Gårdagens distanspass blev ju en liten missräkning eller vad man ska säga. Kroppen ville inte alls och det kändes som att all min uthållighet bara flugit sin kos. Fick nämligen mjölksyra av att bara ta mig uppför en backe i långsam gång.
Så hur skulle det då gå idag när tanken var att springa 10*400 meter med joggvila? Alldeles utmärkt skulle det visa sig. Jag tänkte först att det skulle räcka med 6*400meter, att jag inte skulle vilja springa fler. Men hjärnan är uppenbarligen väldigt lättlurad för efter den sjätte intervallen var det ju bara fyra kvar. Tänkte då att om jag inte orkade kunde jag köra gåvila på de fyra sista. Men återigen var min hjärna lättlurad, de fyra sista sprangs igenom relativt lätt. Det märkliga är att det oftast är den första intervallen och den sista som är jobbigast. Den första för att min kropp inte kommit igång än och den sista för att jag har några kilometer i benen. Resten går av bara farten eller vad man ska säga.
Vilket busväder det har varit idag! Efter lunchen laddade jag för ett lugnt distanspass. Jag ville dock inte ge mig ut när det både åskade och ösregnade. Så det där med ett träningspass fick skjutas till senare. Istället åkte vi, jag, Rickard och barnen, till Söderköping. Planen var att ta oss en varsin härlig glass på Smultronstället.
I mysiga Söderköping var det riktigt grått och regnigt. Jag var glad över både långärmad tröja och varma brallor. En jacka hade varit pricken över i:et, hehe.
Jag tog samma glass som förra året. Den där är så god! Under grädden och mjukglassen finns tre kulor: saltkola, pecannöt och jordgubb.
Jag var dock glad ändå! En suddig springselfie!
Efter ett par timmars slöande tog både jag och Rickard en sen löprunda. Kunde konstatera att det inte var uppladdningen i form av glass som skapade något problem. Snarare min högra fotled, den strular alltid när jag behöver någon mer dags återhämtning efter tuffa träningspass. Konstigt det där, eller snarare att kroppen vet vad den behöver. Imorgon är tanken att jag ska springa intervaller igen. Vi får hoppas att kroppen vill hänga med på det tåget.
Jag och Rickard har varit i valet och kvalet och vi ska se på bronsmatchen mellan England och Frankrike. Nu när vi båda är pigga efter den sena löprundan blir det fotboll ändå. Experterna tror dock på en rätt så tråkig match eftersom att inget av lagen vill spela bronsmatch.
”Alla” är så glada över värmen. Jag däremot längtar efter regn just idag. Inte för att jag vill att sommaren ska ta slut, utan för att naturen verkligen behöver det. Gräsmattorna gulnar, mina blommor i rabatterna slokar. Det är även torrt i skogen. Det känns lite märkligt att önska sig regn mitt i juli, har sett att jag är ensam om det bland bloggkompisarna. Men just idag är det några timmars sommarregn som behövs och just det som jag längtar efter.
Fredag betyder också att det är dags för Fem en fredag, där Elisa bjuder på fem frågor att fundera över. Jag har dock inte varit med de senaste två veckorna men just idag kände jag att det passade.
Vad blir godare på sommaren? Färska jordgubbar. Gärna med mjölk och en skvätt grädde. Det påminner mig om min farmor och andra barndomsminnen.
Vad är den mest underskattade stunden på en sommardag? Den sena kvällen när värmen börjar lägga sig, ljuset fortfarande dröjer sig kvar och jag och Rickard går en lugn promenad. Det är då jag hinner landa och verkligen uppskatta dagen.
Vad gör du helst när regnet plötsligt kommer en sommardag? Om det inte ösregnar tycker jag faktiskt om att vara ute ändå. Annars är det ju rätt så mysigt att krypa upp i soffan med en kopp te, läsa bloggar eller se en bra film medan regnet smattrar mot rutorna. Kanske inte just te förresten på sommaren. Då vill jag dricka något kallt.
