Jätten Bule-löpet

Vi har varit hela familjen i Österbymo (ligger strax nedanför Kisa) och sprungit lopp. Barnen sprang 2,4 km, Marcus sprang med Samuel och jag sprang med Alexander.De gjorde två riktigt bra lopp så det var kul.
Bilderna på barnen har Marcus tagit. Jag är visst också med ser jag. Jag sprang inte med barnen precis i starten utan möttes upp 100 meter längre fram.
Efter barnen var det min, Rickard och Marcus tur att springa 5 kilometer. Jag och Marcús hade sällskap de första två kilometerna men därefter tappade jag honom successivt.  Banan var bra uppmärkt. Det fanns ingen risk att springa fel någonstans. Det var skönt underlag med, skogsväg och grusväg så det gick verkligen att springa som jag ville. Efter ca 3 kilometer kom det en lång uppförsbacke, den var nästan 1 km men när vi väl var uppe var det nerför hela vägen till mål vilket passade bra för mig. Det var ett riktigt bra arrangemang  så loppet kommer vi springa igen.
 

Höstfemman

Idag var det dags för lopp igen. Jag var osäker på om jag skulle kunna springa då jag troligtvis vrickade till mig på matchen i torsdags. Hade jätteont i foten i fredags och känningar i lördags. Men imorse kändes det bra när jag klev upp så sprang några minuter på löpbandet för att känna på foten och det kändes ingenting. Toppen tänkte jag.
Ida fick vara hos mormor och morfar och få lite kvalitetstid med dem. Alexander följde med för att springa 1,5 kilometer och han sprang grymt bra. Jag blev så imponerad av vår grabb.
Hur gick mitt lopp då? Det gick riktigt bra, kom på en nionde plats (av 24 tjejer) med tiden 31,04. Det är inte den bästa tiden jag sprungit men banan är riktigt tung. Uppför, gegga och nån km med stenar och rötter där det är omöjligt att springa vettigt utan att vricka fötterna. Men jag är nöjd med mitt lopp. Det var kul!
 
 

LIU-Loppet

Ikväll var det dags att springa tävling igen med Rickard, Marcus och Benjamin. Jag satsade på att springa en mil och killarna sprang fem kilometer (på riktigt bra tider så det var kul). Som vanligt kändes uppvärmningen seg som kola och jag funderade på vad jag gett mig in i. Tankarna gick runt om jag skulle ändra och springa fem kilometer istället. Men nej, kände att jag bara skulle ändrat mig i efterhand om jag gjorde det. När vi ställt upp för start kändes det riktigt bra, kände mig pigg och laddad. Startsignalen gick och så var loppet igång. Det kändes lätt och ledig att springa och jag kände att vad kul det är.
Kanske att jag fick extra mycket fart i mina nya löparskor från Asics. Älskar det märket, det känns som att springa på moln.
Första fem kilometer gick på 25,30 men mjölksyran började komma och jag tänkte tankar som ”vad skönt om jag hade fått gå i mål nu” och ”lika långt till med mjölksyra hur ska det här gå”. Men jag jobbade på och efter ett tag kom Rickard som sprang sista varvet med mig. Det var en bra hjälp då mjölksyran jag känt av svagt kom mer och mer och jag verkligen fick testa mitt pannben. Jag utnyttjade nerförsluten och lät benen bara rulla. Det är svårt med mjölksyra och hjärnspöken som vill få mig att sänka tempot.
.
Vid nio kilometer hade jag 48 på klockan och då levde definitivt hoppet om att komma under 55 minuter så gjorde en rejäl tempoökning med de sista krafterna jag hade kvar och tiden slutade på 52,30. Behöver jag skriva att jag är grymt nöjd och jag har aldrig sprungit milen så fort.

Stadsfestloppet

Alexander sprang Lilla Stadsfestloppet, 575 meter var hans lopp. Han var så duktig och sprang på. Ida var anmäld men hon ville inte springa väl på plats.
Försök att övertala Ida.

Efter Alex lopp var det dags för mig, Rickard och Marcus att värma upp. Vi skulle springa fem kilometer. Jag förväntade mig inga stordåd idag då jag dömde match både igår och i förrgår.
Jag fokuserar.
Marcus tyckte jag skulle vara hare för att han inte skulle dra iväg för fort. Visst sa jag. De första femhundrameterna på loppet går uppför, blä tänkte jag men väl uppe kom en välförtjänt vila med en lång nerförsbacke där jag bara rullade på och plockade löpare på löpare. Första två kilometerna gick på 9,43, första gången jag springer två kilometer under tio minuter. Blev mycket förvånad när jag kollade klockan och såg tiden. Här stumnade mina ben lite så jag fick släppa Marcus som pinnade på bra. Trekilometerskylten missade jag, när jag såg att jag sprungit i 17 minuter då förstod jag att jag missat skylten för så mycket långsammare gick det ändå inte.
Vid fyrakilometer hade jag på klockan 20,13, då förstod jag att jag skulle få en riktigt bra tid. Sista kilometern gick mycket nerför så där fick jag mycket kraft. Älskar att jag kan rulla nerför då det verkligen sparar mycket kraft.
När jag närmade mig mål såg jag på klockan att jag hade chans på att komma under 26 minuter så med hjälp av mina sista krafter spurtade jag om två tjejer vars rygg jag haft sista kilometern. Det var en härlig känsla att känna vad krafterna räckte till.
Efter loppet var jag precis slut, hämtade min välförtjänta pastasallad och pratade lite med sjuksköterskan på jobbet som var funktionär. När vi  kom hem gick vi och la oss och sov. Skön återhämtning och imorgon ska jag vila. Grymt nöjd tjej!
 
 

Blodomloppet 2014

Vi samlades ett glatt gäng på nio domare, i stort sett samma som är med varje år men tre nya var med. En ny sträckning och en ny startplats bjöds vi på. I år var det en ren plåga att springa Blodomloppet. Det var hett, trångt och vinden som blåste svalkade inte utan tvärtom, det var varmt. Vätskekontrollen vid 2 km var ljuvlig, några klunkar vatten att dricka och resten över mig som gav svalka.
Sista biten var värst då solen gassade och det fanns ingen skugga någonstans. Jag var så trött att jag inte ens orkade spurta i mål men kom under 30 minuter ändå vilket var målsättningen. Just nu är det något knas med tidtagningen på hemsidan så jag vet inte riktigt hur det gick tidsmässigt.
Efter loppet blev det den traditionsenliga picnic vilket var det perfekta avslutet på en trevlig kväll.