Idag läste jag något som blev en väldigt viktig påminnelse. Påminnelse om att vardagen som kan kännas grå och tråkig samtidigt är så värdefull. Det är det som är här och nu som är värdefullt i längden. Allt det där lilla som blir så stort. Ett vänligt ord, en fin gest, upplevelser, skratt. Eller bara njuta av naturen och dess skönhet. Alla fina minnen man skapar med sina nära och kära.
Jag är så oerhört tacksam över den. Vardagen. Det liksom bara kom över mig. Jag insåg hur rik jag är ändå. Inte på pengar. Oh nej, långtifrån. Men på pärlor. Mentala pärlor som vilar mjukt mot min hud. Skimrar och gnistrar. Så fint sammanbundna till en perfekt och harmonisk enhet.
Det första som jag påminns om är att man inte ska underskatta vardagen. För att citera en klyscha: livet är det som händer medan man är upptagen med att göra andra planer. Att kunna vara här och nu och inte hela tiden springa vidare till nya häftigare platser. Att uppskatta det man har. Hur lätt är det inte att fokusera på allt som man tycker att man saknar istället för att lägga energi på det man faktiskt har.
Jag läste en sådan vacker dikt, en dikt om att våga möta smärta och svårigheter. Att våga stå kvar när det stormar som mest och komma starkare ur det. Det är nog det svåraste tror jag, att låta det göra ont. En naturlig reaktion är just att fly… Du ska få läsa dikten. Det är Ylva Eggehorn som skrivit dikten. Hon är poet och författare.
Stå stilla i smärtan, rotad i det som är ljus i dig. Låt svärdet gå genom dig. Kanske det inte alls är ett svärd. Kanske det är en stämgaffel. Du blir en ton, du blir den musik du alltid längtat efter att få höra. Du visste inte att du var en sång
Dikt av Ylva Eggehorn, poet och författare.
Jag tänker att dikten direkt går emot impulsen att fly från smärta och tunga händelser. Istället uppmanas läsaren att stå stilla, att våga stå kvar när det river som värst, att våga möta med närvaro. Kanske att författaren tänker att vi har något inom oss som kan hjälpa till att sig igenom det svåra. Att vi har en inre kraft som gör oss starkare än vad vi tror. Kanske att författaren vill ingjuta mod och hopp, samt tillit till vår egen förmåga.
Kan det vara så att det som är svårt samtidigt är en väg mot att bli hel? Att man blir härdad av tråkigheter som sker. Jag läste ett inlägg hos Underbara Clara för några år sedan. Hon jämförde livet med en vas, en vacker vas men som genom åren får sprickor, krackeleringar och blir kantstött. Hon jämförde oss människor med vasen. Sprickorna gör oss inte starkare utan tvärtom skörare men samtidigt med mer livserfarenhet. Jag tänker lite tvärtom just med skörheten, allt som jag varit med om har snarare gjort mig starkare. Kanske inte själva händelsen men allting som jag tar med mig från varje jobbig händelse. Starkare på så sätt att jag vet vad jag vill och vad jag inte vill. Det är trygghet och styrka!
Den skönaste stunden för min stretch är precis innan läggdags. Då blir jag så där härligt avslappnad och somnar snabbt när jag sedan kryper ner under täcket. Det är också den stunden just nu där jag får slippa min huvudvärk och yrsel för en stund. Förutom när jag sover då men det räknas inte.
Min högsta önskan just nu är att få bli mig själv igen. Att kunna träna som jag vill och leva som vanligt. Det enda sättet att bli av med yrsel är att utsätta mig för det som jag får yrsel av men det tar också mycket energi av mig. Jag var så glad över att min skada läkt, jag skulle kunna komma igång och löpträna på allvar igen efter skadan. Det blev det inget med. Får nöja mig med skogspromenader, lite lätt styrka, ex tåhävningar när jag står och borstar tänderna. All fysisk aktivitet som blir av är såklart bättre än inget alls. Men jag mår inte bra av att inte kunna röra på mig. Det blir dubbelt eländigt på något sätt. Dels kan jag inte springa och mår dåligt för det och så såklart yrseln som spökar till det.
För många år sedan gick jag till en psykolog. Jag mådde väldigt dåligt och brottades med negativa tankar kring mig själv och ett dåligt självförtroende. Jag litade inte på mig själv och det jag kunde. Den här psykologen sa en sak till mig som fastnade och som jag ofta går tillbaka till. Har du läst min blogg i några år så kommer du känna igen det här. Han sa iallafall åt mig att se tankar lite som moln som kommer och går. Tankar kommer alltid att komma och gå men jag har valet själv att välja vilka tankar jag griper tag i. Det är såklart en träningssak och det är först nu, sisådär 15 år senare som jag känner att jag faktiskt kan styra vad jag väljer att lägga min energi på.
