Jag läste ett inlägg hos Elsa där hon delade sina tankar om att vara fri. Hennes slutkläm på inlägget var ”Fastlandet, klart man inte kan vara fri”. Det fick mig att börja fundera lite på det här att vara fri. Hur fria är vi egentligen i dagens samhälle?
Min första spontana tanke är nämligen inte alls. Som barn förväntas du gå i skolan, om inte så får föräldrarna vite. Trots att dagens skola faktiskt inte passar alla barn och att en del barn hade haft det bättre hemma. Sen som vuxen förväntas du jobba och bidra till samhället. Där har du tider och arbetsuppgifter att förhålla dig till. Inte kan du göra vad du vill på jobbet.
Tänk vad fint om det gick att anpassa jobbet efter livet och inte som nu att livet måste anpassas efter arbetstiderna.
Så utifrån ovan resonemang tänker jag att vi inte är särskilt fria, ingen av oss egentligen. Om man inte hör till den lilla procenten som antingen fötts med guldsked eller som lyckats göra affärer som gör en ekonomiskt oberoende. Frihet känns på vissa sätt som en illusion där vi må tycka och tro på det vi vill, vi kan jobba med det vi vill men i slutändan är vi alla fast i samma bubbla av konstruerad frihet.