Kategori: Personligt

Spiral

Publicerad den av Hannas krypin

 Oj så lätt det är för mig att hamna i en spiral av negativa tankar. Jag tycker för det mesta att jag är bra på att inte gräva ner mig och börja älta. Men så blir det något för mycket av något och så vips är jag där igen. Exakt så blev det igår så jag mår inte alls så bra idag. Någon tänker kanske att det har med fredagen den trettonde att göra. Men jag tror inte på skrock. Det som blev jobbigt igår hade lika gärna kunnat hända en helt annan dag. Eftersom jag vet hur jag är och ibland gör saker först och tänker efter efteråt. Blir det bra så är det ju bra men blir det pannkaka mår jag dåligt efteråt. Tycker allt att det har varit lite väl mycket tråkigheter nu, inga allvarliga saker eller något med familjen/barnen men tillräckligt för att minsta lilla ska bli för mycket.

Hur som helst, idag är jag ledig. Om en stund ska jag fixa lite lunch till barnen och mig och efter lunchen åker jag iväg för att döma en match i pojkar 15-16. Appropå fotboll så åkte jag och Rickard iväg och tittade på en fotbollsmatch som kompisen J dömde. Det var mycket känslor i matchen så det var kul att se. Kan inte fatta att årets fotbollssäsong är till ända snart. Det har varit många ups and downs under året. Bilden i inlägget är från gårdagskvällens match. Visst är himlen vacker!

En resa

Publicerad den av Hannas krypin

Dela en berättelse om det längsta du någonsin har rest hemifrån.

När jag var sju år, sommaren 1991 så var vi hela familjen i Sydafrika. Min pappa skulle predika på möten och vi besökte flera olika delar av Sydafrika. Mbabane, Durban med flera. Vi besökte också Nhlangano och Nelspruit. Jag minns hur jag och Marcus fick ligga och sova under tiden som mötena pågick och jag minns vacker afrikansk musik. Vi besökte ett gravfält där kungar låg begravd. Jag tyckte det var så konstigt att vi inte fick fota eller gå särskilt nära. Det var ju ”bara” en hög kulle. När vi var i Durban så badade jag och Marcus i Indiska oceanen och vattnet var så varmt medan några infödda kvinnor tyckte det var kallt. Att få bada i havet var spännande. Innan det besöket hade jag aldrig badat i havet.

En dag så var jag och Marcus vid en bassäng och så kom det ett gäng killar. Jag blev precis livrädd för de ville knuffa ner mig i vattnet och då kunde jag inte simma. Vid ett annat tillfälle så var jag så stolt över mig själv att jag helt plötsligt kunde simma. Det enda problemet var att jag hade simkuddar och besvikelsen var stor när jag insåg att jag fortfarande inte kunde simma utan dem.

Jag minns också att:

  • vi var på grillfest och det hade grillats korv. Jag minns den konstiga rosa korven och hur illa den smakade.
  • det var minusgrader på nätterna och varmt på dagarna.
  • vi besökte Kruger nationalpark.
  • vi bodde i ett hus där det fanns en pool. På grund av de kalla nätterna var det iskallt i poolen vilket såklart inte lockade till några bad.
  • Jag hade en Kalle Anka pocket och den låg på min säng. Jag minns det så klart men hux flux så var den bara borta. Vi letade i hela huset men den fanns ingenstans. Den var bara borta.

Däremot så minns jag inte hur stora avstånd det ändå var mellan de olika platserna. Framförallt minns jag inte att ett par av städerna vi besökte ligger i Swaziland.

Dagens jetpackfråga:

Publicerad den av Hannas krypin

Vad älskar du med där du bor?

  • Att vi har 600 meter till skogen och ett härligt motionsspår
  • Att badet ligger inom gångavstånd. Perfekt på sommaren ju!
  • Att vi har en liten trädgård.
  • Att humlor och bin flockas i min rabatt.
  • Doften av lavendel strömmar mot mig när jag närmar mig huset.
  • Att jag får lite av att bo på landet-känslan med tanke på närheten till skogen, fält och gårdar.
  • Mina pioner såklart
  • Att det är ett väldigt lugnt och behagligt område.

Det finns en tid för allt

Publicerad den av Hannas krypin

För ett tag sedan kom ett uttryck över mig: det finns en tid för allt. Jag har funderat på det ett tag. Uttrycket kommer i från Bibeln, Predikaren 3:1-8.

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

(Pred. 3:1-8)

Hur som helst så började jag fundera över händelser och saker jag gjort som inte längre görs. Stort som smått, en blandad kompott av allt möjligt.

