Kategori: Personligt

Augusti 2026 i en lista

Publicerad den av Hannas krypin

Hur var augusti?  Som helhet en väldigt fin månad med en blandad kompott av allt möjligt. Lopp i Jönköping, väldigt mycket trädgårdspladder. Tittade bland alla bilder som jag laddat upp här på bloggen i augusti och majoriten är bilder från trädgården, humlor och rosor.
Månadens jobb: Jag har fortsatt behövt jobba administrativt men har börjat lite försiktigt kunna göra annat också. Fick en rejäl dipp när jag provade att jobba natt och det verkligen inte gick.
Månadens extra: Sprang snabbare på Blodomloppet i Jönköping jämfört med förra året. Har varit orimligt glad över alla humlor i rabatten och mina rosenknoppar.

Månadens teknik: Jag har snöat in orimligt mycket på min nya gps-klocka. Har koll på puls, träning, VO2max och en hel massa andra saker som jag aldrig tänkt på innan. HÄR finns ett inlägg där jag skrivit om klockan.
Månadens festliga: Vi firade min mammas åttio-årsdag i efterskott. Hade tänkt grilla men på menyn stod det istället baconinlindad fläskfilé. Hur gott som helst ju! Det blev en trevlig kväll där vi åt god mat och hade det väldigt trevligt tillsammans.
Månadens tv: Tills döden skiljer oss med Aliette Oppheim och Filip Berg i huvudrollerna.

Månadens plagg: Sport som vanligt. Men dammade faktiskt av min rosa klänning när jag var på afterwork/avtackning med kollegorna. Väldigt mycket rosa över huvudet taget, haha.
Månadens film: Har sett en del filmer faktiskt men jag minns inte titlarna. Det har mest varit såna där filmer som jag har hamnat i när det bara bläddrats mellan kanalerna.
Månadens böcker: Precis som i juli så har jag inte läst en endaste bok. Men jag har beställt tre böcker av Flora Wiström som jag hoppas på snart ska komma.
Månadens konstupplevelse: Inget att förtälja här heller.
Önskningar inför kommande månad? Så här skrev jag på min lista i juli:

Att mina händer ska bli bra så jag kan börja jobba patientnära igen. Beställa Floras bok ”stortaxi”. Döma en massa roliga matcher, inte klokt ju att säsongen 2026 bara har ett par månader kvar.

Man kan ju säga att augusti blev precis så. Jag har dömt massor med matcher och nu i augusti har jag haft en division 6 match varje helg. Faktiskt är det så att jag nu under hela det här året dömt fler matcher än vad jag gjorde förra året. Det är helt klart fördelen med att jag inte kunnat jobba helger: jag har kunnat döma fler matcher istället.

Så med det sagt, vad har jag då för önskningar för september? Mina händer börjar långsamt bli bättre och bättre så det hoppas jag på att det ska fortsätta gå åt rätt håll. Jag ska springa Sofialoppet och vill såklart vara snabbare i år än förra året. Att min muskel som börjat göra mer ont lugnar sig. Jag kommer behöva köra lite mer alternativ träning mellan matcherna. Att få sätta tänderna i ”stortaxi” som jag läst så mycket om.

PS: Listan är snodd från Floras blogg. DS

Lite äldre och tryggare

Publicerad den av Hannas krypin

Ser jag ut att vara över fyrtio? Ser jag inte ganska ung ut? Ja dessa viktiga tankar filosoferade jag över igår när jag sminkade mig inför A:s studentfirande. Mina skrattrynkor talar definitivt för att jag är lite ”äldre” men annars?

Det här med ålder är lite märkligt. När jag var tjugo tyckte jag att tjugofem var lastgammalt. Hade till och med tankarna ”kommer jag få fylla 25”. Minns att jag tyckte det var hemsk att fylla 25. Märkligt nog hade jag mer åldersnoja när jag skulle fylla 25 jämfört med när jag fyllde 30. Trettio var en bra ålder och fylla fyrtio var också helt okej.

Jag är tryggare i mig själv nu jämfört med åren där mellan tjugo och tjugofem. Jag vet vad jag tycker om, vet vad jag inte vill göra och jag vet både vad jag vill ha och vad jag inte vill ha. Kanske är det därför som jag ser så annorlunda på ålder nu jämfört med förr. Nu handlar det mer om personerna som jag mött, vilka erfarenheter jag fått och vad som gjort mig till den jag är idag. Fyrtio+ känns helt klart mycket bättre än vad tjugofem någonsin gjorde. Fyrtioåriga jag skulle nog dessutom ge tjugoåriga jag en kram och säga: ”Slappna av, det blir bättre än du tror.”

