Kategori: Racereports

Racereport Byrundan 2018

Publicerad den av Hannas krypin
Igår åkte vi till en liten by i Småland, jag, Rickard, Marcus och så Alex och Ida. Vi åkte ganska långt innan för att hinna efteranmäla till dels barnklassen och så det långa loppet. Alex ville springa men Ida gick tjugo meter från bordet för efteranmälan. Haha, hon visade verkligen med hela kroppen att hon absolut inte ville springa. 

”Jag vill inte springa”

Bus med Idisen.

Fyra eller åtta kilometer var frågan för både Marcus och Rickard. För mig var det dock klart att jag skulle springa åtta kilometer. Bra genrep inför Victorialoppet nästa söndag tänkte jag. Till slut landade det i att Rickard sprang fyra kilometer och Marcus åtta. På Victorialoppet ska Rickard springa fyra kilometer (plus nio kilometer med en kollega) så han valde fyran som ett bra genrep. På plats mötte vi även upp Rickards kollega J. Han har sprungit det här loppet förut och skrämde upp mig lite. Jag är ingen stark uppförslöpare och på honom lät det som att det i princip bara var uppför, knappt nerför och lite flackt.
I Unoparken var efteranmälan, nummerlappsutdelning och start. Även målet var här.
Vi fick testa koncentrerad rödbetsjuice som ska öka syresättningen i blodet och på det sättet minska risken för mjölksyra. Det fanns även en shot med ingefära och den var så galet stark. Jag tycker om ingefära men i lagom mängd.
I väntan på Alex lopp, han ville springa 1,6 kilometer. Och vilket lopp han gjorde, han var så duktig.
Snart i mål, heja, heja!
När vi kom fram till Gamleby var det mulet men det blev en strålande vacker kväll! Helt underbart och jag älskade ljuset.
Efter en väntan som kändes väldigt lång var det dags att ställa upp för start. Jag reviderade mitt mål några gånger under kvällens lopp och i starten kom jag på att jag räknat fel kilometertid för att få en viss tid. Det gjorde mig lite pepp att veta att chansen fanns att kunna springa snabbare än vad jag tänkt från början. Då var det ju bara det där problemet med alla backar… Hur skulle det gå med det? Jag slarvade med att värma upp för att jag tänkte att ”äh, min fart är uppvärmningstempo”. Det blev inte så, när starten gick sprang jag iväg i ett tempo som kroppen inte alls hängde med på. Andningen ville inte och pulsen ville inte. Sprang och tänkte ”jag vänjer mig snart. Loppet börjar med att springa uppför en ganska lång bit men ganska snart kom en lika lång sträcka nerför. Då tänkte jag det att är det så här det kommer se ut under hela loppet så är det inga problem. Jag är svag uppför men desto starkare nerför. Det brukar alltid vara så att jag blir omsprungen uppför och sedan springer jag om samma personer nerför. Att kunna rulla nerför sparar mycket kraft istället för att springa och bromsa.
Vid tre kilometer kom den första riktigt tuffa backen. Där kom jag ikapp brorsan som legat framför mig hela tiden. Snart får du vila peppade jag mig med. Och mycket riktigt, en lång härlig nerförsbacke kom, jag brukar tänka ”vila, vila, vila,vila”. Det ger kraft.
 
När fyran och åttan delade sig var jag lite sur för jag hade fått en riktigt bra fyra kilometers tid. Tänk att snart få gå i mål! Biten mellan 4 och fem kilometer går längs med vattnet. Fantastiskt fint! Här började det gå riktigt tungt och jag hade fortfarande det värsta framför mig. Vid kilometer 5½ -6 kom en lång, brant och jobbig uppförsbacke. Backen vid tre kilometer var liksom ingenting i jämförelse. Här var jag tvungen att gå några meter. Belöningen, en lång nerförsbacke kom därefter och jag kunde samla kraft.
Sista biten gick på vilja och jag blev peppad av folk som stod längs med banan. Jag tycker att det är så mycket roligare att springa när publik även hejar på de som de inte känner. Det ger kraft och energi. 
Jag sprang in i mål på en tid som var över min förväntan. Så nöjd! Det var riktigt roligt att känna att jag kan springa så pass snabbt även i backiga lopp som Byrundan.
 

