Igår skrev jag om att jag är en person som hörs och syns, en som man lägger märke till. Att jag ibland försöker backa lite och att jag kanske uppfattas som lite jobbig just därför att jag hörs. Fick en kommentar av Madeleine som jag tycker är väldigt intressant att reflektera kring. Det får ett helt eget blogginlägg istället för bara ett svar på en kommentar.
Jag tycker absolut att hon har en poäng i den här pressen som finns att man ska anpassa sig. Att ta plats är fel och om man är den här personen som är mer lugn och inte tar så mycket plats så är det också fel. Hur man än väljer att vara så är det aldrig bra nog. Det finns alltid något som vissa kan tycka borde ändras på. Men varför skulle man? Så länge man inte skadar någon med sitt sätt att vara ska man absolut vara den man är.
Madeleines kommentar lyder så här:
Kan bli lite störd på det där att man förväntas ändra sig själv för att passa andra? Om du nu är en glad och sprallig person, som tar kommandon och syns varför ska du då inte få göra det? Detsamma gäller personer som är mer observerade och lugna, varför måste dessa pushas fram att ta mer plats? Varför ska ”lagom” vara ett mått på socialt betingade hur man bör vara? Vi talar om ”var dig själv”, ändå ska folk tonas ner eller dras upp? I slutändan så får vi då inte duga som den vi är. Det är fel.
Madeleine
Jag känner att jag behöver förtydliga lite vad jag egentligen menar. När jag skriver att jag ibland behöver backa lite, så handlar det inte om att jag inte får synas eller ta plats. Det handlar inte om att jag försöker göra mig mindre eller ändra vem jag är. Det handlar snarare om att jag inte alltid behöver höras och synas mest, utan att också låta andra komma till tals.
Jag vet nämligen att jag tar plats och jag hörs. När jag väljer att kliva tillbaka handlar det om att låta andra få komma till tals. Jag är själv den tystlåtna i olika sammanhang. Jag vet precis hur det är att vara i ett rum med flera starka individer och att försöka ta plats. Det kräver helt klart mod och trygghet.
Därför är det viktigt för mig att skilja på när jag anpassar mig och medvetenhet. Att tona ner mig för att jag är ”för mycket” är något annat än att kliva tillbaka av omtanke. Att trycka ner min personlighet är något annat än att jag vill göra plats för andra. Det handlar inte om att vara ”lagom” utan om att vara så pass trygg att jag kan ta ett steg tillbaka, utan att känna att jag gör avkall på min personlighet. Jag vill inte göra mig mindre. Tvärtom så vill jag att fler ska få plats.
Madeleines kom med en klok kommentar, även om det inte var så du hade menat när du skrev att du tar plats att du tar plats.
Jag är nog lite som, syns och hörs, och lägger ibland band på mej för att ge platsen till någon annan.
Ja det tycker jag med. Det är ett intressant ämne att reflektera kring. Finns ju så många perspektiv tycker jag.
Jag tycker detta var väldigt intressant att läsa. För mig tycker jag det är viktigt att veta när man kan ta plats och höras men veta när man ska backa för att andra ska få ta plats och till exempel prata. Däremot så tycker jag det ibland finns folk som alltid ska ta plats och inte bryr sig om att ge andra plats. Du reflekterar väldigt klokt om detta och du vet när du kan ta plats men samtidigt vet när du ska backa för att ge någon annan plats så den får prata.
Det håller jag med om att vissa inte vet när det är dags att backa. Tyvärr behöver man ju då våga att ta sin plats. Men det är verkligen inte lätt.
