HANNAS KRYPINMitt liv, min vardag och allt däremellan13 augusti 2026

Jag har gjort ett antal valkompasser. Beroende på frågor har jag blivit moderat, kristdemokrat, socialdemokrat och sverigedemokrat. Det spridda resultatet kan man ju bli tokig på. Så vet du vad jag gjorde? Jag bad ChatGPT lista 10 frågor med olika alternativ och så fick jag välja det svar som bäst passade in på mig och mina värderingar. Det handlade såklart om relevanta områden: Vård, regioners vara eller inte vara, kärnkraft, försvaret och ett gäng andra områden som jag verkligen inte kommer ihåg just nu. Mina svar jämfördes sedan med alla åtta partiers partiprogram. Jag matchade bäst med Kristdemokraterna och sämst med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Så läste jag ett inlägg (som jag faktiskt inte kommer länka till) där jag kände att jag stod långt bort från skribenten politiskt, samma med kommentarsfältet där det var en idel hyllningskör. Så jag blev provocerad på alla sätt och vis. För jag blir så otroligt trött på världsbilden att om man röstar höger är man ond och vill göra människor illa och är man vänster så är man solidarisk, fin och en god människa. Högst förenklat nu ska jag lägga till.

Man kan vilja ha en stark välfärd och tycka att staten ska använda skattepengar ansvarsfullt.

Man kan bry sig om fattiga människor och tycka att bidragssystem kan behöva reformeras.

Man kan bry sig om klimatet och vilja bygga kärnkraft.

Man kan vilja ha jämlikhet och tycka att höga skatter kan få negativa konsekvenser.

Man kan vara konservativ i vissa frågor och vara väldigt empatisk.

Man kan vara borgerlig utan att vara ”ond”

Jag är så trött på det här fyrkantiga resonemanget i Sveriges politik. Tänk om det faktiskt är så att alla vill göra gott men att man har olika lösningar på problemen. Tänk om det är så alla i grunden faktiskt har samma politik men att vägarna dit är olika?

Jag har börjat med min stretch igen, yin yoga. Det är så konstigt det där med den typen av stretch. Vissa dagar kommer jag ner i varv direkt medan andra dagar får jag kämpa med precis allt. Positionerna är obekväma, de positioner som jag generellt alltid uppskattar gör ont och kroppen är bara så inte med på tåget. Typ som att jag har två parallella diskussioner i huvudet samtidigt:

Kroppen: Åh vad skönt det känns. Det här behövde jag verkligen!
Hjärnan: Är du säker på att du ska hålla på med det här?

Ibland tänker jag att det har med min kristna bakgrund att göra. Man skall icke blanda religioner. Hör min pappas röst i huvudet som säger att yoga är dåligt. Och det är så mycket i yogafilosofin som jag verkligen inte kan stå för. Men kroppen blir för det mesta glad över stretchen.

Jag kan inte plocka bort den andliga dimensionen från yoga, den finns där. Oavsett hur mycket gymmen försöker att få det till att det bara handlar om fysisk aktivitet. Minns när jag var 18 år, testade kristen meditation i Domkyrkan. Kändes väl trevligt och bra just där och då. Men ett par dagar senare satt jag på en gräsmatta utanför ”flygeln” (se förklaring i slutet av inlägget.) Jag mediterade en stund och under meditationen såg jag ett stort åskoväder framför mig. Inte bara ett sånt där litet ”sommaråskoväder” utan ett rejält där blixtarna avlöste varandra, lyste upp himlen och det var bara mörkt. Senare samma kväll blev det ett rejält åskoväder. Det var som att jag såg saker som skulle hända. Efter den här upplevelsen kände jag alltid att jag hade någon med mig. Det var ingen skön eller mysig känsla, utan bara obehagligt och det skrämde mig. Det är så mycket kring andlighet som man inte vet och jag tror på att det är sunt att vara försiktig.

*Flygeln: Jag gick naturbruksgymnasium och jobbade ofta helger. Det gick dåligt med bussar och då sov jag ofta över i det här huset som kallades för flygeln. Som det för övrigt spökade i, hände så många konstiga grejer där.)