Jag är uppvuxen i en kristen familj. Har alltid trott på Gud och sjungit i kyrkokör och varit aktiv i kyrkan. Som tonåring var jag med på lärljungaskolan på fredagskvällarna och på lördagar 21:21. Det hette så för att tiden som mötet började var just 21:21. Minns det som väldigt fina och givande möten, anpassat för ungdomar. Nu som vuxen är jag inte alls lika aktiv. Behöver man ens vara aktiv i kyrkan som kristen? Nej det tänker jag att man inte måste.
Finns det verkligen en Gud? Det är en fundering som jag brottas med nästan dagligen. Jag avundas dom här personerna som har en levande relation till Gud. En relation där dom känner att Gud är med i varje steg dom tar. Jag har så många exempel där jag försökt vända mig till Gud men istället möts av tystnad. Jag är definitivt inte perfekt, det händer allt att jag använder fult språk. Särskilt när jag är upprörd över något….. Eller gör andra saker som jag vet att jag inte borde.
Jag tänker ofta att jag gör något fel, jag är inte tillräckligt ”rätt-troende” för att Gud som är allsmäktig ska bry sig om lilla mig. Samtidigt som hela kristendomen går ut på förlåtelse, hur Gud sände sin ende son till jorden för att frälsa människorna. Gäller det bara vissa utvalda?
Jag försöker och försöker men nej, inget gensvar. Så att tro är inte alls så lätt. Samtidigt vågar jag inte att inte tro. Nej jag vet inte, det kommer väl klarna kanske. Eller så kommer jag fortsätta stå och stampa….
Så bra att du skriver om detta från ditt eget funderande! Vår existens och reflektioner som vi har, jag hade en stilla, varm troende farmor som bar sin tro inom sig hela livet och hon är med mig som en styrka ….
Tove
https://litetill.bloggo.nu
Fint att läsa, tack för att du delar.
Tack för att du skrev om dina tankar! Jag tror att det är väldigt vanligt för folk med tro att tvivla, men kanske inte riktigt TILLÅTA sig själv att tvivla..? Lite så. Tvivel INGÅR i saker man inte kan bevisa med fakta. Med andra ord, tro och tvivel behöver ju varandra!
Det kanske ingår i sin tro att ibland känna tvivel. Kanske på sätt och vis håller tron mer levande.. Bara en reflektion som kom till mig nu.
”Vi redan är kompletta och perfekta som vi är, utan att behöva några övningar eller övertygelser. Alla våra idéer om oss själva gavs till oss efter födseln, och vi kan hitta vårt naturliga tillstånd av enhet och frihet genom att gå bortom dessa förvärvade föreställningar.”
När jag läste ditt inlägg tänkte jag på detta, som Sam Garrett beskriver. (länk till klippet finns i min fredagslistan vecka 4)
Vilken intressant tanke. Tack för tipset. Ska kika in på hans klipp.
För mig är svaret enkelt, då begreppet GUD inte måste vara knutet till en religion som sätter upp regler för hur man ska bete sig och vara. Jag tror att om du vill möta gud måste du göra det från hjärtat, rent och utan tvivel. Som att du är ett nyfött barn utan föreställningar om hur något ska vara…
Jag möter GUD ute i naturen, men då i form av Universums energier som fyller mig med värme, klarhet och kärlek <3 Jag har ju också växt upp i ett religiöst hem som du vet, och jag tror absolut inte på GUD i bemärkelsen tillhöra en församling och göra rätt saker utan på en helt annan nivå 🙂
Lycka till i ditt sökande! Kram
Tack för din personliga reflektion!
Jag tror att det är lika förvirrande för alla som är troende. Någon gång så får man inte svar på bönerna. Någon gång händer något som man undrar hur kan en gud tillåta detta. Jag tror alla prövas genom livet o det är va vi tror på slutet som betyder något.
Jag tror att du har helt rätt. Tack för kommentaren.