PS: Lite på det här temat skrev jag också i det HÄR inlägget. DS

Tappat luften eller styrfart….

Publicerad den av Hannas krypin

..Eller något….

Kvällens inlägg kommer inte bli särskilt positivt. (För positivare rader och bilder, läs gärna morgonens inlägg HÄR). Det blir mer handvila för min del. Idag ringde jag vårdcentralen och får tid först om två veckor. Pratade även med arbetsterapeut och fick klart och tydligt besked: så länge det gör ont vid aktivitet utan handledsstödet så får jag inte belasta. Så med andra ord, minsta lilla grej är för mycket. Jag hoppades på att jag kunde lätta lite på vilan men nej.

Vet du hur mycket jag hoppades på motsatsen, på att få börja göra lite annat men nopp. Så blir det inte och jag måste lyssna på kroppen. Så jag fortsätter som samordnare tills det är dags för semester.

Men jag ska försöka vara positiv ändå. Inget blir bättre av att gräva ner mig i negativa tankar. Om inte annat kanske jag kan lura hjärnan att tro att det är glatt och roligt.

Känslor utan filter

Publicerad den av Hannas krypin

Jag vet inte om det har med åldern att göra (hehe) eller om det bara är sådan jag är nu för tiden men jag har så lätt till tårar. Det krävs inte alls mycket för att jag ska reagera på det sättet. Till och med när jag egentligen är arg kan tårarna komma. Otroligt frustrerande i vissa lägen måste jag säga. Sen känner jag mig så tramsig som inte kan låta bli att gråta.

Så med det sagt så går vi över till något roligare. Ikväll skulle Rickard döma en match i division fyra. Jag ville ta en promenad i skogen och konstaterade att det finns ett två kilometer långt spår precis bredvid idrottsplatsen. Så jag följde med Rickard och hans team till matchen och medan de gjorde sina förberedelser gick jag två varv.

Kan konstatera att Mantorp inte är platt. Bilderna ovan underdriver.

Vackra vårblommor! Årets första förgätmigej och så såg jag också outslagna liljekonvaljer.

Ljuset i skogen var också fint!

Matchen var trevlig, två lag som ville spela fotboll och fokuserade på rätt saker.

Köpte en korv med bröd, en kexchoklad och så en LOKA. Texten på kexchokladen passade väldigt bra just idag.

Solnedgången var trevlig att titta på!

Åtta osmickrande sanningar om mig

Publicerad den av Hannas krypin
  1. Jag pratar ofta först och tänker sen. Hur många gånger har jag inte ställt till det för mig på grund av det?
  2. Jag stör mig otroligt mycket när folk i trafiken kör onödigt defensivt. Tex inte våga köra ut fast bilen som kommer är så långt bort att jag också hinner köra. Eller att ligga 20km under hastighet när det är bra väglag och bra sikt. Samtidigt är det såklart bra att anpassa sig efter sina gränser men jag blir irriterad ändå.
  3. Jag kan bli gräsligt sur på småsaker. Så där så jag skäms efteråt för att jag överreagerat.
  4. Jag är extremt dålig på att höra av mig till folk som jag bryr mig om. På samma tema så är jag också extremt dålig på att svara på sms.
  5. Precis som Elsa så pratar jag med mig själv i huvudet när jag är ute och går eller springer. Löser alltid alla världsproblem när jag är ute.
  6. Jag fortsätter att kika in på Bloggbevakning. Trots att jag inte kan stå för något som skrivs där. Varken klimatet i kommentarsfältet och hur skribenten ska vara ”kritisk” men jag tycker egentligen att det bara är skitsnack och inget annat.
  7. Jag använder ofta min säng som garderob. Kan vara därför sömnen blir lite lidande ibland med…
  8. Jag tycker att min blogg är både trevlig och läsvärd och att jag har för få läsare.

Rubriken har jag snott av Elsa. Tyckte det var en kul idé. 🙂

Kan man säga att man förstår?

Publicerad den av Hannas krypin

Jag var så ledsen idag över saker som jag inte kan gå in på här. En av mina kollegor var så söt, tog med sig en kexchoklad till mig för hon tänkte tanken att ”den här behöver nog Hanna”. Hon visste inte ens att jag mådde som jag gjorde när hon tänkte så. Så jag blev helt rörd och började gråta av den anledningen också.

