Kategori: Racereports

Racereport Höstfemman 2018

Publicerad den av Hannas krypin
Då var det dags att skriva ner några rader om årets höstfemma. Jag, Rickard och Alexander blev hämtade av Marcus och så bar det av till Åby. Det var kallt men fantastiskt vackert höstväder.
Vi hämtade ut nummerlappar och tog den vanliga promenaden. Sprang lite i backarna för att känna lite på benen och snart var det dags för Alexander att springa. Det är så roligt att han kommit igång med att löpträna och inte bara springa loppen. Han var riktigt duktig så det var roligt att se.
 
Kort eller långt, långt eller kort. Det var frågan och jag velade till en halvtimme innan start. Bestämde mig för att vara viking. Tänkte att om jag fryser så springer jag snabbare… 
I år tyckte jag att det tog evigheter innan det blev dags för oss att få ställa upp på startlinjen. Men tiden går snabbt även när man väntar. Först ställde jag mig ganska långt bak tillsammans med Marcus men så gick vi fram så vi stod i rad två. När starten gick så var det inte så dumt att kunna lägga mig i mitt tempo direkt. Är så van vid att få kryssa mig fram i början innan fältet tunnas ut.
Den ser så oskyldig ut, den första långa backen. En backe som är ungefär 400 meter och som suger i benen och får mig att vilja strunta i att springa och gå hem istället. I år var första året som jag sprang hela backen. Ja hela loppet förresten utan att ta några gångsteg i de tuffaste backarna. 
När jag kommit upp för den härliga backen får jag en välförtjänt vila när det börjar gå nerför igen. Som alltid så glömmer jag bort hur jobbig och tung banan faktiskt är. Det som ”räddar” mig är de långa nerförsluten. Där får jag vila och samlar kraft. Den sista riktigt jobbiga stigningen är strax innan två kilometer kvar. Där har de dessutom lagt grus så det är tungsprunget av den anledningen. Belöningen kommer snart. I princip 2 kilometer nerför är kvar nu förutom två, tre korta branta backar. Men i jämförelse med det jag har bakom mig så är det ingenting.
Hela tiden hade jag koll på klockan och jag visste tidigt att jag skulle slå mitt personbästa. Frågan var dock om jag också skulle klara att komma under 30 minuter. Det var inga problem, visste att jag skulle kunna sänka tempot en aning och fortfarande nå mitt mål med goda marginaler. Såklart kändes det att jag sprungit några kilometer och jag var rejält andfådd men ändå inte ”jag vill dö-trött”. Så nöjd med min prestation. Rickard vann femman och Marcus sprang som vanligt bra. Vi hade roligt!
 

Racereport Å-stadsloppet 2018

Publicerad den av Hannas krypin
Idag åkte jag, Sofia, Rickard, Marcus och Sofias vän Emma till Örebro för att springa ett lopp. Sofia skulle springa halvmarathon och vi andra milen. Vi åkte ganska tidigt i förmiddags för att hinna upp till Örebro och hämta nummerlapp och göra oss redo för start. Vädret har varit fantastiskt vackert. Jag var lite bekymrad om jag hade för mycket kläder på mig men det visade sig sen att det var alldeles lagom.
Starten gick vid Tybblelundshallen. Jag var så nervös under vägen upp, träningsvärk i baksida lår och armar efter ett alldeles för hårt träningspass igår och jag kände mig seg. Min målsättning blev milen på en timme. Allt under det var en bonus.
Till slut gick starten, i uppförsbacke. Kunde de inte lagt starten lite högre upp kunde jag inte låta bli att tänka. Ja det här var negativa tankarnas dag. Måste alla springa så fort? Min andning kom inte igång, benen kom inte igång, trots det gick första kilometern i drygt fem min/km. Ett tempo som jag sen inte skulle orka hålla hela loppet men det förklarade att det var tungt med andning.
Efter ett tag kom jag in i andningen och fick en annan känsla. Kunde njuta av omgivningarna och jag funderade över om jag skulle strunta i att försöka få en bra tid och stanna och fota istället. Jag valde dock att fortsätta löpa på mina ”härliga pigga ben”. De jobbigaste kilometerna var de sista tre, då ville inte mina ben mer. De sista två kilometerna gick det uppför i stort sett hela vägen. Varför utsätter jag mig för det här kunde jag inte låta bli att tänka. Lättnaden var stor när jag fick springa nerför sista biten och in i hallen. Äntligen! Officiell tid blev 55,31 vilket jag är mer än nöjd med. Nu efteråt vill jag såklart springa loppet igen men då ska jag inte köra ett hårt träningspass dagen innan. Eller så gör jag det ändå för det ger väldigt mycket pannben att pressa sig när kroppen helst vill lägga sig ner och inte ta ett steg till.
Efter loppet väntade vi på Sofia och vi räknade med att hon skulle komma i mål runt 1,40. Istället sprang hon in på 1,35. Grymt bra sprunget av oss allihopa. Marcus slog personbästa och Rickard sprang ruggigt bra. Lyckad utflykt!

