Kategori: Racereports

Jag har haft en dröm under många år och den här gången handlar inte drömmen om pilates. Dock fortfarande på temat träning såklart. 2015 sprang jag och Rickard Victorialoppet första gången. Jag sprang nio kilometer trots att jag egentligen var skadad och sprang mitt allra bästa nio kilometers lopp någonsin. Sen har vi försökt att åka ner varje år. Men av olika anledningar har det såklart inte alltid gått. Jag har haft mina perioder med skador och inte kunnat springa 9 kilometer. De senaste två åren har jag sprungit 4 kilometer på grund av skador.

Rickard har haft som tradition att springa både Victoriajoggen (4km) och Victorialopet (9km) på samma kväll. Det har varit min dröm att kunna göra det jag med men som du vet har diverse skador förföljt mig. I år anmälde jag mig faktiskt till båda loppen. Men jag fick lite ågren när jag tänkte på att det totalt blir 13 kilometer. Men det ska väl gå bra tänkte jag, jag och Rickard gick tre mil på Gotland när vi var där i april så uthålligheten finns.

Förra året åkte jag och Rickard själva men i år följer brorsan med. Han kom redan igår kväll och då tittade vi på matchen mellan Frankrike och Spanien. Och vilken match och det säger jag inte som något positivt. Frankrike hade nämligen aldrig någon chans, jag har aldrig sett Frankrike spela så dåligt. Eller så var det Spanien som gjorde det svårt. Jag hoppades på att England skulle slå ut Argentina men Argentina har verkligen nio liv. De är riktigt duktiga på att avgöra i slutet. Men nog om det, åter till loppen!

I förrgår kom Rickard hem med två par solglasögon. Jag fick välja men landade i att jag ville ha båda, haha. De med blått glas när jag springer och de andra i vardagen. Kan inte låta bli att tänka på en flugas fasettögon.

Med rätt frisyr och kläder passar de perfekt! Outfiten ovan blev outfiten som jag hade till båda loppen. Vitt och blått är så fint tycker jag.

Resan till Borgholm gick ändå relativt smidigt. Vi funderade på om vi skulle ta ”bakvägen” via Kisa, Vimmerby men landade till slut i att ta största vägen via Oskarshamn trots vägarbeten. I Borgholm var det fruktansvärt varmt. Kände direkt att hur ska det här gå egentligen? Jag är ingen springa i värme-person. Det första vi gjorde var att hämta ut nummerlapparna, som vanligt fick vi parkeringsplats vid nummerlappsutdelningen.

Satte oss i skuggan vid väggen en stund innan det var dags att knalla bort och titta på barnloppen.

I det första barnloppet var det nog deltagarrrekord, det kom så många barn. När vi trodde att det var det sista barnet så kom det ett gäng eftersläntrare till.

Efter barnloppen var det dags att göra sig i ordning för start på fyra kilometers loppet. Jag var så nervös och min klocka larmade till och med för att jag hade ovanligt hög puls. Värmen var intensiv men fyra kilometer ska väl gå tänkte jag. Vid start värmde jag upp lite slarvigt, hängde med på den offentliga uppvärmningen och pratade lite med Niklas, Rickards bror. Jag hade ett mål med det här loppet: springa snabbare än förra året och komma under 24 minuter. Sista kilometern kroknade jag av värmen, eftersom loppet är så kort finns det inga vätskekontroller och så går i stort sett hela banan i solen. Jag nådde båda mina mål och snabbaste kilometern gick i 5:30-fart. Det är riktigt bra av mig i värmen!

Min officiella tid blev tre sekunder snabbare än vad jag hade på klockan i mål. Så väl i mål var det dags för återhämtning. Vatten, salt och kolhydrater. Den största utmaningen var nämligen kvar: Victorialoppets nio kilometer. Jag hade nästan lite ångest när det började närma sig start. Vad har jag gett mig in på? Men jag tänkte lite, vad är det värsta som kan hända? Det är ju bara att gå om jag inte orkar.

