Att åka till Västervik igår var lite av en impuls. Rickard kom hem efter nattjobbet och frågade om jag ville springa lopp på kvällen. Jag tyckte då att det var en självklarhet att vi skulle åka och även ta med barnen för att se lite nya ställen.
Uppladdning inför loppet var kanske inte det bästa. Två hamburgare till lunch och så en subwaymacka tre timmar innan start. Klättra i berg var en annan sak vi pysslade med innan starten. Inför loppet värmde jag upp. Generellt så brukar jag slarva med det då jag inte springer så fort att jag tycker det behövs.
När starten gick blev jag så sur för återigen hamnade jag långt bak så att jag de första 100 meterna fick gå och sedan tog det ytterligare ett tag innan det fanns så pass bra plats att jag kunde springa om i mitt tempo. På Victorialoppet på lördag ska jag välja en snabbare startgrupp för att kunna springa i mitt tempo från början.
När jag väl kunde börja springa i mitt tempo så kändes det så bra. Kroppen kändes pigg, det var kul. Nu förstår jag även hur Rickard när han springer tävlingar kan missa kilometerskyltar för jag hade inte särskilt stor lust att kolla på omgivningen fast vi många gånger sprang nere vid vattnet. Det var bara fokus som gällde.
Banan var uppbyggd så att man efter tre kilometer varvar och springer in i målområdet och det är lite jobbigt. I målområdet vill jag bara få springa i mål. Där hade jag iallafall tre kilometer kvar och fortfarande kände jag mig stark. Den långsammaste kilometern sprangs i en ganska lång uppförsbacke och jag är ingen uppförslöpare så det tog en del kraft. Direkt efter kom det en lång nerförsbacke med en härlig tvär sväng längst ner. Jag brukar alltid tänka vila, vila,vila när jag springer nerför. Det är jobbigare att bromsa nerför än att låta benen gå.
Jag är riktigt nöjd med min split, ja loppet över huvudet taget. En 98 plats av 216 tjejer. Topp hundra är jag definitivt nöjd med. Det blir en repris nästa år!