Racereport Liuloppet 2018

Publicerad den av Hannas krypin
Ikväll var det dags för höstens upplaga av LIU-loppet. Jag brukar alltid springa 10 kilometer men idag slog jag på stort och sprang fem kilometer. 😜Det kändes jättekonstigt att springa lopp utan Rickard, han var saknad. Men bror min var med, vi värmde upp (väldigt ofokuserat ska jag säga) och snart var det dags för start.
Många gjorde seriösa uppvärmningar men inte jag och brorsan inte. Det kanske är dumt när man egentligen vill sätta personbästa.
Viagraparken som den så fint kallas för av studenter.
Två saker störde mig. Dels att vi kom ganska långt bak så det tog en stund innan vi kunde öka tempot och ganska snart upptäckte jag att jag hade fel tights på mig. Under tiden jag sprang funderade jag på om jag visade halva rumpan eller om det bara var känslan. Note-to-self är att aldrig mer springa i mina ”norrskenstights”.
I Vallabacken tappade jag Marcus, farten och allt blev bara ännu tyngre och segare. Men i nerförsbackarna fick jag upp farten. Det är min styrka att kunna rulla nerför och jag plockade ett gäng löpare. Både killar och tjejer.
När jag började närma mig mål var jag väldigt glad över att bara springa ett varv och inte två som tidigare år. Dagsformen påverkas av så många faktorer. Inatt sov jag som en stock men formen var inte riktigt där ändå. Men äsch, det är bara att fortsätta. Vissa dagar känner jag mig snabb som jag vet inte vad och andra dagar är det som det är idag. Inget att hänga läpp över. Det blev ett riktigt bra tempopass även om jag först tänkte satsa på personbästa. Så är det ibland! Det var kul att springa, iallafall efteråt…. Hehe…..
Min favvostretch!
 

Victorialoppet 2018

Publicerad den av Hannas krypin
Igår var det dags för den årliga upplagan av Victorialoppet. Det blev jag, Rickard, Annelie och Joar som åkte. Joar kom och åt lunch med oss och sedan styrdes kosan för att hämta upp Annelie. Vi kom ganska tidigt till mötesplatsen och sedan bar det av längs en slingrig skogsväg. Vi var på väg! Att åka på en söndag i semestertider innebar såklart mycket trafik på vägarna. Väldigt mycket trafik… Det lättade i Oskarshamn. Det var fantastiskt vackert väder över bron, inte ett moln men jag kunde inte se så mycket då jag var chauffören. När vi närmade oss Borgholm fastnade vi i trafikkö och ett tag var vi rädda att Rickard skulle missa starten i fyra kilometers-loppet. Det gjorde han inte. Vi var på plats och kunde hämta ut nummerlapparna med fyrtio minuter tillgodo. En annan hade säkert stressat upp sig en aning men inte Rickard inte. 
Rickard värmde upp inför sitt lopp och vi andra pysslade lite. Fixade med nummerlappar och chipet till skon. Jag bestämde mig för att springa i bara sporttopp vilket skulle vara det bästa beslutet. Kommer aldrig mer springa lopp när det är varmt med linne över.

