Kategori: Racereports

Victorialoppet 2017 del 2

Publicerad den av Hannas krypin
Vilken cliffhanger det blev i förra inlägget. Nu är vi framme vid starten och Rickard drog iväg i full fart. Ohotad etta redan från start. En kille som låg bakom Rickard muttrade om ”oj, är det det tempot som blir ikväll….”
Solen stekte och jag och Marcus gick och satte oss på en grässlänt vid målet. Sjöng med i gamla nittiotalsklassiker och väntade på att Rickard skulle komma i mål. Efter mindre än tretton minuter så kom Rickard in på arenan. Han såg pigg ut.
Rickards tid och tvåan var minuten efter. Det blev en intervju i mål och intervjuaren undrade om inte nio kilometer skulle vara något också och Rickard berättade då att han skulle springa det loppet också samma kväll. Det tyckte speakern var spännande och sa att ”då ska vi följa dig ikväll”.
Innan vi går över på min prestation så måste jag berättta om Rickards nio kilometers-lopp. Som skrivet tidigare så maxade han först på fyra kilometer och vann. Därefter ställer han upp för start i nio kilometer. Och vad händer där: han springer 9 kilometer på 37 minuter. Så totalt sprang han 13 kilometer på 51 minuter. Det var speakern som berättade det när han kom i mål. Jag är imponerad över kapaciteten som finns. Särskilt eftersom han knappt tränar förutom matcherna och träningspassen i mitt tempo…
Då är vi då framme vid min start. Lång väntan eller hur? Jag kände mig pigg men lite orolig över värmen. Att springa i hetta är verkligen inte min grej, jag har svårt att pressa mig. Men nu går jag händelserna lite i förväg. Starten gick och det var trångt fram till startlinjen. På det här loppet så är det inte ”vanlig” tidtagning utan man ska trampa på en ”platta” och då startar ens egen tid. Marcus tänkte springa med mig men han kände sig så pass pigg att det inte dröjde länge innan han var långt före. Rickard valde en position längre fram för att kunna springa snabbt så helt plötsligt var jag själv. Fast jag var inställd på att springa i min egen bubbla så blev det lite jobbigt.

Första kilometern kändes okej, jag la iväg i ett tempo som inte kändes extremt jobbigt men ändå snabbt. Men i värmen förbyttes snart den bra känslan till något helt annat. Det var bara att ta fram mitt pannben och börja mata kilometer. Jag hade hög målsättning den här gången, att slå min tid från första året. Jag fick dock revidera min målsättning dels till att inte gå något alls förutom vid vätskekontrollerna och att komma i mål. Steg för steg kom jag närmre mål och barnen som ville klatscha händerna när jag sprang förbi gav energi. Alltså publikstödet runt banan är verkligen suveränt! En riktig folkfest!
Jag var så besviken när jag kom i mål då tiden inte alls var vad jag tänkt mig. Loppet sprangs på 50,31 minuter och det är min sämsta tid. Jag mådde inte alls bra väl i mål, vätskebrist och helt färdig. Ville bara gråta och hade ingen lust att prata med någon. Dock så ska jag vara nöjd ändå för jag bröt inte och jag sprang hela tiden, även i uppförsbackarna sprang jag fast jag helst ville gå. Jag kollade placeringen från förra året jämfört med i år och trots sämre tid så var min placeringen bättre i år än förra året. Även totalt sett bland både killar och tjejer så har jag min bästa placering i år. Det kan jag definitivt vara nöjd med.
 

Victorialoppet 2017 del 1

Publicerad den av Hannas krypin
 
 Jag har så många bilder från gårdagen så jag tänkte dela upp inlägget på två istället. Dagen började med att jag och Rickard tog en morgonpromenad tillsammans för att komma igång. Sedan fixade Rickard lunch (ja det blev en sen morgonpromenad….) och mamma och Marcus ramlade in vid tolv som bestämt. Haha, lite typiskt min bror men frågade hemma om han hade allt och ja, det hade han. När vi kommit en bit så hittar han inte telefonen så det var bara att vända. Han hittade den dock inte i sin bil och när han kom tillbaka visade det sig att han satt på den hela tiden.
Över ölandsbron och vad grått och trist det såg ut. De här bilderna speglar inte verkligheten. På Öland var det bilköer så vi sniglade oss fram. Blev så arg vid ett tillfälle då jag fick ställa mig på bromsen. En man höll på att preja oss, han ville ut i omkörningsfilen. Efter det så höll han sig långt bakom, tror han blev lite skärrad. Jag med, det var nära.

