Den där rösten i mitt huvud som titt som tätt dyker upp och talar om för mig att det inte är bra nog har fått ett namn. Hon har funnits där så länge jag kan minnas och alltid i bakgrunden. Ibland viskar hon och ibland väsnas hon så mycket att jag inte hör något annat. Hon är inget roligt sällskap, hon kommenterar och ifrågasätter. Inte på något snällt och konstruktivt sätt som bygger upp utan trycker bara ner. Hon är expert på att få mig att ifrågasätta mig själv. Det som blev fel och det som inte blev så lyckat av andra orsaker. Allt påminner hon mig om.
Häromveckan fick hon ett namn, hennes namn blir Asta. Inspiration fick jag av Clara. Jag tänker att med ett namn så är det lättare att hålla henne undan. Hon är inte jag, bara en tanke och inte absolut sanning. När Asta väsnas för mycket säger jag till henne ”basta, Asta! Det räcker nu, håll tyst!”
Fungerar det då? Nej inte just nu. Men jag tänker att det är som med allt annat. Gör jag det tillräckligt mycket så kommer Asta tystna. Framförallt så låter jag inte de negativa tankarna ta all min energi. Asta är inte jag, Asta kan få gnälla och tjura där i bakgrunden. Men hon bestämmer inte och ska inte få bestämma.
Jag läste det hos Clara och tänkte att det var så otroligt smart! Asta, jo du, hon kan jålla sig på sin kant ned munnen stängd 😉Men har inte kommit på mitt namn ännu, tror mest det är för att hon, surkärringen eller elakingen är ganska tyst just nu (ta i trä, eller tvi tvi tvi) 😉Men tittar hennes fula tryne fram igen ska jag döpa henne, för surkärringen kan hon ju inte heta.
Skönt att din inre kritiker är tyst. Hoppas att hon håller sig borta med. Hon kanske kan heta Berta?
Varför är vi alla så hårda mot oss själva? De flesta av oss bär nog en Asta ( bra namn förresten!) med oss konstant. Negativ kritik mot oss själva är vi alla så himla bra på. Undrar om kvinnor är hårdare mot sig själva än män är?
Det funderar jag också över. Jag tror absolut att kvinnor generellt är hårdare mot sig än män. Men tror också att det finns undantag.
Hej,
Usch för den där Asta! Du får bara tala om för henne att hon inte får vara kvar längre. Säg: -Gå härifrån! Man får vara försiktig med inre röster för det är tydligen de man lyssnar på mest av alla röster. Sådant man säger till sig själv. Jag tvivlar också på mig själv ibland och ifrågasätter. Men man får tänka att det bara är en del av livet. Man är bra som man är.
Ha det gott!
Varm kram,
Anneli
Asta är verkligen ingen trevlig prick. Tror nog egentligen att vi alla är kritiska mot oss själva oavsett ålder. Men det blir ju lite bättre med åren.
Lycka till med dina ansträngningar! Att ha en sådan röst tillhör livet för många av oss, men det var länge sedan min hårda kompanjon fick chans att sänka mig. Jag skulle säga att hennes röst i mångt och mycket tystnade för femton år sedan efter en period då jag varit sååå arg på allt och alla, inte minst mig själv. Vad bra att du ger dig själv denna gåva, att koppla bort ”Astas” inflytande. Varmt lycka till! Det skulle vara intressant att få läsa om din process och hur det påverkar dig att medvetet jobba med detta. Trevlig helg, Hanna!
Tack för din kommentar. Skönt att din röst tystnat. Tänker att den säkerligen kommer försvinna mer och mer ju äldre jag blir. Jag kan säkerligen skriva mer om ”Asta” framöver.