Vi knallade bort till starten och såg när Rickard drog iväg. Full fart från början. Något annat duger inte. Efter strax under 14 minuter kommer Rickard in på målrakan och vinner 4 kilometer med två minuters marginal till tvåan. En funktionär sa till han ”när du blir stor kan du springa nio kilometer” och Rickard kontrade med att ”jag ska springa nio kilometer med”.
Kul att ha J och A med på trippen! J hade tidsmål medan A skulle ta det lite mer som det kom.
I väntan på att Victorialoppet skulle börja tittade vi lite på VM-finalen mellan Frankrike och Kroatien.
Jag hade ganska tråkig inställning den här gången. Jag vet hur jobbigt det blir för mig att springa i värme. Jag hade även dålig känsla i kroppen från förra året när jag inte var ett dugg nöjd med min tid och ett lopp där jag fick slita från början till slut.
Jag hängde på Rickard, J och A på uppvärming och när jag började springa kände jag att jag hade en väldigt bra känsla i kroppen. Lätta ben och full med energi. Jag började hoppas på att faktiskt kunna springa fort. Min taktik blev att springa snabbt i början för att sedan ha marginal till att kunna sänka tempot i slutet. Startskottet gick och jag släppte direkt A som sprang iväg i ett lite högre tempo än vad jag kände att jag kunde springa i. Energin som jag kände på uppvärmningen fanns kvar i kroppen och första kilometern gick i 4,54min/km. Aldrig någonsin har jag sprungit i den farten på tävling. Första tre kilometerna sprang jag på 14,54min och så snabbt har jag aldrig sprungit ett lopp. Inte ens ett tempopass på löpbandet har gått i den farten. Jag vet inte var energin kom i från men jag matade på och har ett nytt personbästa på fem kilometer (25min och 50sek). Vid fem kilometer kom första vätskekontrollen, en aning så sent men så välkommet. Jag drack ett par klunkar och hällde resten av vattnet över mig. Det var en tjej som jag la märke till lite extra. Hon sprang före mig och efter ett tag kom jag i fatt henne då hon börjat gå. När jag sprang om henne började hon springa igen och så fortsatte det ett bra tag. Springa snabbt, gå, springa snabbt. Jag fick känslan av att hennes taktik var att ”jag får vila tills hon kommer i kapp, sen måste jag springa igen”. Inte mig emot faktiskt, jag fick något annat att tänka på. Jag tror att jag till slut kom före henne i mål alternativt att vi kom samtidigt. För jag sprang om henne en sista gång och sedan kom hon inte ikapp. Inte vad jag la märke till iallafall. Publikstödet runt banan är något alldeles extra och gissa att det var guld värt med publik runt banan som stod med vattenslangar och blötte ner varma löpare. Helt underbart att springa igenom och det gav mer energi. Målet närmade sig och jag fick till slut springa i mål på min nästa snabbaste tid i Victorialopps-sammanhang. Så supernöjd och tacksam över vad kroppen är kapabel till!
Min officiella tid blev tre sekunder bättre. Hur nöjd som helst med min prestation. Mer tankar om framtida träning kommer under veckan. Med tanke på resultaten som jag fått på de tre senaste tävlingarna är min motivation till att träna ännu större.
Nöjda löpare. J som har nytt PB på 9 kilometer, Rickard som vann fyran och sprang bättre än vad han räknat med på nian och A som också var grymt nöjd med sin prestation.
Vi drog till en badstrand i Borgholm efter loppet och det var helt underbart att doppa kropparna i det kalla men sköna vattnet. Ljuvligt!
 

