Jag måste ta en stund och skriva om att det här att känna mig begränsad. Idag vaknade jag med en riktigt tråkig känsla i kroppen. Känner mig nedstämd och ur slag. Jag ska kanske inte klaga egentligen, det finns ju dom som är begränsade på riktigt. Jag har ju ”bara” ont i mina händer och den där envisa skadan i muskeln i baksida lår. Eller om det är senan, tror mest på senan tyvärr. Jag har ångrat mig så många gånger att jag i våras ville hjälpa tillsättaren och dömde tre matcher på samma helg. Den tredje var för mycket. Jag har fortsatt springa ändå eftersom skadan ändå inte blivit värre och för mitt mentala välmående. Utan löpningen hade jag garanterat varit mer nedstämd än vad jag redan är.
Det är lite intressant det där att tycka att jag inte ska klaga för att det finns dom som har det värre. Men sanningen är ju den att om jag alltid ska tänka på de som har det värre kan jag aldrig tillåta mig att må dåligt i min egen situation. Och jag är ju ändå på något sätt mig själv närmast.
Just idag drömmer jag om att:
- Kunna ta tag i min dröm om att ha pilates på Friskis och Svettis.
- Röja och rensa här hemma.
- Storstäda
- Ta något extrapass och få ihop några extra slantar.
- Få springa ett riktigt långpass på minst en mil.
- Kunna jobba tillsammans med sjuksköterskorna igen på vårdlag.