En publikfest och nytt personbästa

Publicerad den av Hannas krypin
Ikväll var det dags för årets upplaga av Blodomloppet i Linköping. Som varje år så springer jag med domarklubben och precis som förra året var det jag, Rickard, brorsan och O. Jag ville springa milen men i år blev det femman. Först var jag lite sur över det men jag har en tuff vecka bakom mig så det kändes snällast mot kroppen att inte springa en mil.
Att maxa på en femma är dock rätt så jobbigt. Man har aldrig tid att gå ner i fart för då tappar man direkt. På milen till exempel så har man tid att ta igen förlorad tid. Jag gjorde en ganska slarvig uppvärmning och gick sedan till startfållan tillsammans med Marcus och O. Rickard vill köra sin uppvärmning och sedan ta en plats längst fram i ledet för att direkt få en bra utgångsposition.

Peppad och taggad inför att startskottet skulle gå.
Såklart måste jag tramsa lite också.
När startskottet gick kände jag direkt att benen var rätt så trötta och tunga efter gårdagens match. Jag la mig i ett tempo som kändes men som ändå inte var plågsamt. Borsan drog såklart iväg i sitt tempo men jag såg honom under nästan hela loppet.
Vilken publikfest det är!  Mycket publik som hejar längs med banan och liveband som sprider energi och pepp. Jag jobbade på och hela tiden vägrade jag titta framåt. När jag springer lopp tittar jag alltid ner. En konstig grej jag har för mig.
Jag trodde inte att jag sprang så särskilt fort eftersom det kändes så segt och tungt. Döm om min förvåning när jag stoppade klockan på en tid som jag är ganska säker på är min snabbaste tid på en femma på tävling. Grymt nöjd! Uppdaterat 1 juni 06:04 Snabbaste tiden på en femma är fortfarande Stadsfestloppet 2014 då jag sprang på 25,54 och näst snabbaste är Jätten Bule-löpet 2016 där jag sprang på 26,29. Men, personbästa på Blodomloppet blev det allt.
När vi allihopa kommit i mål blev det den sedvanliga picnictallriken i gräset. Det var verkligen en härlig kväll! Nu tänkte jag träna lite pilates innan jag kryper ner i sängen.
 
 

Racereport: Jätten Bulö-löpet 2017

Publicerad den av Hannas krypin
Imorse ringde klockan tidigt. Vi hade bestämt att hämta Marcus och hans vän vid halv nio för att hinna till Österbymo i god tid innan Alex start. Han skulle springa 2,4 kilometer. Det första vi gjorde var att hämta nummerlapparna och lägga grejerna på ”vårt” ställe. Stämningen är alltid trevlig här och vi kikade lite på knattarna som skulle springa 290 meter. De är så söta när de tultar fram. En del är riktigt snabba.
Efter en väntan som kändes som en evighet var det dags för Alexs start. Tidigare år så har jag alltid sprungit med honom men det ville han inte i år. ”Mamma, jag är faktiskt tio år” sa han bestämt. Vi gjorde så att vi sprang en bit på banan för att kunna heja på honom när han sprang förbi. Han var så duktig, sprang nästan hela vägen.
Det blev de vinröda tightsen som jag köpte igår. Så nöjd!