Karhu run 2018

Publicerad den av Hannas krypin
 
I helgen var både jag och Rickard tveksamma till om vi skulle springa lopp idag igen med tanke på att det blev ett lopp i fredags och på söndag är det årets upplaga av Victorialoppet. Men jag och Rickard skulle ändå träna idag och Marcus var pigg på att springa. Så vi åkte ner till Västervik för att springa Karhu run. Vi sprang förra året med och min målsättning idag var att springa snabbare än vad jag gjorde förra året.
Parkering hittades nära startområdet och nere vid hamnen är det så fantastiska små hus. Vi knallade bort till startområdet och anmälde oss. Sedan blev det en lång väntan inför start.
En kvinna såg när jag fotade rosorna på bilden ovan så då ville hon visa mig sina. Först blev jag lite skeptisk, knalla in på en främmande kvinnas tomt och fota men tänkte att visst, jag blev nyfiken. Kvinnan bodde i ett helt fantastisk litet radhus precis vid vattnet. Rosorna då? Ja, visst var de fina och jag har aldrig sett just den sorten. Lite avis blev jag också på läget, precis vid vattnet. Helt underbart fint!
Jag varvade uppvärmning med att ta bilder och filura över taktik. Om jag skulle springa iväg i ett snabbare tempo än vad jag egentligen klarar av. Eller springa sakta i början och öka i slutet. Helt klart var att jag skulle springa snabbare. Något annat fanns inte på kartan.
Glad och peppad på att ge mig iväg!
Till slut gick startskottet. Jag och brorsan hade sällskap och första kilometern gick på lite mer än fem minuter per kilometer. Så taktik blev att försöka hålla det tempo så länge som möjligt. Jag sackade dock lite och Marcus låg före. Vid vätskekontrollen innan tre kilometer kom jag ikapp och därefter hade jag täten ett tag. Ett mycket roligare sätt att springa när man hjälps åt lite att dra. Strax efter tre kilometer går banan in i målområdet igen för varvning. Om första varvet går nere vid hamnen och är flackt så är andra varvet mer backigt och går i bostadsområdet. Backarna är inte särskilt branta men de är långa vilket suger rejält i benen. Desto mer tacksamt är det att det är lika mycket nerför där jag passar på att rulla och samla kraft. Återigen sprang jag om brorsan men han kom i kapp mig ungefär 400 meter kvar till mål. Där orkade jag inte jobba ikapp utan han kom i mål med enbart fyra sekunder före mig. Känns lite surt, att avståndet var så kort. Trodde det var längre men inte i tid. Mitt tidsmål då, det fixade jag med 37 sekunder till godo och topp femtio i placering. Grymt nöjd tjej!
Rickard sprang som vanligt suveränt bra. Plats åtta sprang han in på i ett tufft startfält.

Racereport Byrundan 2018

Publicerad den av Hannas krypin
Igår åkte vi till en liten by i Småland, jag, Rickard, Marcus och så Alex och Ida. Vi åkte ganska långt innan för att hinna efteranmäla till dels barnklassen och så det långa loppet. Alex ville springa men Ida gick tjugo meter från bordet för efteranmälan. Haha, hon visade verkligen med hela kroppen att hon absolut inte ville springa. 

”Jag vill inte springa”

Bus med Idisen.

Fyra eller åtta kilometer var frågan för både Marcus och Rickard. För mig var det dock klart att jag skulle springa åtta kilometer. Bra genrep inför Victorialoppet nästa söndag tänkte jag. Till slut landade det i att Rickard sprang fyra kilometer och Marcus åtta. På Victorialoppet ska Rickard springa fyra kilometer (plus nio kilometer med en kollega) så han valde fyran som ett bra genrep. På plats mötte vi även upp Rickards kollega J. Han har sprungit det här loppet förut och skrämde upp mig lite. Jag är ingen stark uppförslöpare och på honom lät det som att det i princip bara var uppför, knappt nerför och lite flackt.
I Unoparken var efteranmälan, nummerlappsutdelning och start. Även målet var här.
Vi fick testa koncentrerad rödbetsjuice som ska öka syresättningen i blodet och på det sättet minska risken för mjölksyra. Det fanns även en shot med ingefära och den var så galet stark. Jag tycker om ingefära men i lagom mängd.
I väntan på Alex lopp, han ville springa 1,6 kilometer. Och vilket lopp han gjorde, han var så duktig.
Snart i mål, heja, heja!
När vi kom fram till Gamleby var det mulet men det blev en strålande vacker kväll! Helt underbart och jag älskade ljuset.
Efter en väntan som kändes väldigt lång var det dags att ställa upp för start. Jag reviderade mitt mål några gånger under kvällens lopp och i starten kom jag på att jag räknat fel kilometertid för att få en viss tid. Det gjorde mig lite pepp att veta att chansen fanns att kunna springa snabbare än vad jag tänkt från början. Då var det ju bara det där problemet med alla backar… Hur skulle det gå med det? Jag slarvade med att värma upp för att jag tänkte att ”äh, min fart är uppvärmningstempo”. Det blev inte så, när starten gick sprang jag iväg i ett tempo som kroppen inte alls hängde med på. Andningen ville inte och pulsen ville inte. Sprang och tänkte ”jag vänjer mig snart. Loppet börjar med att springa uppför en ganska lång bit men ganska snart kom en lika lång sträcka nerför. Då tänkte jag det att är det så här det kommer se ut under hela loppet så är det inga problem. Jag är svag uppför men desto starkare nerför. Det brukar alltid vara så att jag blir omsprungen uppför och sedan springer jag om samma personer nerför. Att kunna rulla nerför sparar mycket kraft istället för att springa och bromsa.
Vid tre kilometer kom den första riktigt tuffa backen. Där kom jag ikapp brorsan som legat framför mig hela tiden. Snart får du vila peppade jag mig med. Och mycket riktigt, en lång härlig nerförsbacke kom, jag brukar tänka ”vila, vila, vila,vila”. Det ger kraft.
 