Jag och brorsan (Marcus) ställde upp på startlinjen tillsammans och Rickard ställde sig långt fram. När startskottet väl gick fick vi gå i sakta mak fram till startlinjen och kunde sedan börja springa vid startlinjen. Mina ben undrade vad jag höll på med men kom igång efter en stund. Skönt att få springa en kilometer nerför där i början tänkte jag och Marcus sprang iväg i sitt tempo. Som alltid då, hehe. Publikpeppen runt banan var total. Det är så mycket folk, förutom just vid kilometer 6 där man springer lite mer avsides. Fram till kilometer fem lyckades jag springa snabbare än vad jag tänkt mig men efter backen där vid fem kilometer så började benen krokna och efter kilometer 6 var det ren viljestyrka som drev mig framåt. Fördelen med allt folk runt banan är ju att jag pressar mig själv. Jag vill verkligen inte stanna och gå. Det är såklart inget fel med det utan det sitter i mitt huvud. Kullerstenarna mellan kilometer sju och åtta gjorde dock att jag ville gå. Det gick så sakta, så sakta och när det var dags att springa in i skogen hade jag kramp i mina lår. Men jag tog mig i mål till slut, målet var att klara dessa nio kilometer på under timmen vilket jag gjorde med typ två minuter.

Efter loppet möttes vi upp med Rickards två bröder och brorson som också var där och sprang. Det fick bli mat på McDonalds och en pratstund innan vi alla åkte hemåt åt varsitt håll. Kul dag och jag är så nöjd. Tänk att jag klarade av att springa båda loppen på samma kväll! Jag har ju velat göra det så länge och nu kan jag sätta check på det. Fint också att känna att jag verkligen har uthållighet. Vårens träning har verkligen gett resultat.

Idag när jag skriver det här inlägget känns benen över förväntan. När man gör en sån här grej finns alltid risken för överbelastningsskador men så känns det inte idag. Trots att det gjorde ont typ överallt när jag kom i mål igår.

Godmorgon!

Igår var det dags att springa lopp igen. Jag och Rickard åkte ner tillsammans till Västervik för att springa Västervik city run. A som brukar vilja springa lopp ville inte den här gången.

Häng nere vid hamnen en stund innan det var dags att börja med de riktiga lopp-förberedelserna.

En selfie innan loppet under uppvärmningen. Även den här gången värmde jag upp ordentligt. Gillar att komma igång ordentligt innan startskottet går.

Så tio minuter till start då! Till slut gick startskottet och jag kunde springa iväg i mitt tempo direkt. Jag lär mig, hehe. Första kilometern gick galet långsamt, fast så upplevde jag det inte. Blev förvånad när jag tittade på min klocka. Så här kan vi inte ha det tänkte jag och försökte öka tempot en aning. Även i år kom jag in för varvning samtidigt som vinnaren i herrklassen spurtade in i mål. Det är helt klart det jobbigaste med att springa en bana med två olika tre kilometers sträckningar och sedan varva i målområdet. Samtidigt är det mycket folk där som hejar och peppar.

Här har man sprungit dryga 4,5 kilometer. Jag glömmer bort från varje år hur jobbigt det här loppet är. Från kilometer fyra till kilometer 5,5 (ungefär) går det uppför. Sen är det kullersten på vissa ställen med vilket suger ännu mer i benen.

Jag hade som mål att vara snabbare än förra året och det lyckades jag med. La på en ordentlig tempoökning de sista 300 meterna. Såg en kvinna på upploppet som jag kände att henne skulle jag komma om. Tog henne med kanske två meter kvar till målet. Men blev galet illamående som släpper snabbt. Jag är riktigt nöjd för jag var mer än minuten snabbare jämfört med förra året. Den som kom tvåa i damklassen var bara 12 år. Grymt ju!