Vad är ett sommarögonblick du aldrig tröttnar på? Att se trädgården blomma och upptäcka något nytt varje dag. Eller en stilla kvällspromenad när naturen är som allra vackrast och sommaren känns oändlig. Sen ska vi inte glömma bort härliga solnedgångar. Det behöver inte vara en solnedgång över Östersjön för att jag ska njuta.
Vad har du minst bråttom med just nu? Att skynda vidare till nästa årstid. Jag vill ha sommar och sommaren får gärna ta den tid den vill. Att stanna upp och ta vara på tiden känns väldigt viktigt.
Så här kommer då mitt sista inlägg om de två dagarna som jag och Rickard hade i Arkösund. Rickard bokade in oss på skärgårdsbåten M/S Svanö som går från Arkösund till Tyrislöt i St Annas skärgård och så vidare till Harstena. Det tar ungefär 2½ timme att åka till Harstena. Det var en kvinnlig kapten som körde båten som också berättade om en historisk plats samt Missjökanalen. HÄR kan du läsa mer om turen och boka biljett.
I hamnen i Arkösund! Vi var inte många som gick ombord här, bara vi och sisådär fem par till. Lugnt och behagligt med andra ord.
Kobbar och skär var man än tittar!
I Tyrislöt klev det på många barnfamiljer så då var friden slut. Trodde jag skulle bli tokig på ett av barnens skrik. Alltså inte ett ”jag är ledsen-skrik” utan skrik under bus. Bilderna ovan är kanalen genom Missjö, otroligt vackert naturreservat som man såklart bara kan ta sig till med hjälp av båt.
Framme i Harstena där området dominerades av röda hus med vita knutar.
Det finns två restauranger på Harstena: Restaurang Loftet precis i hamnen och så Lisas Bakficka längre in på ön. Om man känner för köttbullar och potatis på Loftet för 245 spänn så är det restaurangen man går till. Det fanns andra rätter också men inget som vi var sugna på till dom priserna. Så då var det bra att vi hittade Lisas Bakficka där man kunde köpa hamburgare och korv till betydligt bättre priser.
Efter vi ätit våra hamburgare knallade vi vidare. På en klippa satt vi en bra stund och bara filosoferade. Hur härligt som helst! Vi fortsatte vår vandring in i skogen men vände efter en stund. Jag var helt klart nervös över att missbedöma tiden och missa båten tillbaka.
Det här måste ju vara en jättebjörnloka. Eller vad tror du?
Nere vid hamnen fanns en glasskiosk. Det var rejäla kulor vi fick. Jag tog med smak av kladdkaka och Rickard blåbär. Det slutade med att vi åt av varandras glass. Nom, nom, nom! Den mumsade vi i oss i väntan på att båten skulle åka tillbaka till Arkösund.
Blev det någon fin bild nåntro?
När vi var tillbaka i Arkösund efter dryga två timmar på Harstena åkte vi hem. Fyllda av energi efter alla fina naturupplevelser.
Innan jag sprang de båda loppen i onsdags så var jag rädd för att jag kanske tagit mig vatten över huvudet. Med tanke på min skadehistorik så hade det ju inte varit konstigt om jag drog på mig något. Särskilt också med tanke på hur kroppen kändes direkt efteråt.
Igår vilade jag i princip hela dagen. Satt i mitt hörn i soffan och efterstreamade matchen mellan Argentina och England. På kvällen så gick jag och Rickard ut i skogen för en uppmjukande promenad. Lättnaden och glädjen var stor över att jag återhämtat mig så snabbt.
Det är säkert all glass jag ätit… 😛
Idag jobbar jag och sedan har jag en ledig helg framför mig, en ledig helg då jag inte har några planer alls över huvudet taget. Vad ska du göra?