Jag fick magknip en stund innan min start och oron var stor över om jag över huvudet taget skulle kunna springa. Det kändes som att magen vände sig ut och in och krampade. Jag bestämde mig dock för att chansa. Jag reviderade min målsättning till att komma runt och i mål. Som tur var så släppte det lagom till start och jag kunde springa iväg i ett helt okej tempo. Rickard, Marcus och kompisen drog iväg och jag hade inte en chans att hänga på. Inte ens brorsan. Minns den tid när jag var snabbare än honom. Det var tider det…. 🙂 Jag var själv i skogen med min musik och med mina tankar och sprang på.  Magvärken höll sig som tur var borta och jag kunde ta mig i mål. Det är jag nöjd med men jag är besviken på min tid. Önskar att jag kunde mysjogga även på tävling men då vill jag prestera. Rickard kom på en femte plats, Marcus en fjortonde och kompisen kom på en åttonde plats. Bra insatser från dem allihopa.

Racereport: Höstfemman 2017

Publicerad den av Hannas krypin
Det här med att ta det lugnt är inte riktigt min melodi. Igår sprang jag, Rickard och Marcus Höstfemman i Åby. Ett lopp som vi försöker springa varje år. Förra året missade vi det. Jag tror att jag jobbade eller så dömde vi fotboll. Minns ej. Vi åkte dit ungefär en timme innan start för att hinna hämta ut nummerlappar, värma upp. Vi brukar alltid gå en bit av banan som uppvärmning.
Har du sprungit det här loppet någon gång? Banan är lätt en av Östergötlands tuffaste. Det är backe upp och backe ner och sällan riktigt plant, några 20 meter här och där bara. Hackefors ligger i lä, hehe. Starten gick och jag och brorsan höll jämna steg de första hundra meterna, sedan sprang han iväg. Varje år funderar jag över varför jag utsätter mig för det här loppet. Det är fem kilometer hårt jobb. Extra hårt idag efter alla helgens matcher. I år sprang jag långsammare än vad jag brukar men känslan under loppet var bra. Det kändes inte långsamt så jag är lite sur över att känslan i kroppen inte stämmer med sluttiden. På tävling kan jag inte mysjogga utan det är så bra resultat som möjligt gäller. Men jag ska vara nöjd, särskilt med tanke på förutsättningarna.
Mina snygga tights med fjärilar. Från HM och lätt favoriten.
 
 

Jag sprang ett lopp

Publicerad den av Hannas krypin
Jag ville springa ikväll och funderade på  supertusingar på bana. Men så såg jag att brorsan skulle springa Liu-loppet och då ville jag springa det istället. Det är alltid bra med ett tempopass och eftersom det är något jag verkligen inte tycker om så passar det perfekt att göra det på tävling. Jag ville springa en mil och jag har inte sprungit en mil på träning under hösten. De senaste veckorna har jag inte löptränat särskilt mycket alls utanför matcherna. Jag behöver ta tag i mitt liv igen med andra ord. Det var med sega ben jag gav mig iväg. I starten tyckte jag att alla sprang om mig och i ett tempo som inte är på min nivå. Alls. Över huvudet taget. På den här banan springer man två varv på en fem kilometersbana. Uppe i skogen är det mest nerför så det är flackt och lättsprunget. I normala fall. Idag var det geggigt och stora vattenpölar på sina ställen. När jag började närma mig varvning så kände jag inte alls för ett varv till men jag är ju inte den som ger mig så jag körde på. Idag när jag sprang upplevde jag inte andningen som det stora problemet utan att mina ben kändes så sega och tunga. I mål kom jag till slut och klådde fler killar än tjejer. Det var 24 tjejer som sprang milen och vinnaren på milen i damklassen sprang på 32 nånting.Grym tjej, jag tycker det är häftigt att kunna springa i den farten. Det gick hur bra som helst för Rickard som kom under 18 minuter på fem kilometer. Jag sprang på 58,39 vilket jag är riktigt nöjd med, med dagens förutsättningar.

