Kategori: Racereports

Årets springa lopp-säsong är nu igång igen. Ikväll åkte jag, Rickard och A till Norrköping för att springa Himmelstalundsloppet. Har sprungit det två år på rad innan ikväll men första gången hette det Arenaloppet. Vi bjöds på kraftig vid, nio grader och strålande sol. Första gången sprang jag på 30,06, andra gången som var förra året sprang jag på 30,39. 2024 sprang jag inte alls på grund av att jag hade en bråkande hälsena. Min förhoppning var att kunna springa på under trettio minuter.

Långt eller kort är den ständiga frågan. Vinden fick avgöra idag. Det fick bli långt vilket jag inte ångrade. Som vanligt så tittade vi på barnloppen innan det var dags för uppvärmning. Jag värmde upp på första raksträckan efter start. Där var det en gräslig motvind som jag inte såg fram emot att springa.

Men fint var det!

Jag var blå upptill och ställde mig långt bak. Det kändes som att det var ett litet startfält i år. Tänkte jag kommer komma sist… Efter en kort uppvärmning av Friskis gick startskottet och jag sprang iväg på pigga ben. Kändes inte som att tempot var så där gräsligt jobbigt heller. Motvinden däremot var sådär. Första kilometern sprangs i 5,31min/km och efter två kilometer hade jag 11,22 på klockan. Vid 3,6kilometer hade jag tio minuter på mig att springa sista 1,4km. Då var jag helt säker på att jag skulle nå mitt mål om under trettio minuter. Sista kilometern går uppför och jag hade inget mer att ge för att spurta i mål. Men jag är så nöjd för jag sprang i mål på 28,35 (officiell tid) och jag har kapat min fem kilometerstid med fyra minuter. Behöver jag säga att jag är nöjd! Vårvinterns träning har verkligen gett resultat!

I dag var det återigen dags för en hösttradition: Jätten Bule-löpet nere i Österbymo. Det är nästan så långt ner som man kan komma i Östergötland. Men bara nästan. Första året vi sprang loppet, jag och Rickard och Marcus (bror) var 2014. Marcus sprang på under 26 minuter och jag på under 27 minuter. Vi var båda snabba då. Rickard sprang in på en femte plats med tiden 18,39. Sedan dess har vi sprungit loppet när vi kunnat. Mellan 2014 och 2019 sprang jag och Rickard varje år. (Alla bilder ovan är från tidigare år i fallande ordning).

I år åkte jag, Rickard, Marcus och A. Vi var lovade halvklart och runt 6 grader. Det var svårt det där med hur mycket kläder som behövdes under själva loppet. När vi kom fram hämtade vi ut nummerlappar och tog sedan en promenad i elljusspåret. Mina ben var blytunga och jag kände mig rätt så negativ. Hur skulle det här gå?

Jag fick energi av Jätten Bule som värmde upp barnen inför knatteloppet.

Fem minuter försenade så gick starten. Den delen som brukar vara relativt lättsprungen var halkig och blöt. Jag hade också för mycket kläder på mig. Note-to-self är att med dagens väder förutsättningar går det helt klart att springa i korta shorts och bara en tunn långärmad tröja. Tror du att jag kommer komma i ihåg det till nästa år?

Gör en u-sväng. Det är rätt så tungt mentalt att springa samma väg tillbaka för att sedan springa in i skogen och uppför en väldigt lång backa. Säkert nästan 1 km. Segt mentalt blev det med när det dök upp en 2km-skylt när min klocka visade 2,7 kilometer. Där blev det ännu tyngre mentalt. Kom sedan på att det var en skylt till milloppet som går i samma bana på vissa ställen.

I år var det tungt på alla sätt och vis. Funderade helt klart på varför jag jag betalar för att springa lopp när det är så jobbigt. Jag kan inte bestämma mig för vilket lopp som är jobbigast, höstfemman eller jätten bule-löpet. I år tänker jag att dagens lopp faktiskt är tuffast. I mål kom solen fram. Så härligt. Jag hade lite tur och vann en liten påse med väldigt mycket reklam för Ydre-bygden. Jag fick en t-shirt och ett litet häfte med information om Ydre. Annat var ett sånt där stift som man kan använda för att undvika skav och en reflex. Jag som aldrig vinner något blev glad.

Regnigt, halkigt, backigt och geggigt. Det var väl ungefär så jag förväntade mig dagens höstfemma. Eller jag hoppades på att slippa regnet i alla fall. Det gjorde jag inte. Det var jag, Rickard och A som åkte iväg för att springa årets näst sista lopp. Sprang höstfemman första gången 2012 men har inte sprungit alla år sedan dess. Ibland har det krockat med skador, ibland med jobb och vissa tillfällen med fotbollscup. Ett år lyckades jag med bedriften att komma på en åttonde plats och springa in på drygt 28 minuter. Det har jag bara gjort en gång. Vi gjorde som vanligt att vi tog en kort promenad efter att ha hämtat ut nummerlapparna. Benen kändes hur sega som helst. Hur ska det här gå egentligen tänkte jag.