Även i år hade vi tur och fick parkeringsplats vid skolan. En person skulle åka precis när vi kom så jag var snabbt framme och tog platsen. Perfekt! Då var det dags att hämta ut nummerlappar och Rickard skulle efteranmäla sig på nian också. Han gillar korta distanser så fyran var given men först på loppdagen bestämde han sig för att springa nio kilometer också.

Speedad och taggad Hanna, hehe och Rickard håller på med sin nummerlapp. Är det bara jag som kan tycka att det är lite bökigt att få nummerlappen bra? Det blir liksom alltid snett och vint.
I år tog jag med mig systemkameran för att kunna fota bra bilder. Jag är verkligen nöjd med min kamera. Den är riktigt bra. Jag fotar med en Nikon D5200, aldrig något annat än Nikon.
Selfies till Instagram är såklart viktigt, hehe.
På väg till starten på Rickards lopp. Han skulle maxa på fyran. Förra året vann han och året innan dess kom han tvåa. Hur är formen i år då var frågan? 
Fortsättning följer…..  Hehe….

Racereport Karhu run 2017

Publicerad den av Hannas krypin
Att åka till Västervik igår var lite av en impuls. Rickard kom hem efter nattjobbet och frågade om jag ville springa lopp på kvällen. Jag tyckte då att det var en självklarhet att vi skulle åka och även ta med barnen för att se lite nya ställen.
Uppladdning inför loppet var kanske inte det bästa. Två hamburgare till lunch och så en subwaymacka tre timmar innan start. Klättra i berg var en annan sak vi pysslade med innan starten. Inför loppet värmde jag upp. Generellt så brukar jag slarva med det då jag inte springer så fort att jag tycker det behövs.
När starten gick blev jag så sur för återigen hamnade jag långt bak så att jag de första 100 meterna fick gå och sedan tog det ytterligare ett tag innan det fanns så pass bra plats att jag kunde springa om i mitt tempo. På Victorialoppet på lördag ska jag välja en snabbare startgrupp för att kunna springa i mitt tempo från början.
När jag väl kunde börja springa i mitt tempo så kändes det så bra. Kroppen kändes pigg, det var kul. Nu förstår jag även hur Rickard när han springer tävlingar kan missa kilometerskyltar för jag hade inte särskilt stor lust att kolla på omgivningen fast vi många gånger sprang nere vid vattnet. Det var bara fokus som gällde.
Banan var uppbyggd så att man efter tre kilometer varvar och springer in i målområdet och det är lite jobbigt. I målområdet vill jag bara få springa i mål. Där hade jag iallafall tre kilometer kvar och fortfarande kände jag mig stark. Den långsammaste kilometern sprangs i en ganska lång uppförsbacke och jag är ingen uppförslöpare så det tog en del kraft. Direkt efter kom det en lång nerförsbacke med en härlig tvär sväng längst ner. Jag brukar alltid tänka vila, vila,vila när jag springer nerför. Det är jobbigare att bromsa nerför än att låta benen gå.
Jag är riktigt nöjd med min split, ja loppet över huvudet taget. En 98 plats av 216 tjejer. Topp hundra är jag definitivt nöjd med. Det blir en repris nästa år!

