Det är tradition att springa Byrundan. Men med tanke på hur jag mådde igår så trodde jag faktiskt inte att det skulle vara möjligt. Men jodå, efter en god natts sömn kändes kroppen helt annorlunda idag. Fortfarande hosta men inga andra symtom. Det blev jag, Rickard och A som åkte iväg till Gamleby för årets upplaga av Byrundan. Nästa år är det 40-års jubileum.
Vädret vi alltid får på vägen till Gamleby….
Regn och så lite mera regn.
Väl i Gamleby var det inte så mycket bättre. Vi efteranmälde oss och vi alla tre tänkte springa 4 kilometer. Man kan springa åtta kilometer också men i den här backiga och utmanande banan var det inget som ingen av oss ville göra. Fyra kilometer räcker gott och väl.
Under uppvärmningen sprack det upp och blev riktigt fint. Fick också se en dubbel regnbåge. Jag har börjat med att värma upp ordentligt och hittills har jag bara positivt att säga om det inför lopp.
Ett kompisgäng hade klätt ut sig i riktigt roliga kostymer. Så kul att se! Till slut var det dags för start och jag visste att det skulle bli fyra jobbiga och backiga kilometrar. Varför utsätter jag mig för det här varje år? Och varför vill jag betala för det frivilligt? Jo det ska jag tala om: känslan efteråt. När jag konstaterar att jag var dryga 20 sekunder snabbare jämfört med förra året. Att backarna visserligen är jobbiga men sett under hela banan så är det faktiskt mest nerför.