Vacker kvällssol efter jobbet. Och ett väldigt vackert par med tycker jag.

I förmiddags behövde jag och Rickard åka in till stan, dels för att handla lite till Gotland och så för att I behöver en ny bikini. Det blev världens regnoväder. Så pass att det var översvämning i stan. En bil hade kört i diket i en rondell. Funderar över om personen hade oturen att få vattenplaning. En annan person stannade i alla fall och hjälpte till lite. Resten av dagen har det fortsatt att regna till och från. Jag kände inte för att åka till Söderköping och springa lopp. Men så blev det ändå.

Lagom till vi kom dit öppnade sig himlen igen och det blev härligt geggigt, halt och vattenpölar här och där lagom till start. Det var inte så lätt att efteranmäla sig via telefon när det kom vatten överallt. Men så till slut gick det. Jag hade samma mål som alltid: försöka springa på under 30 minuter. 2024 sprang jag på 31,02 och snabbare än så ville jag vara idag. För att vara jag värmde jag upp väldigt väl: 1,5 kilometer jogg blandat med gång och så lite löpskolningar. Lagom till start var det riktigt varmt så då valde jag att springa i linne istället.

Jag tänkte jag skulle vara smart och ställa mig långt fram och visst var jag längre fram än vad jag brukar men hamnade ändå långt bak. Men det dröjde inte så länge ändå innan jag kunde springa i mitt tempo. I det här loppet finns det ”harar” som springer med ballonger med tidsmål och jag lyckades hamna vid 30 minuters ballongen. Perfekt tänkte jag. Dock så sprang han för snabbt.

Jag kände mig tung och seg men höll mitt tempo och vid målet tänkte jag inte spurta. Men så såg jag att jag hade goda marginaler till att nå mitt tidsmål så då ökade jag tempot rejält. Min officiella tid blev nästan tjugo sekunder snabbare än vad jag hade på min klocka. Det roliga är att en instruktörskollega också sprang loppet och vi sprang på exakt samma tid: 29:38.

Årets springa lopp-säsong är nu igång igen. Ikväll åkte jag, Rickard och A till Norrköping för att springa Himmelstalundsloppet. Har sprungit det två år på rad innan ikväll men första gången hette det Arenaloppet. Vi bjöds på kraftig vid, nio grader och strålande sol. Första gången sprang jag på 30,06, andra gången som var förra året sprang jag på 30,39. 2024 sprang jag inte alls på grund av att jag hade en bråkande hälsena. Min förhoppning var att kunna springa på under trettio minuter.

Långt eller kort är den ständiga frågan. Vinden fick avgöra idag. Det fick bli långt vilket jag inte ångrade. Som vanligt så tittade vi på barnloppen innan det var dags för uppvärmning. Jag värmde upp på första raksträckan efter start. Där var det en gräslig motvind som jag inte såg fram emot att springa.

Men fint var det!

Jag var blå upptill och ställde mig långt bak. Det kändes som att det var ett litet startfält i år. Tänkte jag kommer komma sist… Efter en kort uppvärmning av Friskis gick startskottet och jag sprang iväg på pigga ben. Kändes inte som att tempot var så där gräsligt jobbigt heller. Motvinden däremot var sådär. Första kilometern sprangs i 5,31min/km och efter två kilometer hade jag 11,22 på klockan. Vid 3,6kilometer hade jag tio minuter på mig att springa sista 1,4km. Då var jag helt säker på att jag skulle nå mitt mål om under trettio minuter. Sista kilometern går uppför och jag hade inget mer att ge för att spurta i mål. Men jag är så nöjd för jag sprang i mål på 28,35 (officiell tid) och jag har kapat min fem kilometerstid med fyra minuter. Behöver jag säga att jag är nöjd! Vårvinterns träning har verkligen gett resultat!

