Kategori: Racereports

I dag var det återigen dags för en hösttradition: Jätten Bule-löpet nere i Österbymo. Det är nästan så långt ner som man kan komma i Östergötland. Men bara nästan. Första året vi sprang loppet, jag och Rickard och Marcus (bror) var 2014. Marcus sprang på under 26 minuter och jag på under 27 minuter. Vi var båda snabba då. Rickard sprang in på en femte plats med tiden 18,39. Sedan dess har vi sprungit loppet när vi kunnat. Mellan 2014 och 2019 sprang jag och Rickard varje år. (Alla bilder ovan är från tidigare år i fallande ordning).

I år åkte jag, Rickard, Marcus och A. Vi var lovade halvklart och runt 6 grader. Det var svårt det där med hur mycket kläder som behövdes under själva loppet. När vi kom fram hämtade vi ut nummerlappar och tog sedan en promenad i elljusspåret. Mina ben var blytunga och jag kände mig rätt så negativ. Hur skulle det här gå?

Jag fick energi av Jätten Bule som värmde upp barnen inför knatteloppet.

Fem minuter försenade så gick starten. Den delen som brukar vara relativt lättsprungen var halkig och blöt. Jag hade också för mycket kläder på mig. Note-to-self är att med dagens väder förutsättningar går det helt klart att springa i korta shorts och bara en tunn långärmad tröja. Tror du att jag kommer komma i ihåg det till nästa år?

Gör en u-sväng. Det är rätt så tungt mentalt att springa samma väg tillbaka för att sedan springa in i skogen och uppför en väldigt lång backa. Säkert nästan 1 km. Segt mentalt blev det med när det dök upp en 2km-skylt när min klocka visade 2,7 kilometer. Där blev det ännu tyngre mentalt. Kom sedan på att det var en skylt till milloppet som går i samma bana på vissa ställen.

I år var det tungt på alla sätt och vis. Funderade helt klart på varför jag jag betalar för att springa lopp när det är så jobbigt. Jag kan inte bestämma mig för vilket lopp som är jobbigast, höstfemman eller jätten bule-löpet. I år tänker jag att dagens lopp faktiskt är tuffast. I mål kom solen fram. Så härligt. Jag hade lite tur och vann en liten påse med väldigt mycket reklam för Ydre-bygden. Jag fick en t-shirt och ett litet häfte med information om Ydre. Annat var ett sånt där stift som man kan använda för att undvika skav och en reflex. Jag som aldrig vinner något blev glad.

Regnigt, halkigt, backigt och geggigt. Det var väl ungefär så jag förväntade mig dagens höstfemma. Eller jag hoppades på att slippa regnet i alla fall. Det gjorde jag inte. Det var jag, Rickard och A som åkte iväg för att springa årets näst sista lopp. Sprang höstfemman första gången 2012 men har inte sprungit alla år sedan dess. Ibland har det krockat med skador, ibland med jobb och vissa tillfällen med fotbollscup. Ett år lyckades jag med bedriften att komma på en åttonde plats och springa in på drygt 28 minuter. Det har jag bara gjort en gång. Vi gjorde som vanligt att vi tog en kort promenad efter att ha hämtat ut nummerlapparna. Benen kändes hur sega som helst. Hur ska det här gå egentligen tänkte jag.

Idag hade jag som mål att inte gå något i den första långa och jobbiga uppförsbacken och komma under 35 minuter. Jag lyckades med det första målen i alla fall men kom inte under 35 minuter. Så helt klart det långsammaste loppet någonsin. Men å andra sidan bjöd banan heller inte upp till några snabba tider. Det var geggigt, halt och rötter/stenar gjorde det förrädiskt halt.

Tur jag inte kladdade på smink, det hade runnit överallt….. Jag är väldigt nöjd med hur kroppen kändes. Det här är ett av de backigaste loppen i Östergötland som jag sprungit. Mjölksyran kommer som ett brev på posten. Något som gjorde mig glad är att känna att all styrketräning som jag tränat under hösten verkligen gjort skillnad. Jag var långsammare än förra året men känslan var bättre och det är det jag tänker fokusera på.

Åkes lördagstema Hoppa på tåget passar verkligen bra på dagens inlägg. Dagens ord är nämligen ”tävling” och det är precis det som jag, Rickard och A roat oss med i Örebro. Det årliga loppet Åstadsloppet gick av stapel idag. Varje år så kan man välja mellan 5km, 10km eller 21km. Vi alla tre var anmälda till fem kilometers-loppet.

Det var länge sedan som jag lyckades springa fem kilometer på under 30 minuter. Det senaste året har jag sprungit långsammare och långsammare för varje lopp. Alla går såklart inte att jämföra så eftersom banor är olika tuffa. Men trenden är att jag blir långsammare. Det vill jag såklart ändra på.

Förra året hade jag precis varit sjuk lagom till Åstadsloppet. Jag valde att delta och verkligen ta det lugnt. Det gick ju bra med förutsättningarna jag hade då. Jag gick i mål på tiden 30:36. I år har jag istället blivit förkyld lagom till loppet. Jag har funderat och funderat. Ska jag göra ett försök och lufsa runt? Precis som jag skrev i i dagens tidigare inlägg så velade jag in i det sista. Jag var riktigt trött i bilen och kände verkligen inte för att anstränga mig fysiskt över huvudet taget. Men när jag fått frisk luft, hämtat ut min nummerlapp började jag bli taggad på att ändå försöka.

