Häromveckan så diskuterade jag och en person det här med att ha höga förväntningar på andra. Jag sa då att jag inte är säker på att jag kan leva upp till dessa höga förväntningar som jag vet att andra har på mig i alla lägen. Är det rimligt att ha höga förväntningar eller gör det bara att pressen på att prestera blir större?
Det här samtalet fick mig att reflektera lite. För visst är det så att förväntningar kan fungera som en positiv drivkraft. De kan sporra mig att växa och att våga ta mig an utmaningar som jag kanske hade undvikit. Förväntningar kan dock bli orimligt höga – vare sig de kommer utifrån eller från mig själv. Det är så lätt att pressen då blir för överväldigande istället för motiverande. Tänker på alla dessa gånger när jag fått chansen på en högre nivå. Då har jag inte lyckats leva upp till mina egna förväntningar och det blev platt fall istället.
Jag tror att det handlar om balans och att det inte är fel att ställa krav eller ha ambitioner, men det måste finnas utrymme för att vara människa också. För att misslyckas ibland och för att faktiskt inte alltid vara på topp. När förväntningar bli en måttstock för ens värde, snarare än en hjälp på vägen, då tror jag att det tappas något viktigt.
Kanske är det där som man måste våga börja, att prata om begränsningar. Att man är ärlig när man verkligen inte orkar eller när man känner sig otillräcklig. Eller när man helt enkelt inte vill leva upp till någon annans bild av hur man är. Det måste alltid finnas plats för förståelse och för empati och för att det inte alltid blir rätt. Trots att man hade de bästa intentionerna och verkligen bara ville göra rätt.
Hur går dina tankar? Har du känt dig tyngd av andras förväntningar – eller kanske av dina egna? Eller är du helt chill och inte bryr dig så mycket?
Håller med dig i det du skriver fullt ut.
Carin
Svår fråga. Det är en sådan fin linje mellan att det motiverar och är en drivkraft. Till att det blir en motgång och ett tungt ankare. Jag tror personligen att jag drivs och vill prestera bättre. Kanske kan det göra en en smula nervös men det är nog en bra känsla att överkomma
Kram Kajsa
Visst är det en balansgång. Håller med om det du skriver. Jag tror att det för min del kan vara både och. Särskilt om jag inte lyckas leva upp till mina egna höga krav.
Förväntningar och ambition är inte riktigt samma sak enligt mig. Förväntningar är nåt andra har på mig. Och det struntar jag totalt i. Ambition är personlig och det är bara jag som kan sätta ribban där. Om jag vill alltså.
På jobbet ska man alltid ha ambitionen att göra bra ifrån sig enligt ens egen ”måttstock”. Och då brukar det bli bra.
Att leva upp till andras förväntningar/krav/idéer – nej, det har aldrig varit min grej. ”What you see is what you get” har alltid varit mitt motto, och det har funkat bra för mig, både på jobbet och privat.
Ja, jag tänker också att det är två olika saker. Jag har både mina egna förväntningar på mig själv och vad andra förväntar sig av mig. Håller helt med kring dina tankar vad gäller ambition. Tycker det låter som ett bra motto som också gör att man är snäll mot sig själv.