Det är tisdag kväll och du ska få följa med mig under höstens LIU-lopp. Fast jag skriver inte i realtid utan efteråt. Det var jag, Rickard och A som skulle springa fem kilometer. I år var banan omgjord (fast det visste vi inte innan) och 600 meter längre. LIU-loppet är också ett sånt där lopp som vi sprungit flera gånger. Första gången var 2014, då sprang jag milen på 52,30. Det har jag aldrig gjort efter det. Snabb som en vessla. (Nåja…)
På vägen hem hände det dock en obehaglig sak. Noterade en bil som låg väldigt nära mittlinjen och jag kände direkt att jag inte ville ligga bakom utan ville komma väck från situationen. Jag höll dock på att bli nerprejad i diket när jag körde om bilen som körde i fyrtio på sjuttioväg. Usch så obehagligt det var! Hade hjärtat i halsgropen hela vägen hem. Föraren hade verkligen ingen koll på var den hade sin vänstra sida eller mittlinjen för den delen.
Så med det sagt ska vi prata om roligare grejer. Loppförberedelser och själva loppet. Inte din cup of tea? Scrolla vidare, du kanske gillar föregående inlägg som är en kort bokrecension. 🙂
Laddade upp med en bit äpplekaka som I gjort på hemkunskapen. Nom, nom, nom!
Funderade över om vi kommer klara oss från regnet. Förra året kom det ett rejält skyfall någon timme innan start så det var lervälling i skogen. Det slapp vi i år.
Campushallen triggar alltid löptestångest. Alla misslyckade löptest kommer som ett brev på posten.
De flesta körde i långärmat och långa tights. Jag då? Sprang i linne och blommiga korta tights. Frös innan uppvärmningen så tänkte köra i långärmat men konstaterade sedan efter den slarviga uppvärmingen att det skulle bli för varmt. Och i slutändan var mitt klädval perfekt.
I parken vid Campushallen finns statyn ovan och den där texten. Jag tycker att både statyn och texten är fruktansvärda och ska skriva ett blogginlägg med mina reflektioner. För det triggade verkligen. Fattar inte att kommunen eller så är det väl kanske LIU som lägger pengar på sådant skräp. Ännu mindre fattar jag texten Hollowness på Campus. Kände mig som ett stort frågetecken.
Blommor och en fontän var betydligt trevligare att titta på!
Efter allt fotande, slarvande med uppvärmning och irritation över fruktansvärda statyer var det dags för start. Jag sprang iväg och kände att kroppen ändå var pigg. Dock tog det ett tag innan andningen var med på tåget. Får skylla mig själv eftersom det var segt och jobbigt med uppvärming…
Vid första kilometerskylten hade jag ett bra tempo: 5:45min/km. Men jag skulle ju ta mig uppför vallabacken. Stod på benen men väl uppe på krönet tog det sedan ett tag innan andningen var lugn. Den ser inte så tuff ut på bild men den är kort och brant och suger bra i benen.
Här märkte jag att det var en ny bana: normalt sett vid krönet fortsätter banan åt höger men i år skulle vi springa vänster istället. Efter den branta backen var det inte dumt att ha nerförsbacke ända till Gamla Linköping innan det började slutta svagt uppför igen. Långa uppförsbackar men minst lika långa nerförslut bjöd banan på. Efter fyra kilometer springer man ut ur skogen på en lång grusväg där man ser hur långt som helst innan man springer förbi Vallastaden på asfaltsväg där man också ser hur långt som helst. (Sorry alla man, funderade på om det i just det här fallet var bättre med jag men tyckte inte det).
Efter Vallastaden är det bara dryga femhundra meter kvar till mål och där stod Rickard och hejade på mig. Sprang till slut i mål på dryga 32 minuter. Hade det varit en 6 kilometers bana så hade jag hamnat en bra bit under 36 minuter. Hur nöjd som helst! Det enda jag inte är nöjd med är att kilometerna inte riktigt stämmer med min klocka. Den här gången tänker jag gå efter kilometerna på banan och inte klockan… Det känns betydligt bättre. Jag är riktigt nöjd!
