygghet och säkerhet. Kvinnors rätt måste väga tyngre än ideologiska principer.
  • Att det slutar daltas med brottslingar. Har man begått ett grovt våldsbrott så ska man också bestraffas utifrån det. Det borde inte letas efter förmildrande omständigheter, fokus ska ligga på upprättelse för brottsoffer.
  • Att politikerna börjar satsa pengar där det verkligen behövs: vård, skola, omsorg. Det är de sista posterna som det ska sparas på!
  • Appropå politikerna så önskar jag mig mindre sandlådenivå i diskussionerna. De senaste åren har det bara blivit mer och mer av det. Jag vill inte veta vad partiledarna gör fel, jag vill veta vad de tänker göra bättre. Ser inte fram mot valet i år. Vad ska jag egentligen rösta på?

Ett bloggfokus som skiftar

Jag tycker det är intressant att fundera över hur många olika typer av bloggar det finns. Bloggar med olika fokus, livsstil, träning/hälsa, foto, samhällskritiska bloggar med mera. Min egen blogg är mest en personlig blogg med vardags- och träningsinlägg. Så många reflektioner får inte plats. Det beror mest på att jag inte snubblat över intressanta ämnen. Just nu är fokus på Joakim Lundells bok. Har han hittat på allt? Men det tänker jag inte lägga energi på att spekulera om över huvudet taget. Det intresserar mig inte.

Jag känner inte för att skriva samhällskritiska inlägg. Känner mest för att dela min vardag och min träning. Så följer man mig för den typen av inlägg som jag skrivit tidigare kanske det inte är så kul just nu att hänga här. Det där med att reflektera och tycka till om omvärlden och så vidare, det kräver en hel del fokus och research. Skriva bara för att slänga ur mig en massa åsikter är inte riktigt min grej.

Färgsprakande himmel och provocerande beslut

Himlen var väldigt färgsprakande när solen var på väg upp! Så vackert! Staketet däremot är inte så vackert. Nästa år måste vi måla om det. Sköt upp det i år eftersom vi hade lite annat att prioritera. Med annat menar jag den ”härliga” reparationen av min bil….

Jag vaknade av mig själv strax innan sex, kom också i säng skapligt igår så jag var nog utsövd. Så skönt att vakna pigg efter mina fem arbetspass i rad. Nu när jag skriver sitter jag i soffan och i bakgrunden står tv:n på. Det var precis ett inslag om en ung kvinna som inte anses ha rätt till stöd enligt LSS. Grundtanken i LSS är att finnas till för människor med omfattande funktionsnedsättningar, att de ska få leva ett värdigt liv och på lika villkor.

Den här unga tjejen är alltså både blind och rullstolsburen men får inte rätt till stöd. Blir ytterst provocerad av att hennes funktionsnedsättning inte anses vara tillräcklig. Om att vara blind och kraftigt rörelsehindrad inte anses ”betydande”, vad kvalar då in? Finns det ens någon som har rätt att få stöd? Jag förstår inte hur dom som fattar besluten tänker. Handlar det om okunskap eller är de bara cyniska? En oförmåga att kunna leva sig in i hur det kan vara att leva med olika typer av funktionsnedsättningar. Hur många människor hamnar i kläm på grund av huvudlösa beslut av människor som inte kan tänka längre än näsan räcker?

Det börjar med oss

Jag läste en sådan tänkvärd insändare i Corren. På grund av copyright kan jag inte återge texten i sin helhet, men jag hoppas att den inte ligger bakom betalvägg – HÄR kan du läsa insändaren. Tycker att den trycker på något väldigt viktigt: att demokratin faktiskt inte är något som går att ta för given.

Ett stycke som verkligen fastnade var detta:

Demokratin är vi. Inte någon annan. Det är vi. Varje gång vi röstar. Varje gång vi engagerar oss lokalt. Varje gång vi väljer sanna fakta framför skvaller i sociala medier. Varje gång vi orkar debattera med någon vi inte håller med, i stället för att bara hata.”

Fredrik Trygg

För mig blev det en viktig påminnelse. I Sverige känns demokratin ofta självklar, men den här texten fick mig att inse att det vi tar för givet faktiskt lätt kan slås sönder. Demokratin är som en stadig grund som måste underhållas – liknelsen om ett hus kändes väldigt relevant. Om ingen bryr sig om att laga sprickor eller ta hand om taket, kommer det förr eller senare att börja vittra.

När jag läste insändaren kände jag igen mig mindre i beskrivningen av likgiltighet, men kanske lite i passivitet. Jag har starka ståndpunkter, men är inte alltid den som står på barrikaderna. Under pandemin gick jag all-in på det jag verkligen trodde på, men annars kan jag ibland scrolla förbi felaktiga påståenden i flödet utan att orka säga något, eller välja att inte delta i en diskussion som känns jobbig. Kanske är det just där problemet börjar – när alla rycker på axlarna och tänker att någon annan får ta hand om det, någon annan får engagera sig.