I dag var det återigen dags för en hösttradition: Jätten Bule-löpet nere i Österbymo. Det är nästan så långt ner som man kan komma i Östergötland. Men bara nästan. Första året vi sprang loppet, jag och Rickard och Marcus (bror) var 2014. Marcus sprang på under 26 minuter och jag på under 27 minuter. Vi var båda snabba då. Rickard sprang in på en femte plats med tiden 18,39. Sedan dess har vi sprungit loppet när vi kunnat. Mellan 2014 och 2019 sprang jag och Rickard varje år. (Alla bilder ovan är från tidigare år i fallande ordning).

I år åkte jag, Rickard, Marcus och A. Vi var lovade halvklart och runt 6 grader. Det var svårt det där med hur mycket kläder som behövdes under själva loppet. När vi kom fram hämtade vi ut nummerlappar och tog sedan en promenad i elljusspåret. Mina ben var blytunga och jag kände mig rätt så negativ. Hur skulle det här gå?

Jag fick energi av Jätten Bule som värmde upp barnen inför knatteloppet.

Fem minuter försenade så gick starten. Den delen som brukar vara relativt lättsprungen var halkig och blöt. Jag hade också för mycket kläder på mig. Note-to-self är att med dagens väder förutsättningar går det helt klart att springa i korta shorts och bara en tunn långärmad tröja. Tror du att jag kommer komma i ihåg det till nästa år?

Gör en u-sväng. Det är rätt så tungt mentalt att springa samma väg tillbaka för att sedan springa in i skogen och uppför en väldigt lång backa. Säkert nästan 1 km. Segt mentalt blev det med när det dök upp en 2km-skylt när min klocka visade 2,7 kilometer. Där blev det ännu tyngre mentalt. Kom sedan på att det var en skylt till milloppet som går i samma bana på vissa ställen.

I år var det tungt på alla sätt och vis. Funderade helt klart på varför jag jag betalar för att springa lopp när det är så jobbigt. Jag kan inte bestämma mig för vilket lopp som är jobbigast, höstfemman eller jätten bule-löpet. I år tänker jag att dagens lopp faktiskt är tuffast. I mål kom solen fram. Så härligt. Jag hade lite tur och vann en liten påse med väldigt mycket reklam för Ydre-bygden. Jag fick en t-shirt och ett litet häfte med information om Ydre. Annat var ett sånt där stift som man kan använda för att undvika skav och en reflex. Jag som aldrig vinner något blev glad.

Regnigt, halkigt, backigt och geggigt. Det var väl ungefär så jag förväntade mig dagens höstfemma. Eller jag hoppades på att slippa regnet i alla fall. Det gjorde jag inte. Det var jag, Rickard och A som åkte iväg för att springa årets näst sista lopp. Sprang höstfemman första gången 2012 men har inte sprungit alla år sedan dess. Ibland har det krockat med skador, ibland med jobb och vissa tillfällen med fotbollscup. Ett år lyckades jag med bedriften att komma på en åttonde plats och springa in på drygt 28 minuter. Det har jag bara gjort en gång. Vi gjorde som vanligt att vi tog en kort promenad efter att ha hämtat ut nummerlapparna. Benen kändes hur sega som helst. Hur ska det här gå egentligen tänkte jag.

Idag hade jag som mål att inte gå något i den första långa och jobbiga uppförsbacken och komma under 35 minuter. Jag lyckades med det första målen i alla fall men kom inte under 35 minuter. Så helt klart det långsammaste loppet någonsin. Men å andra sidan bjöd banan heller inte upp till några snabba tider. Det var geggigt, halt och rötter/stenar gjorde det förrädiskt halt.

Tur jag inte kladdade på smink, det hade runnit överallt….. Jag är väldigt nöjd med hur kroppen kändes. Det här är ett av de backigaste loppen i Östergötland som jag sprungit. Mjölksyran kommer som ett brev på posten. Något som gjorde mig glad är att känna att all styrketräning som jag tränat under hösten verkligen gjort skillnad. Jag var långsammare än förra året men känslan var bättre och det är det jag tänker fokusera på.

