Kategori: Personligt

1. Jag pratar ofta först och tänker sen. Hur många gånger har jag inte ställt till det för mig på grund av det?
2. Jag stör mig otroligt mycket när folk i trafiken kör onödigt defensivt. Tex inte våga köra ut fast bilen som kommer är så långt bort att jag också hinner köra. Eller att ligga 20km under hastighet när det är bra väglag och bra sikt. Samtidigt är det såklart bra att anpassa sig efter sina gränser men jag blir irriterad ändå.
3. Jag kan bli gräsligt sur på småsaker. Så där så jag skäms efteråt för att jag överreagerat.
4. Jag är extremt dålig på att höra av mig till folk som jag bryr mig om. På samma tema så är jag också extremt dålig på att svara på sms.
5. Precis som Elsa så pratar jag med mig själv i huvudet när jag är ute och går eller springer. Löser alltid alla världsproblem när jag är ute.
6. Jag fortsätter att kika in på Bloggbevakning. Trots att jag inte kan stå för något som skrivs där. Varken klimatet i kommentarsfältet och hur skribenten ska vara ”kritisk” men jag tycker egentligen att det bara är skitsnack och inget annat.
7. Jag använder ofta min säng som garderob. Kan vara därför sömnen blir lite lidande ibland med…
8. Jag tycker att min blogg är både trevlig och läsvärd och att jag har för få läsare.

Rubriken har jag snott av Elsa. Tyckte det var en kul idé. 🙂

Den där rösten i mitt huvud som titt som tätt dyker upp och talar om för mig att det inte är bra nog har fått ett namn. Hon har funnits där så länge jag kan minnas och alltid i bakgrunden. Ibland viskar hon och ibland väsnas hon så mycket att jag inte hör något annat. Hon är inget roligt sällskap, hon kommenterar och ifrågasätter. Inte på något snällt och konstruktivt sätt som bygger upp utan trycker bara ner. Hon är expert på att få mig att ifrågasätta mig själv. Det som blev fel och det som inte blev så lyckat av andra orsaker. Allt påminner hon mig om.

Häromveckan fick hon ett namn, hennes namn blir Asta. Inspiration fick jag av Clara. Jag tänker att med ett namn så är det lättare att hålla henne undan. Hon är inte jag, bara en tanke och inte absolut sanning. När Asta väsnas för mycket säger jag till henne ”basta, Asta! Det räcker nu, håll tyst!”

Fungerar det då? Nej inte just nu. Men jag tänker att det är som med allt annat. Gör jag det tillräckligt mycket så kommer Asta tystna. Framförallt så låter jag inte de negativa tankarna ta all min energi. Asta är inte jag, Asta kan få gnälla och tjura där i bakgrunden. Men hon bestämmer inte och ska inte få bestämma.

Jag tror att jag skrev om ett intressant möte som jag var på förra veckan. Alla fick möjlighet att anmäla sitt intresse till ett vikariat som biträdande vårdenhetschef. Jag var en av dom som anmälde mitt intresse. Jag var så nervös inför intervjun men den gick ju bra. Dock så är det inte jag som får vikariatet som biträdande. Jag blev först väldigt besviken men var samtidigt inställd på att det nog inte skulle bli jag.

Som skrivet ovan, den här gången var det helt enkelt inte min tur. Men vet du, jag är så glad över att jag ändå valde att testa mina vingar. Jag har ju aldrig varit på en anställningsintervju där fokus handlar om hur jag skulle vara som chef. Det är nyttigt att fundera över gruppdynamik, att sätta sig in i att behöva ta beslut som inte uppskattas av alla och hur jag tror att jag skulle uppfattas som chef. Eller hur jag skulle hantera konflikter. Det var helt klart en nyttig erfarenhet.

PS: Jodå, visst hade jag skrivit om det. HÄR kan du läsa det inlägget om du vill. DS.

Du som är här inne och läser kan nog kanske få känslan av att jag lyckas med allt jag företar mig. Men det stämmer inte. Min lista över saker och ting som faktiskt inte gått så bra börjar bli rätt så lång vid det här laget. Det är lite det som är det farliga med sociala medier. Man väljer att fokusera på det fina och glada och det lyckade. Vem vill visa sig svag eller visa att man misslyckats med något?

• Det blev aldrig någon regiondomare av mig, fick chansen att döma damer division ett men coacherna tyckte inte att jag var tillräckligt bra. Fast jag samtidigt var tillräckligt duktig för att döma herrar division fem i distriktet.
• Hade ambitionen att få gå som assisterande i herrar division tre. Ett mål jag aldrig nått då jag inte är tillräckligt explosiv.
• Jag började med ketogen kost (extrem variant av LCHF) när jag var i som bäst form. Att försöka springa på inga kolhydrater alls när kroppen inte är van vid att använda fett som energi är rätt så dömt att misslyckas. Som jag ångrat det valet!
• Alla misslyckade löptest som jag har bakom mig som fortfarande sätter griller i huvudet.
• Sökte jobb på IVA, fick det inte av något oklar anledning.
• Alla skador som konstant satt käppar i hjulet vad gäller mina målsättningar.
• Jag hade en provklass på First class då de ville ha in pilates i sitt utbud. Det slutade med att ledarna tog in pilates men hade klasserna själva.
• Sökte ett jobb som inspiratör/pilatesinstruktör på First class. Fick det inte eftersom de ville ha någon som också kunde jobba i receptionen och i gymmet.
• Jag hade pilates på Hälsofabriken men var tvungen att sluta då det var för få deltagare på mina pass.
• Av samma anledning slutade jag med mina pilateskurser på Mjölby hälsocenter.