Victorialoppet 2017 del 2

Publicerad den av Hannas krypin
Vilken cliffhanger det blev i förra inlägget. Nu är vi framme vid starten och Rickard drog iväg i full fart. Ohotad etta redan från start. En kille som låg bakom Rickard muttrade om ”oj, är det det tempot som blir ikväll….”
Solen stekte och jag och Marcus gick och satte oss på en grässlänt vid målet. Sjöng med i gamla nittiotalsklassiker och väntade på att Rickard skulle komma i mål. Efter mindre än tretton minuter så kom Rickard in på arenan. Han såg pigg ut.
Rickards tid och tvåan var minuten efter. Det blev en intervju i mål och intervjuaren undrade om inte nio kilometer skulle vara något också och Rickard berättade då att han skulle springa det loppet också samma kväll. Det tyckte speakern var spännande och sa att ”då ska vi följa dig ikväll”.
Innan vi går över på min prestation så måste jag berättta om Rickards nio kilometers-lopp. Som skrivet tidigare så maxade han först på fyra kilometer och vann. Därefter ställer han upp för start i nio kilometer. Och vad händer där: han springer 9 kilometer på 37 minuter. Så totalt sprang han 13 kilometer på 51 minuter. Det var speakern som berättade det när han kom i mål. Jag är imponerad över kapaciteten som finns. Särskilt eftersom han knappt tränar förutom matcherna och träningspassen i mitt tempo…
Då är vi då framme vid min start. Lång väntan eller hur? Jag kände mig pigg men lite orolig över värmen. Att springa i hetta är verkligen inte min grej, jag har svårt att pressa mig. Men nu går jag händelserna lite i förväg. Starten gick och det var trångt fram till startlinjen. På det här loppet så är det inte ”vanlig” tidtagning utan man ska trampa på en ”platta” och då startar ens egen tid. Marcus tänkte springa med mig men han kände sig så pass pigg att det inte dröjde länge innan han var långt före. Rickard valde en position längre fram för att kunna springa snabbt så helt plötsligt var jag själv. Fast jag var inställd på att springa i min egen bubbla så blev det lite jobbigt.

Första kilometern kändes okej, jag la iväg i ett tempo som inte kändes extremt jobbigt men ändå snabbt. Men i värmen förbyttes snart den bra känslan till något helt annat. Det var bara att ta fram mitt pannben och börja mata kilometer. Jag hade hög målsättning den här gången, att slå min tid från första året. Jag fick dock revidera min målsättning dels till att inte gå något alls förutom vid vätskekontrollerna och att komma i mål. Steg för steg kom jag närmre mål och barnen som ville klatscha händerna när jag sprang förbi gav energi. Alltså publikstödet runt banan är verkligen suveränt! En riktig folkfest!
Jag var så besviken när jag kom i mål då tiden inte alls var vad jag tänkt mig. Loppet sprangs på 50,31 minuter och det är min sämsta tid. Jag mådde inte alls bra väl i mål, vätskebrist och helt färdig. Ville bara gråta och hade ingen lust att prata med någon. Dock så ska jag vara nöjd ändå för jag bröt inte och jag sprang hela tiden, även i uppförsbackarna sprang jag fast jag helst ville gå. Jag kollade placeringen från förra året jämfört med i år och trots sämre tid så var min placeringen bättre i år än förra året. Även totalt sett bland både killar och tjejer så har jag min bästa placering i år. Det kan jag definitivt vara nöjd med.
 

Victorialoppet 2017 del 1

Publicerad den av Hannas krypin
 
 Jag har så många bilder från gårdagen så jag tänkte dela upp inlägget på två istället. Dagen började med att jag och Rickard tog en morgonpromenad tillsammans för att komma igång. Sedan fixade Rickard lunch (ja det blev en sen morgonpromenad….) och mamma och Marcus ramlade in vid tolv som bestämt. Haha, lite typiskt min bror men frågade hemma om han hade allt och ja, det hade han. När vi kommit en bit så hittar han inte telefonen så det var bara att vända. Han hittade den dock inte i sin bil och när han kom tillbaka visade det sig att han satt på den hela tiden.
Över ölandsbron och vad grått och trist det såg ut. De här bilderna speglar inte verkligheten. På Öland var det bilköer så vi sniglade oss fram. Blev så arg vid ett tillfälle då jag fick ställa mig på bromsen. En man höll på att preja oss, han ville ut i omkörningsfilen. Efter det så höll han sig långt bakom, tror han blev lite skärrad. Jag med, det var nära.