Jag har haft en dröm under många år och den här gången handlar inte drömmen om pilates. Dock fortfarande på temat träning såklart. 2015 sprang jag och Rickard Victorialoppet första gången. Jag sprang nio kilometer trots att jag egentligen var skadad och sprang mitt allra bästa nio kilometers lopp någonsin. Sen har vi försökt att åka ner varje år. Men av olika anledningar har det såklart inte alltid gått. Jag har haft mina perioder med skador och inte kunnat springa 9 kilometer. De senaste två åren har jag sprungit 4 kilometer på grund av skador.
Rickard har haft som tradition att springa både Victoriajoggen (4km) och Victorialopet (9km) på samma kväll. Det har varit min dröm att kunna göra det jag med men som du vet har diverse skador förföljt mig. I år anmälde jag mig faktiskt till båda loppen. Men jag fick lite ågren när jag tänkte på att det totalt blir 13 kilometer. Men det ska väl gå bra tänkte jag, jag och Rickard gick tre mil på Gotland när vi var där i april så uthålligheten finns.
Förra året åkte jag och Rickard själva men i år följer brorsan med. Han kom redan igår kväll och då tittade vi på matchen mellan Frankrike och Spanien. Och vilken match och det säger jag inte som något positivt. Frankrike hade nämligen aldrig någon chans, jag har aldrig sett Frankrike spela så dåligt. Eller så var det Spanien som gjorde det svårt. Jag hoppades på att England skulle slå ut Argentina men Argentina har verkligen nio liv. De är riktigt duktiga på att avgöra i slutet. Men nog om det, åter till loppen!
I förrgår kom Rickard hem med två par solglasögon. Jag fick välja men landade i att jag ville ha båda, haha. De med blått glas när jag springer och de andra i vardagen. Kan inte låta bli att tänka på en flugas fasettögon.
Med rätt frisyr och kläder passar de perfekt! Outfiten ovan blev outfiten som jag hade till båda loppen. Vitt och blått är så fint tycker jag.
Mina startnummer. Nu blev det väldigt påtagligt vad jag hade gett mig in i.
Resan till Borgholm gick ändå relativt smidigt. Vi funderade på om vi skulle ta ”bakvägen” via Kisa, Vimmerby men landade till slut i att ta största vägen via Oskarshamn trots vägarbeten. I Borgholm var det fruktansvärt varmt. Kände direkt att hur ska det här gå egentligen? Jag är ingen springa i värme-person. Det första vi gjorde var att hämta ut nummerlapparna, som vanligt fick vi parkeringsplats vid nummerlappsutdelningen.
Satte oss i skuggan vid väggen en stund innan det var dags att knalla bort och titta på barnloppen.
I det första barnloppet var det nog deltagarrrekord, det kom så många barn. När vi trodde att det var det sista barnet så kom det ett gäng eftersläntrare till.
Efter barnloppen var det dags att göra sig i ordning för start på fyra kilometers loppet. Jag var så nervös och min klocka larmade till och med för att jag hade ovanligt hög puls. Värmen var intensiv men fyra kilometer ska väl gå tänkte jag. Vid start värmde jag upp lite slarvigt, hängde med på den offentliga uppvärmningen och pratade lite med Niklas, Rickards bror. Jag hade ett mål med det här loppet: springa snabbare än förra året och komma under 24 minuter. Sista kilometern kroknade jag av värmen, eftersom loppet är så kort finns det inga vätskekontroller och så går i stort sett hela banan i solen. Jag nådde båda mina mål och snabbaste kilometern gick i 5:30-fart. Det är riktigt bra av mig i värmen!
Min officiella tid blev tre sekunder snabbare än vad jag hade på klockan i mål. Så väl i mål var det dags för återhämtning. Vatten, salt och kolhydrater. Den största utmaningen var nämligen kvar: Victorialoppets nio kilometer. Jag hade nästan lite ångest när det började närma sig start. Vad har jag gett mig in på? Men jag tänkte lite, vad är det värsta som kan hända? Det är ju bara att gå om jag inte orkar.
