Kategori: Personligt

Jag har funderat så mycket och ju mer jag funderar desto mer relevant blir frågan: vad är egentligen viktigast – att ha rätt, eller att kunna möta varandra. Lätt att tänka att det är samma sak men det kanske egentligen är så att de står i konflikt med varandra.

Det kan ju kännas väldigt tryggt att få rätt. Det bekräftar ens självbild. Men när behovet av att få rätt tar över riskerar samtalet att förvandlas till en kamp, där den andre reduceras till en motståndare snarare än en människa. Hur svårt blir det inte att lyssna i ett sådant klimat och givetvis ännu svårare att förstå. Jag tänker att för att mötas krävs något helt annat: närvaro, tålamod och en vilja att stanna kvar även när det skaver.

Det behöver ju inte innebära att man måste ge upp det man tror på utan snarare acceptera att det som ser ut som motsatser faktiskt kan finnas samtidigt. Det ena utesluter inte det andra. Om man vågar stå kvar så tänker jag att möjligheten till ett djupare samtal öppnas. Kanske inte att man tycker lika men att man respekterar varandra. När det där behovet att korrigera eller övertyga inte längre finns.

Men visst finns det en gräns på hur mycket det går att påverka en annan människa. Jag tänker att den enda jag kan förändra är mig själv. Förändring kräver mycket av mig och framförallt en vilja att faktiskt vilja göra saker och ting annorlunda. Att vilja testa något nytt. En vilja att se mina invanda mönster och automatiska reaktioner. Men också min roll i de konflikter som uppstår.

En viktig fråga att ställa sig är om viljan verkligen finns till förändring eller om det är enklare med de gamla hjulspåren. Det som är invant är bekvämt och tryggt, även när det blir upprepade missförstånd och låsningar. Riktig förändring innebär att ta ansvar för hur man pratar, lyssnar och möter andra människor. Det betyder också att acceptera att man har rätt men att relationen är viktigare än att ha rätt.

För några år sedan hörde jag uttrycket ”jag är en blöt gås”. Det låter kanske lite knäppt men på något sätt är det samtidigt logist. Det man menar med uttrycket är att låta kritik och onödiga kommentarer rinna av. Inte för att man inte bryr sig utan för att spara energin till viktigare saker. Att gå runt och vara sur på någon eller tänka på någon negativ kommentar kostar mer än det smakar.

Det här uttrycket är verkligen något som man kan tänka på i vardagen, en blöt gås låter saker rinna av. Punkt! Inga krusiduller och det behöver inte analyseras.

I det vardagliga händer det saker som det är lätt att fastna vid. Kanske inte är så stort egentligen men det biter sig fast. Någon fäller en kommentar, någon annan är kort i tonen och den tredje har en dålig dag och tar ut det på fel person. Och vips så är då karusellen igång. Det vanligaste är att man tar åt sig men jag tänkte försöka anamma det lite i min vardag. Jag är en blöt gås. Och kanske jag slipper fastna i negativa spiraler som jag inte vill vara i.

Med uttrycket menas det absolut inte att man bara ska acceptera eller aldrig säga ifrån. Jag sa ifrån senast häromdagen. När jag tyckte att en sak var fel. Men kanske välja lite mer vad jag väljer att lägga min energi på. Jag behöver inte låta saker och ting hänga kvar längre än nödvändigt. Reagera en gång och sen är det bra, inte fortsätta grotta ner mig. Det tar mer energi än vad det ger.

Så ”jag är en blöt gås” blir ”dagens visdomsord”!

PS: Jag tog hjälp av min kompis AI för att skapa bilden. DS

Jag gillar att titta på julfilmer. Det där puttinuttiga, varma och förutsägbara tilltalar mig mer än jag har lust att erkänna. Kanske för att det är ett bra sätt att fly lite från verkligheten. I filmerna finns det alltid ett lyckligt slut, ett oväntat julmirakel och människor som på ett eller annat sätt alltid hittar tillbaka till varandra. Allt är bara så glittrigt och fint.

Men verkligheten ser inte ut på det sättet. Julen är inte bara glädje, utan också en tid då ensamheten blir extra tydlig och minnen kan bli extra tunga att bära. Konflikter från förr blossar upp och det blir bara tråkigt. Julen väcker helt klart både sorg, ångest och en känsla av utanförskap, särskilt när omgivningen förväntar sig att allt ska vara frid och fröjd.

Ibland tänker jag att julfilmerna bara visar en längtan många av oss bär på. En slags idealbild av hur det skulle kunna vara, enkelt, varmt och okomplicerat. Men det matchar sällan livet som det faktiskt ser ut. De skapar helt klart en liten bubbla där allt alltid ordnar sig.