Även i år hade vi tur och fick parkeringsplats vid skolan. En person skulle åka precis när vi kom så jag var snabbt framme och tog platsen. Perfekt! Då var det dags att hämta ut nummerlappar och Rickard skulle efteranmäla sig på nian också. Han gillar korta distanser så fyran var given men först på loppdagen bestämde han sig för att springa nio kilometer också.

Speedad och taggad Hanna, hehe och Rickard håller på med sin nummerlapp. Är det bara jag som kan tycka att det är lite bökigt att få nummerlappen bra? Det blir liksom alltid snett och vint.
I år tog jag med mig systemkameran för att kunna fota bra bilder. Jag är verkligen nöjd med min kamera. Den är riktigt bra. Jag fotar med en Nikon D5200, aldrig något annat än Nikon.
Selfies till Instagram är såklart viktigt, hehe.
På väg till starten på Rickards lopp. Han skulle maxa på fyran. Förra året vann han och året innan dess kom han tvåa. Hur är formen i år då var frågan? 
Fortsättning följer…..  Hehe….

Racereport Karhu run 2017

Publicerad den av Hannas krypin
Att åka till Västervik igår var lite av en impuls. Rickard kom hem efter nattjobbet och frågade om jag ville springa lopp på kvällen. Jag tyckte då att det var en självklarhet att vi skulle åka och även ta med barnen för att se lite nya ställen.
Uppladdning inför loppet var kanske inte det bästa. Två hamburgare till lunch och så en subwaymacka tre timmar innan start. Klättra i berg var en annan sak vi pysslade med innan starten. Inför loppet värmde jag upp. Generellt så brukar jag slarva med det då jag inte springer så fort att jag tycker det behövs.
När starten gick blev jag så sur för återigen hamnade jag långt bak så att jag de första 100 meterna fick gå och sedan tog det ytterligare ett tag innan det fanns så pass bra plats att jag kunde springa om i mitt tempo. På Victorialoppet på lördag ska jag välja en snabbare startgrupp för att kunna springa i mitt tempo från början.
När jag väl kunde börja springa i mitt tempo så kändes det så bra. Kroppen kändes pigg, det var kul. Nu förstår jag även hur Rickard när han springer tävlingar kan missa kilometerskyltar för jag hade inte särskilt stor lust att kolla på omgivningen fast vi många gånger sprang nere vid vattnet. Det var bara fokus som gällde.
Banan var uppbyggd så att man efter tre kilometer varvar och springer in i målområdet och det är lite jobbigt. I målområdet vill jag bara få springa i mål. Där hade jag iallafall tre kilometer kvar och fortfarande kände jag mig stark. Den långsammaste kilometern sprangs i en ganska lång uppförsbacke och jag är ingen uppförslöpare så det tog en del kraft. Direkt efter kom det en lång nerförsbacke med en härlig tvär sväng längst ner. Jag brukar alltid tänka vila, vila,vila när jag springer nerför. Det är jobbigare att bromsa nerför än att låta benen gå.
Jag är riktigt nöjd med min split, ja loppet över huvudet taget. En 98 plats av 216 tjejer. Topp hundra är jag definitivt nöjd med. Det blir en repris nästa år!

Blodomloppet 2017

Publicerad den av Hannas krypin
Barnen fick vara med Rickards bror då det ikväll var dags för lopp igen. Barnen älskar att vara med honom så de trivs som fisken i vattnet när han kommer hit. Det här är fjärde gången jag springer Blodomloppet men första gången som jag väljer distansen en mil. Jag minns det allra första loppet jag var med i och då sprang jag och Rickard femman med Samuel i barnvagn. Jag kommer även ihåg hur irriterade de andra deltagarna blev över att vi sprang med barnvagn. Jag tyckte de var griniga och hade dålig inställning. Då startade man och gick i mål på Folkungavallen men starten flyttades för två eller tre år sedan till Stångebrofältet istället. Jag gillade dock bättre att starta på Folkungavallen. Det blev inte så mycket trängsel och det är alltid roligt och häftigt att få gå i mål på en stor arena.