Jag och brorsan (Marcus) ställde upp på startlinjen tillsammans och Rickard ställde sig långt fram. När startskottet väl gick fick vi gå i sakta mak fram till startlinjen och kunde sedan börja springa vid startlinjen. Mina ben undrade vad jag höll på med men kom igång efter en stund. Skönt att få springa en kilometer nerför där i början tänkte jag och Marcus sprang iväg i sitt tempo. Som alltid då, hehe. Publikpeppen runt banan var total. Det är så mycket folk, förutom just vid kilometer 6 där man springer lite mer avsides. Fram till kilometer fem lyckades jag springa snabbare än vad jag tänkt mig men efter backen där vid fem kilometer så började benen krokna och efter kilometer 6 var det ren viljestyrka som drev mig framåt. Fördelen med allt folk runt banan är ju att jag pressar mig själv. Jag vill verkligen inte stanna och gå. Det är såklart inget fel med det utan det sitter i mitt huvud. Kullerstenarna mellan kilometer sju och åtta gjorde dock att jag ville gå. Det gick så sakta, så sakta och när det var dags att springa in i skogen hade jag kramp i mina lår. Men jag tog mig i mål till slut, målet var att klara dessa nio kilometer på under timmen vilket jag gjorde med typ två minuter.
Syns inte att jag precis kommit i mål och är helt färdig. Skenet bedrar..
Efter loppet möttes vi upp med Rickards två bröder och brorson som också var där och sprang. Det fick bli mat på McDonalds och en pratstund innan vi alla åkte hemåt åt varsitt håll. Kul dag och jag är så nöjd. Tänk att jag klarade av att springa båda loppen på samma kväll! Jag har ju velat göra det så länge och nu kan jag sätta check på det. Fint också att känna att jag verkligen har uthållighet. Vårens träning har verkligen gett resultat.
Idag när jag skriver det här inlägget känns benen över förväntan. När man gör en sån här grej finns alltid risken för överbelastningsskador men så känns det inte idag. Trots att det gjorde ont typ överallt när jag kom i mål igår.
Ute på Vikbolandet hittar man Dalmyragruvan. I Dalmyragruvan har man sedan medeltiden brutit järnmalm och svartmalm. Idag ligger gruvan på en udde i en damm där man vid sekelskiftets början anlade Rippetorps kvarn.
Den enda skylten ute vid vägen. Hur lätt som helst att missa, vi åkte väl sisådär 5 kilometer för långt. När man hittat rätt får man gå ungefär 500 meter och längs med vägen kan man se massor med små figurer. Jag fotade bara ett par av dom:
En liten bit innan stranden finns det också en fornborg. Som alltid med fornborgar är det lite lurigt. Är det en ”riktig” borg eller är det bara stenar så man måste använda fantasin. Här var det såklart det senare. Men vyn över sjön var fin!
Man kan komma till gruvan från andra hållet också via en östgötaled. Från det håll vi kom i från måste man dra sig över med hjälp av flotten.
Här finns det tre gruvschakt varav den största är 25*7 meter och djupet är 55 meter. Som med alla gamla gruvor är de vattenfyllda.
Här kommer då nästa del i vår utflykt till Arkösund. Strax utanför Norrköping ligger två naturreservat, längs med vägen 209. Vi började med att besöka Djurön. Här finns en slinga på ungefär två kilometer. Vi valde att gå den motsols.
Hur gulligt med en pusshållplats.
Det är bara att följa Östgötaledens orangea markeringar. Leden går längs med betesmark och också in i hagen. Såg dock inte till några kossor.
Belöningen vad gäller vackra vyer får man om man lämnar leden en sväng. Längre fram finns det både grillplats och ved. Det gillar jag när allt sådant finns på plats.
Som en sagoskog, den här delen kallas för Lunden. Här kunde jag gå hur länge som helst. Men allt det roliga har ett slut. Vi åkte vidare till Svensksundsvikens naturreservat. Det finns ett trevligt utsiktsberg där men annars var det väl inte så där jättetrevligt att gå där. Bara skog och alldeles för många ettriga flugor. Men vyerna var fina.