Åkes lördagstema Hoppa på tåget passar verkligen bra på dagens inlägg. Dagens ord är nämligen ”tävling” och det är precis det som jag, Rickard och A roat oss med i Örebro. Det årliga loppet Åstadsloppet gick av stapel idag. Varje år så kan man välja mellan 5km, 10km eller 21km. Vi alla tre var anmälda till fem kilometers-loppet.

Det var länge sedan som jag lyckades springa fem kilometer på under 30 minuter. Det senaste året har jag sprungit långsammare och långsammare för varje lopp. Alla går såklart inte att jämföra så eftersom banor är olika tuffa. Men trenden är att jag blir långsammare. Det vill jag såklart ändra på.

Förra året hade jag precis varit sjuk lagom till Åstadsloppet. Jag valde att delta och verkligen ta det lugnt. Det gick ju bra med förutsättningarna jag hade då. Jag gick i mål på tiden 30:36. I år har jag istället blivit förkyld lagom till loppet. Jag har funderat och funderat. Ska jag göra ett försök och lufsa runt? Precis som jag skrev i i dagens tidigare inlägg så velade jag in i det sista. Jag var riktigt trött i bilen och kände verkligen inte för att anstränga mig fysiskt över huvudet taget. Men när jag fått frisk luft, hämtat ut min nummerlapp började jag bli taggad på att ändå försöka.

Rickard tyckte jag kunde springa med Alex och i starten stod vi bredvid varandra. Tappade dock bort honom direkt när starten gick. Trodde han var bakom mig men visade sig att han var framför mig. Efter en stund lättade det upp i fältet och jag kände mig pigg så sprang iväg i mitt tempo. Min plan var att ta det lugnt, lyssna på kroppen och vid minsta känning att något kändes fel skulle jag avbryta. Men största problemet var att min näsa rann lite. Kroppen och andningen kändes hur bra som helst. Förvånansvärt bra ska jag säga. När det var dryga 500 meter kvar till målet som är Tybblelundshallen var det en tjej som sprang om mig. Funderade hur jag skulle göra, om jag skulle låta henne slå mig eller om jag skulle göra en rejäl tempoökning på målrakan. Valde det senare. När man kommer in i hallen springer man dryga 100 meter, sedan kommer en 90 graders kurva innan sista biten till mål. Jag valde att vänta till kurvan och därefter lägga in min stöt. Min kropp svarade bra och jag drog ifrån henne och kom före i mål. Tjejen pratade med mig efter loppet och berömde min spurt. Hennes plan var ju att klå mig. Kul med spurtstrid så där. Jag är väldigt nöjd med dagens lopp, trots mina urdåliga förutsättningar så sprang jag höstens snabbaste femma. Konstaterade också att Örebro inte är särskilt platt. Konstigt det där för förra året tyckte både jag och Rickard att det var en lätt bana.

Årets finishertröja var svart. Perfekt färg ju, passar till allt. Men om jag springer nästa år så vill jag ha en finishertröja som är mer färgglad. Typ rosa. Var några tjejer som sprang i rosa tröjor med texten ”girl power” på. Kände starkt att jag villhöver något liknande.

När Alex gått i mål så tog vi oss till bilen och letade sedan upp en pizzeria. Valet föll på Nosa Pizzeria som ligger mitt i ett bostadsområde. Hur trevlig restaurang som helst. Verkligen fräscht. Rickard och A tog en varsin pizza och jag valde kebab. Så gott ju.

Under hemresan blev jag påmind om saker jag ofta säger. Hade ju passat bra i gårdagens fem en fredag: ”åh så fint det är” och ”åh vilken gullig kyrka”. Sa till Rickard att när vi är trötta på natur så kan vi åka runt och spana på kyrkor.