Ikväll var det återigen dags för årets Blodomlopp i Jönköping. Jag, Rickard och A åkte ner. Vi sprang loppet för första gången förra året. Riktigt trevligt faktiskt där starten går i Knektaparken och sedan springer man fem kilometer runt sjön. 10 km går på samma bana första fem men vid målet varvar man och springer fem kilometer till i en annan bana. Jag skulle springa fem kilometer såklart. Med målet att vara snabbare än förra året såklart. Men vi ska väl ta det från början tänker jag.
Blått och rosa eller rosa och blått.
Som vanligt funderar jag över kläder och i år var det svårare än vanligt att välja outfit. Fick en rosa långärmad tröja av Rickard från Craft, den ville jag gärna ha. Men frågan var ju också det där med nederdel. Gärna mina blå tights från Nike som jag inte haft på evigheter. Då var frågan också, kommer jag störa mig på de halvlånga benen. Läste racereports från förra året och konstaterade att när jag sprang Jätten Bule-löpet förra året hade jag kunnat springa i korta tights. Då kan jag ju inte springa i halvlånga tights i augusti. Gillar för övrigt att tröjan är ”fluffig”. Till slut valde jag att åka i de korta tightsen och ha de längre med mig. Ifall jag skulle ändra mig.
Väl i Jönköping hittade vi snabbt och smidigt en parkeringsplats. Det har varit vägarbeten längs med E4 så vi var osäkra på hur långt innan vi behövde åka. Man kan ju säga att vi åkte med goda marginaler vilket inte var så dumt. Nummerlappar hämtades ut och därefter letade vi efter ett bra ställe att lägga grejerna. Startområdet just då var nästan helt öde. Men parken skulle snart fyllas med människor såklart.
Rickards två bröder och brorson kom också dit för att springa. Det börjar bli en liten tradition att ses på lopp så här. Kul ju!
Det blev dags för uppvärmning. först kändes mina ben riktigt tunga och jag funderade över hur jag skulle kunna nå mit mål om max trettio minuter och snabbare än förra året. Men det är ju det uppvärmning är till för. Mjuka upp kroppen och få igång cirkulationen. Apropå uppvärmning så vet jag inte riktigt hur instruktören tänkte med den officiella uppvärmningen. Hon hittade på en massa övningar som krävde en del utrymme och det var trångt i startområdet. Jag som har noll koordination tänkte att det där, det är jag inte med på.
Hur som helst, starten gick och jag hade valt en bättre position jämfört med förra året. Jag kunde nämligen nästan direkt springa i mitt tempo. Det var kul att känna mig så pass pigg och farten kändes kontrollerad. Ända fram till kilometer tre vill säga, då tappade jag lite och vad gäller sista kilometern så orkade jag inte alls. Eller det gjorde jag ju, jag kom ju i mål. Men den där spurten jag hade tänkt mig i slutet ville kroppen inte alls vara med på. Men vad spelar det för roll? Jag nådde mitt mål och var hela två minuter snabbare än förra året. Trenden att vara snabbare på loppen i år jämfört med förra året står sig. Men som jag längtar efter fler distanspass, mer intervaller och mer styrka.
Inget lopp är komplett utan ett par bilder på mig och Rickard!
