Ikväll var det dags för höstens upplaga av LIU-loppet. Jag brukar alltid springa 10 kilometer men idag slog jag på stort och sprang fem kilometer. 😜Det kändes jättekonstigt att springa lopp utan Rickard, han var saknad. Men bror min var med, vi värmde upp (väldigt ofokuserat ska jag säga) och snart var det dags för start.
Många gjorde seriösa uppvärmningar men inte jag och brorsan inte. Det kanske är dumt när man egentligen vill sätta personbästa.
Viagraparken som den så fint kallas för av studenter.
Två saker störde mig. Dels att vi kom ganska långt bak så det tog en stund innan vi kunde öka tempot och ganska snart upptäckte jag att jag hade fel tights på mig. Under tiden jag sprang funderade jag på om jag visade halva rumpan eller om det bara var känslan. Note-to-self är att aldrig mer springa i mina ”norrskenstights”.
I Vallabacken tappade jag Marcus, farten och allt blev bara ännu tyngre och segare. Men i nerförsbackarna fick jag upp farten. Det är min styrka att kunna rulla nerför och jag plockade ett gäng löpare. Både killar och tjejer.
När jag började närma mig mål var jag väldigt glad över att bara springa ett varv och inte två som tidigare år. Dagsformen påverkas av så många faktorer. Inatt sov jag som en stock men formen var inte riktigt där ändå. Men äsch, det är bara att fortsätta. Vissa dagar känner jag mig snabb som jag vet inte vad och andra dagar är det som det är idag. Inget att hänga läpp över. Det blev ett riktigt bra tempopass även om jag först tänkte satsa på personbästa. Så är det ibland! Det var kul att springa, iallafall efteråt…. Hehe…..
Min favvostretch!