Blodomloppet 2017

Publicerad den av Hannas krypin
Barnen fick vara med Rickards bror då det ikväll var dags för lopp igen. Barnen älskar att vara med honom så de trivs som fisken i vattnet när han kommer hit. Det här är fjärde gången jag springer Blodomloppet men första gången som jag väljer distansen en mil. Jag minns det allra första loppet jag var med i och då sprang jag och Rickard femman med Samuel i barnvagn. Jag kommer även ihåg hur irriterade de andra deltagarna blev över att vi sprang med barnvagn. Jag tyckte de var griniga och hade dålig inställning. Då startade man och gick i mål på Folkungavallen men starten flyttades för två eller tre år sedan till Stångebrofältet istället. Jag gillade dock bättre att starta på Folkungavallen. Det blev inte så mycket trängsel och det är alltid roligt och häftigt att få gå i mål på en stor arena.

Tillbaka till dagens lopp. Det har varit strålande sol idag men vindarna har varit iskalla. Jag hade inte särskilt bra inställning och kände bara ”blä, varför har jag valt en mil. Med min tur kommer säkert vinden vända så jag har motvind hela vägen.” Positiva tankar verkligen…. Jag hade fel som tur var.
Vi som skulle springa var jag, Rickard,  min bror, och en annan domarkollega och vi möttes upp utanför SAAB arena och krånglade med nummerlappar och så vidare. På vägen till mötesplatsen slog det mig att jag glömt att äta mellanmål och magen började kurra rejält. Suck var första tanken men sen slog det mig ju att jag springer bättre på tom mage. (Ja, jag är lite virrig ibland….)
Jag och Marcus ställde upp i vår startfålla och jag var insjunken i tankar. Jag ville verkligen springa milen på under timmen och funderade över taktik. När startskottet gick så kom jag på att jag glömt att vika upp brallorna. Det kommer bli ett varmt lopp det här tänkte jag då vinden mojnat. Slösa värdefull tid genom att greja med byxorna ville jag dock inte.
Jag och Marcus höll jämna steg genom hela loppet. Ibland drog han och ibland drog jag men mest sprang vi jämsides. Efter tre kilometer kom en sträcka då jag hade solen i ögonen och motvinden var ganska stark och då fick jag ta fram mitt pannben. Där blev jag lite rädd och funderade över hur benen skulle kännas senare när det redan kändes så jobbigt. Men som med mycket annat kommer jag in andra andningen så jag fick energi och så här efteråt kändes det egentligen inte särskilt jobbigt. Det sitter mest i huvudet.
Jag och Marcus spurtade i mål jämsides och fick exakt samma tid: 56,36. Kul ju! Han brukar alltid komma före mig så det var kul att vi var så jämna. Tiden på det här loppet räknar jag som mitt personbästa då det är en tuffare bana än på mitt snabbaste lopp.
Rickard sprang fem kilometer och han är grym! En tionde plats blev hans resultat. Efter loppen blev det den traditionella picnicen i gräset. Vilken härlig kväll det var! Jag är full med endorfiner.

Rosenkällaloppet 2017

Publicerad den av Hannas krypin
Hur blev det då med kvällens lopp?  Maxa eller inte maxa? Milen eller femman? Svåra frågor för en löpartokig tjej. Till slut föll valet på femman (som inte är en femma utan snarare 5,5). Det kändes smartast med tanke på lördagens extremt viktiga match. Jag och Rickard åkte till startplatsen tillsammans och efteranmälde oss. Vi värmde upp (läs han sprang i sitt tempo och jag mest lufsade = stod still) och snart var det dags att ställa upp i startfållan. Starten var satt till klockan sju men helt utan förvarning ljöd ett startskott två minuter innan det var dags. Alla blev något överrumplade. Jag hamnade långt bak och det var smalt i spåret och frustrationen växte. Jag ville bara komma om och sträcka ut i mitt tempp.

Rosamönstrade brallor ikväll.
Till slut kunde jag börja springa om  löpare och vilken härlig känsla det är. Benen gick liksom av sig själv och jag behövde inte tänka så mcket. Men det är betydligt jobbigare att maxa en femma än att göra det på ett längre lopp. På en femma är det full fart från början till slut medan på ett längre lopp kan man kosta på sig att ta det lite lugnare då och då.
Rosenkällaloppet var det absolut första loppet jag sprang någonsin. Det var i april 2010. Både då som ikväll vann Rickard hela loppet. Minns att jag då sprang loppet på ungefär 38 minuter och i år sprangs det på 31 minuter. Nöjd tjej!