Annars har det varit en bra dag på jobbet. På eftermiddagen hade kuratorerna en reflektionstimme med oss. Temat var krisreaktioner. Vi samtalade bland annat om hur vi tror att vi själva skulle reagera i en kris och hur vi skulle vilja bli bemötta. Det var riktigt intressant, och jag kom att tänka på något som jag har burit med mig sedan 2013, när jag hörde det första gången:

Nyckeln till att förstå är att förstå att man inte förstår…

Låter det snurrigt? Jag ska förklara. Citatet ovan fick jag med mig under en föreläsning när jag utbildade mig till specialistundersköterska inom palliativ vård. Det har stannat kvar hos mig.

Jag brukar vara lite försiktig med att säga till en annan människa att jag förstår. Risken finns att jag får tillbaka ett ”vad är det du tror att du förstår?” Om jag inte har varit i samma situation kan jag omöjligt förstå hur det känns. Om jag aldrig själv har fått besked om en obotlig sjukdom kan jag inte veta hur det känns att ta emot ett sådant besked. Jag kan möta personen med empati, närvaro och respekt – men jag kan inte säga att jag förstår. Däremot så kan jag föreställa mig att det är svårt och att det gör ont, det kan jag säga. Hur tänker du?

Så från det lite tunga från min dag till något betydligt roligare. Jag har tränat ikväll, tredje passet på rad. Jag har trots mina två tidigare träningspass haft riktigt pigga ben. Då är det dumt att inte passa på. Så ikväll fick det bli fokus på styrka och explosivitet.

Att våga ta plats

Publicerad den av Hannas krypin

Igår skrev jag om att jag är en person som hörs och syns, en som man lägger märke till. Att jag ibland försöker backa lite och att jag kanske uppfattas som lite jobbig just därför att jag hörs. Fick en kommentar av Madeleine som jag tycker är väldigt intressant att reflektera kring. Det får ett helt eget blogginlägg istället för bara ett svar på en kommentar.

Jag tycker absolut att hon har en poäng i den här pressen som finns att man ska anpassa sig. Att ta plats är fel och om man är den här personen som är mer lugn och inte tar så mycket plats så är det också fel. Hur man än väljer att vara så är det aldrig bra nog. Det finns alltid något som vissa kan tycka borde ändras på. Men varför skulle man? Så länge man inte skadar någon med sitt sätt att vara ska man absolut vara den man är.

Madeleines kommentar lyder så här:

Kan bli lite störd på det där att man förväntas ändra sig själv för att passa andra? Om du nu är en glad och sprallig person, som tar kommandon och syns varför ska du då inte få göra det? Detsamma gäller personer som är mer observerade och lugna, varför måste dessa pushas fram att ta mer plats? Varför ska ”lagom” vara ett mått på socialt betingade hur man bör vara? Vi talar om ”var dig själv”, ändå ska folk tonas ner eller dras upp? I slutändan så får vi då inte duga som den vi är. Det är fel.

Madeleine

Jag känner att jag behöver förtydliga lite vad jag egentligen menar. När jag skriver att jag ibland behöver backa lite, så handlar det inte om att jag inte får synas eller ta plats. Det handlar inte om att jag försöker göra mig mindre eller ändra vem jag är. Det handlar snarare om att jag inte alltid behöver höras och synas mest, utan att också låta andra komma till tals.

Jag vet nämligen att jag tar plats och jag hörs. När jag väljer att kliva tillbaka handlar det om att låta andra få komma till tals. Jag är själv den tystlåtna i olika sammanhang. Jag vet precis hur det är att vara i ett rum med flera starka individer och att försöka ta plats. Det kräver helt klart mod och trygghet.

Därför är det viktigt för mig att skilja på när jag anpassar mig och medvetenhet. Att tona ner mig för att jag är ”för mycket” är något annat än att kliva tillbaka av omtanke. Att trycka ner min personlighet är något annat än att jag vill göra plats för andra. Det handlar inte om att vara ”lagom” utan om att vara så pass trygg att jag kan ta ett steg tillbaka, utan att känna att jag gör avkall på min personlighet. Jag vill inte göra mig mindre. Tvärtom så vill jag att fler ska få plats.

Asta är inte jag….

