Man brukar prata om det här att man ska vara sig själv. Men hur vet man egentligen vad som är ”sig själv” och vad som är tankar format av andra? Jag tänker att ingen är immun mot påverkan utifrån. Hur hittar man då sig själv? Jag har funderat mycket på det här med att vara ”sig själv”. Jag vet inte hur du är, men jag jämför mig gärna – i sociala medier, i arbetslivet, till och med i träningssammanhang. Jobbar varje dag med att inte jämföra mig eftersom att alla har sina bra och dåliga sidor. Det märks så tydligt på mig när jag inte är mig själv eller inte känner mig bekväm. Jag blir stel och försöker fylla tystnaden med prat och då blir det alltid att jag säger en massa konstiga saker.
För mig handlar det om att våga stå för det jag tycker, även om det inte alltid är så populärt. Att våga säga nej när något inte känns rätt, och att inte vara rädd för att gå min egen väg. Det är verkligen inte lätt, men det är nödvändigt för att må bra i längden. Ibland är jag mest mig själv när jag springer i skogen med musik i öronen och hjärtat som slår i takt med stegen. Ibland när jag dricker mitt te i tystnad innan huset vaknat. Ibland när jag skrattar högt med mina barn.
Jag har också insett att det är okej att förändras. Att vara mig själv betyder inte att jag måste vara exakt likadan hela tiden. Saker händer, jag utvecklas, lär mig nya saker och får nya perspektiv. Det viktiga är att förändringen kommer inifrån och inte är ett resultat av att jag försöker passa in i någon annans mall.
Det är nog en av fördelarna med att bli äldre. Man bryr sig inte lika mycket längre om vad andra ska tycka och tänka. Sen kan det ju såklart ändå vara så att man anpassar sig emellanåt för att det helt enkelt inte är lönt att ”ta strid”.
Jag tänker dock oftast då att jag ”backar” för det kommer inte spela någon som helst roll vad jag än gör och säger.
stå upp för sig själv är jätteviktigt precis som du skriver1
Ja, även om man är den här personen som står upp för sig själv är det skönt att ibland bara vara neutral och inte sticka ut.
Här är jag no lite raka motsatsen till dig. På gott och ont kan jag väl säga. Jag har (mera eller mindre) alltid varit mig själv, vilket inte alltid varit så lyckat. Men insikten kommer med åldern. Ibland är det taktiskt smartare att ”simma med strömmen” och kompromissa även om det svider.
Men ju äldre jag blivit, ju mera har jag varit mig själv. Det kommer med erfarenheten tror jag. Det behövs ju både självförtroende och en viss självkänsla för att gå sin egen väg, och det kommer nog med åldern. Tror jag.
Jag är den där personen som väldigt gärna pratar först och tänker sen. Med andra ord kanske varit lite för mycket mig själv på vissa sätt, haha. Med åldern har jag blivit lugnare, behöver jag säga allt jag tänker? Nej det behöver jag inte såklart. Men däremot om jag bestämt mig för en sak så står jag fast vid det även om det stormar omkring mig.
Verkligen sant! Man är ju olika i olika situationer också (kanske påverkas av andra) och så förändras man ju över tid … En gång träffade jag en barndomskompis långt senare och hon tyckte att ”sådär var du inte förr” … Nej, det hade ju gått 20 år, så kanske inte så konstigt …?
Konstigt sak att säga. Var den personen likadan som för tjugo år sedan?
Har inte varit härinne på länge, men idag har jag surfat lite runt på några inlägg. GIllar ditt sätt att skriva när du reflekterar kring dig själv och lite annat. Personligt bra!
Må gott med det du gör – och är 👍
Tack för titten och hoppas du snart du kommer tillbaka. 🙂