Häromveckan gick jag igenom bilder från Victorialoppet, alltså de officiella som arrangören fotograferat under loppet. Det året jag gick igenom var 2016 och jag hittade ett par bilder på mig. Många har sinnesnärvaro att exempelvis sträcka upp armarna när de ser fotografen eller bjussa på ett stort leende. Men jag då, vad gör jag? Jo det ska jag berätta. Jag hittade en sådan rolig bild på mig själv. Först tänkte jag att jag bara var fokuserad men sen tänkte jag att hallå, jag ser ju ut att vilja döda någon. Alternativt att jag är jagad av zombiesar. Den blicken liksom…
Nu är ju den här bilden från 2016 så givetvis kan jag inte minnas exakt vilka tankar som gick igenom mitt huvud. Men jag minns vad jag tänkte när jag löpte samma sträcka under årets Victorialopp. ”Får inte stanna, får inte stanna, det gör inget om det går sakta”. 2016 tänkte jag nog istället ”varför är det ingen som ser zombien bakom mig, spring Hanna, spring.”