När fyran och åttan delade sig var jag lite sur för jag hade fått en riktigt bra fyra kilometers tid. Tänk att snart få gå i mål! Biten mellan 4 och fem kilometer går längs med vattnet. Fantastiskt fint! Här började det gå riktigt tungt och jag hade fortfarande det värsta framför mig. Vid kilometer 5½ -6 kom en lång, brant och jobbig uppförsbacke. Backen vid tre kilometer var liksom ingenting i jämförelse. Här var jag tvungen att gå några meter. Belöningen, en lång nerförsbacke kom därefter och jag kunde samla kraft.
Sista biten gick på vilja och jag blev peppad av folk som stod längs med banan. Jag tycker att det är så mycket roligare att springa när publik även hejar på de som de inte känner. Det ger kraft och energi. 
Jag sprang in i mål på en tid som var över min förväntan. Så nöjd! Det var riktigt roligt att känna att jag kan springa så pass snabbt även i backiga lopp som Byrundan.
 

En publikfest och nytt personbästa

Publicerad den av Hannas krypin
Ikväll var det dags för årets upplaga av Blodomloppet i Linköping. Som varje år så springer jag med domarklubben och precis som förra året var det jag, Rickard, brorsan och O. Jag ville springa milen men i år blev det femman. Först var jag lite sur över det men jag har en tuff vecka bakom mig så det kändes snällast mot kroppen att inte springa en mil.
Att maxa på en femma är dock rätt så jobbigt. Man har aldrig tid att gå ner i fart för då tappar man direkt. På milen till exempel så har man tid att ta igen förlorad tid. Jag gjorde en ganska slarvig uppvärmning och gick sedan till startfållan tillsammans med Marcus och O. Rickard vill köra sin uppvärmning och sedan ta en plats längst fram i ledet för att direkt få en bra utgångsposition.

Peppad och taggad inför att startskottet skulle gå.
Såklart måste jag tramsa lite också.
När startskottet gick kände jag direkt att benen var rätt så trötta och tunga efter gårdagens match. Jag la mig i ett tempo som kändes men som ändå inte var plågsamt. Borsan drog såklart iväg i sitt tempo men jag såg honom under nästan hela loppet.
Vilken publikfest det är!  Mycket publik som hejar längs med banan och liveband som sprider energi och pepp. Jag jobbade på och hela tiden vägrade jag titta framåt. När jag springer lopp tittar jag alltid ner. En konstig grej jag har för mig.
Jag trodde inte att jag sprang så särskilt fort eftersom det kändes så segt och tungt. Döm om min förvåning när jag stoppade klockan på en tid som jag är ganska säker på är min snabbaste tid på en femma på tävling. Grymt nöjd! Uppdaterat 1 juni 06:04 Snabbaste tiden på en femma är fortfarande Stadsfestloppet 2014 då jag sprang på 25,54 och näst snabbaste är Jätten Bule-löpet 2016 där jag sprang på 26,29. Men, personbästa på Blodomloppet blev det allt.
När vi allihopa kommit i mål blev det den sedvanliga picnictallriken i gräset. Det var verkligen en härlig kväll! Nu tänkte jag träna lite pilates innan jag kryper ner i sängen.
 
 

Racereport: Jätten Bulö-löpet 2017

Publicerad den av Hannas krypin
Imorse ringde klockan tidigt. Vi hade bestämt att hämta Marcus och hans vän vid halv nio för att hinna till Österbymo i god tid innan Alex start. Han skulle springa 2,4 kilometer. Det första vi gjorde var att hämta nummerlapparna och lägga grejerna på ”vårt” ställe. Stämningen är alltid trevlig här och vi kikade lite på knattarna som skulle springa 290 meter. De är så söta när de tultar fram. En del är riktigt snabba.
Efter en väntan som kändes som en evighet var det dags för Alexs start. Tidigare år så har jag alltid sprungit med honom men det ville han inte i år. ”Mamma, jag är faktiskt tio år” sa han bestämt. Vi gjorde så att vi sprang en bit på banan för att kunna heja på honom när han sprang förbi. Han var så duktig, sprang nästan hela vägen.
Det blev de vinröda tightsen som jag köpte igår. Så nöjd!

