Söndagslistan vecka 29

Känsla: Då har jag jobbat en vecka efter semestern. Kom ju snabbt in i själva jobbet. Även om det känns som att jag har glömt allt så stämmer inte det. Det finns kvar i ryggmärgen.

Väder: Kontrasternas vecka om man säger så. Från trettio grader i skuggan till lite svalare 13 grader.

Träning: En bra kombination av utmaning och vila. Känner verkligen att konditionen finns i kroppen fast känslan är mer att jag ”bara” vilar.

  • Måndag: En kort promenad.
  • Tisdag: Vilodag
  • Onsdag: Sprang Victorialoppet på Öland, 4 km på 23,53 och 9 kilometer på 58,11.
  • Torsdag: Jag och Rickard tog en kort återhämtningspromenad i skogen på fyra kilometer.
  • Fredag: Vilodag
  • Lördag: Joggade en runda men fick lite ont i en fot så valde att gå istället. Blev en runda på 5,6 kilometer.
  • Söndag: Jag sprang 10*400 meter på löpbandet, Kroppen kändes förvånansvärt bra vilket gläder mig.

Godaste: All smarrig glass som inmundigats.

Mina positiva från veckan:

  • Otroligt nöjd och glad över att jag lyckades med min utmaning om att springa båda loppen på Victorialoppet i onsdags.
  • Det har varit en lugn och bra första vecka på jobbet.
  • Det var så mysigt att åka till Smultronstället igår och äta god glass tillsammans med Rickard och barnen.

Veckans haha: Vid en av skrivarna sitter den här lappen. Det stämmer så väl. Är man stressad så blir det direkt fel på apparaten.

Veckans jag: Passade på att använda tre av mina sommarklänningar. Annars är det träningskläder som vanligt.

Bilder från veckan:

När kroppen vill mer

Gårdagens distanspass blev ju en liten missräkning eller vad man ska säga. Kroppen ville inte alls och det kändes som att all min uthållighet bara flugit sin kos. Fick nämligen mjölksyra av att bara ta mig uppför en backe i långsam gång.

Så hur skulle det då gå idag när tanken var att springa 10*400 meter med joggvila? Alldeles utmärkt skulle det visa sig. Jag tänkte först att det skulle räcka med 6*400meter, att jag inte skulle vilja springa fler. Men hjärnan är uppenbarligen väldigt lättlurad för efter den sjätte intervallen var det ju bara fyra kvar. Tänkte då att om jag inte orkade kunde jag köra gåvila på de fyra sista. Men återigen var min hjärna lättlurad, de fyra sista sprangs igenom relativt lätt. Det märkliga är att det oftast är den första intervallen och den sista som är jobbigast. Den första för att min kropp inte kommit igång än och den sista för att jag har några kilometer i benen. Resten går av bara farten eller vad man ska säga.