Jag var full av förväntan faktiskt men det blev väl lite platt fall.
Det finns två utsiktsplatser. Bilderna ovan är från den lilla utflyktsplatsen.
Och så vyn då från stora Utsiktsberget. Härifrån får man gå samma väg tillbaka men vi drog slutsaten att man faktiskt kan följa grusvägen och ta sig tillbaka parkeringsplatsen. Vid parkeringsplatsen satt vi en stund och åt nötter och bragokex.
Visste inte att fingerborgsblommor växer vilt förresten!
Jag och Rickard hade två dagar på tumanhand. Vi åkte till Arkösund för att utforska området och sova på hotell tillsammans. Lite egentid helt enkelt innan jobbet började igen. Vi besökte två naturreservat, Dalmyragruvan och så åkte vi med skärgårdsbåten M/S Svanö från Arkösund till Harstena. Jag tänker dock att jag delar upp inläggen, för annars blir det lite för mastigt att läsa. Idag tänkte jag berätta lite om hotellet som vi bodde på, nämligen Arkösunds hotell som ligger precis vid hamnen.
Utsikten från vårt rum! Bor man på ett hotell vid havet är det givet att också se havet tycker jag!
Det var så roligt när GPS:en sa: ”sväng höger vid Världens Ände”.
Här var det inga moderna nyckelkort inte.
Titta så fint och rosa pelargoner matchade perfekt!
Vi åt middag på Arkös krog. Vi valde båda en Arkös plankstek med fläskfilé och åh så gott det var! När jag skriver det här inlägget känner jag precis hur maten smälte i munnen. Nom, nom, nom. Skulle vi också köpa efterrätt var frågan men efter den där stora portionen med mat var det ingen av oss som orkade efterrätt. Inte just då i alla fall.
Lite kul med Kaffe Karlsson. Fast varken jag eller Rickard dricker kaffe och heller inte alkohol. Som artonåring var jag dock svag för Baileys. Det fanns en krog i stan som hette Blue Ribbon. Där hängde jag en del.
Bryggpromenad och häng vid Badholmarna. Den där svanmamman väste åt oss när hon skulle simma förbi. Precis som att hon ville säga ”rör inte mina bebisar”.
Efter en god natts sömn så åt vi frukost tillsammans och gjorde oss redo för utcheckning och den dagens äventyr. Men det tar vi i ett annat inlägg.
Dagens jag i en t-shirtklänning som jag köpte på ett sånt där House of Lola-party för en väldans massa år sedan. Varför använder jag inte den här mer? Hehe, det kan jag fråga mig själv om mycket som jag har i garderoben…. Hur som helst, första passet efter semestern gick ju som förväntat: allt sitter i ryggmärgen. Även om det inte känns så efter fyra veckors ledighet. Man glömmer inte…. Men jag skulle helt klart ha mer semester. Så skönt att få vara ledig men nu är det vardag och rutiner som gäller igen.
Jag har inte skrivit något om min bil och problemen som varit. Verkstan trodde först att det var ett luftläckage någonstans som orsakade att bilen accelererar dåligt när skiftnyckeln tänds. En felsökning där fokus låg på att hitta just luftläckage kammade noll. Så då var teorin att det är ett par sensorer som behöver bytas. Idag har bilen fått en ny MAP-sensor, är problemet löst? Nja, lampan tändes såklart igen när jag var nästan hemma. Så jag vet inte, bilen behöver köras ett par dagar innan man kan dra slutsatsen att problemet är avhjälpt eller kvar. Det kan ju vara så enkelt att verkstan bara glömt att släcka felkoden.
Det har ju känts lite sisådär att ha biltrubbel lagom till semestern men egentligen, om man vänder på det. Det passar ju rätt bra just under semestern eftersom vi bara behöver en bil då jämfört när både jag och Rickard jobbar och dessutom har våra fotbollsmatcher.
