Jag, Rickard och A åkte till Skärblacka ikväll för att springa Billerud Skärblackaloppet. Det är ett lopp som är relativt nystartat och man kan välja mellan att gå fyra kilometer eller springa 6 kilometer. Vi alla tre skulle springa 6 kilometer. Jag hade inga särskilda mål faktiskt. Förutom att orka springa hela vägen. Under loppets gång fick jag dock ett annat mål….
När vi kommit en bit så upptäckte jag att jag glömt mina hörlurar. Hur skulle det här gå? Jag som är så van vid att alltid springa med musik. Men när starten väl gick senare så upptäckte jag att det inte gjorde någonting. Jag kunde tjuvlyssna lite på de som pratade runt omkring mig, jag kunde höra peppandet från publiken och livebanden som spelade längs med banan. Jag kunde också höra när den person som jag bestämt mig för att jag ville komma före började närma sig. Bara fördelar alltså med andra ord. Den enda nackdelen var att jag hörde mitt eget flås. Det är lite töntigt men jag gillar det inte.
När vi parkerat hittade jag för mig höstens första svampar. Vi behövde efteranmäla oss och det var lite klurigt att hitta efteranmälan men det var ju inte så konstigt eftersom vi hamnade på baksidan av tältet. Under tiden vi efteranmälde oss så var barnloppen i full gång. Så kul att se alla duktiga barn och speakern som hejade på alla och pratade med barnen i mål.
Tyckte det var lite svårt med uppvärmning men hittade en relativt platt raka där jag kunde värma upp. Höll på att trampa på en skalbagge som höll på att fly för livet. En tant med två hundar tittade lite konstigt på mig när jag nästan stod på alla fyra för att föreviga den
Solen tittade fram bitvis men det som oroade mig mest var den där mörka och hotande himlen. Den skulle komma närmre och närmre.
Jag hamnade inte långt från fem minuter/kilometer-ballongen. Det tempot tänker jag inte hålla tänkte jag men stod ändå kvar. De mörka molnen hade kommit ytterligare lite närmre….
Och efter dryga kilometern såg det riktigt mörkt ut. Jag måste springa fort tänkte jag så jag slipper det värsta ovädret. Redan efter en kilometer kunde man ta vatten. Jag tänkte lite att om jag kan döma i 45 minuter utan vatten ska jag kunna springa sex kilometer utan. Så det blev inga vattenpauser under loppet. Hade det varit varmare hade jag såklart tagit några klunkar men hällt resten över mig. Det ville jag inte ikväll, var ju ingen vidare värme i luften.
Vid 1,5 kilometer hörde jag en person komma närmare, jag släppte av lite på farten och då kom den här personen ikapp mig. Det visade sig vara en kvinna som höll ett för mig bra tempo. Henne vill jag komma före tänkte jag. Så från inga mål alls till att vilja hålla henne bakom mig. Ett tag drog hon och vid den andra vätskekontrollen sprang jag ifrån. Banan ledde in på en skogsstig. Åh nej tänkte jag med lokmilen färskt i minnet. Men jag var fokuserad på marken, att lyfta fötterna på ordentligt och jag lyckades stå på benen. Så fick jag snart springa ut på grusväg och in i samhället. När det är 300 meter kvar kan man spurta sista biten till mål. Det här kan inte vara 300 meter tänkte jag. Dessutom går spurten delvis i uppförsbacke. Det blev ingen spurt värd namnet för min del. Men jag är riktigt nöjd med min sluttid: 37,17 och snabbare än Västervik city run i somras.
Hejaklacken i mål. Så kul att de stod och dansade och peppade på alla på målrakan. Med pompoms såklart.
I mål fick man ta ett par solglasögon om man ville. Jag valde ett par rosa. Matchar Hildur perfekt. Så får vi se då om det blir repris nästa år.