Publicerad den av Hannas krypin

Den där rösten i mitt huvud som titt som tätt dyker upp och talar om för mig att det inte är bra nog har fått ett namn. Hon har funnits där så länge jag kan minnas och alltid i bakgrunden. Ibland viskar hon och ibland väsnas hon så mycket att jag inte hör något annat. Hon är inget roligt sällskap, hon kommenterar och ifrågasätter. Inte på något snällt och konstruktivt sätt som bygger upp utan trycker bara ner. Hon är expert på att få mig att ifrågasätta mig själv. Det som blev fel och det som inte blev så lyckat av andra orsaker. Allt påminner hon mig om.

Häromveckan fick hon ett namn, hennes namn blir Asta. Inspiration fick jag av Clara. Jag tänker att med ett namn så är det lättare att hålla henne undan. Hon är inte jag, bara en tanke och inte absolut sanning. När Asta väsnas för mycket säger jag till henne ”basta, Asta! Det räcker nu, håll tyst!”

Fungerar det då? Nej inte just nu. Men jag tänker att det är som med allt annat. Gör jag det tillräckligt mycket så kommer Asta tystna. Framförallt så låter jag inte de negativa tankarna ta all min energi. Asta är inte jag, Asta kan få gnälla och tjura där i bakgrunden. Men hon bestämmer inte och ska inte få bestämma.

Det var inte min tur

Publicerad den av Hannas krypin

Jag tror att jag skrev om ett intressant möte som jag var på förra veckan. Alla fick möjlighet att anmäla sitt intresse till ett vikariat som biträdande vårdenhetschef. Jag var en av dom som anmälde mitt intresse. Jag var så nervös inför intervjun men den gick ju bra. Dock så är det inte jag som får vikariatet som biträdande. Jag blev först väldigt besviken men var samtidigt inställd på att det nog inte skulle bli jag.

Som skrivet ovan, den här gången var det helt enkelt inte min tur. Men vet du, jag är så glad över att jag ändå valde att testa mina vingar. Jag har ju aldrig varit på en anställningsintervju där fokus handlar om hur jag skulle vara som chef. Det är nyttigt att fundera över gruppdynamik, att sätta sig in i att behöva ta beslut som inte uppskattas av alla och hur jag tror att jag skulle uppfattas som chef. Eller hur jag skulle hantera konflikter. Det var helt klart en nyttig erfarenhet.

PS: Jodå, visst hade jag skrivit om det. HÄR kan du läsa det inlägget om du vill. DS.

Att alltid lyckas…. Eller?

Publicerad den av Hannas krypin

Du som är här inne och läser kan nog kanske få känslan av att jag lyckas med allt jag företar mig. Men det stämmer inte. Min lista över saker och ting som faktiskt inte gått så bra börjar bli rätt så lång vid det här laget. Det är lite det som är det farliga med sociala medier. Man väljer att fokusera på det fina och glada och det lyckade. Vem vill visa sig svag eller visa att man misslyckats med något?

  • Det blev aldrig någon regiondomare av mig, fick chansen att döma damer division ett men coacherna tyckte inte att jag var tillräckligt bra. Fast jag samtidigt var tillräckligt duktig för att döma herrar division fem i distriktet.
  • Hade ambitionen att få gå som assisterande i herrar division tre. Ett mål jag aldrig nått då jag inte är tillräckligt explosiv.
  • Jag började med ketogen kost (extrem variant av LCHF) när jag var i som bäst form. Att försöka springa på inga kolhydrater alls när kroppen inte är van vid att använda fett som energi är rätt så dömt att misslyckas. Som jag ångrat det valet!
  • Alla misslyckade löptest som jag har bakom mig som fortfarande sätter griller i huvudet.
  • Sökte jobb på IVA, fick det inte av något oklar anledning.
  • Alla skador som konstant satt käppar i hjulet vad gäller mina målsättningar.
  • Jag hade en provklass på First class då de ville ha in pilates i sitt utbud. Det slutade med att ledarna tog in pilates men hade klasserna själva.
  • Sökte ett jobb som inspiratör/pilatesinstruktör på First class. Fick det inte eftersom de ville ha någon som också kunde jobba i receptionen och i gymmet.
  • Jag hade pilates på Hälsofabriken men var tvungen att sluta då det var för få deltagare på mina pass.
  • Av samma anledning slutade jag med mina pilateskurser på Mjölby hälsocenter.