Tjänarinnans berättelse

Spoiler: Läs inte det här i inlägget om du har tänkt att läsa tjänarinnans berättelse.

Jag läste Tjänarinnans berättelse efter att ha sett tv-serien The Handmaid’s Tale, och om jag ska vara helt ärlig så önskar jag nästan att jag hade låtit bli. Boken är verkligen inte dåligt skriven, Marrgaret Atwood skapar en obehaglig och trovärdig dystopi. Det är lätt att förstå varför berättelsen blivit en modern klassiker. Det stora problemet för mig är alla frågor som boken lämnade, frågor utan svar.

Efter flera säsonger av tv-serien hade jag förväntat mig att romanen skulle ge mer bakgrund, fler förklaringar och en djupare förståelse för karaktärerna. I stället fick jag en betydligt smalare berättelse. Relationer som känns viktiga i serien, exempelvis mellan Offred och Janine, är knappt utvecklade. Karaktären Emily får ett helt annat öde. Många händelser och berättelser som jag förknippat med The Handmaid’s Tale visar sig vara seriens egna tillägg.

Det som frustrerade mig mest var slutet. När boken tog slut satt jag mest med känslan: ”Var det inte mer än så här?” Offreds öde förblir okänt och alldeles för många frågor lämnas obesvarade. Jag förstår att det är ett medvetet val av författaren men för mig skapade det mer en känsla av tomhet snarare än eftertanke.

Samtidigt gav boken mig en större förståelse för hur mycket av det jag uppskattat faktiskt kommer från tv-serien. Serien har helt klart byggt ut Gilead, fördjupat karaktärerna och skapat berättelser som inte finns i originalromanen. Det gör att bok och serie i praktiken känns som två olika verk som utgår från samma grundidé.

För den som inte sett serien tror jag att Tjänarinnans berättelse kan vara en stark och tankeväckande läsupplevelse. Men för mig, som läste boken efter tv-serien, blev upplevelsen mest att jag fick fler frågor än svar. Jag tror att jag hade uppskattat berättelsen mer om jag aldrig hade öppnat boken. Jag fick känslan ”var det inte mer än så här”. Frågan är också om jag vågar öppna boken ”Gileads döttrar” som är fortsättningen på boken. Mer frågor eller fler svar. Det är frågan.

Lite äldre och tryggare

Ser jag ut att vara över fyrtio? Ser jag inte ganska ung ut? Ja dessa viktiga tankar filosoferade jag över igår när jag sminkade mig inför A:s studentfirande. Mina skrattrynkor talar definitivt för att jag är lite ”äldre” men annars?

Det här med ålder är lite märkligt. När jag var tjugo tyckte jag att tjugofem var lastgammalt. Hade till och med tankarna ”kommer jag få fylla 25”. Minns att jag tyckte det var hemsk att fylla 25. Märkligt nog hade jag mer åldersnoja när jag skulle fylla 25 jämfört med när jag fyllde 30. Trettio var en bra ålder och fylla fyrtio var också helt okej.

Jag är tryggare i mig själv nu jämfört med åren där mellan tjugo och tjugofem. Jag vet vad jag tycker om, vet vad jag inte vill göra och jag vet både vad jag vill ha och vad jag inte vill ha. Kanske är det därför som jag ser så annorlunda på ålder nu jämfört med förr. Nu handlar det mer om personerna som jag mött, vilka erfarenheter jag fått och vad som gjort mig till den jag är idag. Fyrtio+ känns helt klart mycket bättre än vad tjugofem någonsin gjorde. Fyrtioåriga jag skulle nog dessutom ge tjugoåriga jag en kram och säga: ”Slappna av, det blir bättre än du tror.”

PS: Lite på det här temat skrev jag också i det HÄR inlägget. DS