Racereport: Jätten Bule-löpet

Publicerad den av Hannas krypin
Idag var det dags för det årliga Jätten Bule-löpet och det är tredje året vi springer. Vi åkte hela familjen och hämtade Marcus på vägen. Det var en svinkall dag ute i skogarna i Österbymo. Tanken var att Ida skulle springa Knatteloppen. Hon tjatade hela dagen igår om att hon ville springa men väl på plats ville hon inte alls. Jag, Marcus och Alexander sprang tillsammans 2,4km och Alexander la av i ett tempo som jag inte alls var beredd på. Kul att se hur duktig han blivit.
När Alexander kom i mål var det dags för mig, Rickard och Marcus att springa fem kilometer. Jag hade som mål att komma topp tjugo då jag kom på en sjuttonde plats förra året med tiden 26,29. Iallafall jag ställde upp på startlinjen och stod och hoppade för att hålla värmen. Vinden var isande. Marcus tänkte springa med mig. Ha, eller hur, sa jag. Vis av erfarenheten vet jag att han springer iväg, hehe.
Starten gick efter en stund som kändes som en hel evighet och jag sprang med pigga ben. Tog det rätt lugnt i början och tävlade först bara mot mig själv. Efter ett tag kände jag att kroppen började svara på ett annat sätt så då valde jag att öka tempot och plockade löpare. Killarna gjorde inget att de sprang om mig. Det var tjejerna jag ville slå, hehe. Efter ungefär 3 kilometer kommer en uppförsbacke som är nästan en kilometer men när man väl kommit upp för den så går det enbart nerför resten av vägen vilket passar mig. Det är bara att låta benen rulla. 
I år sprang jag på 27,44 men tiden räckte ändå till en sextonde plats bland tjejerna. Jag är nöjd med att jag klättrat en placering från förra året. Som vanligt var det bra arrangerat, jag gillar verkligen banan.
 
 
 

Racereport: Victorialoppet 2016

Publicerad den av Hannas krypin
Efter lunch igår kom min mamma hit och skulle passa barnen medan jag, Rickard och Marcus åkte ner till Öland för att delta i årets upplaga av Victorialoppet. Det här loppet är 9 km långt. Det var mycket trafik på vägarna så det tog ungefär tre timmar att åka och väl framme på Öland så hamnade vi i bilkö. Alla skulle som tur var inte till Borgholm och springa loppet. Jag släppte av Rickard och Marcus så att de kunde efteranmäla och så letade jag parkering. Jag hade tur och hittade en precis vid skolan där efteranmälan var.
Därefter var det dags att stoppa i sig lite att äta. Jag åt min Propud och två ägg och drack vatten. Lagom till vi  var klara så kom en regnskur så vi sprang snabbt till bilen för att sitta där en stund innan Rickard skulle värma upp för att springa 4 kilometer som tempopass.
Inför starten, supertaggade löpare. När startskottet gick stack Rickard iväg och så var det en liten kille som också gjorde en spurt. ”Ja, jag är först” skrek han med armarna upp i luften. Haha, så skön!
Rickard sprang in mål som ohotad etta på tiden 14,22. Tvåan var nästan minuten långsammare.
Det blev en lång väntan inför att springa mitt lopp. Jag var så otålig och ville bara komma iväg men till slut var det dags att ställa upp på startlinjen. Min måltid var att springa på 50 minuter. Förra året sprang jag på 47,45 och det hade varit kul att göra om samma grej i år.
Supertaggad och superglad, det här ska bli kul tänkte jag. Jag tyckte dock att speakern pratade för mycket, jag ville fokusera.  Startskottet gick iallafall efter en väntan som kändes som en evighet. Benen kändes pigga och jag höll ett bra tempo. Jag, Rickard och Matcus höll ihop men efter första kilometern drog Marcus iväg. För Rickard som hade maxat på fyran var det jobbigt att komma igång igen. Det här var första gången som jag och Rickard sprang ett lopp tillsammans. Jag ville dock inte veta hur snabbt ellet långsamt det gick. Första fem km gick på 27 minutet. Det var mycket folk runt banan som hejade. Det är så fint nere vid hamnen där en del av banan går. Vid tre-fyra kilometer kom en regnskur som kändes väldigt välkommen. Här började det bli tyngre, det största problemet var huvudet. Det var jobbigt att peppa mig själv, nio kilometer kändes som en hel evighet. Jag hann tänka många tankar som att jag aldrig mer ska springa, att jag hatar det och att jag inte fattar hur jag kan gilla det så mycket. Hur många av de tankarna tror ni fanns kvar när jag väl korsade mållinjen? Inga såklart, loppet ska springas nästa år med. Men det slog mig att jag hade andra förutsättningar i år som påverkade den pigga känslan i benen: tuff match i onsdags och så sprang jag löptest på torsdagen. Det bästa är iallafall att jag inte dragit på mig någon skada. Att kunna springa loppet utan några känningar är såklart alldeles underbart! 
Det är ett alldeles fantastiskt lopp att springa. Härlig publik runt barnan. Det är nästan mer publik runt banan än deltagare i loppet. Otroligt häftig känsla att okända peppar på och hejar när man kommer förbi. Det klart bästa med hela loppet är stämningen och publikfesten som är. Hur gick det med mitt mål då? Jag sprang in på tiden 49,51. Nio sekunder tillgodo så jag är såklart jättenöjd! Brorsan klådde mig med ungefär två minuter, grymt bra ju. 
 