Jag har sedan en dryg månad tillbaka bestämt mig för att embrace:a det positiva i livet. Att inte låta mig grotta ner mig och må dåligt över saker som jag ändå inte kan påverka. Det har verkligen hjälpt. Jag är mycket gladare och det där konstanta bruset i huvudet med negativa tankar är inte lika konstant närvarande. Det är verkligen inte lätt, en träningssak, men det går.
Kommentaren ovan skrev jag hos Krickelin idag. Den leder mig osökt in på några tankar kring mindset. Mitt mindset och hur jag väljer att se på livet, motgångar och möjligheter – påverkar helt klart hur jag mår. Om inställningen är att problem är utmaningar att lära mig av istället för hinder så tror jag att jag kommer hantera dem bättre. Att se en möjlighet att utvecklas istället för att fastna i negativa tankar gör verkligen stor skillnad. Jag känner det själv i mitt eget liv nu.
Tankar är bara tankar….
Jag tror alla tänker negativa tankar både om sig själv och om andra men det viktiga är hur man hanterar det. De flesta negativa tankar är automatiska och helt klart överdrivna. Att bli medveten om sina tankemönster och ifrågasätta sina egna tankar är inte så dumt. Fråga dig själv: ”Är det här verkligen sant?” eller ”Finns det en annan tolkning av situationen?”
Några lärdomar jag vill dela med mig av
Fokusera på det du kan påverka – Många oroar sig över saker de inte kan ändra. Lägg istället energi på det du faktiskt kan göra något åt.
Tacksamhet – Att aktivt påminna dig själv om det som är bra i livet, även små saker, kan förändra ditt perspektiv.
Snälltolka – Var inte för hård mot dig själv. Behandla dig själv som en vän och ge dig själv utrymme att misslyckas och lära dig.
Omge dig med positiva människor – Vår omgivning påverkar oss mycket. Att vara med människor som lyfter upp dig snarare än drar ner dig gör stor skillnad.
Se möjligheter i motgångar – Livet kommer alltid ha svårigheter, men att se dem som lärdomar istället för hinder gör att du växer.
I slutändan handlar det mycket om hur man väljer att se på saker och ting. Tankar kan alltid förändras – och genom att ändra hur vi tänker, kan vi också förändra hur vi känner.
Idag kände jag så starkt att nu är det bra. Jag är trött på negativt tänkande och fokus på tråkigheter. Livet kommer alltid hända – på både gott och ont. Jag har skrivit om det förut men jag tror starkt på att jag i mångt och mycket kan styra min tankar och mitt mående. Det är lätt att fastna i negativa spiraler där det som känns tungt och trist tar över mina tankar. Jag tror att det är viktigt att fundera på vad som gör mig glad, när tankarna går åt det tristare hållet, hur kan jag vända det?
Att tänka positivt handlar inte om att ignorera det som känns jobbigt utan snarare fokusera på det som gör mig glad. Det handlar om att hitta ljusglimtarna, även när det är tungt. För tungt kan det såklart bli även om jag väljer att tänka mer positivt. Jag kan välja vad jag vill lägga min tid på. Jag kan välja att lyfta fram det som är bra, även om det bara är något litet. Kanske är det ett leende från en främling, en upplyftande kommentar eller bara ett härligt skratt tillsammans med någon som jag tycker om. Familj, vänner, kollegor. Världen är så mörk ändå, jag behöver inte spä på det med att själv grotta ner i mig i negativa spiraler. Hur tänker du?
Jag har ätit frukost, det fick bli overnightoats toppat med yoghurt. Minns för några år sedan när jag åt nötter varje dag på min overnightoats. Jag gjorde också goda smoothiebowls toppade med jordnötter och kokosflingor. Gärna ett stort lass med jordgubbar på. Mums! Förutom frukost så har jag besvarar kommentarer här på bloggen och läst ett gäng racereports från loppen som jag sprungit genom åren. Så då kom tanken på en liten längtanslista, en lista med saker som jag längtar efter att göra just precis nu.
Jag längtar efter vår, värme och ljusare dagar. Kikar ut genom fönstret och nu när klockan är nästan halv nio är det fortfarande inte riktigt ljust ute.