Mycket intressant att fundera på det där! Jag tycker ni båda har ”rätt” även om ni tänker lite olika. Tänknså himla tråkigt det vire om alla var ”Mellanmjölk” istället för att vi både ha färgstarka individer och lite mer nedtonade. Det ena är inte mer rätt än något annat. Och jag tycker som du att det är viktigt att alla får vara precis som de vill och är, MEN det betyder inte att de ska gå ut över andra. Jag menar att bara för att den färgstarke syns och hörs betyder inte det att de inte ska ibalnd backa och låta andra höras och synnas. För tyvärr är det så att alla kanske inte tycker att ”du är så fantastisk som du själv gör”. Det är deras jobba att lyfta fram de andra också, om de andra vill de. Det är lika viktigt att de som är de som inte syns lika mycket då också tar chansen när de kan och vill.
Jag tycker också att vi båda har rätt. Det är två perspektiv som är viktiga att belysa. Vi tänker lika.
Det är ju fint att du är lyhörd. Jag menade mest att folk förväntar sig att man ska vara neutral hela tiden. Komma bara på hur ungdomar ser på spralliga personer: ”hon är sådan fjortis”, eller: ”Gud så tråkigt … är som aldrig gör något.” Det blir att hänga kvar hela livet. Istället för att man kan tänka att alla kompletterar varandra. Har varit på så många arbetsplatser där man inte får vara sig själv.
Tycker du har helt rätt i ditt perspektiv. Finns många sätt att se på saken och inget är egentligen fel. Tycker att det blev en intressant diskussion.
Jag tror att du är inne på helt rätt linje. Om du själv känner att du ibland tar lite för stor plats så att andra kanske inte kommer till tals så är det en bra egenskap och kanske att det är bra att hålla igen lite. Annars är det bra med drivna människor i en grupp för att nå resultat och komma framåt. Däremot kan jag ibland bli riktigt trött om någon går fram som en ångvält utan att känna in sin omgivning ett enda dugg..
Nej ska man vara framåt måste det också kombineras med att kunna backa när det behövs.
Det här är intressanta tankar. För å ena sidan ska man ju vara sig själv. Men å andra sidan kan det finnas förväntningar på att man ska tona ner sig eller lyfta upp sig. Faktum är att den dagen man lyckas göra precis varje människa nöjd med hur man är, kanske aldrig gryr. Att anpassa och kompromissa bort sin personlighet är oerhört ansträngande i längden, och inget som gynnar varken det psykiska eller fysiska välmåendet.
Men samtidigt är det som du säger stor skillnad på att medvetet välja att släppa fram andra. Att ta ett steg tillbaka av omtanke om den som är försiktig eller kanske osäker när det gäller att uttrycka sig bland andra. Det här är något jag har fått praktisera i många år som chef. Att t ex se den tysta mötesdeltagaren, och göra utrymme för att den ska få komma till tals bland kollegor med en aldrig sinande ordsvada. Det kan komma mycket klokskap ur den tystlåtna när den får en öppning att tala. Jag känner aldrig att jag prutar på min personlighet genom att släppa fram andra. Är i grunden en väldigt pratsam person med ett bubblande glatt sätt. Men kan rikta om det till att lyssna intresserat och/eller glatt, och svara på ett sätt som gör att individen känner sig trygg med att öppna upp sig och prata. Jag brukar själv bli sprudlande glad när en annars tyst, blyg eller tillbakadragen person plötsligt öppnar upp sig, blir pratsam och hörs. Men det sker inte om man inte själv är trygg nog att skapa det utrymmet:)
Så fint och klokt skrivet. Jag tycker verkligen att du fångar skillnaden mellan att förminska sig själv och att välja att ge plats åt andra. Jag tycker att det är två helt olika saker.
Tänker att använda sin trygghet och energi för att skapa utrymme för dem som är tystare är ju inte att kompromissa med sin personlighet, utan ett sätt att använda den på ett generöst sätt. Att försöka göra alla nöjda och glada kommer inte gå.
Stort tack för en klok och intressant kommentar.
Dina slutrader är det mycket kloka ord i. Det gäller att hålla balansen. Fler ska få plats är ett fint uttryck! Trevlig lördag på dig!
Tack så mycket. Önskar dig detsamma.