Efter en förmiddag där jag inte gjorde många knop tog jag mig ut i skogen för en långsam jogg. Min plan var två varv men eftersom jag fick kämpa med det mentala ända från start tänkte jag att det får räcka med ett varv i det långa spåret i skogen. Elljuspåret är 2,3km och så…
Som att stå på samma ställe och stampa
Jag skrev inlägget ovan för ett år sedan. Minns precis känslan, hur dålig jag kände mig, hur mycket jag slet och frustrationen över att känna att jag aldrig blev bättre. Om framtiden vet jag ingenting. Tänk om jag då hade vetat vad jag vet idag:
- Springer återigen fem kilometer på tävling under trettio minuter.
- Jag springer bättre på matcherna.
- Jag lyckades med en riktig utmaning: springa Victoriajoggen och Victorialoppet på samma kväll.
- Även mitt tempo under promenad har ökat!
- Jag orkar springa tuffa löppass även efter att jobbat dag.
Hade jag vetat att min form skulle vara så pass mycket bättre hade jag inte deppat ner mig. Jag har heller inte gjort det helt själv. Hela förra hösten bestod av alternativ träning. Därefter kunde jag börja jogga igen i januari, sprang löptest och kunde därefter komma igång med mer seriös löpning. Alltså intervaller. Rickard gjorde ett träningschema som jag höll nästan till punkt och pricka. Jag behövde anpassa mig efter matcherna så alla pass blev inte av. Men de viktigaste sprang jag. Schemat kunde jag hålla i tre månader, sen skadade jag mig ju igen. Den här gången ledde inte skadan till att jag tappade fysik. Tvärtom så har jag fortsatt bli bättre.