  • När barnen var små så jobbade Rickard som personlig assistent. Han jobbade natt och så några timmar på onsdagar. Då hade jag och mamma rutinen att ses och umgås tillsammans.
  • När jag var barn så åkte vi varje sommar till min farmor. Hon bodde i Lund. Jag och pappa brukade gå på antikvariat för att leta efter Kittyböcker. Vi skojade även om att åka till Veberöd för att äta glass. Om jag inte missminner mig så gjorde vi också det vid något tillfälle. En annan plats vi åkte till var trollskogen. Där har träden växt i de mest märkliga former. HÄR finns ett par bilder på träden som visst är av arten vresbok.
  • Jag gillar inte de där riktigt stora influencerbloggarna längre. Det är liksom bara yta och skönhet och fillers. Nej tack till det. (Vet jag generaliserar rejält). Jag gillar det lilla och där man kan känna igen sig och relatera.
  • Den tiden är förbi när jag var en domare som det satsades på. Jag hade min chans och kan väl så här med facit i hand känna att jag slarvade bort det en aning. När jag var i som bäst form började jag äta ketogen kost. Från ena dagen till den andra så var min kondition som bortblåst. Lägg sedan till alla skador som följde åren efter. Den form jag är i nu har tagit tid att bygga upp och jag är inte i närheten av den form jag var i när jag lekte mig igenom löptestet för herrar division fem och damer division två 2019.

Man ska inte jämföra sig….

Publicerad den av Hannas krypin

Sociala medier kan ge väldigt mycket, nya vänner, inspiration och annat smått och gott. Men ibland är det också ett elände. Något som jag tycker är lätt att göra är att glömma bort att det som syns på sociala medier inte är hela sanningen. Man väljer alltid själv vad man vill dela med sig av. Det finns vissa delar i mitt liv som jag aktivt inte skriver om så min blogg kanske också ger sken av att leva det perfekta livet. Vad vet jag. Finns det ens något som är perfekt? Alla är vi olika, uppskattar olika och har våra bekymmer. Ingen är förskonad från ledsamheter och problem.

En sak som sociala medier borde ha lärt mig vid det här laget är att man inte ska jämföra sig med andra. Ändå så trillar jag ner i det träsket titt som tätt. Senast var det när Underbara Clara skrev sitt inlägg om skärmtid. Sett till hur hon lever och var hon lever är det totalt orimligt att jämföra mig med henne. Om du inte läser hennes blogg, tänk dig lite ”Alla vi barn i Bullerbyn”-stuket. Med en dutt av Lotta på Bråkmakargatan och femtiotalet. Jag behöver ta en paus från hennes blogg. Vi får se hur länge den pausen varar.

Nej nu ska jag ta tag i mina fönster. Det är ena sorgliga, prickiga saker. På baksidan syns det inte för andra för där har vi en hög häck. Men jag ser det och nu har jag tröttnat.

Saker jag känner mig deppig över

Publicerad den av Hannas krypin

Det känns som att jag har hamnat i en liten ålderskris.  Känner mig helt deppig. Jag är verkligen inte gammal men det är precis så det känns. Allting går så fort och jag hänger inte alls med i tanken. Mina tankar i punkter:

– att tiden går så fort gör mig väldigt deppig just idag.

– att det kommer en tid när man som förälder inte längre är den viktigaste personen i ens barns liv.

– att jag har så ont i kroppen, jag känner mig stel och orörlig. Det är så svårt för mig att göra det som krävs för en glad kropp.

Träffande

Publicerad den av Hannas krypin

Jag gjorde ett personlighetstest idag. Vissa frågor var bara så träffande och beskrev mig mitt i prick. Sen var det andra som inte stämde riktigt lika bra. Mitt resultat var hur som helst väldigt träffande för hur jag upplever mig vara som person. Tänker med känslorna, känner in ett rum och varvar helst ner efter en vecka på jobbet med att bara vara hemma. Att jag är mer introvert än extrovert förvånar men samtidigt inte. Jag är social och har lätt för att prata med folk. En utåtriktad tjej samtidigt som jag behöver mitt space. Obeständig är kanske lite hårt men visst faller jag ner i träsket titt som tätt att tänka negativt om mig själv. Samtidigt är det att överdriva att jag är självsäker. Det var ett kul test att göra. HÄR kan du också göra testet om du vill.

