Det finns en led som jag har velat gå ett tag: älvarumsleden vid omberg. Lite skeptisk har jag allt varit till branterna men väl där så var det inget värre än platser jag redan vandrat på. I söndags frågade jag Rickard om han var sugen på att gå leden med mig. Och det var han såklart. Planerade för enkel lunch åt barnen som de kunde fixa själva och Rickard köpte räkmackor åt oss. Så, förbered dig på ett inlägg med många bilder.
- Var: En slinga vid Omberg.
- Svårighetsgrad: Det här är en krävande led. Det suger bra i benen efter ett tag.
- Längd: Alla officiella källor säger 7,5 men jag hade 9,3 på klockan när vi var tillbaka till bilen.
- Parkering: Enklast är att parkera vid Ombergs Ekocenter
- Markering: Följ grön markering. Det är välmarkerat.
- Att inte missa: Utsikten vid Marberget.
På vägen ner till Ödeshög så lyssnade vi på dansband och sjöng med. Dansband är verkligen inte min grej men helt klart trallvänligt och lätt att sjunga med till. När vi närmade oss Ödeshög var himlen riktigt oroande och ju närmre vi kom desto mer busväder var det över Vättern. Men molnen drog som tur var vidare.
Rundan började i bokskogen. Vid en liten bro kan man välja vilket håll man vill gå rundan. Vi valde över bron och vidare. Snart började det gå uppför. Jag överdriver inte när jag säger att nästan hela första kilometern gick uppför.
Första vackra utsiktsplatsen var vid S:t Pers sten. Blev helt klart lite förvirrad för jag förväntade mig någon form av minnesmärke. Typ en stor sten eller något. Och jodå, visst finns stenen, men inte just vid utsiktsplatsen. Här går man på en smal bilväg och snart svänger leden ner vid branterna. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Ett snedsteg och man tumlar nerför slänten. Det är dock inte som på Gotland att det är stup rakt ner utan lite fler ”naturliga stopp”. Om man skulle råka trilla alltså.
Så efter branterna följde vi en skogsväg fram till Älvarums udde. Här åt vi vår medhavda matsäck: räkmackor. Den var extra god, tänk att frisk luft och vackra vyer gör något särskilt med smaklökarna.
Något som förvånade mig var löparna som vi mötte längs med leden. Men det är klart, det går att jogga på de flesta platser. Det blev lite kyligt att sitta här så efter vi ätit färdigt knallade vi vidare till:
Storpissans naturreservat. Skylten döljer en brant och lång uppförsbacke. Hur som helst, vi diskuterade var namnet kan tänkas komma ifrån. Inga svar såklart. Jag får ta google till hjälp tänker jag. Enligt Visit Ödeshög kommer namnet från den smala bäcken som har sitt utlopp rätt ner i sjön. Då var vi ändå lite åt rätt håll för bäcken såg vi ju.
När vi svängde av Omberg runt och knallade in i Storpissans naturreservat fick vi återigen klättra uppför. Det sög bra i benen…. Vandringen här beskrivs som svår vilket jag verkligen håller med om. När man kommer ut från Storpissan kommer man ut på en grusväg och gissa vad: såklart går den uppför. Då passar det väl perfekt att ta ytterligare en avstickare till Marbergen, ”bara” 400 meter uppför.
Klokt med en varning! Så när jag knallade de där 400 metrarna funderade jag på om det verkligen skulle vara värt det. Och jodå, det var fantastiskt vackert.
Så väl nere från berget fortsatte vi vandringen uppför. Här var det läge för ett par dextrosoltabletter. Pulsen gick upp rejält. Men snart fick vi svänga av och då skulle det bara vara tre kilometer kvar till Ekocenter. Blev lite förvirrad eftersom jag redan hade 5,8 kilometer på klockan. Men tre kilometer till ska vi orka gå. Hade ju inget annat val heller, hehe.
Sista naturupplevelsen var mörka hål kärret. Här borde man kunna se orkidéer på våren tänkte jag. Snart var vi tillbaka vid bilen. Jag ville även besöka Ellen Keys strand men det var fullt med bilar vid parkeringen och jag hade verkligen ingen lust att gå två kilometer från parkeringen vid Ekocenter. Det får bli en annan gång.
Förstår dock att det var många som stannat just där: vyn över östgötaslätten var så vacker! Min bild gör det inte rättvisa.