Böner utan gensvar… Jobbigt. Men du är uppvuxen i en kristen familj säger du, och det är väl de flesta av oss, så det är väl bara att fortsätta tro. Och även ateister lär föredra kristen människosyn framför den stränga och kvinnoföraktande religion som halva Sveriges riksdag vill införa. Jo, vi vet hur vi växte upp. Så frågan för dig är väl snarare ifall din Ida växer upp i en kristen familj. Nog verkar det så. Och det handlar ju inte nödvändigtvis om att gå i kyrkan. Man kan inom sig vara sin egen kyrka, med samma medmänskliga synsätt.
Ja så kommer jag göra. Tron kommer jag ändå inte ge upp. Trots bristen på svar.
Min rent spontana kommentar till rubriken är nej!
Bara påståendet att Gud skapade universum på 6 dygn för att sedan vila på det 7:e får åtminstone mig att reagera.
Jag erkänner mig själv som ateist, men jag respekterar alla som tror. Precis som det är mitt val att inte tro, är det deras val att tro. Jag respekterar till fullo att människor har en Gud de tillber, oavsett religion, så länge jag slipper att få deras religion kastad i ansiktet hela tiden och så länge man inte använder religionen som ett påtryckningsmedel i skolan, på arbetsplatsen eller i samhället som helhet.
Sedan är det svårt att förneka att religionen legat och ligger bakom mycket elände, både i dåtid och nutid.
Kanske hårda ord, men de är ärliga.
Jag tycker inte att dina ord är hårda. Väljer jag att skriva om religion får jag ”tåla” olika ståndpunkter. Tycker att kommentarsfältet speglar hur olika människor att resonerar.
Jag vet och jag tycker det är fascinerande. 🙂
Så jättefint skrivet! Jag tror ju att du är precis tillräckligt troende. I svensk protestantisk tradition finns ett överdrivet krav på stark tro och personlig gudsgemenskap. I gamla kyrkor som Östkyrkorna och Katolska kyrkan betonas istället den gemensamma tron. Att vi tillsammans bär varandra genom en gemensam trosbekännelse. I svenska kyrkor är det förstås också så att vi läser trosbekännelsen tillsammans men det har liksom tillkommit krav under århundradena på någon slags manifestation, typ att få uppenbarelser, be för sjuka så de blir helade, ha en jättefrimodig bekännelse etc. etc.
Och när man ser på trosbekännelsen kräver den verkligen inget alls av att höra Guds röst eller känna gudomlig närvaro, veta namnet på sin ängel eller vad det vara må som läggs på som yttre krav. De allra flesta kristna har genom tiderna varit just trofasta typer som litat på att Gud skapat allt och har omsorg om oss. De allra flesta har inte varit flitiga bibelläsare eller mirakelmakare. Det gäller att vara snäll och generös för att visa sin tro, det tror jag är viktigast. Så fort andra pålagor läggs på det är vi ute och cyklar i något som inte är kristendom utan någon annan religion som kräver mer av oss än Jesus enligt evangelierna gör.
Stort tack för en upplyftande och tänkvärd kommentar.
Det här var inget lätt inlägg att kommentera. Jag skrev en lång kommentar som jag faktiskt raderade men när man ser hur mycket elände som folk gör ”i Guds namn”, så tappar jag tron på både Gud och mänskligheten. Föräldrar som tar avstånd från sina barn för att de inte passar in och då inte bara i sekter som Jehovas vittnen, nedsättande åsikter om olika sexuella läggningar och för att inte tala om alla krig som i de flesta fall i grund och botten handlar om religion.
Samtidigt kan jag ha förståelse för t ex missbrukare som blivit frälsta och med trons hjälp fått ett helt nytt liv, ingen lött fråga….
Nej det är inte helt lätt med tro och religion. Tänker spontant att det är viktigt att se skillnad på Gud och vad människor väljer att göra. Vi är skapade med en fri vilja som ju är okränkbar. Även för Gud.
Det var väl ett effektivt sätt att förr hålla folket i strama tyglar,ett osynligt väsen som kunde straffa den bångstyrige och belöna den foglige. Nä,några övernaturliga väsen tror jag inte på.Gud inräknad. Kyrkan har genom åren begått grova övergrepp mot folket.
Jag vet inte jag. Jag vill gärna tro på en god och kärleksfull Gud som bryr sig. Även om det inte är helt logiskt varför saker och ting blir som det blir.