Lite post examen-blues

Publicerad den av Hannas krypin

Jag har varit ute och dömt fotboll. När jag åkte var det grått och inte ens tjugo grader varmt. Men under matchen sprack det upp så då blev det riktigt varmt. Hade betydligt piggare ben idag jämfört med min match som jag hade i helgen. Det var en dammatch i damer div 3 och när det ena laget kvitterade märktes det direkt att det var två lag på plan som ville vinna. Så kul ju! Och check på dagens träning. Just nu får jag helt klart den bästa träningen under mina matcher.

Det känns så konstigt att sitta i mitt hörn i soffan och det är helt tomt. Inga skolböcker, inga papper eller anteckningsböcker. Har längtat efter att få vara klar och nu när jag är klar så känns det så konstigt. Känner en saknad samtidigt som jag känner mig flera kilon lättare. Det existerar nämligen ingen stress på samma sätt för nu vet jag att jag kommer vara ledig när jag kommer hem från jobbet. Jag kommer vara fri och kan hänga med familjen på ett annat sätt. Eller som K (läraren) sa under ceremonin (på ett ungefär): ”vi har lånat dom och nu är det dags att ni ska få tillbaka era familjemedlemmar.”

Jag har ett gäng tankar som jag tänker att jag ska försöka få ner i skrift med detta inlägg. Först av allt vill jag skriva att jag känner mig så himla stolt över mig själv. I och med mina prestationer så blev jag bland dom bästa i klassen. Samtidigt som jag har jobbat heltid! Jag fick ju aldrig beviljat utbildningstjänst fast jag ansökte om det. När jag fick veta mina betyg så sa läraren (återigen K) att deras godkänt är väldigt svårt att få. Och så presterar jag på en genomgående hög nivå under hela utbildningen. Ja, jag är stolt och det kanske låter lite skrytigt. Men om jag någon gång ska tillåta mig själv att klappa mig själv på axeln och inte på något sätt undervärdera det jag gör och gjort så är det nu.

Jag funderar också på hur ska jag komma ihåg allt som jag vill komma ihåg med skolan. Det är tur att jag har bloggen som jag kan gå tillbaka och läsa i. Alla tankar och känslor, all glädje och all frustration. Alla personer som jag kommit nära, allt jag gjort och sett under LIA-perioderna. Allt tillsammans blir en rik erfarenhet som hjälpt mig att växa. Både som Hanna, som undersköterska och i min professionella yrkesroll.

Väntan

Publicerad den av Hannas krypin

Jag går mest runt och väntar.  Väntar på tentaresultat och examensarbete. Behöver jag komplettera mer eller är jag klar. Jag kollar min mail flera gånger i timmen. Vill.veta.nu. Något annat som tar energi är väntan på besked kring varslet. Cheferna kan inte svara på något. De vet inget eftersom inget är klart. Det är så frustrerande.  Kommer jag bli uppsagd eller får jag behålla jobbet? Vi får se helt enkelt, innan sommaren ska det vara klart. Känns så deppigt faktiskt. Vi är för få personal som det är sett till behoven och så ska kostymen bantas… Hur ska det gå? Det sorgligaste på något sätt är att man säkerligen sett vartåt det är på väg. Varför har man inte gjort något tidigare? Varför lät man underskottet växa sig så stort?

Tankar kring skolan

Publicerad den av Hannas krypin

Jag vill inte sitta på tentan 26:e april med samma känslan som jag skrev förra terminens tenta. Då satt jag mest med känslan av att jag inte har fattat någonting alls. Den känslan vill jag inte ha den här gången. Så jag repeterar och läser på, tappar fokus och läser igen. Tänker att lite här och där är bättre än inget alls. Idag har det varit en bra dag. Jag har läst mycket och jag har fått en hel del gjort i mitt examensarbete.

Jag vill inte ha en kompetens på pappret där jag inte lärt mig något. Jag vill inte bli en specialist som gör tillräckligt för uppgifterna och tillräckligt för att få godkänt på tentan. Hur mycket har jag då lärt mig? Tycker det påminner lite om när jag gick i skolan som barn och läste enbart för proven och inte för livet. Så vill jag, lära mig för livet! Jag vill ha kunskap och kompetens som håller.

Jag vill vara en specialist som kan omsätta det jag lärt mig teoretiskt till praktisk handling. Jag vill vara en specialist som kan dela med mig av det jag lärt mig och lära ut till andra.

Jag går inte utbildningen för att kunna casha ut mer pengar. Jag går utbildningen för min egen skull, för att jag vill utvecklas och lära mig mer. För att jag vill kunna göra ett ännu bättre jobb i mötet med patienterna. Därför har jag bitit ihop när jag helst av allt har velat strunta i skolan. När alla uppgifter har känts som ett oöverstigligt berg så har det varit min drivkraft.