Jag längtar efter att få ge mig ut och springa riktigt tuffa pass. Komma i mitt livs form som fyrtioåring. Jag kan inte längre jämföra med hur jag kunde springa när jag var 35. Det är nya tider nu!
Jag längtar efter sommarens alla lopp. Att få skapa nya personbästa och nya upplevelser.
Appropå nya upplevelser så vill jag upptäcka nya platser tillsammans med familjen. Det finns så mycket fint att se i Sverige. Man behöver verkligen inte åka utomlands för att se vackra platser.
Som du vet så har jag en stor kärlek för Gotland. Jag längtar dit varje dag utan att överdriva. Jag har till och med tänkt tanken att flytta dit. En tanke som är bra i teorin. En dag satt jag faktiskt och funderade över fördelar och nackdelar med att flytta till Gotland och konstaterade att det i dagsläget finns fler nackdelar än fördelar med att flytta dit. Det förblir helt klart en dröm och en tanke som är bra i teorin. Men det hindrar mig inte från att drömma om Gotland och längta dit. I april bär det av igen för att fira tjugo-årig bröllopsdag tillsammans med Rickard.
Jag är uppvuxen i en kristen familj. Har alltid trott på Gud och sjungit i kyrkokör och varit aktiv i kyrkan. Som tonåring var jag med på lärljungaskolan på fredagskvällarna och på lördagar 21:21. Det hette så för att tiden som mötet började var just 21:21. Minns det som väldigt fina och givande möten, anpassat för ungdomar. Nu som vuxen är jag inte alls lika aktiv. Behöver man ens vara aktiv i kyrkan som kristen? Nej det tänker jag att man inte måste.
Finns det verkligen en Gud? Det är en fundering som jag brottas med nästan dagligen. Jag avundas dom här personerna som har en levande relation till Gud. En relation där dom känner att Gud är med i varje steg dom tar. Jag har så många exempel där jag försökt vända mig till Gud men istället möts av tystnad. Jag är definitivt inte perfekt, det händer allt att jag använder fult språk. Särskilt när jag är upprörd över något….. Eller gör andra saker som jag vet att jag inte borde.
Jag tänker ofta att jag gör något fel, jag är inte tillräckligt ”rätt-troende” för att Gud som är allsmäktig ska bry sig om lilla mig. Samtidigt som hela kristendomen går ut på förlåtelse, hur Gud sände sin ende son till jorden för att frälsa människorna. Gäller det bara vissa utvalda?
Jag försöker och försöker men nej, inget gensvar. Så att tro är inte alls så lätt. Samtidigt vågar jag inte att inte tro. Nej jag vet inte, det kommer väl klarna kanske. Eller så kommer jag fortsätta stå och stampa….
Jag behöver mer pilates i mitt liv. Tänkte på det häromdagen, om inte smärta kan motivera mig, vad kan då motivera mig? Jag vet inte, det är väl bara att börja. Precis som jag säger till alla andra, kör igång bara….
Jag vill åka på en resa tillsammans med Rickard i samband med vår bröllopsdag. Typ som vår lilla weekend på Gotland förra året.
Få ha en pilateskurs i Mjölby igen. Det blir uppehåll även nu under våren så jag hoppas på att få ha kurs i höst igen.
Dessa rader skrev jag i januari 2024, inlägget publicerades aldrig utan har istället funnits i min utkastmapp. Så här med facit i hand kan vi konstatera att:
Det blev ingen kurs i Mjölby under hösten och när jag såg kursutbudet för vårterminen 2025 var inte jag med. Vilket inte förvånade mig eftersom vi inte pratat om kurs till våren. Men jag ska erkänna att det stack till lite i hjärtat. Saknar verkligen mina kurser i Mjölby.
Jag och Rickard kom iväg till vår älskade favoritö, både i samband med årsdagen för bröllopet och under semestern.
Vad gäller min pilatesträning har jag tränat sporadiskt, några pass här och där. Genom att passivt stretcha har jag minskat min smärta radikalt vilket jag är så otroligt glad för. Det är inte längre samma smärta. Tänk att det skulle vara så lätt fast det var så svårt ett tag…..
Jag vill gärna ställa upp en bucketlist för 2025 vad gäller mitt eget mående och saker jag vill göra. Ställa upp veckomål är jag rätt dålig på men önska kan man alltid göra. Önskningarna är utan inbördes ordning.
Jag vill fortsätta vara frisk och skadefri. Det är inte ens en månad kvar till löptest så jag börjar noja över hälsan. Det är många som är sjuka runt omkring mig och jag vill verkligen inte dra på mig någon sjukdom.