Min egen julkänsla är rätt så obefintlig. För första gången på år känner jag inte den där längtan att fira jul. En stor ångestklump hänger över mig och det värsta är att jag inte kan göra något åt det. Men jag ska såklart rycka upp mig och ”jula” på bästa vis jag kan. Trots att hjärtat mest känns som som ett stort och ledset hål.

Jag städade och röjde undan i köket och då fick jag en massa tankar kring ett inlägg jag ville skriva. Tänkte att det där kommer jag ihåg. Det gjorde jag såklart inte så jag får ta en liten annan vinkling än vad jag tänkt mig från början. Men grunden blir nog ändå densamma.

När jag var på jobbet så pratade jag och M om en sak. Vi pratade kring en sak och då kom det upp det här med självledarskap. Det är ingenting jag som jag särskilt aktivt funderat på. Har väl hört det lite löst vid något annat tillfälle med. Tänkte spinna vidare lite på det: Hur kan jag leda mig själv i vardagen är väl kontentan.

Jag tänker att det egentligen inte behöver vara så stort eller komplext. Det behöver inte handla om att försöka vara sin egen chef eller det där kravet om att alltid ha full koll på allting. Kanske lite mer om att vara medveten i vardagen, att saker och ting inte händer utan att jag ha lite ambition att styra mer själv. Sen fattar jag med att det inte går att ha full kontroll på allting men just att försöka.

En spontan lista när jag funderade blev det här:

• att ta en paus när jag är trött och inte bara köra på.
• att välja hur jag reagerar när saker inte alls blir som jag tänkt mig.
• en påminnelse om vad som är viktigt just nu.

Kanske självledarskap handlar en del om att stanna upp och välja hur vill jag agera och vad behöver jag just nu. Låter ju otroligt enkelt i teorin men precis som det här med att inte låta negativa tankar ta över så kräver också det här sättet att tänka en hel del eftertanke. Hur lätt är det inte att låta andras förväntningar får styra eller att det dåliga samvetet kommer som ett brev på posten.

Min slutsats blir vad behöver jag just nu för att må bra eller göra ett bra jobb. Ja lite beroende på situation helt enkelt.

Man brukar prata om det här att man ska vara sig själv. Men hur vet man egentligen vad som är ”sig själv” och vad som är tankar format av andra? Jag tänker att ingen är immun mot påverkan utifrån. Hur hittar man då sig själv? Jag har funderat mycket på det här med att vara ”sig själv”. Jag vet inte hur du är, men jag jämför mig gärna – i sociala medier, i arbetslivet, till och med i träningssammanhang. Jobbar varje dag med att inte jämföra mig eftersom att alla har sina bra och dåliga sidor. Det märks så tydligt på mig när jag inte är mig själv eller inte känner mig bekväm. Jag blir stel och försöker fylla tystnaden med prat och då blir det alltid att jag säger en massa konstiga saker.

För mig handlar det om att våga stå för det jag tycker, även om det inte alltid är så populärt. Att våga säga nej när något inte känns rätt, och att inte vara rädd för att gå min egen väg. Det är verkligen inte lätt, men det är nödvändigt för att må bra i längden. Ibland är jag mest mig själv när jag springer i skogen med musik i öronen och hjärtat som slår i takt med stegen. Ibland när jag dricker mitt te i tystnad innan huset vaknat. Ibland när jag skrattar högt med mina barn.

Jag har också insett att det är okej att förändras. Att vara mig själv betyder inte att jag måste vara exakt likadan hela tiden. Saker händer, jag utvecklas, lär mig nya saker och får nya perspektiv. Det viktiga är att förändringen kommer inifrån och inte är ett resultat av att jag försöker passa in i någon annans mall.

Jag säger ofta att jag inte hinner. Det är kanske en anin för praktisk ibland. Den förklarar varför jag inte börjat på den där köksträdgården som jag tänkt på i så många år. Eller varför jag inte börjat rensa ut allt som jag tycker gjort sitt. Men egentligen handlar det om prioriteringar. Prioriterar vila, träning, en fotbollsmatch.

”Jag hinner inte” låter väl ganska så ofarligt, finns ingen värdering i det utan bara fakta. Men är det verkligen sant? För jag tänker att jag nog egentligen skulle hinna men det är betydligt lättare att säga just ”jag hinner inte” än att erkänna att jag är trött. Eller att jag prioriterat fel. Eller vad det nu kan finnas för anledning till mitt ”jag hinner inte”.

Aktiva val kräver ju alltid något av mig och något som jag kanske på något sätt också måste stå för på ett eller annat sätt. Men en tanke jag får är att byta ut ”jag hinner inte” mot något mer ärligt. Kanske till:
”Jag har inte prioriterat det just nu.”
Eller:
”Jag vill, men jag är väldigt trött.”
Jag tänker att det är okej att inte alltid vara effektiv men däremot att vara sann mot sig själv och mot andra.