 

Jätten Bulelöpet

Publicerad den av Hannas krypin
Idag var det återigen dags att åka ner till Österbymo och delta i Jätten Bule-löpet. Förra året var jag jättenöjd med arrangemanget och jag blev lika nöjd i år. Jag, Rickard och brorsan åkte ner tillsammans. Haha, samma sak hände idag som i Göteborg att GPS:en ställdes in på fel adress så vi åkte en mil för långt. Men det är inte värre än att vi fick åka tillbaka. Tur i oturen var att Alex hade hoppat av på morgonen så vi behövde inte stressa till hans start.
Det blev en ganska slarvig uppvärmming för min del, joggade några hundra meter och stretchade lite. Jag kände mig väldigt seg i kroppen och inte alls i form. När det var fem minuter kvar till start gick jag och ställde mig på startlinjen, satte på spotify och favoritlistan och startade Runkeepern.
När starten gick kände jag mig piggare och på g. Jag såg Rickard dra iväg i full fart och jag och brorsan hade sällskap. Han låg några meter före mig. De första kilometrarna går varierat mellan plan mark och backar så jag kunde ligga i ett för mig väldigt bra tempo. När banan närmar sig tre kilometer börjar det gå uppför och det gör det i ungefär 800 meter. Här stumnade mina ben rejält så det var för mig just då bara att sänka tempot och gå en liten bit. Det stör mig så här i efterhand att jag gjorde det.
Sista kilometern går nerför och det passar mig perfekt, bara att rulla och ta igen lite förlorad tid. Det är enda delen av banan som går på asfalt, annars är det varierande mellan grusväg, löpspår och gräs. Ofta kan sista kilometern kännas tung och jobbigt men inte idag. Det kanske är ett tecken på att jag egentligen kunde sprungit snabbare.
I år slutade jag på en sjuttonde plats av 61 tjejer vilket jag är riktigt nöjd med. Förra året sprang jag snabbare och kom på en 21 plats. Vet inte riktigt vad jag tycker är bäst egentligen, bättre placering men sämre tid eller sämre placering och bättre tid. Strunt samma, jag sprang bra och tittar jag på spliten så hade jag riktigt bra kilometertider.
 