Jag har funderat så mycket och ju mer jag funderar desto mer relevant blir frågan: vad är egentligen viktigast – att ha rätt, eller att kunna möta varandra. Lätt att tänka att det är samma sak men det kanske egentligen är så att de står i konflikt med varandra.

Det kan ju kännas väldigt tryggt att få rätt. Det bekräftar ens självbild. Men när behovet av att få rätt tar över riskerar samtalet att förvandlas till en kamp, där den andre reduceras till en motståndare snarare än en människa. Hur svårt blir det inte att lyssna i ett sådant klimat och givetvis ännu svårare att förstå. Jag tänker att för att mötas krävs något helt annat: närvaro, tålamod och en vilja att stanna kvar även när det skaver.

Det behöver ju inte innebära att man måste ge upp det man tror på utan snarare acceptera att det som ser ut som motsatser faktiskt kan finnas samtidigt. Det ena utesluter inte det andra. Om man vågar stå kvar så tänker jag att möjligheten till ett djupare samtal öppnas. Kanske inte att man tycker lika men att man respekterar varandra. När det där behovet att korrigera eller övertyga inte längre finns.

Men visst finns det en gräns på hur mycket det går att påverka en annan människa. Jag tänker att den enda jag kan förändra är mig själv. Förändring kräver mycket av mig och framförallt en vilja att faktiskt vilja göra saker och ting annorlunda. Att vilja testa något nytt. En vilja att se mina invanda mönster och automatiska reaktioner. Men också min roll i de konflikter som uppstår.

En viktig fråga att ställa sig är om viljan verkligen finns till förändring eller om det är enklare med de gamla hjulspåren. Det som är invant är bekvämt och tryggt, även när det blir upprepade missförstånd och låsningar. Riktig förändring innebär att ta ansvar för hur man pratar, lyssnar och möter andra människor. Det betyder också att acceptera att man har rätt men att relationen är viktigare än att ha rätt.

För några år sedan hörde jag uttrycket ”jag är en blöt gås”. Det låter kanske lite knäppt men på något sätt är det samtidigt logist. Det man menar med uttrycket är att låta kritik och onödiga kommentarer rinna av. Inte för att man inte bryr sig utan för att spara energin till viktigare saker. Att gå runt och vara sur på någon eller tänka på någon negativ kommentar kostar mer än det smakar.

Det här uttrycket är verkligen något som man kan tänka på i vardagen, en blöt gås låter saker rinna av. Punkt! Inga krusiduller och det behöver inte analyseras.

I det vardagliga händer det saker som det är lätt att fastna vid. Kanske inte är så stort egentligen men det biter sig fast. Någon fäller en kommentar, någon annan är kort i tonen och den tredje har en dålig dag och tar ut det på fel person. Och vips så är då karusellen igång. Det vanligaste är att man tar åt sig men jag tänkte försöka anamma det lite i min vardag. Jag är en blöt gås. Och kanske jag slipper fastna i negativa spiraler som jag inte vill vara i.

Med uttrycket menas det absolut inte att man bara ska acceptera eller aldrig säga ifrån. Jag sa ifrån senast häromdagen. När jag tyckte att en sak var fel. Men kanske välja lite mer vad jag väljer att lägga min energi på. Jag behöver inte låta saker och ting hänga kvar längre än nödvändigt. Reagera en gång och sen är det bra, inte fortsätta grotta ner mig. Det tar mer energi än vad det ger.

Så ”jag är en blöt gås” blir ”dagens visdomsord”!

PS: Jag tog hjälp av min kompis AI för att skapa bilden. DS

Jag gillar att titta på julfilmer. Det där puttinuttiga, varma och förutsägbara tilltalar mig mer än jag har lust att erkänna. Kanske för att det är ett bra sätt att fly lite från verkligheten. I filmerna finns det alltid ett lyckligt slut, ett oväntat julmirakel och människor som på ett eller annat sätt alltid hittar tillbaka till varandra. Allt är bara så glittrigt och fint.

Men verkligheten ser inte ut på det sättet. Julen är inte bara glädje, utan också en tid då ensamheten blir extra tydlig och minnen kan bli extra tunga att bära. Konflikter från förr blossar upp och det blir bara tråkigt. Julen väcker helt klart både sorg, ångest och en känsla av utanförskap, särskilt när omgivningen förväntar sig att allt ska vara frid och fröjd.

Ibland tänker jag att julfilmerna bara visar en längtan många av oss bär på. En slags idealbild av hur det skulle kunna vara, enkelt, varmt och okomplicerat. Men det matchar sällan livet som det faktiskt ser ut. De skapar helt klart en liten bubbla där allt alltid ordnar sig.

Min egen julkänsla är rätt så obefintlig. För första gången på år känner jag inte den där längtan att fira jul. En stor ångestklump hänger över mig och det värsta är att jag inte kan göra något åt det. Men jag ska såklart rycka upp mig och ”jula” på bästa vis jag kan. Trots att hjärtat mest känns som som ett stort och ledset hål.