Efter lunch igår kom min mamma hit och skulle passa barnen medan jag, Rickard och Marcus åkte ner till Öland för att delta i årets upplaga av Victorialoppet. Det här loppet är 9 km långt. Det var mycket trafik på vägarna så det tog ungefär tre timmar att åka och väl framme på Öland så hamnade vi i bilkö. Alla skulle som tur var inte till Borgholm och springa loppet. Jag släppte av Rickard och Marcus så att de kunde efteranmäla och så letade jag parkering. Jag hade tur och hittade en precis vid skolan där efteranmälan var.
Därefter var det dags att stoppa i sig lite att äta. Jag åt min Propud och två ägg och drack vatten. Lagom till vi var klara så kom en regnskur så vi sprang snabbt till bilen för att sitta där en stund innan Rickard skulle värma upp för att springa 4 kilometer som tempopass.
Inför starten, supertaggade löpare. När startskottet gick stack Rickard iväg och så var det en liten kille som också gjorde en spurt. ”Ja, jag är först” skrek han med armarna upp i luften. Haha, så skön!
Rickard sprang in mål som ohotad etta på tiden 14,22. Tvåan var nästan minuten långsammare.
Det blev en lång väntan inför att springa mitt lopp. Jag var så otålig och ville bara komma iväg men till slut var det dags att ställa upp på startlinjen. Min måltid var att springa på 50 minuter. Förra året sprang jag på 47,45 och det hade varit kul att göra om samma grej i år.
Supertaggad och superglad, det här ska bli kul tänkte jag. Jag tyckte dock att speakern pratade för mycket, jag ville fokusera. Startskottet gick iallafall efter en väntan som kändes som en evighet. Benen kändes pigga och jag höll ett bra tempo. Jag, Rickard och Matcus höll ihop men efter första kilometern drog Marcus iväg. För Rickard som hade maxat på fyran var det jobbigt att komma igång igen. Det här var första gången som jag och Rickard sprang ett lopp tillsammans. Jag ville dock inte veta hur snabbt ellet långsamt det gick. Första fem km gick på 27 minutet. Det var mycket folk runt banan som hejade. Det är så fint nere vid hamnen där en del av banan går. Vid tre-fyra kilometer kom en regnskur som kändes väldigt välkommen. Här började det bli tyngre, det största problemet var huvudet. Det var jobbigt att peppa mig själv, nio kilometer kändes som en hel evighet. Jag hann tänka många tankar som att jag aldrig mer ska springa, att jag hatar det och att jag inte fattar hur jag kan gilla det så mycket. Hur många av de tankarna tror ni fanns kvar när jag väl korsade mållinjen? Inga såklart, loppet ska springas nästa år med. Men det slog mig att jag hade andra förutsättningar i år som påverkade den pigga känslan i benen: tuff match i onsdags och så sprang jag löptest på torsdagen. Det bästa är iallafall att jag inte dragit på mig någon skada. Att kunna springa loppet utan några känningar är såklart alldeles underbart!
Det är ett alldeles fantastiskt lopp att springa. Härlig publik runt barnan. Det är nästan mer publik runt banan än deltagare i loppet. Otroligt häftig känsla att okända peppar på och hejar när man kommer förbi. Det klart bästa med hela loppet är stämningen och publikfesten som är. Hur gick det med mitt mål då? Jag sprang in på tiden 49,51. Nio sekunder tillgodo så jag är såklart jättenöjd! Brorsan klådde mig med ungefär två minuter, grymt bra ju.
