Som du redan sett så har jag ofta många bilder i mina inlägg. Det speglar väl den jag är i vardagen väldigt väl. Jag hittar små fotoögonblick nästan dagligen som jag bara måste föreviga. Nu för tiden fotar jag bara med min mobil. Men jag har en fantastiskt fin digitalkamera från Nikon som får komma ut alldeles för lite egentligen.
Jag har funderat på att jag rent generellt använder bilder på ett lite annat sätt än många andra bloggare. Jag gillar att använda mig av gallerier, där de används för att förstärka texten jag precis skrivit. Men för mig är de sällan själva berättelsen utan tanken är att komplettera min text.
Ta mina vandringsinlägg som exempel. Där vill jag förstås dela med mig av allt det vackra, men också ge en känsla för leden. Hur ser stigen ut? Är det brant? Hur stenigt är det? Hur ser utsikten ut när man väl kommit upp? Mina bilder hjälper till att berätta det som mina ord ibland har svårt att beskriva.
Samtidigt har jag också börjat fundera på något annat. När jag läser andra bloggar märker jag att bilder kan användas på ett helt annat sätt. I vissa inlägg är det nästan som att bilderna är själva berättelsen. Texten fungerar mer som ett komplement. Då gäller det att varje bild verkligen tillför något nytt, eftersom det är bilderna som i mitt tycke driver läsaren framåt.
I mina egna inlägg är det nog oftast tvärtom. Jag skriver först och visar sedan. Bilderna får förstärka det jag redan försökt beskriva med ord. Bilderna visar hur det såg ut, hur vackert ljuset föll mellan träden eller hur utsikten faktiskt såg ut när jag väl kämpat mig uppför den där sista sega backen.
Men jag är verkligen inte perfekt. Jag kan också fastna i att flera bilder känns för lika varandra. Ibland är det säkert en bild för mycket. Eller två. Kanske till och med tre. Det är väldigt lätt hänt när jag själv minns känslan bakom varje bild och verkligen vill visa upp hur fint det var. Då är det så mycket svårare för mig att välja bort. Hur skulle jag kunna välja bort ett maffigt stenparti i Tiveden som verkligen ger upplevelsen en extra dimension, eller en vacker solnedgång över Östersjön i hundra (nåja) olika vinklar…
Sedan varierar jag också ganska mycket. Vissa inlägg har bara en enda bild. Andra har inga bilder alls. Och ibland, framför allt efter en riktigt fin vandring, blir det ett helt gäng. För mig handlar det nog inte om att ett inlägg ska innehålla ett visst antal bilder, utan om vad det aktuella inlägget behöver.
Hur går dina tankar? Är bilderna själva berättelsen när du bloggar, eller är de ett sätt att förstärka det du redan skrivit?
Spännande tankar, ska jag vara ärlig lägger jag mest in bilder för att visa vad vi gjorde. Tänker nog att det är texten som talar om mer om mitt innehåll. Men inte reflekterat tillräckligt över saken.
Hej Hanna! Jag älskar bilder! Min blogg är mer min öppnad bilddagbok, LER! Intressant ämne du tar upp! Jag tycker verkligen att det är stor skillnad på en bild som bara ”fyller ut” och en bild som faktiskt tillför något till berättelsen. De bästa bilderna är nog de där man kan känna en stämning eller förstå mer än bara det som står i texten.
Samtidigt tycker jag att det personliga ofta gör bilderna viktiga – en ganska enkel vardagsbild kan bära på massor av minnen och känslor för den som tog den. Kanske är det just där gränsen går: när bilden inte bara visar något, utan hjälper oss att uppleva något.
KRAM till DIG! Anna
Jag tycker att den gamla devisen ”en bild säger mer än tusen ord” fortfarande gäller, men med tillägget men ofta räcker det inte med bilder. Det är just kombinationen bild-text som väcker mitt intresse för ett blogginlägg. Jag blir inte lika intresserad av endast en text – eller endast bilder för den delen och jag kan inte minnas att jag själv nånsin gjort ett inlägg med enbart det ena eller andra.
Jag tänker att det är det som är charmen med bloggandet, alla har sin egen stil och använder bild och text på sitt sätt. 🙂
Jag har nog inte funderat så mycket på hur jag använder bilder. Ibland är det ett resereportage där (de utvalda) bilderna är som du beskriver ett sätt att driva berättelsen framåt. Men generellt är texten det viktiga för mig. Bilden är oftast bara där för att illustrera något, eller göra inlägget lite mer lättsamt att ta sig an än genom att mötas av en lång textmassa.
I min bloggtids början så hade jag bara en bild och rätt så mycket text.
Med åren har bilderna blivit fler och texten krympt.
Det känns som om jag lättare berättar genom bilder. Dessutom påverkar det att jag har nedsatt syn min förmåga att läsa texter, särskilt de långa, ögonen tröttas ut.
Trevlig onsdag!
Jag funderar också rätt mycket på detta och tycker det är svårt ibland att hitta en bra balans.. Nu har jag ju en blogg som handlar väldigt mycket om foto så bilderna är liksom a och o, haha.
Men jag gillar verkligen att skriva också och ibland blir det väldigt mycket text, och så tänker jag ”men jag måste ju klämma in en bild också!?”.
Jag tycker du har en bra balans iaf, så det blir lätt att följa. Huvudsaken är väl att bilderna och texten hänger ihop på något sätt tänker jag.
Finns det bilder så finns det, annars får texten tala för sig själv.
Jag kan tycka att ett inlägg med för mycket bilder är lika ”jobbigt ” ( fel ord, hittar inte rätt) som ett evighetslångt textinlägg. Det försvinner lite i det stora hela.
Men det är det som är det bästa i blogglandia. Vi gör alla precis som vi själv vill, sen är det upp till var och en om de vill läsa. (Mitt koncept är uppenbarligen fel, eftersom jag knappt har några läsare😅)
Jag förstår dig precis, jag tycker bilderna förhöjer och ibland ger en tråkig text liv.
Men jag jobbar på två olika sätt, ibland är det bilden som är inlägget och ibland är det texten som är själva inlägget. Jag tycker egentligen mer om att fotografera och skapa en berättelser med mina foton, men tyvärr behöver man ofta några förklarande ord. Jag har inte lyckats fota bilder som ”kan stå helt för sig själva” eller i alla fall väldigt få sånna… Det är det svåraste. Det är oftast bilder med extremt mycket känsla i sig själva, som tex en ros på en kista, det vet ALLA vad det betyder, men i vardagen är det svårt att ha dessa bilder.
Men det är lite samma med text, jag tycker egentligen att ett inlägg bara med text är ”tråkig” men skriver man tillräckligt bra bör de kunna stå för sig självt. Men åter igen är det ju om texten förmedlar en glasklar känsla.
Problemet är väl när ord eller bilden inte ”räcker till” ensamt, då behöver man hjälpas åt. Eller är det bara för att man är feg, och inte låter bilderna eller orden tala för sig själva? Tror vi fel om oss/vårt skapande eller för dåligt om våra läsare? Tror vi de inte kommer förstå fast de gör det?