Jag fick magknip en stund innan min start och oron var stor över om jag över huvudet taget skulle kunna springa. Det kändes som att magen vände sig ut och in och krampade. Jag bestämde mig dock för att chansa. Jag reviderade min målsättning till att komma runt och i mål. Som tur var så släppte det lagom till start och jag kunde springa iväg i ett helt okej tempo. Rickard, Marcus och kompisen drog iväg och jag hade inte en chans att hänga på. Inte ens brorsan. Minns den tid när jag var snabbare än honom. Det var tider det…. 🙂 Jag var själv i skogen med min musik och med mina tankar och sprang på.  Magvärken höll sig som tur var borta och jag kunde ta mig i mål. Det är jag nöjd med men jag är besviken på min tid. Önskar att jag kunde mysjogga även på tävling men då vill jag prestera. Rickard kom på en femte plats, Marcus en fjortonde och kompisen kom på en åttonde plats. Bra insatser från dem allihopa.

Racereport: Höstfemman 2017

Publicerad den av Hannas krypin
Det här med att ta det lugnt är inte riktigt min melodi. Igår sprang jag, Rickard och Marcus Höstfemman i Åby. Ett lopp som vi försöker springa varje år. Förra året missade vi det. Jag tror att jag jobbade eller så dömde vi fotboll. Minns ej. Vi åkte dit ungefär en timme innan start för att hinna hämta ut nummerlappar, värma upp. Vi brukar alltid gå en bit av banan som uppvärmning.
Har du sprungit det här loppet någon gång? Banan är lätt en av Östergötlands tuffaste. Det är backe upp och backe ner och sällan riktigt plant, några 20 meter här och där bara. Hackefors ligger i lä, hehe. Starten gick och jag och brorsan höll jämna steg de första hundra meterna, sedan sprang han iväg. Varje år funderar jag över varför jag utsätter mig för det här loppet. Det är fem kilometer hårt jobb. Extra hårt idag efter alla helgens matcher. I år sprang jag långsammare än vad jag brukar men känslan under loppet var bra. Det kändes inte långsamt så jag är lite sur över att känslan i kroppen inte stämmer med sluttiden. På tävling kan jag inte mysjogga utan det är så bra resultat som möjligt gäller. Men jag ska vara nöjd, särskilt med tanke på förutsättningarna.
Mina snygga tights med fjärilar. Från HM och lätt favoriten.
 
 

Jag sprang ett lopp

Publicerad den av Hannas krypin
Jag ville springa ikväll och funderade på  supertusingar på bana. Men så såg jag att brorsan skulle springa Liu-loppet och då ville jag springa det istället. Det är alltid bra med ett tempopass och eftersom det är något jag verkligen inte tycker om så passar det perfekt att göra det på tävling. Jag ville springa en mil och jag har inte sprungit en mil på träning under hösten. De senaste veckorna har jag inte löptränat särskilt mycket alls utanför matcherna. Jag behöver ta tag i mitt liv igen med andra ord. Det var med sega ben jag gav mig iväg. I starten tyckte jag att alla sprang om mig och i ett tempo som inte är på min nivå. Alls. Över huvudet taget. På den här banan springer man två varv på en fem kilometersbana. Uppe i skogen är det mest nerför så det är flackt och lättsprunget. I normala fall. Idag var det geggigt och stora vattenpölar på sina ställen. När jag började närma mig varvning så kände jag inte alls för ett varv till men jag är ju inte den som ger mig så jag körde på. Idag när jag sprang upplevde jag inte andningen som det stora problemet utan att mina ben kändes så sega och tunga. I mål kom jag till slut och klådde fler killar än tjejer. Det var 24 tjejer som sprang milen och vinnaren på milen i damklassen sprang på 32 nånting.Grym tjej, jag tycker det är häftigt att kunna springa i den farten. Det gick hur bra som helst för Rickard som kom under 18 minuter på fem kilometer. Jag sprang på 58,39 vilket jag är riktigt nöjd med, med dagens förutsättningar.