Jag tycker det är intressant att det finns så många olika religioner och alla påstår att just deras är den enda rätt och deras Gud den enda som finns…
Kristendomen förnekar inte att det finns andra gudar i andra religioner. Däremot så säger ett av budorden att man inte ska tillbe några andra gudar än just den kristna guden.
Gud finns absolut!
Jag tror på Gud och speciellt efter att jag har lyssnat på 100-tals nära döden berättelser av människor som varit döda i några minuter pga olyckor eller svåra sjukdomar men som sedan återupplivats och kommit tillbaka till livet. De historierna kan man inte bortförklara som kemiska processer i hjärnan i och med att kroppen dör. Favoriten är alla berättelser från läkare som varit kliniskt döda och andra som bara tror på vetenskap. När de varit med om det själva så ändras hela deras synsätt. Jomen visst finns det ett liv efter döden och både Jesus och Gud finns på riktigt. Så Yes! blir svaret på din fråga och sedan finns det mycket som gör att man tvivlar ibland. Religion tror jag dock inte på. Den är skapad av människor för att kontrollera andra människor. Gud är ovillkorlig kärlek. Gud dömer inte. Inget du gör kan vara fel i Guds ögon. Vi är ju bara människor, skapade av Gud. HAn finns med dig i Llt du gör. Amen!
Ha en fin kväll.
Varm kram,
Anneli
Det här med nära döden-upplevelser är ett riktigt spännande område. Skulle vilja läsa mer om det. Kan tänka mig att hela ens livsvärld förändras om man haft en sådan upplevelse.
Tack Annelie för en fin kommentar!
Religion och politik är två ämnen jag ogärna ger mig in på. De flesta krig har ju alltid startat och gör det fortfarande på grund av olika religioner. Så mycket elände än idag, bland annat i Mellanöstern. Ska man då tro på en Gud eller en Muhammed? Eller om ett barn eller en ung människa dör i cancer. Jag har lite svårt för att tro på en gud. Om Gud och hans son är så fina ”varelser”, då kan man verkligen fråga sig varifrån myten kommer…
Däremot kan jag gå med på att någon/något måste ha skapat naturen och sett till att djur samt människor finns med i bilden.
Tror nog att det är rätt så realistiskt att du kommer även fortsättningsvis att stå och stampa.
För att vara ärlig så är jag inte ett dugg avundsjuk på människor som känner att Gud är med i varje steg dom tar. Dom borde växa upp istället och stå på egna ben med en egen vilja och stå för framgång alldeles själva. Ja, även misslyckanden får de står få såklart, och inte skylla på djävulen i det fallet.
Hoppas att du inte är sur på mig att jag svarade ärligt.
Nej, jag är inte sur. Det är ditt sätt att resonera och det är okej. Men jag håller inte med dig om det sista stycket. Jag tycker att det är något fint att ha något att vila på som ger styrka i vardagen. Fortsättning följer helt enkelt kring stampandet.
Jag tror människan mår bra att tro på något större än den själv, men på vilket sätt är svårt att reda ut. I sekulära länder så antar jag att bristen på tro och liberalism inom olika religionen så vänder man sig till annat. Kristaller, astrologi, att vakna klockan 05.
Att tro på något större är onekligen något som lockar människor. Oavsett om det är Gud eller olika ting.
Intressant! Jag är inte uppvuxen i en kristen familj, så jag är väl inte kristen heller, men det är heller ingenting jag brukar tänka på …
Existentiella frågor är svåra. Jag har en levande tro som blivit svårt tilltufsad och omskapad genom åren. Idag handlar det mer om riktning och att lyssna än om fokus på mig och mina behov. Jag hittar mening och mål med min tro och känner att den gör mig starkare. Har andra som känt sig skambelagda och ohörda och inte alls har samma upplevelse. Hoppas att du hittar fram till det som ger dig styrka och stabilitet istället för en känsla av att vara övergiven eller ohörd vad det lider! ❤️
Det här med riktning tycker jag var ett bra sätt att se på saken. Vad vill jag, hur vill jag leva och vilken typ av människa vill jag vara. Tack!