Idag hade jag som mål att inte gå något i den första långa och jobbiga uppförsbacken och komma under 35 minuter. Jag lyckades med det första målen i alla fall men kom inte under 35 minuter. Så helt klart det långsammaste loppet någonsin. Men å andra sidan bjöd banan heller inte upp till några snabba tider. Det var geggigt, halt och rötter/stenar gjorde det förrädiskt halt.

Tur jag inte kladdade på smink, det hade runnit överallt….. Jag är väldigt nöjd med hur kroppen kändes. Det här är ett av de backigaste loppen i Östergötland som jag sprungit. Mjölksyran kommer som ett brev på posten. Något som gjorde mig glad är att känna att all styrketräning som jag tränat under hösten verkligen gjort skillnad. Jag var långsammare än förra året men känslan var bättre och det är det jag tänker fokusera på.

Åkes lördagstema Hoppa på tåget passar verkligen bra på dagens inlägg. Dagens ord är nämligen ”tävling” och det är precis det som jag, Rickard och A roat oss med i Örebro. Det årliga loppet Åstadsloppet gick av stapel idag. Varje år så kan man välja mellan 5km, 10km eller 21km. Vi alla tre var anmälda till fem kilometers-loppet.

Det var länge sedan som jag lyckades springa fem kilometer på under 30 minuter. Det senaste året har jag sprungit långsammare och långsammare för varje lopp. Alla går såklart inte att jämföra så eftersom banor är olika tuffa. Men trenden är att jag blir långsammare. Det vill jag såklart ändra på.

Förra året hade jag precis varit sjuk lagom till Åstadsloppet. Jag valde att delta och verkligen ta det lugnt. Det gick ju bra med förutsättningarna jag hade då. Jag gick i mål på tiden 30:36. I år har jag istället blivit förkyld lagom till loppet. Jag har funderat och funderat. Ska jag göra ett försök och lufsa runt? Precis som jag skrev i i dagens tidigare inlägg så velade jag in i det sista. Jag var riktigt trött i bilen och kände verkligen inte för att anstränga mig fysiskt över huvudet taget. Men när jag fått frisk luft, hämtat ut min nummerlapp började jag bli taggad på att ändå försöka.

Rickard tyckte jag kunde springa med Alex och i starten stod vi bredvid varandra. Tappade dock bort honom direkt när starten gick. Trodde han var bakom mig men visade sig att han var framför mig. Efter en stund lättade det upp i fältet och jag kände mig pigg så sprang iväg i mitt tempo. Min plan var att ta det lugnt, lyssna på kroppen och vid minsta känning att något kändes fel skulle jag avbryta. Men största problemet var att min näsa rann lite. Kroppen och andningen kändes hur bra som helst. Förvånansvärt bra ska jag säga. När det var dryga 500 meter kvar till målet som är Tybblelundshallen var det en tjej som sprang om mig. Funderade hur jag skulle göra, om jag skulle låta henne slå mig eller om jag skulle göra en rejäl tempoökning på målrakan. Valde det senare. När man kommer in i hallen springer man dryga 100 meter, sedan kommer en 90 graders kurva innan sista biten till mål. Jag valde att vänta till kurvan och därefter lägga in min stöt. Min kropp svarade bra och jag drog ifrån henne och kom före i mål. Tjejen pratade med mig efter loppet och berömde min spurt. Hennes plan var ju att klå mig. Kul med spurtstrid så där. Jag är väldigt nöjd med dagens lopp, trots mina urdåliga förutsättningar så sprang jag höstens snabbaste femma. Konstaterade också att Örebro inte är särskilt platt. Konstigt det där för förra året tyckte både jag och Rickard att det var en lätt bana.

Årets finishertröja var svart. Perfekt färg ju, passar till allt. Men om jag springer nästa år så vill jag ha en finishertröja som är mer färgglad. Typ rosa. Var några tjejer som sprang i rosa tröjor med texten ”girl power” på. Kände starkt att jag villhöver något liknande.

När Alex gått i mål så tog vi oss till bilen och letade sedan upp en pizzeria. Valet föll på Nosa Pizzeria som ligger mitt i ett bostadsområde. Hur trevlig restaurang som helst. Verkligen fräscht. Rickard och A tog en varsin pizza och jag valde kebab. Så gott ju.

Under hemresan blev jag påmind om saker jag ofta säger. Hade ju passat bra i gårdagens fem en fredag: ”åh så fint det är” och ”åh vilken gullig kyrka”. Sa till Rickard att när vi är trötta på natur så kan vi åka runt och spana på kyrkor.