Höstfemman

Publicerad den av Hannas krypin
 Det här med att ta det lugnt efter sjukdom är inte min melodi. Jag friskanmälde mig imorse men eftersom vikarie redan är insatt för mig blev det en ledig dag. Höstfemman har vi sprungit de senaste åren och eftersom att jag nu inte jobbar bestämde vi lite hastigt och lustigt imorse att bege oss dit i det vackra höstvädret och få ett lugnt  kommaigångigenpass. Åby bjöd verkligen på helt fantastiskt väder
Jag älskar färgerna och solen som lyser i träden som gör att det ser ut som guld. Spegelblank sjö med inte ens en liten krusning i yta. Åh, mer ord behövs inte.
Vi började med att efteranmäla oss och sen promenerade vi en sträcka. Banan är grymt jobbig, backarna är inte att leka med. Kanske inte det ultimata kommaigångeftersjukdompasset…..
Rickard körde sin uppvärmning och jag spanade lite på de som var med på den ”officiella” uppvärmningen. Jag känner mig så obekväm att göra såna övningar bland folk. Min koordination är verkligen inte den bästa.
Starten gick exakt utsatt tid och jag som precis varit sjuk kände bara att jag nog tagit mig vatten över huvudet. Benen var som spagetti och jag hade ingen ork. Det kommer bli långa 5,2km tänkte jag. I den första riktigt långa och branta backen gick jag den sista biten. Ibland tycker jag att det går snabbare att gå än att jogga uppför så det gjorde jag idag. Nerför utnyttjade jag min styrka och rullade nerför. En sträcka av banan hade de bytt underlag på så det var ungefär 5 centimeter djupt grus att springa i, behöver jag nämna att det var tungt… Här var jag riktigt sur, ännu surare än vad jag redan var efter att en bit innan blivit omsprungen av en dam som var säkert femtioplus. När det var två kilometer kvar fick jag energi och kunde öka tempot, damen sprang jag om och sen kom hon inte ifatt mig igen. Trots nyss genomgången sjukdom sprang jag bättre än förra året så totalt sett är jag riktigt nöjd.
 Uppdaterat 19/10: Förra året kom jag på en nionde plats av 24 tjejer och i år blev det en sjunde plats av 26 tjejer. Nästa år blir det kanske pallen. 😀

Victorialoppet 2015

Publicerad den av Hannas krypin
Innan start.
Jag säger bara ett ord: wow!! Vilken publikfest, vilken glädje. Det här var helt klart det roligaste loppet jag sprungit. Det var mycket folk runt banan som peppade på och spelade musik och många barn som ville ta i hand när vi sprang förbi.
Ett gäng hade klätt ut sig till minionerna, kul idé tyckte jag och Ida blev helt till sig i trasorna efter loppet när hon fick se dem.
Vid start var jag i min bubbla och fokuserade. Jag stod ganska långt bak så det tog en stund innan jag kunde börja springa men då kändes det riktigt lätt och ledigt så jag körde på. Skön känsla det där att plocka löpare efter löpare som dessutom inte kommer ikapp mig. Det var en flack och lättsprungen bana, och det var otroligt vackert nere vid hamnen. Jag ville stanna och fota lite men eftersom att det kändes så bra ville jag inte förstöra rytmen så jag jobbade på, småpratade lite med en annan löpare. Kul det där, det har jag aldrig gjort förut. Första fem gick på 26,30 och när jag vid sju kilometer hade 37,43 på klockan visste jag att jag skulle nå mitt tidsmål med goda marginaler. Det var peppande trots att jag var helt slut och i princip gick på vilja.
Slutspurten. Det var en liten tjej som kom upp jämsides med mig och jag tänkte att jag inte vill bli slagen av en tjej,någon där på upploppet så jag drog på i ett mördande tempo, alla löparna som ni ser bakom mig tog jag på upploppet.
Jag ser lite speedad ut men det bjuder jag på. Vid vätskekontrollerna tog jag ett par klunkar vatten, resten hällde jag över mig. Svalkande i värmen.
Det här är helt klart det roligaste loppet jag sprungit och vi planerar redan för att åka ner och springa samma lopp nästa år. Det var en riktig folkfest!