Rickard tyckte jag kunde springa med Alex och i starten stod vi bredvid varandra. Tappade dock bort honom direkt när starten gick. Trodde han var bakom mig men visade sig att han var framför mig. Efter en stund lättade det upp i fältet och jag kände mig pigg så sprang iväg i mitt tempo. Min plan var att ta det lugnt, lyssna på kroppen och vid minsta känning att något kändes fel skulle jag avbryta. Men största problemet var att min näsa rann lite. Kroppen och andningen kändes hur bra som helst. Förvånansvärt bra ska jag säga. När det var dryga 500 meter kvar till målet som är Tybblelundshallen var det en tjej som sprang om mig. Funderade hur jag skulle göra, om jag skulle låta henne slå mig eller om jag skulle göra en rejäl tempoökning på målrakan. Valde det senare. När man kommer in i hallen springer man dryga 100 meter, sedan kommer en 90 graders kurva innan sista biten till mål. Jag valde att vänta till kurvan och därefter lägga in min stöt. Min kropp svarade bra och jag drog ifrån henne och kom före i mål. Tjejen pratade med mig efter loppet och berömde min spurt. Hennes plan var ju att klå mig. Kul med spurtstrid så där. Jag är väldigt nöjd med dagens lopp, trots mina urdåliga förutsättningar så sprang jag höstens snabbaste femma. Konstaterade också att Örebro inte är särskilt platt. Konstigt det där för förra året tyckte både jag och Rickard att det var en lätt bana.

Årets finishertröja var svart. Perfekt färg ju, passar till allt. Men om jag springer nästa år så vill jag ha en finishertröja som är mer färgglad. Typ rosa. Var några tjejer som sprang i rosa tröjor med texten ”girl power” på. Kände starkt att jag villhöver något liknande.

När Alex gått i mål så tog vi oss till bilen och letade sedan upp en pizzeria. Valet föll på Nosa Pizzeria som ligger mitt i ett bostadsområde. Hur trevlig restaurang som helst. Verkligen fräscht. Rickard och A tog en varsin pizza och jag valde kebab. Så gott ju.

Under hemresan blev jag påmind om saker jag ofta säger. Hade ju passat bra i gårdagens fem en fredag: ”åh så fint det är” och ”åh vilken gullig kyrka”. Sa till Rickard att när vi är trötta på natur så kan vi åka runt och spana på kyrkor.

Jag borde inte springa men ett lopp vill jag springa under semestern. Det räcker med att avstå loppet i Västervik på måndag och Victorialoppet som annars är tradition att springa. Byrundan är ett tufft lopp, backe upp och backe ner. Man kan välja mellan att springa fyra eller åtta kilometer. Första året jag sprang det här loppet så sprang jag åtta kilometer på en riktigt bra tid. Det var tider det! Med dagens förutsättningar förväntade jag mig inga stordåd direkt.

Den största frågan var som vanligt vad jag skulle springa i, Långt eller kort nertill, långt eller kort upptill. Till slut landade jag i korta shorts och så linne eller långärmad tunn tröja beroende på hur vinden kändes i Gamleby. Det lovades 18 grader, halvklart och 13 meter i byarna. Alla blev förvånade över regnet som kom. Men det är något konstigt just i Gamleby för det blir alltid fint lagom till starten.  Jag tänkte först ha långärmat men det sprack upp så kunde springa i linne.

Vid starten blev både jag och Rickard intervjuade av speakern. Kul ju. Jag och S sprang tillsammans. I slutet sprang han ifrån mig för att komma före den andra dinosaurien som sprang om oss. Dinosaurier undrar du såklart nu. Jag ska berätta.

Ett kompisgäng hade klätt ut sig till dinosaurier. Den där banan är rätt jobbig att springa, tänk då att springa med dinosauriedräkt. Jag och S sa att vi skulle komma före dom i mål. Det lyckades nästan, S hade 1 före sig, den andra tog han på spurten. Jag hade två. Jag får ändå vara nöjd med men placering, kom i mål som nittonde tjej men jag är inte nöjd med min tid.

När vi kommer hem nu ska vi käka mat och sedan efterstreama Sveriges fotbollsmatch.

Allt har känts grått och trist idag. Till och med ”mina” gula rapsfält har förlorat sin färg. Det här kalla vädret kan ju göra vem som helst missmodig. Jag försökte dra ihop ett gäng på jobbet men ingen ville/alternativ hade andra planer. Kloka kollegor måste jag säga med tanke på det trista vädret. Att sitta ute och ha picknick efter loppet, nej tack! Årets blodomlopp krockade med Ghost stora konsert på samma ställe. En del hade gått all in med sminkning. Det syntes väldigt tydligt vilka som skulle springa lopp och vilka som skulle på konsert. Kontrasterna var stora.

Rickard sprang med sitt jobb och jag sprang med Alexander. Nyhet i år var att om man var långsam löpare kunde man starta före det seedade startfältet. En mycket bra idé om det inte vore för alla som väljer att gå i löpklassen och agerar bromskloss. När det började närma sig start började jag få ont i magen. Blev lite orolig men under löpningen kände jag ingenting. Alex och jag höll sällskap ett tag och det dröjde väl runt 500 meter innan jag kunde komma framåt i mitt tempo. Mitt tempo var inte snabbt men vips hade jag ändå sprungit fyra kilometer och målet närmade sig. Sista biten är alltid värst på det här loppet för jag ser så långt fram och det känns verkligen som att jag inte kommer någon vart. Men till slut är målet där och loppet är över för den här gången. Jag och Alex gick snabbt till bilen och fick kryssa mellan alla konsertbesökare. Tycker det gick väldigt smidigt ändå. Jag funderade över det där med parkeringsplats och valde att åka och ställa bilen på en parkeringsplats nära starten redan i morse och så skjutsade Rickard mig till jobbet. Jag har fått bra med motion idag, haha. Så här med facit i hand för egen del blev det väldigt bra. Har du haft en bra dag?