Jag vill springa fler lopp, samma som vi alltid brukar springa men testar gärna något nytt lopp också. Någon gång skulle jag vilja springa ett riktigt fjäll-lopp. Älskar fjällen och tror det skulle bli en riktigt fin utmaning och upplevelse.
Jag vill få till mer familjetid. Med heltidsjobb och fotboll är det svårt, särskilt på helgerna. Men jag vill verkligen! Det enda jag vet att jag har är nuet, om framtiden vet jag ingenting.
Jag vill fira min och Rickards tjugoåriga bröllopsdag lite extra. Helst på Gotland.
Jag vill såklart fortsätta med pilatesträningen och min varje dag-stretch.
Träningschemat som jag började med i höstas känner jag gör stor nytta så det vill jag fortsätta med. Det har exakt rätt fokus för att nå mina mål. Stark och snabb får bli ledorden även för 2025.
Vissa dagar när jag sträcker ut på mattan så svarar kroppen direkt. Känner lugnet sprida sig i kroppen, andningen bara flyter på och kroppen kommer djupt ner i stretchen. Jag behöver inte tänka, det går automatiskt. Andra dagar är det motstånd i varje liten cell. Jag kan inte andas och det gör ont överallt. Kroppen känns som en fiolsträng. Det beror helt klart på hur det är runt omkring mig. Mår jag dåligt över något, grubblar eller känner mig ledsen så kan jag inte slappna av. Det är kanske just då som jag behöver det som mest. Öva på att bara vara här och nu och att våga känna. Känslor är inte farligt att känna men kan såklart vara riktigt jobbigt. Jag tror att det bästa sättet att hantera sina känslor är att våga vara i det. Att tillåta sig att känna, inget varar för evigt.
Vilka alternativa karriärvägar har du funderat på eller är intresserad av?
Dagens jetpackfråga handlar om karriär. Jag har haft olika karriärdrömmar. När jag var barn ville jag bli författare. Älskade att skriva noveller i skolan och skrev även hemma. Att läsa har alltid varit ett stort intresse. (Fast jag är verkligen en periodare. Nu läser jag ingenting igen).
Något annat jag älskade (och fortfarande gör) är att sjunga. När jag barn ville jag bli en stor världsartist. När jag var yngre ville jag delta i Idol men bland talangerna där hade jag inte haft någon chans. Tror också att jag blivit så nervös att jag inte kunnat få fram en ton. Den stora idolen var Mariah Carey.
I gymnasiet så gick jag på naturbruksgymnasiet på Vretaskolan. Inriktningen hette lokal gren häst och vi var sista klassen. Därefter bytte inriktningen namn till hästhållning. Vi hade en rolig slogan: ”hoppning börjar vid två meter, allt under är markarbete”. Efter gymnasiet hade jag praktik på Fredriksbergs new foreststuteri. Drömde under tiden jag var där att åka till Irland och rida fälttävlan. Jag som är lite ”mesig” på hästryggen förstår inte riktigt hur jag tänkte med fälttävlan som kräver en hel del mod. Det blev inget Irland, jag blev gravid med Samuel och la ner alla sådana planer på att åka till Irland.
När jag fick mitt första barn så blev jag sugen på att läsa till barnmorska. För att ta sig dit behöver jag först plugga till sjuksköterska. Men jag har aldrig jobbat inom vården och var osäker på om det passade mig så pluggade till undersköterska istället. Jag kan fortfarande bli sugen på att plugga till sjuksköterska. Däremot så vill jag inte bli barnmorska, efter tre förlossningar är jag nu alldeles för rädd för att ens tänka tanken på att förlösa någon annans barn. Jag är dessutom inte behörig, för att komma in måste jag plugga matte och jag och matte är inte kompatibla…. Jag kan fortfarande få det där suget att läsa till sjuksköterska men samtidigt är det ju jag som får göra det roliga med patienterna. Jag vet inte om jag vill i huvudsak dela läkemedel och dokumentera.
Jag har två specialistkompetenser (palliativ vård/avancerad omvårdnad och akutsjukvård/intensivvård) som undersköterska och trivs otroligt bra på sjukhuset i stan. Älskar verkligen jobbet som undersköterska.
Jag har ju även min dröm om en egen pilatesstudio. vi får se hur det blir med den saken. Någon gång i livet vill jag utbilda mig på pilatesapparaterna och gå de olika mentorprogrammen. En vacker dag kanske.