Tillbaka till dagens lopp. Det har varit strålande sol idag men vindarna har varit iskalla. Jag hade inte särskilt bra inställning och kände bara ”blä, varför har jag valt en mil. Med min tur kommer säkert vinden vända så jag har motvind hela vägen.” Positiva tankar verkligen…. Jag hade fel som tur var.
Vi som skulle springa var jag, Rickard,  min bror, och en annan domarkollega och vi möttes upp utanför SAAB arena och krånglade med nummerlappar och så vidare. På vägen till mötesplatsen slog det mig att jag glömt att äta mellanmål och magen började kurra rejält. Suck var första tanken men sen slog det mig ju att jag springer bättre på tom mage. (Ja, jag är lite virrig ibland….)
Jag och Marcus ställde upp i vår startfålla och jag var insjunken i tankar. Jag ville verkligen springa milen på under timmen och funderade över taktik. När startskottet gick så kom jag på att jag glömt att vika upp brallorna. Det kommer bli ett varmt lopp det här tänkte jag då vinden mojnat. Slösa värdefull tid genom att greja med byxorna ville jag dock inte.
Jag och Marcus höll jämna steg genom hela loppet. Ibland drog han och ibland drog jag men mest sprang vi jämsides. Efter tre kilometer kom en sträcka då jag hade solen i ögonen och motvinden var ganska stark och då fick jag ta fram mitt pannben. Där blev jag lite rädd och funderade över hur benen skulle kännas senare när det redan kändes så jobbigt. Men som med mycket annat kommer jag in andra andningen så jag fick energi och så här efteråt kändes det egentligen inte särskilt jobbigt. Det sitter mest i huvudet.
Jag och Marcus spurtade i mål jämsides och fick exakt samma tid: 56,36. Kul ju! Han brukar alltid komma före mig så det var kul att vi var så jämna. Tiden på det här loppet räknar jag som mitt personbästa då det är en tuffare bana än på mitt snabbaste lopp.
Rickard sprang fem kilometer och han är grym! En tionde plats blev hans resultat. Efter loppen blev det den traditionella picnicen i gräset. Vilken härlig kväll det var! Jag är full med endorfiner.

Rosenkällaloppet 2017

Publicerad den av Hannas krypin
Hur blev det då med kvällens lopp?  Maxa eller inte maxa? Milen eller femman? Svåra frågor för en löpartokig tjej. Till slut föll valet på femman (som inte är en femma utan snarare 5,5). Det kändes smartast med tanke på lördagens extremt viktiga match. Jag och Rickard åkte till startplatsen tillsammans och efteranmälde oss. Vi värmde upp (läs han sprang i sitt tempo och jag mest lufsade = stod still) och snart var det dags att ställa upp i startfållan. Starten var satt till klockan sju men helt utan förvarning ljöd ett startskott två minuter innan det var dags. Alla blev något överrumplade. Jag hamnade långt bak och det var smalt i spåret och frustrationen växte. Jag ville bara komma om och sträcka ut i mitt tempp.

Rosamönstrade brallor ikväll.
Till slut kunde jag börja springa om  löpare och vilken härlig känsla det är. Benen gick liksom av sig själv och jag behövde inte tänka så mcket. Men det är betydligt jobbigare att maxa en femma än att göra det på ett längre lopp. På en femma är det full fart från början till slut medan på ett längre lopp kan man kosta på sig att ta det lite lugnare då och då.
Rosenkällaloppet var det absolut första loppet jag sprang någonsin. Det var i april 2010. Både då som ikväll vann Rickard hela loppet. Minns att jag då sprang loppet på ungefär 38 minuter och i år sprangs det på 31 minuter. Nöjd tjej!