Det som gör insändaren så stark är påminnelsen om att demokratin inte är något som sker ”där uppe”, utan att den är vi. Alla vi som röstar, pratar med varandra, väljer vad vi sprider vidare och vågar ifrågasätta när något inte känns rätt. Demokratin är levande bara så länge vi själva håller den levande.

Alla har vi ansvar. Inte som något stort och abstrakt, utan i vardagen. Att bry sig om vad som faktiskt är sant. Att våga ställa frågor. Att delta i samtal även när det känns lite obekvämt. Att komma ihåg att demokratin aldrig är självklar – men att den kan vara stark, om vi försvarar den tillsammans.

Kommer AI ta över världen?

Ikväll på Rapport pratades det om oron kring AI. Vissa forskare menar att tekniken kan utvecklas så snabbt att vi människor riskerar att tappa kontrollen. Några går till och med så långt som att säga att AI en dag kan dominera världen. För mig låter det nästan som den sämsta science fiction-rullen – typ I, Robot med Will Smith. Där börjar det med att robotar är en självklar del av vardagen i människors hem, men till slut tar en superdator kontrollen. Ironiskt nog är det just en robot, tillsammans med Will Smiths rollfigur, som till sist räddar världen.

När jag hör sådana resonemang kan jag inte låta bli att tänka: AI är ju trots allt ett mänskligt hittepå. Det är vi som bygger, programmerar och sätter riktningen. Då borde vi också kunna bestämma när det är dags att dra i nödbromsen. Vi måste inte testa varje ny möjlighet bara för att vi kan. Vi måste våga säga: hit men inte längre. Hur svårt ska det egentligen vara?

Men den stora frågan är förstås: går det ens att styra en sådan utveckling? Historien visar att när ny teknik väl har introducerats blir den svår att hålla tillbaka. Det räcker inte med att ett enskilt land sätter gränser – den globala konkurrensen driver på i en takt som är nästan omöjlig att bromsa. AI utvecklas inte bara i forskningslaboratorier, utan också av stora företag och stater där ekonomiska och strategiska intressen väger tungt. Frågan är därför inte bara om tekniken kan kontrolleras, utan också vem som har makten att göra det – och på vilka grunder.

Historien ger oss många exempel på hur konsekvenserna av ny teknik blivit tydliga först i efterhand. Industrialiseringen, digitaliseringen och sociala medier har öppnat enorma möjligheter – men också skapat problem vi inte förutsåg. Kanske är det just där min oro ligger: vad händer om AI utvecklas snabbare än vår förmåga att reflektera över dess konsekvenser?

För att knyta ihop säcken: nej, jag tror inte att AI kommer ”ta över världen” i bemärkelsen att robotar får mänskliga tankar och styr som i filmerna. Däremot tror jag att den som lyckas gå längst i utvecklingen får ett enormt övertag – och därmed makt. Jag oroar mig också för oavsiktliga konsekvenser. Vad händer om vi använder AI i system som redan är instabila? Vad händer om tekniken missbrukas för övervakning och manipulation? Eller om vi bygger system som är så komplexa att vi själva inte längre förstår hur de fungerar?

Heltid som norm

Jag är så trött, tänker ofta att jag är för gammal för mitt tempo. Men det resonemanget är att göra det lite för lätt för mig. Många av mina kollegor är yngre än jag och är minst lika trötta. Så den här senaste veckan har jag tänkt en del på det här med att jobba heltid. Jag tror inte att det är bra för hälsan i längden att jobba på det sätt som blivit normen i dagens samhälle. Inte med tanke på hur samhället har utvecklats. Man ska jobba heltid, ta hand om hem och familj, sig själv och så gärna träna. Lägg också till det här med att äta rätt. Kraven är stora. Inte undra på att man blir trött.

Så hur skulle man kunna komma tillrätta med problemet med att många sliter ut sig? Det första jag tänker är att göra om vad som räknas som heltid (förutom det faktum att vi många gånger skulle behöva vara fler händer). Som vårdpersonal har vi inte 40 timmar som heltid. Tror jag har 37 timmar eller om det är 36. Jobbar man bara nätter som sjuksköterska räknas en heltid på 34 timmar om jag inte missminner mig helt. Tycker det låter rätt så skapligt ändå, motsvarar ca tre nätter i veckan.

På flera platser i landet har man testat arbetsdagar som är sex timmar istället för åtta. Det har fallit ut väl med mer välmående personal. Men det är en kostsam reform och många drar sig nog för att införa det. Kostnaderna är höga, men frågan är vad som egentligen är dyrast i längden. Kortare arbetspass och friskare personal eller längre arbetstid och sjukskrivningar som följd?